Linnélärjunge i Söderhavet

Daniel Solander kom från en släkt av präster, verksamma i Norrland. Hans farfar var kyrkoherde i Piteå och pappan, Carl Solander, var progressivt intellektuell och bekant med många tongivande personer under den svenska frihetstiden. Därför var Carl von Linné en självskriven gäst hos Solanders på sin berömda lapplandsresa 1732.

Forskning och vetenskap stod högt i kurs hos familjen. Under Daniels födelseår 1733 var Carl Solander sysselsatt med en rad astronomiska observationer för Kungliga Vetenskapsakademien och Uppsala universitet. Tre år senare var han värd för den spektakulära franska gradmätningsexpeditionen, som passerade Piteå. Fältmätningar gjordes norrut för att undersöka riktigheten i Newtons antagande om jordens polära tillplattning. I sällskapet ingick storheter som Anders Celsius.

Piteå var en god uppväxtmiljö, men för en blivande botaniker var Uppsala givetvis en förnämligare jordmån. Där började Daniel Solander sina studier för Linné år 1750. Uppsala – liksom nyöppnade Göttingen och Halle i Tyskland – bejakade upplysningens tankar och ambitioner till skillnad från bland annat Sorbonne och Oxford.

Linné skaffade personligen Carl Solanders samtycke till sonens botaniska studier. Senare uttryckte han att han kom att ”vårda honom som en son i sitt eget hem”.

I studentens brev till föräldrarna bekräftas att han dagligen vistas hos Linné, men än mer i sin farbrors, juridikprofessorn Daniel Solander, bibliotek. Där fanns samtidens tunga vetenskapliga skrifter och annan god upplysningslitteratur. Solander junior kunde således slipa sitt intellekt i ett varvat umgänge mellan mästaren Linné och den uppbyggliga litteraturen. Läromästarens dotter Lisa Stina blev snart en själsfrände som intresserat deltog i det botaniska arbetet. Den unge studenten fick snart Linnés förtroende att hjälpa till att ställa i ordning de populära kungliga naturaliekabinetten på slott som Ulriksdal och Drottningholm. 1753 gjorde han, helt i Linnés anda, en egen forskningsresa till Lappland och norska kusten.

Under Solanders studietid nådde Linné världsrykte för sina naturvetenskapliga principer med påföljande kategorisering av allt växt- och djurliv. Det linneanska systemet var ett jättekliv framåt och det låg rätt i tiden. Baserat på världsomfattande fältstudier av ett dussin lärjungar, som skickats till alla kända världsdelar, hade teorierna stor empirisk tyngd.

Utrikes fanns en iver att få del av det nya. Två ledande naturforskare i London hade länge enträget bett om hjälp från Uppsala för att få ordning på British Museums mastodontsamlingar och år 1759 satte Linné Daniel Solander på detta uppdrag. Dennes svenska kvarlåtenskap, som gick under klubban drygt tjugo år senare, talar för att han avsåg att återvända. Den är också en praktfull spegel av ungdomliga ambitioner i Uppsala – herbarium med 7 500 sällsynta växter, 30 lådor växtfossil och snäckor och 17 med insekter, torkade ormar och exotiska djurskallar, 2 000 mineralstuffer och drygt 100 volymer klassiska vetenskapliga bokverk. Men Daniel Solander återkom aldrig till Sverige.

Efter en utdragen process, med malaria och väntan på fartygskonvoj, anlände Solander till London sommaren 1760. Med 700 000 invånare var staden ett nav i Europa och världen.

Bland framträdande personer han tämligen omgående stiftade bekantskap med fanns förutom uppdragsgivarna Peter Collinson och John Ellis också amerikanen Benjamin Franklin. I ett brev till Sverige skriver han dock: ”ehuru jag förstår alt hvad jag läser i engelsk böcker så tala fålket här i allmänhet så fort och slarfvigt, att det behövs mycken övning innan jag kan förstå hvad de säga.”

Han ägnade resten av sommaren och hösten åt att bli vän med det främmande tungomålet och bistod samtidigt Collinson med att katalogisera och beskriva en rad trädgårdar utanför London.

