En småländsk blomsterprins

Året var 1707 och dagen 10 maj, med den tidens ”svenska” tideräkning. Några dagar senare döptes pojken och hedrades med kunganamnet Carl. Det skedde vid en tidpunkt då den svenske kungen Karl XII och hans armé stod på höjden av sin militära makt och var i färd med att tåga mot Altranstädt och tvinga sin polske motståndare August den starke till fred.

Medan Karl XII:s jordiska lyckohjul snart vände nedåt och det svenska stormaktsväldet bröt samman redan innan kungen stupade i löpgraven framför Fredriksten, kom den lille prästpojkens levnadsbana att få ett närmast otroligt förlopp och placera honom på en vetenskaplig kungatron med världsrykte.

Nationalistiska historieskrivare hyllade honom som ”Blomster­konungen” och han blev en ikon för en ny svensk stormaktstid – en naturvetenskaplig, som snart gavs heroiska förtecken.

Linnékulten har tagit sig många uttryck och avsatt spår runt om i världen, vilket blivit särskilt tydligt när det dragit ihop sig till jubileer, av både ”konungens” födelse och död. I år går ridån upp för ett nytt – det är 300 år sedan han föddes – och aktörerna är många, alltifrån svenska staten och Uppsala universitet till hembygdsföreningen Linné i Stenbrohult.

Hans födelseplats, komministerbostället Råshult, har sedan 1860-talet varit en verklig kultplats för Linnéminnet och mangårdsbyggnaden är utpekad som huset där han föddes. Den myten fortsatte att odlas långt efter att det påvisats att ”Linnéstugan” är betydligt yngre. Att Råshult likväl är ett intressant kulturminne och ger en vision av linneanskt 1700-tal beror framför allt på det rekonstruerade odlingslandskapet, med blomsterrika slåtterängar, hamlade almar och lindar och med långa trägärdsgårdar kring inägomarken.

Själv hade Linné inte mycket till övers för just Råshult – av ett mycket enkelt skäl. Familjen flyttade därifrån redan när Carl var två år. Men när han återvände till hemsocknen 1741, gjorde han ett kort besök och skriver i dagboken: ”Råshult Södregård hade jag sist lust att se förrän jag lämnade denna ort, emedan jag honom sett här i världen allra först.”

Nej, Linnés barndomshem, som verkligen stod hans hjärta nära, var Stenbrohults prästgård, kyrkoherdens boställe invid kyrkan och sjön Möckelns strand. Dit flyttade familjen redan 1709, sedan fader Nils fått kunglig fullmakt på sin nya tjänst. För Carls mor blev det att flytta hem, för där var hon född som dotter till den gamle kyrkoherden.

Prästgården i Stenbrohult blev alltså tidigt lille Carls älskade barndomshem, och den verkliga juvelen i kronan var trädgården som fadern lät anlägga. Till detta smycke återkommer han i en rad skrifter och påstår att den hade ”flere slags örter än någon annan trädgård i Småland haft” … ja, ”den tycks vara liksom av Flora själv utsirad … Om något rum uti hela världen kan vara ställt på angenämare ort, tvivlar jag mycket.” Med en underbar metafor skriver han att ”denna trädgård har med modersmjölken inflammerat min håg med en outsläcklig kärlek till örter”.

Inspirationen hade fader Nils i sin tur uppenbarligen fått av en morbror, Sven Tiliander, som under många år var kyrkoherde i Pjätteryd, socknen på andra sidan sjön Möckeln. Han hade själv hämtat förebilder, och även växter och frön, från sin tid som huskaplan åt generalguvernören i den svenska provinsen Bremen-Verden i nordvästra Tyskland, friherren Henrik Horn.

Överhuvudtaget hade trädgårdar, både till lyst och nytta, börjat anläggas lite varstans i Sverige och Småland i slutet av 1600-talet, med förebilder närmast från större slott och herresäten runt om i riket. Trädgårdsmästare blev en verklig statusbefattning och vanligen minst lika högt avlönad som säteriernas in­spektorer. (Erik XIV (1533–77) var på sin tid för övrigt en verk­lig banbrytare för svensk hortikultur, en kung som älskade att egenhändigt så och plantera, och till och med ympa fruktträd.)

Den unge Carl Linnæus botaniska intresse rörde sig snart i allt vidare kretsar kring prästgården. Åtminstone i den senare mytbildningen kring ”Blomsterkonungen” – och den blev verkligen omfattande, för att inte säga vildvuxen – påstås att pojken gång efter annan villade bort sig i skogar och hagmarker på jakt efter rara örter; han lär ha varit försvunnen i dagar och nätter.

Om sin hemsocken hade han höga tankar. I en tidig skrift, Spolia Botanica från 1729, skriver han att ”Stenbrohult är en socken, vilken tycks då man jämförer alla orter med henne vara liksom en drottning bland systrarna. Hon haver även den preferansen av rara och sällsamma orter, som på de andra ställen i landet sällan eller aldrig låta sig se.”

