Hotell för tre imperier
Kartan över Istanbul visar tre landmassor åtskilda av vatten. Söder om Gyllene hornet ligger den gamla huvudstaden, den del som från början kallades Istanbul, eller Stamboul. Norr om viken finns det distrikt som var fiskarsamhället Galata, och uppe på bergen där bortom Pera, numera Beyoglu. Och så, på andra sidan Bosporen – vilket betyder att vi befinner oss i Asien – Üsküdar.
Med en viss kyla betraktar Üsküdar tvärsöver vattnet de bägge övriga, samma kyla som det förstfödda, men också fulaste, minst begåvade och minst älskade barnet utvecklar mot sina mer lyckade syskon. Stamboul har fått världsturismens stämpel: med beröm godkänd. Galata/Pera/Beyoglu var redan på medeltiden européernas favoriserade hemvist och nämns sedan dess som ”den europeiska stadsdelen”. Under la belle époque blev den en östlig konkurrent till Paris, med samma språk och samma parfym.
Üsküdar, däremot, är asiatisk. Doftar den något, är det av ökenvind. Vikingarna omnämnde platsen som Skutari, och den var gammal redan då. Det var härifrån som de heliga karavanerna varje år startade sin långa marsch mot Mecka. I täten gick Den Heliga Kamelen, lastad med sultanens gåvor. Därefter en oändlig och färgrik parad av fezer och turbaner representerande olika klasser, grupper och ämbeten. Men redan i slutet av 1800-talet var marschens upptakt mest ceremoniell, för så fort det lät sig göra, gick man ombord på modern transport, driven med ånga.
Stadsdelen ligger på många sätt vid sidan av. Få turister kommer hit, trots att här finns en rad sköna moskéer, några av mästararkitekten Sinan, som levde och verkade omkring1489– och 1588. Hans signum är harmonin mellan byggnad och topografi, hans styrka stadsplanering.
Vilt växande, däremot, improviserande i sjuhundra år eller mer, är Üsküdars gravplats, Karaca Ahmed. Den är stadsdelens största märkvärdighet, genom att ingen tycks veta vare sig dess ålder eller mått, den är som ett naturfenomen – också genom sin säregna atmosfär. Lite dödens förgård, och en hel del genomfartsled för livet. Ofta ser man småpratande samlingar av husmödrar dra shoppingvagnar mellan gravstenarna, de är på väg till något av försäljningsställena. Man köper billigt här i skuggan av mörka pinjer.
Muslimen tenderar att betrakta Europa – här Stamboul och Pera – som ett ställe där han tillbragte sitt syndiga liv, medan hans själ hela tiden tillhörde profetens kontinent. Därför har, i sekel efter sekel, Bosporens vågor fört de döda muslimerna hem. Men också i tidsperspektiv beskriver Istanbul bilderna av minst tre metropoler, vars olika epoker interpunkteras av världshistoria.
En god vän till mig träffade en gång på planet till Istanbul en belgisk arkitekt född i Turkiet. Han visade henne ritningar på den märkliga byggnad han för närvarande arbetade på: ett hotell ute i vattnet, mitt i Marmarasjön. Det skulle bli världens högsta hus och det skulle avspegla stadens historia i sin dekor: en tredjedel romerska fresker, en tredjedel bysantinsk mosaik, en tredjedel turkisk keramik från Iznik. Även om det aldrig blir byggt, kan Hotel of Three Empires tjäna som en minnets ledfyr för den historiskt intresserade. För detta var först romarrikets huvudstad – när Konstantin den store kom hit år 326 – och när sedan Västrom fallit för angriparna, skar man av sina romersk-hedniska rötter till förmån för det ortodoxt kristna och kallade sig huvudstad i Bysans, ett nygammalt imperium med både grekiska och romerska förtecken.
Efter mer än tusen år (330–1453) blev kristna Konstantinopel huvudstad i det muslimska rike som efter sin förste härskare kallas det osmanska. Det var grundat av turkar från Centralasien men blev under sina 470 år med Istanbul som huvudstad (1453–1923) alltmer mångkulturellt.
