Shackletons krig
Trots att det moderna utforskandet av Antarktis inleds på 1840-talet fick Antarktis sitt publika genombrott först sextio år senare. För det stora flertalet skedde det första mötet med den sydliga polarvärlden i Otto Nordenskjölds Antarctic – Två somrar bland Sydpolens isar från 1904 och så i Ernest Shackletons storsäljare Antarktis hjärta. De två tjocka banden hade utkommit på svenska 1910, ett knappt år efter att den engelska sydpolsexpeditionen, som boken skildrar, återkommit. Shackleton nådde visserligen inte ända fram till Sydpolen, men positionen 88° 23’ syd räckte ändå till en hedrande adelstitel.
Antarktis hjärta var något alldeles speciellt. Här behövde inte äventyret vaskas fram mellan raderna, något som minsann var fallet i de flesta samtidiga polarskildringar med sina pedagogiska bottendjupstabeller och planscher på havsborstmaskar, tundrablomster och ändmoräner. I Antarktis hjärta började spänningen på en gång och höll i ända fram till att expeditionsfartyget Nimrod kastade ankar i Themsen på allra sista sidan.
Ja, Shackleton var en äkta äventyrare, en av de riktigt stora. Forskning hade han varken fallenhet eller intresse för, det var på sin höjd ett nödvändigt ont, ett bihang för att inge förtroende hos sponsorerna. Vid anställningsintervjuerna inför sina expeditioner lade Shackleton mer vikt vid skämtlynne och sångförmåga – och givetvis intresse för äventyr.
Han föddes i en protestantisk familj på Irland 1874 under den edvardianska eran när självuppoffrande polarresor i nationens namn fortfarande hade en romantisk aura kring sig, och då dylika resor ännu utgjorde en möjlig karriärväg för dem som försynen placerat en bit ner på samhällsstegen.
Att tränga igenom mytologin som omsveper nationalhjälten Ernest Shackleton är inte lätt. Redan kring hans barndom har det spunnits en fantasifull väv utifrån kunskapen om vad som senare skulle ske med den lille pojken. Det berättas att han var full med tokerier och påhittiga upptåg, men det är förstås en sanning som gäller för många barn.
Redan 1884 tvingades familjen flytta till England på grund av potatispesten som slog så hårt mot det irländska samhället. I England fick unge Ernest en normal skolutbildning i en ordinär medelklasskola. Ämnen som språk och matematik tycks ha roat honom föga och inte ens kricket, den mest typiska av alla brittiska lekar lockade. Då var han mer förtjust i att läsa romaner av Jules Verne, något som möjligen bidrog till att han, trots familjens och faderns önskemål, allra helst ville gå till sjöss.
Det blev som unge Ernest önskade och han skulle komma att gå den långa vägen genom att mönstra på i handelsflottan. Hans första möte med havet blev på en segelskuta som rundade Hornet på väg till norra Chile för att lassa gödningsämnen.
I likhet med många av sina kollegor inom den brittiska polarverksamheten, men till skillnad från ledande nordiska polarfarare, var Shackleton inte ett dugg intresserad av polartrakterna i sig själva. Polarnaturen var honom likgiltig; någon naturromantiker var han sannerligen inte, men han levde under en tid då den heroiserande kulten av polarhjälten alltjämt togs på blodigt allvar i England. Och för Shackleton var detta avgörande.
We shall die like gentlemen skulle Shackletons rival Robert Falcon Scott skriva på tidstypiskt storvulet manér just innan han dog ute på isen, snuvad på Sydpolen av Roald Amundsen. Med den gesten lyckades Scott få sitt misslyckande att inte endast bli absolut grandiost, utan även så stort att det aldrig skulle kunna övertrumfas. Det var så det kulturella klimat såg ut som Shackleton levde i och som han snart själv blev en del av.
De dygder som prisades – och som alltid prisats av brittisk polarverksamhet – var i grunden militära dygder. Det handlade om benhård vilja, improvisationsförmåga och manlig dådkraft. Noggranna förberedelser och genomtänkt logistik kunde nog vara goda ting, men ytterst hyllades ändå förmågan att på ort och ställe lösa alla problem själv. Att lyssna på andras erfarenheter, exempelvis nordiska polarforskares eller eskimåers, var i princip lika otänkbart som att kvinnor skulle få deltaga.