Till blomsterrikedomen återkommer han gång efter annan. Vid ett besök i barndomshemmet i augusti 1741, på återresa från Öland, noterar han: ”Örter växte vilt vid Stenbrohult en hel hop som eljest är ganska sällsynta i Sverige. Jag hade mitt nöje att besöka dem på samma ställen som jag med dem uppvuxit.” Och han räknar upp de raraste, de som växte i sjön inte långt från land, i Fähushålan, Södre Hage, på Maden och vid Kvarnbäcken. Mera övergripande ger han också en förklaring till varför ängarna är ”mera blomsterfulle” i Småland än på andra håll. Jo, det beror på att ängsmarken aldrig betas av krea­tur, utan enbart slås med lie långt fram på eftersommaren.

Detta ljuva barndomsland, med åren omgivet av ett allt starkare nostalgiskt skimmer, fick från 1716 ett långt kärvare inslag för den unge prästpojken. Då började han i Växjö katedralskola. Med de från 1723 följande fyra läsåren vid gymnasiet kom hans studietid i Växjö att omfatta elva år. Om skoltiden har en brokig flora av myter vuxit fram. I någon mån har den vuxne Linné själv bidragit till mytbildningen, men ännu mera hans bror Samuel och en rad sentida skribenter utan större fallenhet för elementär källkritik.

Här påstås bland annat att den unge Linné vid skolan i Växjö ”fått största fasa” för studier och på allt sätt sökt ”att undandraga sig läxläsningen, för vilken han genom hård medfart fattat så stor afsky”. Vidare att fadern därför beslutat att hellre låta Carl bli ”skomakare än örtkännare” och att sonen lämnade Växjö gymnasium med ”ett obehagligt testimonium [betyg]”.

Huvudpersonens eget bidrag till mytbildningen blev framför allt att inga svårigheter har kunnat hindra den utvalde – inte hans låga börd eller skolans råa lärometoder, inte oförstående lektorer i gemen eller föräldrarnas motvilja. Med Guds och lek­tor Rothmans hjälp har han följt och förverkligat sin kallelse.

I Växjö, liksom vid alla andra liknande lärosäten, tillämpades en pedagogik som hade medeltida anor. Timme efter timme och dag efter dag tragglades, repeterades och memorerades det; de lata och okunniga bestraffades återkommande med hugg och slag. Ändå hade den gamle ärkebiskopen Laurentius Petri betonat i den vid denna tid alltjämt gällande skolordningen från 1571, att barnen inte borde ”flagelleras” i onödan eller överfallas ”med ohövligt buller och raseri”.

Om den pedagogiska miljön i Växjö har prästsonen Samuel Ödmann förmedlat talrika och levande minnesbilder från 1700-talets skola och gymnasium i sitt klassiska verk Hågkomster från hembygden och skolan. Även om hans upplevelser ligger femtio år senare hade nog tiden stått ganska still vad gäller skolans vardagsliv.

Skolans fyra första klasser undervisades alla i samma sal, identisk med den som alltjämt finns på första våningen, låt vara att längden blivit något avkortad. Under lektionerna uppstod enligt Ödmann ”ett så förfärligt buller … att aldrig på den stormigaste Socknestämma eller på den liderligaste krog wärre owäsende kunde höras. Fyra gossar, som för att höras under denna symphonie, nödgades skrika med full hals, och fyra Colleger, som rättade med lika dundrande stämma, samt ständig interfoliering med risslag, gråt och mycket skrän, gjorde att den som stod i dörren icke kunde urskilja några ord, utan trodde sig vara stadd i en dröm, der alt blandades med jämmer och oreda: Latin, Cateches, glosor och stryk.”

Denna pedagogiska miljö beskrev Linné själv längre fram som att ”rude [hårda] läromästare med lika rude metod gåvo barnen håg för vetenskaper att håren måste resas på deras huvuden”. Och skolan kallade han spefullt ”djäknefabriken”.

Men den unge skolpojken hade turen att högre upp i klasserna möta lärare som upptäckte hans specialintresse. Den förste var rektorn Daniel Lannerus, vilken i sin tur fäste fysiklektorn Johan Rothmans uppmärksamhet på den specialbegåvade ynglingen när denne 1723 började i gymnasiets första ring. Det blev snart ett mycket givande möte mellan den välutbildade lektorn och gymnasisten Linnæus, med kulmen under det sista gymnasieåret. Rothman åtog sig då att ge Carl en omfattande privatundervisning, med en klart uttalad målsättning. Det rörde sig helt enkelt om en propedeutisk universitetskurs i naturalkunskap, inriktad mot en framtida försörjning som läkare.

