Terra Incognita
Antarktis tidigaste historia kan härledas till de gamla grekernas världsbild och intresse för filosofi. På 300-talet f Kr undervisade den grekiske tänkaren Aristoteles sina studenter om att jorden är en sfär. Det var ett djärvt påstående eftersom majoriteten av dåtidens lärde ansåg att världen var en skiva. Eftersom grekerna hyllade principen om alltings symmetri måste det enligt Aristoteles hypotes finnas en stor landmassa längst i söder som motvikt mot allt land i norr.
Den egyptiska staden Alexandria vid Nilens utflöde i Medelhavet hade under århundradena kring Kristi födelse blivit centrum för den grekiska kulturen. På 200-talet e Kr verkade där greken Klaudios Ptolemaios. Han räknas som den moderna kartans urfader. Vi vet inte mycket om denne man eftersom hans egna skrifter till största delen förstördes av religiösa fanatiker. Kristendomen hade på den tiden inte mycket till övers för filosofi och teorier om världsbilden. Basileios den store – en inflytelserik biskop och kyrkolärare – var en av dem som angav tonen i kritiken:
Några år efter Basileios död, år 391 e Kr, förstörde en kristen mobb templen, de lärda skolorna och biblioteken i Alexandria. Och araberna fullföljde senare förstörelsen under sitt segertåg västerut. Delar av Ptolemaios verk kom dock att räddas och översättas till arabiska. I Europa var de fortfarande okända.
Under 1400-talets första år kom en vändpunkt. Ptolemaios räddade verk översattes på nytt, denna gång från arabiska till latin. På några år fick Europas lärde tillgång till Ptolemaios metoder att beskriva världen i kartor, vilket stimulerade till ambitiösa upptäcktsfärder. Portugiserna visade vägen genom att söka sjöleder till Österns rikedomar. År 1487 rundade Bartholomeu Diaz Afrikas sydspets och tio år senare nådde Vasco da Gama Indien.
Portugals framgångar lämnade inte Spanien någon ro. Columbus sändes ut och upptäckte Amerika. Nya världskartor såg dagens ljus från och med slutet av 1400-talet. Ptolemaios idéer kom till heders – karteringen byggde vidare på hans principer.
Historiens första världsomsegling genomfördes av Fernão de Magalhães, en portugis i spansk tjänst. Med fem skepp satte han 1519 kurs mot Brasilien, seglade igenom det smala sund i södra Sydamerika som förbinder Sydatlanten med Stilla havet och fortsatte västerut. År 1522 återvände hans expedition till Spanien, starkt decimerad. Fyra av skeppen hade gått under, många ombord hade dött av skörbjugg och andra sjukdomar och Magalhães själv hade stupat i strid på Filippinerna 1521. Landet söder om Magellans sund döptes till Terra del Fuego, Eldslandet. Aristoteles hade haft rätt – jorden var rund.
Frågan om huruvida Eldslandet var en ö eller en del av en större sydlig kontinent fick sitt svar när engelsmannen sir Francis Drake genomförde den andra världsomseglingen 1577–80. Efter att ha seglat igenom Magellans sund mötte han storm i Stilla havet och drevs mot Sydamerikas sydspets – dagens Kap Horn. Liggande på magen uppe på klippan såg Drake ut över ett ändlöst hav mot söder. Han sträckte ut armarna över stupet och proklamerade att han var den sydligaste mannen i världen. Sydamerika hade således ingen landkontakt med en sydlig kontinent. Det stormiga vattnet mellan Sydamerika och Antarktishalvön kallas i dag Drakes sund.
1500-talets nya upptäckter togs snabbt tillvara av geografer och kartritare. En rad kartor över världen såg dagens ljus, och längst i söder fanns den okända kontinenten antydd. På den franske matematikern Oronce Finés eleganta världskarta från 1531 finns Terra australis recenter invento sed nondum plene cognita (”Det sydligaste landet som nyligen upptäckts men ännu ej är helt känt”) inritat med landkontakt med Sydamerika. 1570 publicerade holländaren Abraham Ortelius sin magnifika Theatrum Orbis Terrarum där också en väldig landmassa dominerar längst i söder. Samtidigt utvecklade holländaren Gerhardus Mercator en ny revolutionerande kartprojektion, som gjorde det enklare för sjöfararna att navigera.
Trots alla djärva seglatser i sydliga vatten förblev Antarktis okänt. Det doldes effektivt av en ogenomtränglig mur av stormpiskade och isfyllda hav. Kontinenten förblev en gåta under 1600- och 1700-talen. Enstaka öar upptäcktes visserligen i de sydliga oceanerna, men det skedde slumpmässigt. Vattnen runt Antarktis kan ha varit kända tidigt av urbefolkningarna i söder. Bland annat berättar legenden att polynesier mötte fruset hav i sydliga vatten på 600-talet.
