Kina-Gunnar
År 1921 gjorde den svenske forskaren Johan Gunnar Andersson den första moderna arkeologiska utgrävningen i Kina. Den handlade om Kina före Kina, en dittills okänd förhistoria. Byn Yangshao i Henanprovinsen fick ge namn åt en hel era av förkinesisk stenålder, omkring 5000–3000 f Kr. Här fanns lämningar efter okända kulturer långt äldre än det Kina man dittills känt till. Här hade levt människor som ingen någonsin hört talas om.
Upptäckten fick Andersson och hans kollegor att under fem år göra arkeologiska expeditioner i Kina, Mongoliet och Tibet. Han fann fler exempel på förhistorisk kultur och stora mängder fynd, främst av keramik.
Materialet packades i stora lårar som togs nedför Gula Floden och skickades till Sverige. Det var resultatet av en överenskommelse som gick ut på att allt skulle analyseras, katalogiseras och – vad gäller krukorna – om möjligt klistras samman av svenskarna. Sedan skulle hälften skickas tillbaka till Kina igen.
Hur kom det sig att Johan Gunnar Andersson, snart kallad ”Kina-Gunnar”, kunde göra alla dessa fynd? Svaret finns i hans bakgrund. Andersson var geolog – han kunde ”läsa jordens bok”. Av bergväggarnas avlagringar räknade han ut var lämningar möjligtvis kunde finnas. (Ofta pekas Andersson ut som Pekingmänniskans upptäckare, men det är fel. Däremot var det ”Kina-Gunnar” som visade var man skulle leta efter en sådan människa.)
Konservativa kinesiska lärde var inte oreserverat glada över Anderssons upptäckter. Här hade de sedan mer än tvåtusen år haft sin historia nedskriven. Nu kom en svensk – och snart fler av en ny tids vetenskapsmän – och påstod att det funnits ett Kina före det Kina de själva kände.
1920-talet var komplicerat för dem som sysslade med kinesisk historia. Många kineser ville se det gamla kejsardömet återuppstå som ett modernt land med demokrati och vetenskap som ledstjärnor. Konservativa ville hellre framhålla kejsartidens ståtliga förgångna. Anderssons upptäckter applåderades av entusiastiska unga vetenskapsmän.
Samtidigt upprördes de av den tidens arroganta europeiska historieskrivning som såg Kinas civilisation som knuten till Västerlandet. Andersson ville använda arkeologin som ett medel att försöka finna svar på frågor som: ”Hade det funnits en sidenväg mellan Västasien och Kina redan femtusen år före vår tideräknings början? Hade idéer färdats på båda hållen eller bara på det ena?” Kinesiska nationalister upprördes: skulle Kina, Mittens rike, ha påverkats av andra? Vad innebar egentligen Anderssons upptäckter av ett Kina före Kina för landets moderna nationalism?
När Andersson gjorde sina första fantastiska upptäckter hade landet präglats av öppenhet och intellektuella diskussioner. Men gradvis inlemmades vetenskapen i byggandet av nationen, både under den nationalistiska och den kommunistiska tiden.
»Kina-gunnar» reste hem 1925. Östasiatiska museet, med Anderssons rika fynd som grund, har sitt ursprung i ett riksdagsbeslut året efter. Och 1929 öppnades samlingarna för första gången för allmänheten på tredje våningen i Handelshögskolans hus. Johan Gunnar Andersson hade blivit både museichef och professor. Han längtade trots det tillbaka till Kina. Men hans kollegor där kunde inte längre välkomna honom på samma villkor som förr. Han återvände endast en enda gång, 1938. Då hade Japan redan inlett sin invasion av Kina och det var omöjligt att fritt resa runt. På Kinas Geologiska Undersökningsmuseum i den nya huvudstaden Nanking såg han i alla fall en stor utställning hans kollegor gjort med det material som han varit med om att samla in, skicka till Sverige, ordna och sända tillbaka till Kina.
Johan gunnar andersson blev den siste svensk som såg den kinesiska halvan av samlingarna före krigets kaos. På Östasiatiska museet i Stockholm finns fortfarande allt som blev kvar i Sverige: stora kärl med vackra svarta dekorationer och bortåt 30 000 skärvor som man aldrig lyckats klistra ihop. Museets nuvarande chef, Magnus Fiskesjö, frågar nu efter det returnerade materialet varje gång han reser till Kina eller Taiwan.
Den kinesiska arkeologin har utvecklats radikalt och ser Johan Gunnar Andersson som en pionjär. Nu är Fiskesjös kinesiska kollegor också engagerade i detektivarbetet. Men än så länge är den kinesiska halvan av samlingarna fortfarande försvunnen.
Monica Braw är fil dr i historia, journalist och författare.
