Nordvästpassagen

Med målningen ”The North-West Passage” från 1874 lyckades sir John Everett Millais fånga stämningsläget hos en hel nation. Visserligen saknar den det tidstypiskt grandiosa anslaget med isbjörnar, upprört hav och resterna av fartyg som gått i kvav. Istället uttrycker målningen en eftertänksamhet som alla britter omedelbart förstod och kunde ta till sig.

Den gamle sjömannen lyssnar på en kvinnas, kanske dotterns, läsning ur en reseskildring. Han lyssnar uppmärksamt, men blicken visar att han befinner sig långt bort. I rummet anas föremål från forna färder: en marinflagga, en sjökikare, loggböcker. På ett kongenialt sätt har Millais också placerat en citron bredvid mannen som nog inte kan låta bli att tänka på hur många av polarkamraterna som sluppit skörbjuggens helvete om man haft färska citrusfrukter med sig. Det finns en dubbelhet i blicken. Det är inte bara hans eget polarfararliv som passerar revy, utan också nationens femhundraåriga strävan att finna Nordvästpassagen – den nordliga sjövägen från Atlanten till Stilla havet.

Under första halvan av 1800-talet rådde i det viktorianska England ett intresse för polartrakterna, i synnerhet då Nordvästpassagen, som knappast går att överdriva. Med Franklinexpeditionen nådde vurmen oanade höjder, men när insikten om den tragiska undergången blivit känd, innebar det början till slutet på Storbritanniens storskaliga engagemang i Arktis.

Hos generationer av brittiska sjömän, och även hos det brittiska folket, levde dock ett starkt intresse vidare för Nordvästpassagen och hela det projekt som på ett så sällsamt sätt lyckats förena nationalism med äventyr och romantik.

Intresset för Nordvästpassagen går åtminstone tillbaka till 1500-talets början. Först ut var skepp som utrustats för att finna snabbaste vägen – förbi spanska och portugisiska flottorna – till Orientens kryddor. Eftersom England låg längst bort från de åtråvärda kryddorna och följaktligen fick betala högst pris av alla, kom England att gå i spetsen för sökandet efter en nordlig sjöroute. Förhoppningen var att finna en nordostlig eller nordvästlig passage, eller en led rakt över polen.

Eftersom en bit på den nordostliga vägen var någorlunda känd genom pomorhandeln från Vita havet, var det i öst de första insatserna gjordes.

Men jakten på en nordlig sjöväg kunde inte fått en sämre start. Vid den första expeditionen 1553 frös samtliga sextiosex personer ihjäl efter att ha fastnat i isen och tvingats övervintra nära dagens Murmansk på Kolahalvön. Och fler tragedier skulle följa i deras spår. Åtskilliga expeditioner sändes iväg mot nordost, men hindrades som regel av isläget vid infarten till Karahavet. Svårigheterna, eller snarare omöjligheten, att ta sig längre österut än till Novaja Zemlija gjorde att sökarljuset riktades mot nordväst.

Runt 1600-talets början inleddes ett antal försök från brittisk sida att finna Nordvästpassagen. Under den elisabetanska eran gjordes flera resor, och minnet av dem lever i dag vidare i namn på öar och sund i de östligaste delarna av amerikanska Arktis. Till de främsta av dessa resenärer hör William Baffin, John Davis, Martin Frobisher och Henri Hudson.

Suget efter kryddorna fanns fortfarande kvar, men sedan de iberiska flottornas dominans brutits hade andra kommersiella intressen tillkommit som kunde hålla liv i polardrömmarna.

William Baffins undersökning av havet mellan Grönland och Kanada var epokgörande. 1616 hade han funnit tre öppningar i nordväst: Smiths sund, Jones sund och Lancastersundet. Baffins negativa rapportering om isläget i dessa nordliga regioner bidrog dock till att sökandet efter Nordvästpassagen under två hundra år istället kom att centreras på Hudsonsundet. Det skulle visa sig vara ett misstag.