I ett brev till Linné förvånas Solander över det höga mark-nadspriset på alla slags växter men lovar att, tack vare sina kontakter, ”sända en hel hop artiga frön och sedan fram på Våren störste delen av alla Buskar och träd som de här hafva”. Den unge svensken kunde också berätta om bländande ting som slagit honom med häpnad, exempelvis lord Petersfields italienska trädgårdskrukor inköpta för 10 000 pund – ”som är mer än två tunnor guld” och ”väl äro de vackraste i sitt slag”, konstaterar han betagen.

Linnés brev till jul 1761 är till bristningsgränsen otåligt. Det blir allt tydligare att han vill bana väg för Solander som sin efterträdare i Uppsala. Han skriver att han tänkt på honom så han ”nästan blifwit yhr i hufwudet”. Det handlade om Solanders underhåll men också att ”alla mina uträkningar hafwa slagit fehl” då Solander ännu inte återvänt till Sverige. Linné uppmanar sin adept att snarast doktorera där det blir lättast gjort – till exempel i Holland. Vidare föreslår han professuren i botanik i S:t Petersburg som språngbräda i karriären.

Doktorstiteln besvärade inte Solander. Redan första året i London blev han nämligen ”doktor Solander” med londonborna – helt utan föregående disputation. I ett svarsbrev till Linné avslutade han med en särskild hälsning till Lisa Stina. Snart nog visar det sig dock att hans hjärtevän lovats bort till en svensk major. Detta slår uppenbarligen ner som en bomb i London. Under sex år skriver inte Solander en rad till sin lärofader.

Linné höll sig ändå någorlunda underrättad om förhållandena via museimännen Collinson och Ellis. När Solander, 1768 i Rio de Janeiro, åter fattade pennan skrev han både till Linné och till sin mor, Magdalena Solander. Detta är sista kända brevet till Linné. Han talade undanglidande om att en förklaring till den långa tystnaden ”tillåta nu ej omständigheterna”.

Samtidigt antydde han på ett mycket inlindat sätt att han på minsta vink från Lisa Stina – och om inte hinder lagts i vägen – hade återvänt hem till Sverige. Han prisar också sin läromästare för vilkens undervisning han ”alltid varit och skal vara tacksam”. Han avslutar med en krusidull om ”huru rätt nämna den älskansvärda” äldsta dottern ”är mer än jag nu kan gjöra, när mina sinnen knapt kunna gjöra sin syssla, och hvilket mer än ofta har händt när jag tänkt på den, som jag trodde skulle gjöra mig lycklig”.

Varför fick då inte Solander gifta sig med Linnés dotter? En förklaring till detta kan givetvis vara att Linné var far till dem båda. Minns att den store vetenskapsmannen övernattat i Piteå året innan Daniel föddes...

Tillbaka några år i tiden. I början av 1763 började Solander sitt arbete på British Museum. Uppdraget var bl a att göra reda i en samling av 50 000 böcker, 32 000 numismatiska objekt och 40 000 naturhistoriska föremål. Svensken jobbade furiöst och hade katalogiserat de flesta djur och insekter på två år och ett år senare var allt klart med den afrikanska växtsamlingen. Alla asiatiska och amerikanska växter var färdiga i slutet av samma år. Hans nit belönades 1764 med medlemskap i prestigefyllda Royal Society.

Industrispionage var en av tidens heta frågor. Det var inte utan skäl Daniel Solander hade blickarna på sig. Norrmännen var på kant med britterna och Sveriges chargé d’affaires i London hade en hemlig instruktion, åtminstone före Solanders ankomst, att värva skickliga engelska arbetare till Sverige. I breven till Linné är Solander frispråkig kring både industriella ämnen och brittiska flottans förehavanden. Han räknade sannolikt med att kringgå censuren genom att anlita svenska sjökaptener för postgången.