Tanken på en stor sydlig kontinent levde dock vidare, framför allt i England och dess Royal Society, en sammanslutning av lärda män som fungerade som en brittisk ”think-tank” i vetenskapliga frågor. Där stötte och blötte man frågor inom astronomi, geografi och navigation, inte minst för att hitta en tillförlitlig metod att bestämma longituden.
Terra australis incognita lämnade inte 1700-talets geografer och kartografer någon ro. En av dem var skotten Alexander Dalrymple som under en mångårig tjänstgöring i Indien girigt läst allt han kom över av geografi, astronomi och upptäckter. Han valdes in i Royal Society där han kraftfullt argumenterade för att en stor sydlig kontinent väntade på att bli upptäckt. Han lockade med att den okända kontinenten innebar stora ekonomiska möjligheter. Han räknade med att femtio miljoner människor måste leva där: ”. . . bara smulorna från detta bord räcker för att bibehålla Englands makt och herravälde samt sysselsätta alla tillverkare och skepp i landet.”
Varför denna blomstrande landmassa ej upptäckts tidigare skyllde Dalrymple på räddhågade sjöfarare och utbrast: ”Vi behöver en ny Columbus och en ny Magalhâes.”
En astronomisk händelse år 1769 kom att utgöra starten på ett mer systematiskt sökande efter den mystiska kontinenten längst i söder. Planeten Venus skulle då passera över solskivan. Händelsen hetsade upp astronomerna rejält och passagen skulle studeras världen över. Royal Society satsade på en mätexpedition till den då nyupptäckta ön Tahiti. Det fanns baktankar med det sydliga uppdraget.
Barken Endeavour avseglade till Tahiti hösten 1768 från Plymouth under ledning av James Cook. Ombord fanns 94 man, inklusive den svenske naturforskaren och linnélärjungen Daniel Solander. Det lärda sällskapet i London hade en överraskning åt Cook. Efter genomförda astronomiska mätningar skulle Cook enligt order öppna ett förseglat konvolut. Där stod att han skyndsamt skulle segla mot söder och söka efter den okända kontinenten.
Tre år senare var Endeavour tillbaka i England efter en framgångsrik färd. Venuspassagen var observerad, åtta tusen kilometer kust karterad, man hade hemfört mängder av naturhistoriska fynd, tusen nya växter, hundratals nya fiskar – men man hade inte sett skymten av en ny kontinent. Den engelska flottan och Royal Society var dock nöjda och planerade en ny färd. James Cook utsågs att föra befälet över de båda skeppen Resolution och Adventure.
Det var en imponerande expedition som i juli 1772 stävade ut från Plymouth med uppdraget att slutgiltigt fastställa om det fanns en okänd kontinent nere i söder eller inte. Ombord fanns 201 man inklusive naturforskare, konstnärer och andra specialister. Under ett stopp vid Godahoppsudden rekryterades den svenske linnélärjungen Anders Sparrman. Men viktigast var dock att båda skeppen var utrustade med navigationens allra senaste innovation – kronometern. Den gjorde det möjligt att med stor noggrannhet bestämma longituden. James Cook hade dessutom tillgodogjort sig de senaste rönen om hur den fruktade skörbjuggen kunde hanteras.
Den 17 januari 1773 korsades den södra polcirkeln för första gången i historien. Under två månader sökte Cook en lucka i den massiva isbarriären söderöver. Till sist retirerade han dock och seglade norrut. Under en storm kom de båda skeppen ifrån varandra. Adventure tvingades vända hemåt medan Resolute ensam fortsatte sökandet efter kontinenten året därpå. När Cook återkom till England efter drygt tre år och hundratusen kilometer till havs hade han för första gången seglat runt Antarktis. Detta anses av många som den mest imponerande sjöresan någonsin. James Cooks storhet som navigatör och upptäcktsresande gick till historien. Men den kontinent han sökte hittade han aldrig. Cook dog 1779 under sin tredje resa, i strid med infödda på Hawaii.
Tron på en sydlig kontinent fick sig en ordentlig törn efter Cooks resor. Det skulle dröja fyrtio år innan Antarktis slutligen avslöjades. De som då banade väg var inte främst forskare och folk från marinen utan säljägare och valfångare. Rapporter och rykten berättade om att vattnen kring de nyupptäckta öarna i de södra haven kryllade av säl, sjöelefanter och val. Enorma fångster lockade.
Säljägare, hittills huvudsakligen verksamma i Arktis, hade nu fått korn på de nya lukrativa jaktmarkerna. Till en början var det främst amerikanska båtar från New England som flockades i de antarktiska vattnen. Rent brutal rovjakt drabbade sälstammarna på de nyupptäckta öarna och vissa arter utrotades på bara några år. Edmund Fanning, en amerikansk sälfångare, återvände till exempel från Sydgeorgien med 57 000 sälskinn år 1801. Såvitt bekant är denna jakt historiens största sälslakt. Verksamheten omgärdades ofta av stort hemlighetsmakeri – det gällde ju att hålla konkurrenterna borta. Rovdriften till trots uträttade dessa fångstmän också något positivt; de lärde känna stora delar av Antarktis övärld.