Vid sidan om lektoratet var Johan Rothman också provinsialläkare. Han hade en rik fond av erfarenhet, såväl akademisk som empirisk. Både hans far och farfar hade varit präster. Men farfadern hade framför allt gjort sig känd som utövande naturläkare. Som sådan hade han vunnit stor ryktbarhet, men också upprepade gånger anklagats för trolldom. En av sönerna blev likväl en framstående läkare, och sonsonen Johan Rothman satsade också på läkaryrket och studerade i Uppsala.

Sitt verkliga elddop fick han som läkare i Stockholm under den stora pestepidemi som drabbade staden och riket 1710 och följande år. I motsats till cirka 10 000 stockholmare överlevde Rothman farsoten. Några år senare reste han till Holland och blev medicine doktor vid universitetet i Harderwijk på en avhandling om pesten i Stockholm. Den, och fortsatta studier vid universitetet i Leyden, meriterade honom vid återkomsten till Sverige för tjänsten som provinsialläkare och lektor i Växjö. Han sökte sedan flera tjänster som professor i Lund, men saknade de rätta kontakterna. Istället hade han glädjen att finna en ambitiös och specialbegåvad elev i Växjö.

Den vetgirige gymnasisten Carl Linnæus egna anteckningar från Rothmans undervisning finns fortfarande bevarade i Linnean Society i London. De upptar över fyrahundra sidor och vittnar onekligen om hans flit. Men ännu tydligare vittnar de om handledarens ambitioner och, framför allt, om hans närhet till dåtidens medicinska och botaniska forskningsfront. Johan Rothman hade verkligen inte låtit sina gamla medicinska kunskaper ligga i lägervall, utan köpt och studerat en rad vetenskapliga arbeten i tiden.

Särskilt viktiga för lärjungens kommande vetenskapliga genombrott var Rothmans genomgång av den franske botanisten Joseph Pitton de Tourneforts Institutiones rei herbariae, där författaren klassificerar örterna efter kronbladen. Genom skrifter av dennes lärjunge Sébastien Vaillant mötte han också uppfattningen att växterna förmerade sig genom sina ståndare och pistiller. Med sig från sista året av sin småländska bildningsresa fick Linnæus därför troligen idén om växternas sexualsystem tack vare sin eminente handledare vid Växjö gymnasium, den tidens provinshögskola.

En liten behändig kvarleva från Carls gymnasieår i Växjö är det anteckningshäfte som brukar kallas Linnés Örta­bok. Häftet, som påbörjades 1725, var upplagt som en rätt enkel förteckning över växter, med försök till förklaring av deras svenska och latinska namn, mestadels hämtade från välkända svenska verk om växternas nyttigheter mot sjukdomar, för färgning eller liknande. Efter något år börjar emellertid Carls studier av mera vetenskapliga böcker ge talrika nedslag i hans häfte. Han skriver av recept verksamma mot olika slags sjukdomar, han för in talrika excerpter från en rad verk om sjukdomars orsaker och om läkares yrkesverksamhet.

Flera av dessa verk fick han som gåva av lektor Rothman eller köpte själv. När han i maj 1727 som abiturient lämnade Växjö för Lund var Örtaboken fullproppad med långa noteringar även om så exklusiva växter som tobak, kaffe och te. Märkligt nog kom anteckningsboken att återvända till Växjö, och är i dag en verklig dyrgrip i Stadsbibliotekets handskriftssamling.

Efter en glädjefylld sommar hemma i Stenbrohult var det dags för Linnæus att resa till Lund för medicinska studier. Han var försedd med översvallande rekommendationsbrev från gymnasierektorn Krok i Växjö, och hade förhoppningar om hjälp från närstående som var knutna till universitetet. Lundaåret blev dock inte alls så givande som han hoppats, och under sommaren mötte han åter sin gamla handledare från Växjö, Johan Rothman. Denne pläderade kraftfullt för att Carl skulle fortsätta sina studier i Uppsala, precis som han själv hade gjort trettio år tidigare. Försedd med ett erkännsamt testimonium från Lund, där hans begåvning och flit prisades i höga tonarter, blev ”Carolus Linnæus Smolandus” inskriven vid Uppsala universitet i september 1728.

Här började snart hans målmedvetna resa mot de vetenskapliga höjderna. Men den blev långtifrån spikrak, utan gick bland annat via en resa till Lappland.

Linnés lappländska resa vittnar om ungdomlig djärvhet och en total frånvaro av blygsamhet i redovisningen av sina upplevelser. Hans vetenskapliga genombrott kom först några år senare, när han än en gång följt sin vördare handledare Rothman i spåren och disputerat vid det holländska universitetet i Harderwijk 1735, för att sedan fortsätta till Leyden. Det var här som Carl Linnæus fick sin Systema Naturæ tryckt samma år, där det geniala systemet lanserades som skulle ge honom ett frejdat namn i vetenskapshistorien.

Lars-Olof Larsson är professor och författare.

Att läsa: Linné – en småländsk resa (2006) av Lars-Olof Larsson (red).