Stålindustrins store pionjär, Matthew Boulton, uppvaktades ihärdigt av Solander som påminde om att pådrivaren, direktören för Svenska Ostindiska Kompaniet Clas Alströmer, hade svenska myndigheters uppdrag att erbjuda Boulton ”förhållanden som är extremt profitabla”. Men lock och pock gick inte hem. Solander visade intresse för ”sinnrika anordningar” och den ”nya eldmaskinen” i det introduktionsbrev han försåg en av sina kurirer med. Detta var inget mindre än den revolutionerande ångmaskin som Boulton framställde tillsammans med James Watt. Dessa herrar omplanterade i Sverige hade onekligen ruckat en del på historien...

Solander undgick dock alla påföljder för sin subversiva verksamhet och behöll ett gott förhållande till Boulton och Watt. James Watt skrev i sin kondoleans 1782 om ”den ärade Doktor Solander som jag kommer att minnas med tillgivenhet”.

På relativt kort tid i London skaffade sig Daniel Solander ett grundmurat rykte som en första rangens vetenskapsman och sällskapsmänniska. Med Linnés rekommendationsbrev på fickan hade världen öppnat sig. Bland londonborna var han dessutom en mycket populär guide på British Museum. Om hans förmåga att få mycket uträttat under olidligt pressade förhållanden har en kollega sagt: ”kasta med honom som ni vill men han landar alltid på fötterna”.

Bland de då aktuella vetenskapliga projekten var studiet av planeten Venus passage över solskivan 1769 ett av de mest spektakulära. Tidens astronomer menade att synkroniserade mätningar av himlafenomenet, från skilda positioner på jorden, skulle förfina beräkningarna av solsystemets dimensioner. Med framgång följdes astronomen Edmund Halleys halvsekelgamla tidsangivelser. Kung Georg III sköt till 4 000 pund och ett av flottans fartyg. När den rutinerade James Cook tagit kommandot över barken Endeavour och resmålet ställts in på Otaheite – ön i Söderhavet som tre år tidigare upptäckts av britterna – hade expeditionen delvis ändrat karaktär.

Daniel Solander hade tagit tjänstledigt från British Museum med motiveringen att han skulle berika både vetenskapen och museets samlingar. Den gode vännen och botanikern Joseph Banks hade efter enveten lobbyverksamhet i Royal Society utverkat plats för dem under den treåriga expeditionen. Banks var välbärgad och stod för kostnaderna. Endeavour hade 94 mans besättning och var det mest välutrustade expeditionsfartyg världen skådat. All tänkbar utrustning fanns ombord för den naturvetenskapliga forskningen, inklusive ett bibliotek. Redan dagarna efter avfärden från Plymouth, i augusti 1768, observerade och beskrev den energiske Solander fåglarna som gästade riggen och skalbaggarna som dröjt sig kvar ombord.

I Rio de Janeiro dikterades livet av den portugisiske vicekungen. Endeavour fick ligga på redden och Solander fick inte gå iland men överlistade myndigheten genom att grönsaksleveranserna blandades upp rejält med annat bladgrönt. Likaså kunde han botanisera frejdigt i fodret som skickats ombord till fartygets får och getter. 300 växtarter, varav många nya, summerades trots allt. Till sin vän John Ellis skrev han i förtroende om vilken glädje det vore att få uppleva dagen då vicekungens efterträdare ursäktade sin föregångares uselhet. Av detta blev allmänt känt skvaller i Gentleman’s Magazine där man också berättade om skabrösa äventyrligheter iland.

Efter julfirande på Sydatlanten siktades Eldslandet. Strandhugget där blev en mardröm som spökade för Solander livet ut. När den unge Charles Darwin, femtio år senare, besöker platsen skriver han med inlevelse om hur föregångarna ”kravlade blint bland träden” i snöstormen och att doktor Solander klarade sig med knapp marginal. Två besättningsmän frös ihjäl trots värmande eldar.

Joseph Banks berättar om hur han och Solander filosoferade över de cirka 130 insamlade växterna. Så olikt allt annat känt! De funderade över ”skapelsens gränslösa variation” och ”beundrade den oändliga vårdnad med vilken försynen förmerat produktionen i överensstämmelse med de varierande klimat den var utformad för”. Darwin för tankegångarna vidare under nästa sekel när han formulerar sin evolutionsteori.

