Svenskt möte med indianer vid 1600-talets mitt

Sveriges koloniala historia skulle inte bli lång. År 1638 hade de båda skeppen ”Kalmare Nyckel” och ”Gripen” seglat från Sverige och nått Delawarefloden nära nuvarande Philadelphia. Där grundades Nya Sverige som levde kvar till 1655 då holländarna annekterade det för att 1664 i sin tur förlora det till engelsmännen.

Det var inte land våra förfäder sökte utan handel med indianerna. Man hoppades kunna säkra hela årsbehovet av tidens modevara, tobak , köpa bäverskinn och sälja koppar. Det fanns därför inga konfliktämnen med det organiserade, agrara indiansamhälle man mötte, och förhållandet var och förblev gott.

Även om staten låg bakom, sköttes handeln av ett ”privatiserat” handelskompani. Flera handelsavtal slöts med indianerna, och några av dessa dokument lyckades klara både Atlanten och slottsbranden i Stockholm 1697. I dag tas de sedan länge fram som självklara visningsobjekt vid amerikanska besök i Riksarkivet, där särskilt indianernas bomärken tillhör attraktionerna.

Kulturkrockar

Trots det goda förhållandet mellan svenskar och indianer blev givetvis kulturkrockarna många. Breven från den färgstarke guvernören i Nya Sverige, Johan Printz (1592–1663), återspeglar detta. Med sina 150 kilo var han själv en sevärdhet för indianerna – de kallade honom ”Storbuken”.

I ett brev 1643 till Axel Oxenstierna hemma i Sverige berättar den nyanlände Printz om de exotiska uppenbarelser som mötte honom: ”vilda, långa, starka, välvuxna karlar, illfundiga (sluga) och kloka” i sin handel, men också ”långvräkna” (långsinta) och ”snara” (ungefär snabba i beslut och fattningsförmåga).

De är bra på att arbeta med yxa och kniv samt goda som soldater, berättade guvernören. De går nakna, bara med 2/3 aln kläder om livet ”likasom på en badare”, och bär båge och pilar. De är ”brunaktiga med svarta ögon och hår, vilket de med björnister dageligen bestryka” och målar sig med allehanda färger i ansiktet.

Omvändas med möda

Om den kristna missionens möjligheter hade han sina dubier: indianerna vet inte av någon Gud, ”utan tjäna Satan med deras Kinteka, och offra (till) honom därföre att han skall vara dem lyckosam uti deras jakter, och att han icke skall göra dem något ont, och när man talar med dem om Gud, akta de intet, utan låta sig märka, att de äro ett fritt folk, ingen undergiven, utan göra vad de vilja. Jag menar att man skall kunna omvända dem, dock med stor möda.”

Kontrakten mellan svenskarna och indianerna finns i Riksarkivets samling Handel och sjöfart (194), Pehr Lindeströms teckning i Manuskriptsamlingen (62), Printz brev 1643 i E 691. Den som vill läsa mer hänvisas till Alf Åbergs Folket i Nya Sverige (1987), även för vidare referenser.

Ingemar Carlsson är docent och verksam vid Riksarkivet.