Medan faunan på de ensliga ögrupperna i haven kring Antarktis drabbades hårt förblev själva landområdet ännu en tid orört av människan. År 1819 kom dock genombrottet i sökandet efter den mystiska kontinenten. Den engelske kaptenen William Smith på skeppet Williams hamnade mitt i våldsamma stormar på sin färd från Buenos Aires till Valparaiso runt Kap Horn. Driven av stormarna mot söder såg han som första människa Sydshetlandsöarna väster om Antarktishalvön. Året efter följde den engelska flottan upp Smiths rapport genom att sända en expedition under ledning av Edward Bransfield och med Smith som navigatör. De nådde Sydshetlandsöarna, fortsatte åt sydost och när dimman plötsligt lättade siktades den 22 januari 1820 för första gången Antarktishalvöns taggiga kust.
Några få dagar tidigare hade dock ryssen Thaddeus von Bellingshausen redan sett en första skymt av iskontinenten. Han förde befäl över skeppen Vostok och Mirnyi, utsända av ryske tsaren Alexander som närde storpolitiska ambitioner. Uppgiften var att utforska de södra oceanerna i Cooks anda och söka hamnar åt den ryska flottan. Den 20 januari 1820 siktade de en isbarriär utanför det som skulle komma att kallas Kronprinsessan Märthas kust. Den 5 februari nådde den ryska expeditionen 69° syd, 19° väst och kunde beskåda en ny isbarriär vid det vi nu känner under namnet Prinsessan Astrids kust. Bellingshausen skriver: ”En kontinent av is med kanter som brutits loss vinkelrätt [...] flytande öar av is visar att de brutits loss från kontinenten.”
Under resten av 1800-talet kartlades Antarktis kuster steg för steg av expeditioner under olika nationers flaggor. Det var fartygsbundna expeditioner som höll sig på respektfullt avstånd från kusten.
Vem var då först att sätta foten på Antarktis? Frågan är akademisk och har lustigt nog inget säkert svar. Mycket talar dock för att två säljägare, John Davis och Andrew MacFarlane, var först när de oberoende av varandra gick i land på Antarktishalvön 1821 för att söka nya fångstplatser. 1853 gjordes en första landning på Victoria Land av en amerikansk valfångstresa.
Speciellt omtalad är dock en norsk landstigning den 24 januari 1895 vid Kap Adare. Rapporterna från landstigningen är bisarra. Fartygets kapten L Kristensen skrev: ”Jag fick äran att som första människa beträda Victoria Land.” Men han måste ha haft en samling veritabla tävlingsmänniskor ombord. Carsten E Borchgrevink, en norsk matros ombord, skriver för sin del att han, driven av ambitionen att vara först med att sätta foten på terra incognita, släppte årorna och hoppade i land före sin kapten. Men fler ville uppenbarligen ha samma ära. von Tunzelman, en ivrig man från Nya Zeeland, hävdade hela sitt liv att han varit den som först hoppat iland på den nya kontinenten.
Carsten Borchgrevink hade fått smak för antarktiska äventyr. Han var en amatör som irriterade den etablerade utforskningen av Antarktis, men genom sin äregirighet lyckades han samla ihop pengar till en internationell expedition. Han ledde senare en grupp på tio som blev de första att övervintra i Antarktis i ett hus vid Kap Adare. Det var åren 1899–1900.
År 1895 möttes den sjätte internationella geografiska kongressen i London. Man fastslog att utforskningen av Antarktis var den viktigaste kvarvarande geografiska uppgiften. Nu började polarhjältarnas tid på den okända kontinenten. Namn som Ernest Shackleton, Robert Scott, Roald Amundsen, Douglas Mawson, Otto Nordenskjöld och flera andra blev odödliga i polarhistorien genom sina djärva expeditioner och värdefulla studier. Många nationer såg sig manade att delta i utforskningen av den nya kontinentens inre. Vetenskaplig upptäckariver, nationell och personlig prestige drev på.
Tack vare den tekniska utvecklingen efter första världskriget kunde man avlasta det omänskliga slitet och minska riskerna. Dessutom kunde forskarna arbeta effektivare och få ut mer av färderna.
Vid tiden för andra världskriget ökade det politiska intresset för Antarktis. Gamla polarnationer som England, USA, Australien och Norge hade territoriella anspråk men fick snart konkurrens av Argentina, Chile, Frankrike, Nya Zeeland och Sovjetunionen. Under några årtionden var Antarktis nära att bli måltavla för storpolitiska tvister. Genom diplomatiskt arbete har dock dessa tvister kunnat lösas och internationella avtal upprättas. Överenskommelsen går ut på att säkerställa Antarktis som en kontinent öppen för forskning men stängd för militarisering, ekonomisk rovdrift och miljöförstöring. Den är också öppen för turism under ansvar.
Annagreta Dyring är vetenskapsjournalist och hedersdoktor vid Stockholms universitets naturvetenskapliga fakultet.
Eric Dyring är docent i fysik och vetenskapsjournalist.
