Silicon Valley – digital guldrusch i Kiseldalen

Om vi börjar med namnet så myntades det i januari 1971 av teknikjournalisten Don Hoefler. Han arbetade med en reportageserie om högteknologiska företag i norra Kalifornien och behövde en snärtig rubrik. "Silicon Valley" lät bra, tyckte han. Redaktören för veckotidningen Electronic News höll med.
Silicon är det engelska ordet för grundämnet kisel (Si), det material som användes för tillverkning av transistorer och datachips (mikrokretsar). Och dalar (valleys) fanns det många av i området, däribland Santa Clara Valley känd för sina vinodlingar. Namnet gick i tryck.

Det skulle dock dröja till andra halvan av 1970-talet innan benämningen Silicon Valley fick fäste. Detta var en tid när högteknologiska företag i regionen, som mikrochipstillverkaren Intel och spelföretaget Atari, rönte stora framgångar.
Datorentusiaster träffades i hobbygrupper och startade företag i sina garage. Med ena foten i hippierörelsen och den andra vid den tekniska frontlinjen skapades en speciell hackerkultur. Persondatorerna bar på löften om en ny tid med förhöjt medvetande, nedmontering av hierarkier och fritt utbyte av information. De unga företagens affärer gick lysande. Börsvärderingarna sköt i höjden.
Detta skedde – väl att märka – samtidigt som västvärlden genomgick en djup ekonomisk kris. I kölvattnet av den första oljekrisen 1973 var inflationen hög, arbetslösheten växande och tillväxten svag. Det moderna industrisamhällets dagar tycktes vara räknade. Rekordåren var definitivt över. Men utvecklingen på den amerikanska västkusten bar på en lockande framtidsvision: ett högteknologiskt informations- och kunskapssamhälle.

I svensk press började det att rapporteras om Silicon Valley – "Kiseldalen" – hösten 1978. Svenska Dagbladet beskrev då regionen som "datorernas och elektronikens land". Man lyfte fram att det var ett småföretagens rike där alla kände alla och information flödade fritt. Det var "praktiskt omöjligt att hålla en uppfinning eller ett forskningsresultat hemligt". Och det ansågs inte problematiskt att anställda gick över till en konkurrent eller startade sina egna företag. Det var en del av kulturen och en grundbult för det innovativa klimatet.
Från svenskt håll började man skicka ut delegationer för att se och lära. Forskare, politiker och företagsledare rapporterade storögt hem. Vad man särskilt noterade var de täta banden mellan akademi och näringsliv. I Silicon Valley uppmuntrades professorer att ta tjänstledigt för att starta företag. Och de som hade lyckats i näringslivet bjöds in till universiteten för att dela med sig av sina praktiska kunskaper till studenter och doktorander.
Detta var en modell som man i Sverige försökte att kopiera, Lunds universitet var först. År 1982 grundades där en stiftelse för samverkan mellan lärosäte och näringsliv, och 1983 inrättades forskarbyn Ideon. Tanken var att steget från vetenskapliga upptäckter till allmänt nyttiggörande skulle bli kortare. Och Ideon kom också att bli hem för nya bolag som nätverks- och kameraföretaget Axis och uppfinningar som Bluetooth.

Silicon Valleys dragningskraft åren kring 1980 föranledde liknelser i samtiden till 1800-talets guldrusch. För när guld upptäcktes i Kalifornien år 1848 spred sig ryktet snabbt och långt. De kommande åren begav sig hundratusentals människor västerut för att söka lyckan.
San Francisco, som före guldruschen hade haft knappt 500 invånare, växte på två år till en stad på 25 000. Kalifornien gick från att vara ett amerikanskt territorium, erövrat i det mexikansk-amerikanska kriget (1846–48), till att år 1850 bli den 31:a delstaten i unionen. Den snabba inflyttningen och de stora rikedomarna medförde att Kalifornien blev en del av en större värld. Smeknamnet blev The Golden State.
Utvecklingen hade dock en mörk baksida. På ett par decennier decimerades områdets ursprungsbefolkning från omkring 150 000 till 30 000. Orsakerna var – som i många andra sammanhang i den amerikanska historien – nya sjukdomar, svält och nybyggarnas attacker.
När den första transkontinentala järnvägen invigdes 1863 hade Kalifornien omvandlats i grunden. Guldruschen var över. Framtiden låg i jordbruk och industri. Befolkningen fortsatte att öka och de små spanska missionsstationerna som upprättats på 1700-talet ersattes successivt av expansiva städer.
På 1880-talet grundlade järnvägsmagnaten och politikern Leland Stanford tillsammans med sin fru Jane ett nytt privat lärosäte i norra Kalifornien: Stanford University. Det öppnade sina portar för studenter 1891 och hade redan från början en inriktning mot teknik och ingenjörskonst. De högre studierna skulle göra praktisk nytta i samhälle och näringsliv.
En speciell omständighet var också att paret Stanford testamenterade ett stort landområde – över 3 000 hektar – i direkt anslutning till universitetet. Detta kom senare att få en avgörande betydelse för den historiska utvecklingen.