Redan under tiden som Konstantinopel var dock stadslivet komplext. Här bodde armenier, slaver, kopter, judar och greker – som för att skilja sig från de övriga kallade sig romare – plus romarna själva, som i stort antal nu flyttade in för att fylla viktiga poster. På gatorna talade folk lite av varje, men officiellt språk var latin. Också religionen var mångförgrenad. Genom edikt i Milano år 313 hade kejsaren föreskrivit tolerans mot de kristna, och det bysantinska riket blev till att börja med ett slags amalgam av det hellenistiskt hedniska, det romerska och det ortodoxt kristna. Kristendomen skulle emellertid mer och mer ta överhanden.
Rent fysiskt förlades staden till den höga udde där greken Byzas omkring 660 före Kristus hade grundat sin lilla koloni och byggt sitt Akropolis. Trots det fina läget – eller kanske på grund av det – blev det aldrig mycket bevänt med platsen som alltid var under attack. En som kom var kejsar Septimius Severus, och när han på erövrares outgrundliga sätt skulle bygga upp vad han nyss rivit ner, kom arenan Hippodromen till och gav platsen ett slags status. Och det var med Hippodromen som centralpunkt som Konstantin byggde sin stad, av trä från de stora skogarna vid Svarta havet och marmor från stenbrotten kring Marmarasjön.
Hundra år senare skulle huvudstadens magnifika proportioner definieras av kejsar Theodosius med en nästan tjugo kilometer lång fästningsmur, så stark att den stod emot fiender i tusen år.
Men staden fanns också redan utanför murarna. Gyllene hornet erbjöd en unik hamn, och på andra sidan den låg ett centrum för Bosporens rika fiskafänge – byn Galata. Uppe på branterna växte det upp ett samhälle som kallades Pera, grekiska för ”den andra sidan”.
Fortsätter vi med sjumilasteg genom historien, i syfte att få en överblick av hur Istanbul har blivit det internationella och interkulturella lappverk det är i dag, kommer vi fram till april 1204 då det så kallade fjärde korståget drog över havet. Formellt skulle man i kristenhetens namn från muslimerna erövra Jerusalem och Heliga Graven. Men det verkliga målet var att knäcka det bysantinska handelsväldet och dess lönande direktimporter från Orienten.
Korsriddarna var folk från Tyskland, Frankrike och Italien, anförda av den mäktiga venetianska flottan, som i sin tur leddes av en energisk åldring, dogen av Venedig, Enrico Dandolo, över nittio år gammal och nästan blind. Under hans befäl trängde riddarna in i staden, våldtog nunnor på öppen gata, plundrade kyrkor och kejsargravar och brände bibliotek.
Ett kulturarv skändades. Venedigs prakt i dag är ett återsken av stöldgodset, andra skärvor finns i Bibliothèque Nationale i Paris. Bysans styckades upp mellan olika intressenter. Korsfararna övertog inte riket, men de slaktade det. År 1261, efter ett stort antal strider, kunde ett mycket försvagat Bysans återuppstå.
Sex år senare ockuperade genovesarna Galata och etablerade där en frizon under sin egen podestà, en bas för kommande krig och för svartahavshandeln, som man lade beslag på. Venedig fanns redan representerat i området. Småkrigen mellan de två sjöstaterna fortsatte.
För Konstantinopels del innebar dessa ockupationer att ytterligare ett folkslag fick permanent fotfäste här, européerna. Galata/Pera skulle för all framtid i folkmun heta ”den europeiska stadsdelen”.
Med 1300-talet gjorde en ny makt entré: turkarna. De var redan herrar i Mindre Asien och trängde in på Balkan. Konstantinopel fann sig omringat. Det bysantinska riket var nu skadat i märgen. Revolutioner rasade och kronjuvelerna hade satts i pant hos Venedig. Kejsaren hade sålt kristna reliker, som till exempel Kristi törnekrona, för kontanter. Försvararna spände en kraftig kedja tvärsöver Gyllene hornet-viken. Men natten till den 23 april 1453 drogs sjuttio osmanska fartyg, vart och ett tjugo meter långt, upp på land vid byn Tophane vid Bosporen och släpades på oljade bräder uppför den branta backen till Pera (ungefär där Sveriges ambassad skulle komma att ligga) för att hasas ner på motsatta sidan till viken på insidan av kättingen. Genovesarna följde från sitt vakttorn i Galata händelserna utan att röra en fena.