Även Danmark hade ambitioner att ge sig in i sökandet efter Nordvästpassagen. 1619 genomfördes en tragisk dansk expedition till Hudsonbukten. Under ledning av Jens Munk genomsöktes området, som dock visade sig sakna utgång västerut. Erfarenheten blev dyrköpt; nästan alla i den sextiofem man starka besättningen omkom i skörbjugg. Bara Jens Munk själv och ytterligare två man klarade sig hem till Skandinavien. Väl hemma planerades nya färder som dock aldrig blev av. Däremot skrev Munk en av arktislitteraturens verkliga klassiker: Navigatio Septentrionalis (Resa till norr).

Efter napoleonkrigens slut utvecklades sökandet efter Nordvästpassagen nästan till en huvuduppgift för den brittiska flottan. Nio av tio sjöofficerare var arbetslösa efter krigen och för många av dem blev Arktis en räddning – åtminstone i ett avseende. De högarktiska farvattnen i norra Kanada blev ett nytt slagfält att göra karriär på. Men fienden hette nu köld, leda och skörbjugg. Och det var en fiende man var dåligt rustad för.

De brittiska sjöofficerarna i sina praktfulla uniformer var pliktmedvetna, stolta och offervilliga, och under expeditionerna på 1800-talet skulle de dessutom få visa att de var skickliga att dö på ett stilfullt sätt.

Allmänhetens entusiasm för polartrakterna var betydande i Storbritannien. Men främst var det marinofficerarnas, handelsmännens, de vetenskapliga akademiernas och valfångstfartygens ägares skiftande viljor som skulle fogas samman. Som vanligt fanns också politiska ambitioner och strategiska överväganden från högsta ort. En hotbild som starkt bidrog till renässansen för det brittiska intresset för Nordvästpassagen var Rysslands växande intresse för regionen.

1818 rullade den verksamhet på allvar igång som skulle bli ett av den viktorianska erans största prestigeprojekt. Året innan hade den erkänt skicklige forskaren William Scoresby under en valfångstturné utanför Nordvästgrönland noterat att isläget var gynnsamt. Nyheten nådde så småningom fram till det brittiska polaretablissemangets främste koryfé, John Barrow, som med sina kontakter i amiralitetet hade ett avgörande inflytande på all brittisk forskningsaktivitet i polartrakterna och i Afrika under halva 1800-talet.

Med fartygen Alexander och Isabella och under befäl av kommendörkapten John Ross gav sig den första av Barrows expeditioner iväg. Den blev bland annat känd, eller snarare ökänd, för den påstådda upptäckten av ett bergsmassiv som låg hindrande i Lancastersundet. Bergen, som döptes till Croker Mountains, kunde inte uppfattas av någon annan på fartygen förutom Ross, men den militära disciplinen ombord gjorde att ingen öppet ifrågasatte observationen. Hemma i London blev Ross berg dock föremål för åtskillig ironi. För John Ross innebar det att hans karriär som marinofficer var över. Men som polarforskare skulle han komma tillbaka.

Stafettpinnen lämnades till William Edward Parry. 1819 gav sig Parry av med den isförstärkta kanonbåten Hecla och briggen Griper. Med tanke på hur mycket, eller snarare lite, man visste om Nordvästpassagen, var de ansvarigas självsäkerhet häpnadsväckande. Parrys instruktioner gick ut på att sedan Nordvästpassagen väl genomseglats, skulle en kopia av loggboken lämnas till den ryske guvernören på Kamtjatka för vidare befordran till Sankt Petersburg och London.

Första uppgiften bestod i att vederlägga Croker Mountains. Som väntat låg Lancastersundet helt öppet, och Hecla och Griper kunde utan problem segla in i sundet. Man var nu i okända farvatten och bristen på sjökort tvingade fram tidskrävande lodningar. Färden fortsatte rakt västerut i över hundra mil, in i själva hjärtat av Arktis. Och den 4 september 1819, när man befann sig söder om nuvarande Melvilleön, kunde Parry meddela att fartygen passerat 110 graders västlig längd och att man därmed var berättigade att inkassera en belöning från det brittiska parlamentet.