Kap Horn rundas och kursen tas på Otaheite. Slitningar i besättningen tog sig så drastiska uttryck att en 21-årig sjöman dränkte sig genom att slänga sig överbord. Vetenskapsmännen framlevde dock, enligt Banks, de tre åren till sjöss i största harmoni.

När Endeavour stävade in i den polynesiska övärlden synas och beskrivs de karaktäristiska atollerna. Men det blir Darwin som långt senare förklarar formationernas tillblivelse som ett samspel mellan vulkankägla och korallrev. I april 1769 ankrade Endeavour upp utanför Otaheite, eller George Island som britterna kallade ön (i dag Tahiti). Européerna trodde sig ha nått paradiset. Älskvärda, lättklädda invånare bodde naturnära under skuggande tak. I timmar promenerade nykomlingarna alldeles betagna under dignande brödfruktsträd och svalkande kokospalmer.

Snart byggdes Fort Venus, med fartygskanoner och allt, vid den tilltänkta observationsplatsen och nästan omedelbart var olyckan framme när vaktmännen sköt ihjäl en nyfiken öbo. Tecknaren Sydney Parkinson skrev bedrövad i sin dagbok om att ”civiliserade människor skjutit mot invånarna som om de varit en skock änder”. Cook var fast besluten att lyckas med observationen av Venus, så när viktiga instrument stals några timmar efter installationen var han inte nådig. Han lade beslag på byns samtliga kanoter och tog hövding Tuteha som gisslan. Under den effektiva pressen hittade allt önskvärt stöldgods tillbaka till ägarna. Joseph Banks var till exempel lättad över att återfå sina läsglasögon. När den astronomiska observationen slutligen utfördes hade Cook valt Solander och astronomen Charles Green till sina medhjälpare. De noterade om Venus framfart att de i teleskopet ”tydligt såg en atmosfär eller suddig skugga runt planetkroppen”.

De vackra och lättillgängliga kvinnorna gjorde dock starkare intryck på besökarna än astronomin. Banks var involverad i flera kvinnoaffärer och Solander hade sannolikt glömt sin förlorade Lisa Stina när han i sina etnografiska notiser fångar Tomata – ”den vilda kvinnan”, Opoithua – ”fin dansflicka” och Teraru – ”ung vacker änka” samt riktar intresset på Otaheites kvinnors intensivt röda bröstvårtor. Hans ordlista på samlevnadsområdet innehåller termer som mitte, ”kyssas med tungan”, eu, ”kvinnobröst”, och ti-a-ai, ”samlag”.

Innan man lämnade ön fick en besättningsman två dussin spöslag som straff för stöld av spik – en gångbar valuta för köp av sexuella tjänster. Samma bestraffning fick två rymlingar som försökte stanna i det nyfunna paradiset.

Den anteckning som Banks gör om öbornas ”egenartade förströelse” i bränningarna är förmodligen historiens äldsta dokumentation av surfning på vågorna.

Med porter, ost och paj på fjolårsäpplen firades expeditionens årsdag när man åter tog till havs. Sedan 1769 finns en muntlig tradition bland maorierna på Nya Zeeland om ”den flytande ön” (alternativt ”den stora fågeln”) som kom österifrån. Endeavour anlände! Öarna var delvis redan kända av tidiga sjöfarare, som holländaren Abel Tasman på 1640-talet. Men mellan Nord- och Sydön upptäcktes nu sundet som sedan burit Cooks namn. Européernas frejdigt målande namngivning – Poverty Bay, Cape Turnagain och mer inställsamma Mount Egmont efter en lord vid amiralitetet i London – har också bestått.

I konflikter som uppstod med maorierna var Endeavours besättningsmän snabba med musköterna och Cook var omvittnat bedrövad över att flera urinvånare dödades.

När Nya Zeelands flora genomsökts grundligt och Solander nertecknat mängder av lokala växtnamn navigerades Endeavour västvart under tre veckor i öppen sjö. Jungfruligt outforskat land fångades av utkiken och efter ytterligare en veckas nordlig kustsegling gjorde man ett första försök att landstiga. Brottsjöarna var dock övermäktiga.