I början av 1950-talet var Stanford University dock bara ett provinsiellt lärosäte och närliggande Palo Alto en sömnig småstad. Men universitetsledningen hade stora planer. Nyckelpersonen var elektroingenjören Fred Terman, som hade lett en stor forskningsdivision vid Harvard under andra världskriget. När han återvände till norra Kalifornien var han fast besluten att göra Stanford till ett forskningscentrum att räkna med. Han tog på sig ledningsuppdrag och gjorde fokuserade satsningar på fysik, materialvetenskap och elektroteknik.
År 1952 började man att bygga upp en forsknings- och företagspark på universitets stora markområden. De första hyresgästerna var lokala företag, men inom kort följdes de av stora giganter som General Electric och Kodak. Det som lockade företagen var närheten till Stanfords forskare och studenter. Och Fred Terman var fast besluten att bryta ner de kulturella barriärerna mellan akademi och näringsliv. Professorerna stimulerades att dela sin tid mellan världarna. Stanford skulle vara en ekonomisk katalysator – inte ett elfenbenstorn.
Två forna Stanfordstudenter som Fred Terman stod särskilt nära var Bill Hewlett och David Packard. De startade 1939 företaget Hewlett-Packard (HP) i ett garage i Palo Alto. Där utvecklade de en oscillator – en elektronisk anordning som genererar periodiska signaler – som använde sig av en enkel glödlampa som resistor (elektriskt motstånd).
Produkten var både billigare och bättre än konkurrenternas, och inom ett par år hade HP hundratals anställda. En specialvariant av oscillatorn utvecklades till inspelningen av Disneyfilmen Fantasia (1940). Fred Terman fungerade som mentor åt företaget, och när Stanfords nya forskningspark byggdes upp flyttade HP dit direkt.

Hewlett-Packards företagskultur var avslappnad och ohierarkisk, något som var ovanligt i 1950-talets USA. Det fanns en speciell närhet mellan ledning och medarbetare. Man åt lunch tillsammans och spelade volleyboll på gräsmattorna. Och de anställda gjordes till delägare i företaget genom tilldelning av aktier.
Grundarna kom också att engagera sig i Stanforduniversitetet och utbildningen av nya generationer ingenjörer, forskare och entreprenörer. Ideologiskt var de övertygade republikaner. De fria marknadskrafterna omfamnades. Politiker och myndigheter betraktades med misstänksamhet. Samtidigt kom HP och regionens övriga elektronikföretag att gynnas starkt av just den federala staten. För vad som verkligen satte fart på den ekonomiska utvecklingen i regionen var stora militärkontrakt. Viktigast var flyg- och missiltillverkaren Lockheed som sysselsatte tiotusentals ingenjörer.
Utvecklingen präglades djupt av kalla kriget och kapprustningen mellan USA och Sovjet. De amerikanska satsningarna på vetenskaplig grundforskning och ny militärteknik var stora redan vid mitten av 1950-talet. Men efter 1957 års "Sputnikchock" intensifierades det hela ytterligare. År 1958 inrättades NASA, och kapitalet kom att flöda till högteknologiska företag.

Något tidigare, 1956, hade vetenskapsmannen William Shockley grundat just ett sådant företag: Shockley Semiconductor Laboratory. Där försökte han att kommersialisera en uppfinning som han själv hade varit med och gjort, och rentav fått Nobelpriset i fysik för: transistorn.
Shockley lyckades anställa en rad skickliga unga forskare, men var sämre på att skapa en god arbetsmiljö. År 1957 lämnade åtta av dem företaget för att starta sitt eget halvledarföretag: Fairchild Semiconductors. I Silicon Valleys historieskrivning är de kända som The Traitorous Eight och deras svek brukar betraktas som det moderna Silicon Valleys födelse. Deras nya företag kom nämligen inte enbart att bli en framgångsrik tillverkare av halvledare. Fairchild Semiconductors kom också att fungera som en sorts startup-inkubator för mängder av nya företag, däribland Intel.
Viktigt var också att man finansierades av privat riskkapital. Finansmannen som orkestrerade det hela, Arthur Rock, såg också till att företagsgrundarna själva fick behålla en stor del av ägandet. Detta skapade, ansåg han, de bästa incitamenten för framgång. Rock betraktas idag som en av pionjärerna inom venture capital (en form av riskkapital).

De högteknologiska och finansiella innovationerna i norra Kalifornien skedde i symbios med varandra. Över tid utvecklades ett speciellt ekosystem där en generation av framgångsrika företagsgrundare använde sitt kapital till att investera i nästa generation. Organisationerna var jämförelsevis decentraliserade, och det skapades en kultur av att bryta sig loss, röra sig mellan företag och starta eget. "Hoppjerkor leder datorutvecklingen" för att citera en rubrik i Svenska Dagbladet 1978.
Det faktum att Silicon Valley befann sig långt bort från de traditionella industriella, politiska och ekonomiska etablissemangen på den amerikanska östkusten, lyfts ofta fram som en strukturell orsak till regionens utveckling. Men att detta skulle kunna vara en fördel var knappast uppenbart på 1950- och 1960-talen. Vid den tiden var det snarare Boston och företagen kring Route 128 med dess närhet till Massachusetts Institute of Technology (MIT) som bar på de största löftena. Det var först under 1970-talet, när regionen blev känd som Silicon Valley, som forskare och analytiker började att söka förklaringar i det förflutna.