Med hjälp av kontakter och sin omvittnade charm blev Shackleton erbjuden en plats på Robert Falcon Scotts expedition till Antarktis med fullriggaren Discovery. Avfärden var satt till 1901. Även om viss osäkerhet förelåg vid planeringen var det underförstått att expeditionen skulle övervintra. Det fanns minst två skäl till detta. För det första var övervintring en förutsättning för att kunna insamla kontinuerliga serier med mätdata, och för det andra handlade det om att vara på plats tidigt på sydsommaren för att kunna ta sig så nära själva polen som möjligt. Även på denna punkt är skillnaderna mellan Shackletons och Otto Nordenskjölds samtidigt pågående expeditioner uppenbara; att insamla vetenskapliga data var lika centralt för Nordenskjöld som det var ointressant för Scott och Shackleton.
Scott och Shackleton ville slå rekord, de ville komma så långt söderut det bara gick och i fjärran hägrade polen. Men även om viljan och självsäkerheten var stora, var förmågan och kunskapen desto mindre. När ”attacken” mot Sydpolen inleddes den andra november 1902 var det inte mycket Scott, Shackleton och läkaren Edward Wilson visste om resor i polarregionerna. De kunde inget om draghundar, kunde inte slå upp ett tält eller få fyr på primusköket och de hade aldrig stått på ett par skidor. Men viljan var som sagt stark.
Det skulle bli en oerhörd kamp, men inte så mycket mot polarnaturens starka krafter som mot deras egen förbluffande självtillräcklighet som inte grundade sig på förberedelser och träning, utan på trossatsen att ingen utmaning är för stor för en brittisk polarfarare.
Pulsande i snö drog snart de tre männen själva slädarna eftersom de obegripligt nog inte förstod sig på hur skidorna och hundarna fungerade. Det gick långsamt och det var naturligtvis demoraliserande att hela tiden behöva marschera fram med halva packningen, vända för att släpa fram resten och så vidare. När de nått positionen 82° 16’ sydlig bredd gick det inte längre. De var totalt utmattade, angripna av skörbjugg och Shackleton led dessutom av ett slags köldastma. De blev tvungna att återvända.
Väl hemma i England efter Discovery-expeditionen såg sig Shackleton om efter arbete. Det var ingen lätt uppgift. Och för Shackleton, liksom för så många andra professionella polarfarare skulle familjeliv och yrkesarbete för alltid komma i skuggan av polarresorna. I praktiken skulle det visa sig vara en olöslig ekvation.
För en tid får Shackleton arbete som sekreterare i Royal Scottish Geographical Society i Edinburgh. Det var inget märkvärdigt arbete och han skulle heller inte uppbära tjänsten särskilt länge. När han efter något år lämnar sekreterararbetet är det med sikte på en politisk karriär, men det var en karriär som knappt hann börja innan den tog slut.
Skulle Shackleton komma någon vart på samhällsstegen var det genom insatser inom polarutforskandet. Problemet var bara, att det snart inte fanns något stort kvar att upptäcka, de vita fläckarna hade blivit sällsynta. Med ett undantag: Sydpolen.
Och det var för att ”besegra” Sydpolen som Shackleton 1907 gav sig iväg på sin egen privatfinansierade expedition med fartyget Nimrod. Det skulle bli en i dubbel mening fantastisk resa. Efter misslyckandet med Discovery hade Shackleton definitivt avfärdat såväl skidor och slädhundar som transportmedel. Att Nordenskjöld och Nansen och Peary, för att nämna några, påvisat motsatsen var betydelselöst för Shackleton.
Shackletons nya giv blir att använda kinesiska ponnyhästar, ett i sanning nytt grepp inom polarlogistiken! Med halva ponnybesättningen fortfarande i livet gav sig Shackleton och han kamrater iväg mot polen. De var fulla av förtröstan och vilja, men kläderna var det sämre ställt med och tälten var utan golv och de klena bambupinnarna torde ha passat bättre till korvgrillning än att bära upp en tung tältduk på Antarktis inlandsis.
Det gick inte så bra med de älskliga ponnyerna. Den första som fick skjutas hette Chinaman och hans olycksbröder följde snart hans bistra öde. Det färska ponnyköttet mildrade dock skörbjuggen och med uppbådande av sina absolut sista krafter nådde expeditionen fram till den dittills sydligaste positionen någonsin: 88° 22’ S.