Längre kom inte Parrys expedition – eller någon av de andra han organiserade. I väster bredde en till synes oändlig isvidd ut sig, och vad värre var, den närmade sig. Fartygen blev snabbt infrusna och besättningen tvingades ställa in sig på övervintring. Det hela avlöpte bra, och Parrys program för övervintring kom att bli stilbildande. Inte minst frånvaron av personella förluster värderades högt när expeditionen ett år senare nådde hemmahamnen i London.

Parrys efterföljande expeditioner innebar inget avgörande genombrott, men bidrog ändå med pusselbitar till förståelsen av arktiska Kanadas labyrintiska övärld. De viktigaste resultaten var dels klarläggandet av att Lancastersundet var en möjlig ingång till en nordvästpassage, dels att vägen därifrån måste sökas söderut, ned mot fastlandskusten. En nog så viktig konsekvens var också att Högarktis öppnats för exploatering av valfångstfartyg.

Efter Parry ville Ross göra ett nytt försök, men först sedan han lyckats finna en sponsor – ginbrännaren Felix Booth – kunde han ge sig av. Denna gång blev Ross mer lyckosam, och efter fyra övervintringar i sträck 1829–33, som väsentligen klarades med hjälp från inuiterna, hade han upptäckt såväl åtskilligt nytt land som den magnetiska nordpolen. Som förste brittiske marinofficer gav Ross inuiterna ett erkännande.

”Eskimåerna”, skriver Ross, ”kunde färdas enklare än vi, kunde reda sig med en hundradel av det arbete som vi lade ner. Bättre än oss kunde de också jaga säl, och de njöt av mat som vi aldrig skulle röra ens om vi svalt.”

Ross poäng var att inuiterna kunde överleva och färdas i Arktis genom sin överlägsna teknik; de rörde sig i smågrupper, använde hundslädar och kunde reda sig på vad naturen på platsen hade att erbjuda. Skulle man lyckas borde man alltså lära av dem.

Ross ord togs emellertid inte på allvar av dem som borde ha lyssnat. John Barrow, nu 80 år men fortfarande lika ivrig, insisterade på samma koncept som tidigare, alltså stora djupgående fartyg med stor besättning ledd av militärer.

Uppgiften att leda den, som man trodde, avslutande attacken på Nordvästpassagen gavs till sir John Franklin. Det var ett val i folkets smak. Franklin hade under två landexpeditioner till Kanadas fastlandskust 1819–22 och 1825–27 visat vad han dög till. Dessa färder, med näverkanoter och indiantolkar, hade resulterat i ett omfattande kartografiskt material samt rika ornitologiska och botaniska samlingar. Men nu var det inte fråga om att ta befälet över några näverkanoter, utan över brittiska marinens stoltaste fartyg – Erebus och Terror.

År 1845 lämnade den 129 man stora Franklinexpeditionen London. Fartygen var försedda med all tänkbar utrustning och, som Franklin och amiralitetet påpekade för de fåtaliga kritikerna, nu visste man var man skulle söka.

Vad som hände sedan fartygen lämnat London är emellertid höljt i dunkel. Vintern 1845–46 övervintrade expeditionen på Beecheyön långt upp i norr; våren 1846 letade man sig söderut ner genom Peelsundet mellan Prince of Wales Island och Somerset Island; den 11 juni 1847 dog John Franklin; i april 1848 lämnade de i besättningen som inte dött i skörbjugg fartygen och försökte till fots ta sig mot fastlandet och någon av Hudson Bay-kompaniets utpoststationer. Vandringen gick längs Kung Williams land där det senare hittades mängder med döda kroppar. När och var fartygen sjönk har förblivit en gåta.