Parallellt med detta fortsatte Silicon Valley att ligga i framkant av utvecklingen. Koncentrationen av tekniskt kunnande och kapital skapade en självförstärkande spiral. Det var i "Kiseldalen" som framtiden skapades, och därför sökte sig ambitiösa människor från hela världen dit. De högteknologiska produkterna kom också att spridas, från militära områden till civila. Kring 1970 producerades mikrochips i första hand för att användas i raketer och missiler. Men framväxten av mindre och mer användarvänliga persondatorer skapade en ny marknad för minneschips och mikroprocessorer. Gradvis flyttade också alltmer av själva tillverkningen utomlands. I Silicon Valley fanns högkvarter, forskning och kapital snarare än fabriker för produktion.
Samtidigt skedde också ett annat skifte – från hård- till mjukvara. Detta kom att accentueras under 1990-talet när internet slog igenom. I samtiden talades det om en "ny ekonomi" och teknikföretagens värderingar slog rekord på rekord.
Startpunkten för it-yran var börsintroduktionen av Netscape Communications Corporations. Företaget låg bakom webbläsaren Netscape Navigator. Detta skedde den 9 augusti 1995. Programvaruföretaget hade då bara funnits i 16 månader och gick inte med vinst. Ändå värderade marknaden vid slutet av första handelsdagen Netscape till 2,9 miljarder dollar.

Åren därpå flödade kapital till Silicon Valley. Riskkapitalister och entreprenörer skapade enorma rikedomar. Den tekniktunga Nasdaq-börsen blev känd långt utanför finanskretsar. Det var en digital guldrusch där allt tycktes vara möjligt.
Ett av de mest fascinerande dokumenten från tiden är författaren Michael Lewis bok The New New Thing från 1999. I den följer han serieentreprenören James H Clark i spåren och ser honom starta miljardföretag på miljardföretag, men också plöja ner otroliga summor i att specialbygga den såväl teknologiskt som storleksmässigt överdådiga lyxkryssaren Hyperion. Det är en halsbrytande historia som kontrasterar skarpt mot vad som hände våren 2000, när it-bubblan sprack.
De kommande åren var Silicon Valley svalt, men det skulle snart vända igen. De rikedomar som hade skapats under 1990-talet kom under 2000-talets första decennium att återinvesteras i en ny generation företag, som Facebook, Youtube, Linkedin och Tesla.
Bakom dessa stod ett finmaskigt socialt nät av unga techmiljardärer som Elon Musk, Peter Thiel och Reid Hoffman. De hade alla tjänat stora pengar på betalningstjänsten Paypal. Och tajmingen hade gjort att de hade pengar att investera när andra inte hade det.

Nätverkets betydelse uppmärksammades 2006 genom ett stort reportage i New York Times. Året därpå såg affärstidskriften Fortune till att ge gruppen ett namn: "Paypalmaffian". Med inspiration från Gudfadern-filmerna fotograferades 13 av de närmast inblandade på klassiska Tosca Cafe i San Francisco, iklädda läderrockar, kostymer, slipsar, sportjackor och guldkedjor. På borden låg kortlekar och pokermarker.
Bilden blev snabbt ikonisk. Och inte mindre så med tiden. För de porträtterade personernas förmögenheter och inflytande har bara fortsatt att växa. Liksom deras egon. Vem vet vad Elon Musk kommer att hitta på härnäst? Och vem vet hur det kommer att påverka dig och mig?
I Silicon Valleys historia har excentriska individer som Musk en självklar plats. Men det har också den amerikanska staten, Stanforduniversitetet, riskkapitalbolagen och de tekniska innovationerna.
Mycket lite talar för att historien om Silicon Valley är på väg att ta slut. För även om många världen över har försökt att kopiera konceptet, har Kiseldalens position inte försvagats över tid – snarare tvärtom. De självförstärkande spiralerna har snurrat vidare. Guldrusch har följt på guldrusch. För lång tid framöver lär vi få blicka västerut för att få en skymt av framtiden.
David Larsson Heidenblad är historiken.

Publicerad i Populär Historia 9/2024

Silicon Valley är ett område i norra Kalifornien, USA, beläget vid den södra delen av San Franciscobukten. Dess yttre gränser är oskarpa, men regionen består åtminstone av hela Santa Clara County och San Mateo County. Den största staden i Silicon Valley är San Jose, som har runt en miljon invånare. Totalt beräknas omkring tre miljoner människor bo i regionen. Andra viktiga städer är Palo Alto, Mountain View, Sunnyvale och Cupertino. Bland de många techföretag som har sitt högkvarter i regionen finns Apple, Alphabet (Googles moderföretag), Intel, Meta (Facebooks moderföretag) och programvaruproducenten Oracle.