Själva polen hade visserligen gäckat Shackleton, men i folkets ögon var han en hjälte. Och redan fem månader efter hemkomsten utkom storsäljaren The Heart of the Antarctic, eller Antarktis hjärta som blev den svenska titeln. Det var en enastående reseskildring som ytterligare befäste Shackletons ställning. Att bokens framgång till stor del berodde på att den nyzeeländske journalisten Edward Sanders arbetat som spökskrivare kände dock bara ett fåtal till.
Engelsmännen ansåg sig själva vara världens ledande polarnation, men de hade misslyckats med flera av sina viktigaste föresatser. A E Nordenskiöld hade genomseglat Nordostpassagen och Amundsen hade inte bara tagit sig igenom Nordvästpassagen utan även, i december 1911, kommit först till Sydpolen. We shall die like gentlemen hade alltså Scott skrivit när han en månad senare fann den norska flaggan på Sydpolen, men Shackleton tyckte sig trots allt se konturerna av en sista heroisk, brittisk, polarexpedition.
Han bestämde sig för att utrusta en expedition som skulle korsa hela den antarktiska kontinenten, från Weddellhavet via Sydpolen till McMurdosundet på andra sidan. Något sådant hade ingen gjort tidigare. Ingen hade ens kommit på tanken.
Shackleton gav projektet namnet The Imperial Trans-Antarctic Expedition och som expeditionsfartyg valdes Endurance. 1914 styrde Endurance söderut, men när nyheten om första världskriget brutit ut erbjöd sig Shackleton att avstyra det hela. Hans erbjudande avböjdes dock av de brittiska myndigheterna, och strax därefter kunde expeditionen fortsätta. Sedan hördes inget mer från Shackleton på ett par år och den allmänna uppfattningen var att Endurance gått under.
På våren 1916 kom dock det överraskande beskedet att Shackleton och hans män efter två års irrande i sydpolshavet alla var i livet. Vad hade hänt?
Den femte december 1914 lämnade Endurance den norska valfångststationen Grytviken på Sydgeorgien och all kontakt med omvärlden bröts. Efter två dagar når fartyget packisen och vid mitten av januari anas antarktiska kontinenten, den man skulle korsa. Men närmare än så kommer man inte. Endurance fastnar i isen den 18 januari 1915 och lämnar sedan aldrig dess grepp. Tio månader senare, i slutet på november, skruvas Endurance ned och sjunker. ”She’s gone, boys” meddelar Shackleton de tjugoåtta deltagarna och tillägger att det nu bara är att ta sig hem. Sedan en månad tillbaka var man bosatt på ett isflak; att båten skulle sjunka insåg alla, men nu var det ett faktum. Återstod endast att släpa de tre livbåtarna mot iskanten ett par hundra mil norrut och sedan hoppas på undsättning. För att mota ledan hänger man sig åt hundarna och spelar fotboll på isen. Varje lördag skålas det för ”our sweethearts and wives” – alltid efterföljt av ett unisont: ”and may they never meet”.
Shackleton vill först gå mot Otto Nordenskjölds hus vid Snow Hill, men isdriften bestämmer något annat. Plötsligt öppnar sig isen och man tar sig efter en djävulsk båtfärd till den ocharmiga Elefantön, en av jordens mest gudsförgätna platser. Här går det inte att stanna och Shackleton bestämmer att han själv, Tom Crean och Frank Worsley, Endurances kapten och skicklige navigatör, samt några till ska försöka ta sig i livbåten till Sydgeorgien, ett absolut livsfarligt äventyr. På drygt två veckor lyckas man obegripligt nog ta sig ända fram och stiger den 10 maj 1916 fullständigt utmattade i land på fel sida av ön. Shackleton, Crean och Worsley har inget annat val än att klättra över de taggiga bergen – bara det en bragd – och når efter sexton månader räddningen. It was a splendid moment, heter det i expeditionsberättelsen.
Expeditionen misslyckades med sitt mål, men medlemmarnas bedrifter var magnifika. Världen såg dock annorlunda ut 1916 jämfört med vad den gjort när Endurance lämnat England. Shackletons budskap passade inte längre. Det var liksom inte rätt tillfälle att berätta om heroisk överlevnad när de engelska tidningarna sedan länge fyllts med till synes oändliga listor över stupade i skyttegravarna.
