Peking – kontrasternas stad

Inför de 29:e olympiska spelen vill kineserna visa upp en rakt igenom modern huvudstad. Under den postmaoistiska eran har moderniseringsprocessen gått i raketfart och de senaste åren har delar av stadens historiska arv fått stryka på foten. Det gäller inte minst de så kallade hutongerna, Pekings traditionella kvarter med låga, anspråkslösa bostadshus som ligger längs snirkliga och trånga gränder.

Om Förbjudna staden – kejsarpalatset – är Pekings mest spektakulära turistattraktion, så är hutongerna den charmigaste. Inne i de tätbebyggda kvarteren känns det som om man befinner sig i en småstad snarare än i en världsmetropol. Pekingborna betraktar hutongerna som karakteristiska för sin stad och kämpar hårt för att de ska bevaras – trots att de nyrika efterfrågar vräkigare bostäder och trots att den allmänna trenden går mot allt högre hus.

I hutongerna lever invånarna tätt tillsammans i nätverk unika för städer av Pekings storlek. Kontakten mellan grannarna är tät och mycket av det sociala livet pågår ute i gränderna. Ordet hutong betyder brunn på en mongolisk dialekt och antyder att kvarteren ursprungligen växte fram kring brunnar som delades av flera familjer. Bostadshusen i hutongerna ligger formerade i kvadrater, med ingångarna riktade mot gränderna. Koleldning är fortfarande vanligt.

Hutongerna har inte sällan en månghundraårig historia och de allra äldsta har sina rötter i Yuan-dynastin (1206–1368). Ursprungligen byggdes de både för fattiga och rika – de som var avsedda för aristokratin och personer associerade med hovet anlades nära Förbjudna staden. Ingångarna till de rikas gårdar känns främst igen på de större portarna och på att de ibland vaktas av stenlejon. De enklare hutongerna anlades längre söder och norr om Förbjudna staden. Invånarna där var handelsmän och hantverkare.

Peking har en tidig förhistoria. Arkeologiska fynd visar att det levde människor (den så kallade Pekingmänniskan) i området redan för 200 000 år sedan. Under Kinas långa historia har det sedan legat rader av städer, och huvudstäder, med olika namn här. Kejserliga dynastier har kommit och gått – uppror, krig, utländska invasioner, inbördeskrig och evolutioner har präglat stadens historia. Under den epok som brukar kallas de krigande staternas period (475–256 f Kr) – den kanske mest turbulenta och splittrade i landets historia – förlade Zhoudynastin sin huvudstad till Pekingområdet. Staden förstördes emellertid av Qindynastins (221–207 f Kr) grundare Qin Shi Huangdi. Denne hänsynslöse envåldshärskare, som utsåg sig själv till Kinas förste kejsare, skulle där­emot bli berömd för mer beständiga ting. Han lät förena flera redan existerande murar till en helhet – det vi i dag känner som den kinesiska muren. Qin Shi Huangdi var också den kejsare som fick den berömda terrakottaarmén med sig i graven. Armén, med tusentals figurer, upptäcktes på 1970-talet och blev en arkeologisk världssensation.

Vad gäller Peking upprepade sig mönstret av attacker, erövringar, skövlingar och återuppbyggnad. Nomadiska stammar från norr hotade och erövrade staden. Det var egentligen först med Tang-dynastin (618–907 e Kr) som kineserna återtog kontrollen över området. Pekings historia speglar på så vis Kinas – där perioder av splittring och ofred följts av enande och stabilitet.

En naturlig utveckling var att befästningarna blev mer och mer avancerade. Innanför murarna blev staden också allt vackrare och mer imponerande, med rader av ståtliga palats. Pekings mest ryktbare erövrare skulle emellertid rasera dem alla. Under ledning av den mongoliske imperiebyggaren Djingis khan attackerades Peking upprepade gånger i början av 1200-talet. När nådastöten sattes in stod dess palats och andra byggnader i lågor under flera månader. Förödelsen var total. De beridna mongolerna insåg snart att det vidsträckta imperiet inte var så enkelt att styra – i alla fall inte till häst. Man behövde en centralt placerad huvudstad. Djingiskhans sonson och arvtagare, Khubilai khan, lät 1272 bygga Khanbaliq, eller Dadu, där Peking ligger i dag. Man kan alltså säga att det var under mongolerna som staden för första gången blev hela Kinas huvudstad. Dadu var större än sina före­gångare. De yttre kvadratiska murarna var ungefär tre mil långa, gjorda av sammanpackad lera och tämligen enkla i sitt utförande. En gång om året sammankallades arbetare för att reparera och bättra på dem.