Tisdagen den 29 maj föll kristenhetens huvudstad i muslimernas händer. Sedan dess har grekerna betraktat alla tisdagar som olycksdagar. Den österrikiske författaren Stefan Zweig beskriver detta ögonblick i världshistorien som ett sådant ”som förutbestämmer års och århundradens händelseutveckling, hundratals generationers öden, individers, hela nationers och till och med hela mänsklighetens liv”. Konstantinopels fall har betecknats som medeltidens sista ridåfall, början på en ny epok.
Turkarnas ledare, Mehmet II, som skulle komma att kallas Fatih, Erövraren, var en lysande begåvad och bildad 21-åring som talade flera språk och kunde sin grekiska historia, men som också i sin personlighet hyste drag som världen under de kommande 470 åren skulle komma att lära känna som typisk osmansk grymhet.
Konstantinopel blev nu Istanbul, osmanska imperiets huvudstad, och från 1517 också centralort för islam, säte för kalifatet. Men i Europa fortsatte man att säga och skriva Konstantinopel – än i dag är det vad som står på vägskyltar i Grekland.
En febril byggverksamhet kännetecknade resten av seklet och hela 1500-talet. Gamla kyrkor blev nya moskéer och massor av nya islamska helgedomar kom till. Notera att en moské inte alltid är en religiös manifestation, åtminstone inte enbart. Den kan vara en maktsymbol, ibland jämförbar med en romersk triumfbåge, eller ett minnesmärke över byggaren eller honom eller henne närstående. Ibland tillägnas en moské ett mordoffer, eller offren för ett blodbad.
Vägar, broar och verkstäder anlades. År 1455 uppfördes för stadens affärsmän ett stort centrum, skyddat bakom portar som låstes nattetid: Kapali Carsi, de täckta basarerna.
Framförallt tillkom nu ett av hela världshistoriens största maktcentrum: Topkapi eller Seraljen, högst uppe på den udde där Byzas och Konstantin haft sina residens. Detta var inte ett palats i vanlig mening utan ett virrvarr av små och stora hus, gårdar och gångar, trappor och tunnlar.
Med tiden blev det en kollisionspunkt för olika perioder och för föregående sultaners högst divergerande idéer – och ett lappverk efter eldsvådor och jordbävningar. Här fanns rådhus, skattkammare och skola för högre tjänstemän. Här fanns också ett harem med fyrahundra rum och kök för de 1 200 kockar, som skulle stilla hungern hos de omkring femtusen personer som bodde inom området.
Återigen inlemmade denna fläck på jorden främlingar och drog nytta av dem. De judar som bott i staden vid erövringen hade ombetts stanna, och efter det att judarna sparkats ut från Spanien och Portugal blev Istanbul ofta deras fristad. Under imperiets hela livstid utgjordes hälften av stadens befolkning av minoriteter. I grunden var emellertid de osmanska sultanerna knappast fördomsfria. Redan Süleyman den store (1520–66), som regerar under storhetstiden när riket sträcker sig från Nilens källor i söder till Wiens portar i norr, från Persiska viken i öster till Atlasbergen i väster, demonstrerar sitt förakt för Europa i ett brev till Frans I. Med stor vällust radar han upp sina egna titlar och maktområden på flera ark, innan han avslutar med ”...och Ni, det vill säga kungen av Frankrike”.
Men redan i slutet av seklet börjar det gå sämre för osmanerna, och rikets långa sjukdom och dödskamp drar ut över tre sekel. Parallellt med att imperiet förlorar mark tilltar det inre sönderfallet. Mycket bottnar i isolationismen. Under det att västerlandet i tur och ordning utvecklar bourgeoisie, liberalism och industrialisering, förblir osmanens miljö ett medeltida slavsamhälle. Inte förrän på 1800-talet inser man att tiden har gått, världen har blivit en annan och den kräver anpassning.