Innan han gav sig av hade Shackleton talat om a white war, om Englands uppgift i polartrakterna och de skatter, ekonomiska som moraliska, som skulle kunna inhöstas av den som lyckades. Det vita kriget handlade om isen, och just isen, särskilt den antarktiska, spelade en viktigare roll för Shackleton och hans samtid än man i dag kan tro.
Isen uppfattades som den absoluta renheten. Gentemot den dög inga kompromisser, inga ursäkter eller undanflykter. Väl framme var resenären helt utlämnad åt sig själv. I Antarktis stod isen också för något som saknades i Arktis; den uttryckte ett slags fullständig frånvaro. Här fanns inga eskimåer man skulle behöva förhålla sig till (i engelsmännens fall några de skulle behöva undvika att lära sig något av) och heller inga farliga djur. Här kunde en framgång verkligen räknas som en framgång.
Den fullständiga frånvaron kunde dock vändas till sin motsats. Under klättringen på Sydgeorgien hade såväl Shackleton som Crean och Worsley tyckt att ytterligare en person följt dem i deras spår. Ingen av vännerna yppade något om saken under vandringen och först senare framkom att de alla haft samma underliga känsla. De gjorde inget väsen av upplevelsen, men för omvärlden uppfattades det som en mystisk insikt, ett exempel på hur polarerfarenheten pekar bortom sig själv.
Efter att ha hört historien frånSydgeorgien skrev TS Eliot senare i The Waste Land den dikt som för alltid kommit att associeras med det outgrundliga och sublima i de öde polarområdena:
Who is the third who walks always beside you?
When I count, there are only you and I together
But when I look ahead up the white road
There is always another one walking beside you
Gliding wrapt in a brown mantle, hooded
I do not know whether a man or a woman
But who is that on the other side of you?
TORGNY NORDIN är vetenskapsjournalist och polarfarare, bosatt i Göteborg. Han utkommer i år med en bok om egna och andras resor i Arktis.
Första svenska expeditionen 100 år
Den 16 oktober 1901 lämnade expeditionsfartyget Antarctic Göteborg för att två månader senare nå Buenos Aires varifrån färden fortsatte söderut mot Antarktiska halvön. I slutet på februari 1902 uppfördes ett basläger vid Snow Hill där expeditionsledaren, vetenskapsmannen Otto Nordenskjöld, och flera av hans kollegor planerade en övervintring, eller rättare sagt, en översomring.
I slutet på december 1902 visade det sig att isläget var för kärvt för att Antarctic skulle hämta Nordenskjöld. Därför sattes tre personer i land för att till fots försöka nå fram. De tre personerna – J G Andersson, S Duse och T Grundén – lyckades dock inte ta sig till Snow Hill och tvingades därför, i mars 1903, att utan utrustning bygga en stenhydda och övervintra vid en plats som döptes till Hoppets vik.
Strax innan stenhyddan var färdigbyggd skruvades expeditionsfartyget Antarctic ner i isen och sjönk. Besättningen med bland andra kapten Larsen och botanisten Carl Skottsberg nådde Pauletön och tvingades övervintra där. Antarktisexpeditionen var nu uppdelad på tre grupper som inte har någon kontakt med varandra. En mardrömssituation!
Efter sju månader i hyddan vid Hoppets vik lyckades de tre männen ta sig till Nordenskjöld vid Snow Hill. De var så smutsiga när de anlände att Nordenskjölds draghundar sprang och gömde sig.
En knapp månad senare, den 8 november 1903, nådde samtidigt och utan kännedom om varandra, först några personer från det argentinska räddningsfartyget Uruguay och senare en grupp med övervintrare från Pauletön fram till Snow Hill. Dagen därpå övergavs baslägret och den 2 december nådde den samlade svenska Antarktisexpeditionen Buenos Aires ombord på Uruguay. Två dagar senare kom den svenska räddningsexpeditionen på fartyget Frithjof fram till Snow Hill och läste där ett meddelande om expeditionens tidigare undsättning. Kostnaderna för Frithjofs färd skulle tynga Otto Nordenskjöld resten av livet.
Torgny Nordin
I nr 2/1993 berättade vi om Otto Nordenskjölds expedition.
Fotnot: Under namnet ”Antarctic Challenges” hålls i Göteborg den 10–13 maj i år ett vetenskapligt seminarium om historisk och nutida forskning kring Antarktis. Seminariet har anordnats med anledning av hundraårsminnet av Otto Nordenskjölds expedition.
webbadress: www.spkp.kva.se/Spkp10.htm