Dadu hade, precis som hela det mongoliska imperiet, en tydligt mång­­kulturell prägel. Mongolerna var i regel schamanister, men det fanns bland dem även buddhister och nestorianskt kristna. Den religiösa pluralismen var naturligtvis även taktiskt betingad; den var en nödvändighet i ett så vidsträckt imperium. Men toleransen och öppenheten för att överta seder och bruk från erövrade folk var karakteristisk.

Även Dadus arkitektur präglades starkt av olika stilar och influenser: centralasiatiska, kinesiska och arabiska. Det var en praktfull stad, med eleganta palats och ett stort utbud av varor från imperiets alla delar. Khanen var berömd för sitt magnifika hov. Dåtidens mest kände västerländske besökare, den venetianske upptäcktsresanden Marco Polo, blev bland mycket annat mäkta imponerad av den väl genomtänkta stadsplanen, det vittförgrenade beridna postväsendet och, mer allmänt, av stadens storslagenhet. Ett av många tecken på Dadus betydelse var att det mongoliska hovet för första gången etablerade kontakter med europeiska handelsmän, missionärer och diplomater.

En oklar successionsordning ställde senare till problem, och vid mitten av 1300-talet bröt en bonderevolt ut som skulle störta den mongoliska dynastin. Under den påföljande Mingdynas­tin (1368–1644) – som kom till stånd efter att en av rebellerna utropat sig till kejsare – döptes Dadu om till Beiping (vilket betyder ”Norra freden”). Huvudstaden flyttades ett tag till Nanjing. Officiellt blev Peking Mingdynastins huvudstad 1421. Yongle, kejsare under Mingdynastin, gav staden mycket av den utformning som känns igen än i dag. I Pekings mitt ligger Förbjudna staden och flera administrativa byggnader. De omges av ett omfattande rutnät av gator. Andra betydande byggnader från Yongles tid är Himmelens tempel och Klocktornet, vilka både brann ned, och byggdes upp, på 1700-talet. 1553 började man bygga en yttre mur, tänkt att omge det ökande antal invånare som levde i stadens ut­kanter. Muren var förstärkt med tegel och betydligt bättre konst­ruerad än mongolernas.

Kinesiska kejsares självtillräckliga attityd till omvärlden är omvittnad. Under Mingdynastins senare period upprättades emellertid kontakter inte bara med Japan, Sydostasien och Mellanöstern, utan även med Europa. Jesuiten Matteo Ricci togs väl emot i Kina, inte minst eftersom han övertog kinesiska sedvänjor. Han tjänade vid hovet och påbörjade, bland mycket annat, arbetet med en världskarta. Den kinesiska aristokratin såg med stort intresse på västerländsk teknologi och vetenskap. Kunskapsflödet gick också åt andra hållet; det var nu som det första viktiga västerländska verket om Kinas historia skrevs. 1514 anlände portugiserna till Kina för första gången. Med sig hem fick de te – och tedrickande blev snart ett mode i Europa. 1644 erövrades Peking av den långlivade manchuriska Qingdynastin (1644–1911). Än en gång fick ett främmande folk makten i Kina. Manchuerna var mycket måna om att bevara sina egna traditioner, men samtidigt öppna för kinesiska influenser. Pekings huvudsakliga karaktär och genomtänkta stadsplan ändrades inte nämnvärt. Däremot uppfördes rader av tempel, palats och paviljonger utanför murarna i västlig riktning. De båda sommarpalatsen, byggda på 1600-talet respektive sent 1800-tal, är två exempel.