Samtidigt som Franklinexpeditionen långsamt gick under ute på de karga tundrorna i norr, förberedde man sig i London på hjältarnas återkomst. Men tiden gick och oron växte. Förslag om räddningsexpeditioner hördes men avslogs abrupt av amiralitetet. Med facit i hand ser man att några av förslagen var mycket insiktsfulla och hade förmodligen, om de tillstyrkts, kunnat rädda åtskilliga liv. Exempelvis erbjöd sig Ross och några månader senare polarveteranen Beechey att ansvara för en räddningsexpedition just till de platser dit Franklinexpeditionen faktiskt sökte sig.

Snart hade oron spritt sig ända in i folkdjupet. Och eftersom stora projekt kräver stora räddningspådrag, genomfördes under de påföljande åren en stor mängd expeditioner till lands och till sjöss: ned längs Mackenziefloden; över havet från öst och från Beringssund – hela flottiljer gav sig iväg.

Hemma i London arbetade lady Jane Franklin febrilt med att organisera undersökningsexpeditioner och hon for land och rike runt och höll tal om Englands skyldighet att ställa upp för sir John Franklin och hans tappra män nu när de som bäst behövde det. På pubarna sjöng man sången om lady Franklins klagan:

Men lady Franklins klagan klingade ohörd. Och försynen hade något annat i beredskap åt henne och åt den nyfikna världen.

Undersökningsexpeditionerna och privatspanarna började så småningom återvända, och även om de allra flesta kom tomhänta, fanns det andra som varit mer framgångsrika. Vad som skulle räknas som framgång kunde förstås diskuteras. Naturligtvis skulle inte det enorma räddningspådraget satts igång om man inte också räknade med positiva bieffekter vid sidan om själva spaningen efter Franklin. Under eftersökningar i västra Arktis, vid Banksön, kom exempelvis kommendörkaptenen McClure att bli den förste att verkligen finna en nordvästpassage. Genom att han kunde påvisa att sundet mellan Banksön och Victoriaön hade förbindelse med Parrykanalen, eller Lancastersundet som man kallade hela området, hade äntligen en nordvästlig passage upptäckts – om än inte genomseglats.

År 1854 kom så från John Rae, som var knuten till Hudson Bay-kompaniet, meddelande om obehagliga fynd efter ett trettiotal döda kroppar. Och som om inte det var nog tydde spåren på kannibalism. Rae fick 10 000 pund för sin upptäckt. Men lady Jane rasade över de rykten som nu började komma i svang och lät utrusta en ny undersökningsexpedition till området.

Efter två övervintringar lyckades denna expedition finna ett stenröse på Point Victory på Kung Williams land där Franklinexpeditionens officerare lämnat en rapport ett drygt decennium tidigare. Ytterligare fynd gjordes – mängder med lik iklädda blå bomullsuniformer och sidenscarfar låg utspridda över ett stort område – och det blev nu möjligt att rekonstruera händelseförloppet.

Genom lady Franklins arbete fick också sir John en postum medalj för sin ”upptäckt” av Nordvästpassagen. Att det inte var geografiska kriterier man tog fasta på utan moraliska, belyser på ett intressant sätt dubbelheten i hela projektet. Så fick lady Jane sin make att framstå som en segrare. Och Tennyson kunde skriva sin berömda gravskrift:

Torgny Nordin är vetenskaps- och kulturskribent. I sommar ska han delta i den svenska forskningsexpeditionen ”Tundra nordväst 1999” längs Nordvästpassagen.

Fotnot. Det har aldrig blivit säkert klarlagt om det förekom kannibalism under Franklinexpeditionens sista tid. Franklins grav har heller inte återfunnits. Med det lilla fartyget Gjøa med en sammanlagd besättning på sju personer blev norrmannen Roald Amundsen 1903–06 den förste som lyckades segla igenom Nordvästpassagen i ett svep.