Dagen därpå, den 27 april, rundade man den udde som sedan dess äras med namnet Cape Solander och ankrade i en skyddande vik vars namn, Botany Bay, speglar strändernas ymniga växtlighet. Första steget till kolonisation var taget. Australiens långa östkust döptes av Cook till New South Wales och ogenerat gjordes landanspråk i namn av kung Georg III. Expeditionens maning från vetenskapsakademins lord Morton klingade ohörda. Den upplyste lorden hade vid avfärden föregripit mötet med allehanda lokalbefolkningar och betonat att de ”i ordets strängaste mening är de lagliga besittarna av sitt land”. Vidare att ”ingen europeisk nation har rätt att ockupera någon del av deras land eller slå sig ner bland dem utan deras frivilliga samtycke”.

Vid landstigningen iakttogs man på håll av aboriginer som under Endeavours veckolånga uppehåll konsekvent undvek all närkontakt. Vid Botany Bay insamlades fler än sjuttio växtfamiljer och Sydney Parkinson illustrerade nästan hundra arter. Solander sköt klassificeringen av eukalyptusfamiljen (fler än femhundra arter) på framtiden och gav sig mer hän åt märkvärdigheter som det dussin växtarter som kräver eld för att fröna ska regenerera nya plantor.

Längre norrut blev mangroveträsk och mygg besvärande och under lugn segling i okända vatten rände man oväntat på grund i ett korallrev. Situationen var ytterst allvarlig så närmare femtio ton lösgods, varav sex kanoner och ett ankare, hivades i sjön. Det visade sig att en fastkilad korallplugg i det uppslagna hålet var änglavakten och man kunde nå nödhamn i en närbelägen flodmynning. Floden döptes till Endeavour River och där simmar fortfarande storkrokodilerna vaksamt kring strandkantens hibiskus.

En längre tid hade en besynnerlig fyrfoting gäckat främlingarna. Vid Endeavour River fick Cook äntligen syn på djuret som han tyckte ”hoppade som en hare eller ett rådjur” bland träden. Banks säger efter sin observation: ”Vad man kan likna detta vid vet jag inte, inget som jag alls känner…” Senare kunde han till sin häpnad se hur en grupp av dessa märkliga snabbfotingar med lätthet skuttade ifrån hans vinthundar.

När det första exemplaret fallit för en muskötsalva gjorde Solander en ingående undersökning och hans noteringar på latin är den första vetenskapliga beskrivningen av kängurun – Solander skrev kanguru. Namnet är direkt taget från det aboriginska gangurru eller kangooroo. Endeavours enarmade kock tillagade kängurustek på det fällda villebrådet och Banks menade att ”det visade sig vara ett utmärkt kött”. Men ett större djur som serverades någon dag senare fick i stället omdömet: ”verkligen det mest smaklösa kött jag ätit.”

Endeavour blev liggande två månader för reparation. På den fortsatta resan kunde Cook längre norrut slå fast att Nya Holland (Australien) är skilt med vatten från Nya Guinea. Detta har ”till denna dag hållit geograferna i tvivelsmål”, noterade han triumferande.

Flora och fauna blev i den ostindiska övärlden åter mer välbekanta. Banks förundrades över Solander som, absorberad av sitt arbete, var en av de få ombord som inte anfäktades av hemlängtan. Kanske var den väl dold och kontrollerad – vid åsynen av termitstackar i norra Australien skrev Solander att de ”liknar runstenar på Uppsalaslätten”.

Den seglats som återstod var eländig. Sjukdom grasserade och en fjärdedel av besättningen gick under i malaria och dysenteri tills det var dags att runda Godahoppsudden. När Saint Helena (se artikel i Populär Historia nummer 7/02) passerades gick Endeavour tungt i sjön och de ostindienfarare hon slog följe med nådde England tre dagar före.