Under den tidiga Qingdynastin var Kina ett av de folkrikaste och största länderna i världen. Även som handelsnation var landet en stormakt. I slutet av 1700-talet sände britterna en delegation under lord George Macartneys ledning, i hopp om att få tillåtelse att bedriva handel i kinesiska hamnstäder. Med sig hade Macartney en stor mängd gåvor till kejsaren; enligt en uppgift lär det ha krävts nittio vagnar, tvåhundra hästar och tretusen bärare för att frakta dem till Peking. Men när Macartney besökte Förbjudna staden insåg han att gåvorna antagligen inte skulle imponera på kejsaren. Att Macartney inte följde hovetiketten och vägrade utföra den speciella kow-tow-bugningen vållade kejsarens hovfolk problem, men påverkade förmodligen inte beslutet att vifta bort britternas propåer den gången. Kejsardömets motvilja mot att öppna sina hamnar för handel med européerna skulle straffa sig. När diplomatiska delegationers önskemål och krav avvisades bytte man strategi. Det gamla sommarpalatset totalförstördes exempelvis 1860 av franska och brittiska trupper under det så kallade andra opiumkriget (1856–60).

Västmakterna utverkade sedermera förmånliga handelsvillkor och skadestånd och förlade sina ambassader sydväst om det stora palatsområdet. Landet som helhet var allvarligt splittrat, omskakat och plågat av naturkatastrofer. Tendenserna till missnöje växte. Under boxarupproret år 1900 var ambassadområdet i Peking belägrat under nästan två månader. Europeiska, japanska och amerikanska trupper hävde blockaden och utverkade ett fördrag som gav dem rätt att stationera trupper i Peking.

Under ärkekejsarinnan Cixi, som regerade under den senare delen av Qing-eran, var kejsardömet allvarligt försvagat. Efter hennes död 1908 besteg barnkejsaren Puyi, endast tre år gammal, draktronen i Förbjudna staden. Tusentals trogna tjänare, ofantlig prakt och månghundraåriga traditioner omgav honom i den avskärmade miljön i Pekings mitt. Puyi blev både vittne till och spelade en roll i de radikala förändringar som präglade Kina under 1900-talets första hälft. Efter revolutionen 1911, då republiken grundades, behärskades Peking av olika kontrahenter, tills nationalisterna 1928 flyttade huvudstaden till Nanjing. Under japanernas närvaro i Manchuriet på 1930-talet ökade trycket på Peking. Strider mellan kinesiska och japanska trupper bröt ut. Staden ockuperades ända fram till 1945, då den övergick till nationalisterna och kineserna återfick fullständig suveränitet. 1949, efter att kommunisterna besegrat nationalisterna, blev Peking åter huvudstad. Mao Zedong utropade samma år stilenligt Folkrepubliken Kina vid Himmelska fridens port – entrén till den kejserliga Förbjudna staden. Hans porträtt hänger än i dag på platsen. Under 1950- och 60-talen påbörjades i Peking en rad typiskt kommunistiska projekt i grandios stil. Gatorna breddades och staden indelades efter olika funktioner. Det bisarra kaos som präglade Kulturrevolutionen (1966–76) fördröjde dock många projekts fullföljande, och ivern att rensa bort allt som associerade till det förgångna och förment reaktionära sopade undan stora historiska och kulturella värden. Rödgardisterna förstörde oskattbara tempel, monument och konstföremål. Tongivande författare och intellektuella förföljdes.

Efter Maos död 1976 ökade förändringstakten radikalt, under ledning av Deng Xiaoping. Moderniseringsreformer lade tonvikt vid marknadsekonomi och utökade kontakter med väst. De tragiska händelserna vid Himmelska fridens torg i juni 1989, då studenter som krävde demokrati och mänskliga rättigheter krossades brutalt av armén med hjälp av pansarvagnar och kulsprutor, visade med all önskvärd tydlighet att regimen stod fast vid sin linje – en kombination av marknadsekonomi och repressiv kommunism. Med undantag för de berömda turistattraktionerna håller dagens Peking på att förändras till oigenkännlighet – en växande och allt mer köpstark medelklass handlar i exklusiva varuhus av västerländskt snitt och byggboomen ser långt ifrån ut att ha mattats av.

Publicerad i Populär Historia 7/2008