Man kan inte längre behandla utländska sändebud som skolpojkar och ge dem piskrapp om de inte bugat tillräckligt djupt för en storvesir eller kasta dem i fängelse för småförseelser.
Nu – när det är för sent – upptäcker man plötsligt att man är beroende av en generös omvärld. Man behöver allierade och man behöver pengar, för att hinna ifatt allt som ångkraften ställt till med, och för att bygga slott i västerländsk stil som bevisar hur europeisk man har blivit. Ambassadörerna blir plötsligt sultanens likar, eller nästan, och de skäms bort och tilldelas alla möjliga favörer.
Detta omvandlar vissa delar av Istanbul, som får ett nytt hjärta. Pera blir diplomatstad med palats till ambassader, och så småningom fylls också Bosporens stränder av luxuösa sommarambassader, att fly till från stadens hetta. Här kommer baler, musikaftnar och månskensturer att dominera det ljuva diplomatlivet. Inne i staden drar huvudgatan Grand Rue de Pera fram, kantad av parisiska kaféer, hotell, restauranger och modehus. Franska talas överallt.
Men också mångkulturen blir mondän och får språkrör. År 1876 finns 49 tidningar på tio språk: turkiska, armeniska, franska, bulgariska, hebreiska, engelska, arabiska, tyska, persiska, samt sefardjudarnas språk ladino (en tidning på det språket utgavs ännu på 1990-talet).
Efter första världskriget, när Turkiet slagits på Tysklands sida och förlorat, såg samma Grand Rue de Pera annorlunda ut. Brittiska, italienska och franska soldater ockuperade staden och dominerade stadsbilden. Ryska officerare – flyktingar från revolutionen och inbördeskriget – i trasiga uniformer stod längs trottoarerna med tiggarskålar. På kaféerna talas det mest om hur de allierade segerherrarna tänker stycka sönder Turkiet och dela upp det mellan sig.
Men allt detta skall strax sopas bort av en mäktig hand, om inte Guds så näst intill. Generalen Mustafa Kemal, som startade ett frihetskrig mitt under stormakternas förhandlingar, chockerade världen genom att segra och efter segern förvandla sig själv från soldat till ”turkarnas fader”, Atatürk.
Ryktet gick att han redan hade ett parlament som hade sammanträtt i en lortig by i Anatolien som hette Angora men som snart skulle byta namn till Ankara och bli det nya Turkiets, republikens, huvudstad.
Det var slut på Konstantinopels mer än femtonhundra år som huvudstad i tre imperier. Slut också på namnet Konstantinopel för den delen, för hädanefter skulle postkontoret insistera på att alla brev hit adresseras till Istanbul.
Svenska relationer
Under 1500-talets guldålder med Süleyman den store som regent influerades hela Europa av det osmanska rikets prakt, också Sverige. Se till exempel Gustav Vasa i hans fina brokadkostym på porträttet i Gripsholms slott – så klär sig en riktig sultan!
För Turkiet och Sverige har genom tiderna ryssen varit den gemensamme fienden och den förenande länken. Johan III korresponderade med sultanen för att få till stånd en allians. Karl X Gustav hade ett sändebud i Konstantinopel för att få hjälp mot Polen. Och 1757 inköptes, på order av Gustav III, mark för anläggning av ett Palais de Suède i en park som sluttar ner mot Bosporen.
Ambassaden försågs med kapell och dragomanhus, det vill säga bostad och kontor för översättarna, en byggnad som numera gjorts om till Svenska forskningsinstitutet i Istanbul. När Ankara blev huvudstad blev ambassaden generalkonsulat, och alltsammans ligger på Sveriges äldsta egendom på utländsk mark.
Karl XII vistades i det osmanska riket i fem år (1709-14), men var aldrig i Konstantinopel. Däremot gjorde han sig underrättad om huvudstaden genom rapportörer.
En av dem, Cornelius Loos, var en bra major men allra bäst som tecknare och målare. Han försåg krigarkungen med vackra vyer. Karl XII:s skulder här blev stora och var den främsta orsaken till att en fast beskickning upprättades.