Uppståndelsen var överväldigande vid Endeavours återkomst sommaren 1771. Naturforskarna hyllades som hjältar – kapten Cook kom i bakgrunden. Man samtalade med Georg III och satte ut en del av det nya växtmaterialet i kungliga trädgården i Richmond. Benjamin Franklin förhörde sig om levnadsvanorna på Otaheite och resan förväntades allmänt bidra till det brittiska imperiets utvidgning.

John Ellis höll Linné informerad om att Solander lyckligen återvänt med en enorm växtsamling. Linnés stora botaniska arbete riskerade därmed att falla från sina universella höjder och han bad därför enträget att få veta om de nya fynden gick att foga in i hans hävdvunna systematik. Han tackade Gud för att Solander var välbehållen och beklagade att han själv inte orkade resa och hälsa på ”botanikens hjälte” i London.

Inovember blev Solander och Banks hedersdoktorer i Oxford. Linnés kontakter med sin lärjunge gick via Ellis och strax före jul bad Linné honom ”övertala” Solander att skicka några växtexemplar. Smått desperat hänvisade han till vänskapsband, ärbar karaktär och botanisk entusiasm. Han påminde om att han en gång utverkat faderns samtycke till Solanders studier, att han vårdat honom som sin ”egen son” och banat vägen till framgång. Linné ställde också otåligt preliminära frågor till Ellis om de aktuella växternas släktskap med kända plantor från övriga världen. En månad senare konstaterade en modstulen Linné att om Ellis inte kan förmå Solander att skicka plantor så kommer han förmodligen aldrig att få möjlighet att se växter från ”den antarktiska världen”. Han blev sannspådd – den forne studenten vände mästaren ryggen. Skälet kan ha varit bitterhet över det sent uppdagade släktförhållandet som motiverat Linné att resa hinder för kärleken till Lisa Stina. Det faktum att Solander också helt brutit kontakten med mamma Magdalena i Piteå ger extra tyngd åt spekulationen. Kanske ett DNA-test skulle kunna klarlägga om Solander var Linnés förlorade son – i mer än andlig bemärkelse?

Bland botaniker i Australien och Nya Zeeland är Solander prisad för sin pionjärinsats och i Royal Botanic Garden i Sydney är biblioteket uppkallat efter honom. Historikern Edward Duyker fullbordade häromåret den första biografin över Daniel Solander, Nature’s Argonaut.

I Sverige är dock Solander märkligt okänd, även om entusiasten Per Tingbrand, advokat från Piteå, under många år skrivit om hans liv och gärning. Daniel Solander – Collected correspondence 1753–1782, är en brevsamling som gavs ut i Australien, av Duyker och Tingbrand gemensamt, för åtta år sedan.

Hade den planerade utgivningen av praktverket Florilegium verkställts så hade eftermälet varit ett annat. Banks satsade fem miljoner kronor (i dagens penningvärde) enbart på gravyrplåtarna till de 700 illustrationerna. Det var ett jätteprojekt – bonus för tre slitsamma år på Endeavour. Men projektet föll. Dels var det tusen saker som distraherade och därmed försenade arbetet och när det var klart för finputsning och publicering dog Solander helt oväntat, bara 49 år gammal. Banks avsåg ändå att ge ut verket ”inom några månader” men Florilegium stupade med Solander. Bakom misslyckandet låg, förutom chocken över en nära väns plötsliga bortgång, också Banks stora kapitalförluster när de brittiska kolonierna i Amerika bröt sig loss.

Men Solanders manuskript har givetvis inte legat helt bortglömda. Botaniker har seriöst, med sedvanliga referenser, nyttjat delar av materialet. Ett sorgligt undantag upptäcktes av den amerikanske biologen Elmer Merrill på 1950-talet. Bestört såg han hur George Forster, som var botaniker på Cooks andra resa (1772–75), samvetslöst hade publicerat tjogtals av Solanders klassificeringar och beskrivningar i eget namn.

Daniel Solander förtjänar ett bättre öde än att minnas som den som vände lärofadern ryggen, dog tidigt och vars livsverk havererade. När kommer en svensk biografi över honom?