Aldrig förr hade människor företagit en luftresa som hade varat så länge. Och aldrig förr hade någon sett polaris och vita björnar från ovan. Ändå kändes det nog som ett stort misslyckande när ingenjör Salomon August Andrée och hans två medresenärer efter dryga 65 timmars färd slutgiltigt tvingades att nödlanda med luftballongen Örnen ute på den arktiska oceanen. Det oönskade landningsstället låg knappt 50 mil från startpunkten på Danskön, på en plats där ingen människa tidigare hade varit.

De hade bara färdats en liten bit av sträckan som de hade tänkt sig, samtidigt som de befann sig så långt ut i packisen att räddningen var avlägsen. »Två gånger granskade jag horisonten noggrant åt alla håll utan att finna land« skrev ingenjören i sin dagbok. Sedan började marschen mot undergången.

Stor nyhetshändelse

Det är knappast någon överdrift att kalla Andrées polarexpedition 1897 för en av det sena 1800-talets mest omtalade nyhetshändelser, i detta den nationalistiska yrans och de heroiska polarfärdernas tidevarv.

– Det var jättestort, inte bara i Sverige. Det var som den tidens månlandning, säger läkaren och författaren Bea Uusma, som i många år har forskat kring polaräventyret, och 2013 tilldelades Augustpriset för fackboken Expeditionen – min kärlekshistoria.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Efter dryga 65 timmar i luften, den tidsmässigt dittills längsta luftfärd som någonsin hade gjorts, tvingades Örnen ner för gott.
Ett hus för vätgasballongen Örnen

På Danskön i västra Svalbard (då Spetsbergen)uppförds ett speciellt hus för vätgasballongen Örnen.

© Library of congress

Den Grännafödde ingenjör Andrée hade intresserat sig för ballongfärder under en resa till USA på 1870-talet, och började 1893 att experimentera med resor över Sverige i en egen ballong, Svea. Detta gav honom rubriker och renommé. Efter ett samtal med nestorn bland svenska upptäcktsresande, Adolf Erik Nordenskiöld, föddes så idén, om att färdas över Nordpolen i tidens modernaste färdmedel – en vätgasballong.

Behov av teknisk innovation

Detta var under en period när polarforskningen genomgick något av en logistisk kris. Med de färdsätt som dittills hade använts, hade man ännu inte tagit sig längre norrut än till den 83:e breddgraden eller däromkring. Därför fanns det ett sug efter teknisk innovation.

I den upptrissade stämning som rådde för att bli det första landet att nå Nordpolen, kunde Andrée lätt samla ihop de pengar som behövdes för projektet. Medel kom bland annat från Alfred Nobel och kung Oscar II.

Tanken var att utgå från Spetsbergen och flyga över eller i alla fall i närheten av Nordpolen.

Tanken var att utgå från Spetsbergen (Svalbard), och flyga över eller i alla fall i närheten av Nordpolen, släppa ner en boj där, och sedan fortsätta vidare till Ryssland, Kanada eller Alaska.

Det första försöket 1896 fick avbrytas på grund av ofördelaktiga vindar. Sommaren därpå var Andrée tillbaka för ett nytt försök vid det speciellt uppbyggda ballonghuset på Danskön, i västra Svalbard, med den aldrig förr provflugna vätgasballongen Örnen. Med sig hade han två besättningsmän, ingenjören Knut Frænkel och fysikern och fotografen Nils Strindberg.

Andrées avfärd från Göteborg med båt

Andrées avfärd från Göteborg den 7 juni 1896, inför det första försöket att nå Nordpolen.

© Tekniska museet

I packningen fanns, förutom kläder och utrustning för att klara sig på isen, även såväl ryska rubel som amerikanska dollar och högtidskläder. Efter flygningen över Nordpolen – vilket hade kommunicerats tydligt i marknadsföringen av expeditionen – skulle sällskapet ju kunna hamna på välkomstbankett i Ryssland eller Alaska.

Om nu Nordpolen fortfarande var målet. Kanske hade expeditionsmedlemmarna sinsemellan redan för länge sedan insett att det skulle bli svårt att nå det målet, under rådande förutsättningar. En del tyder i alla fall på det:

»Skulle ni icke få höra af oss i år, så är det möjligt att vi öfvervintra någonstädes i polarregionen. På Frans Josefs land erbjuder en övervintring icke den ringaste svårighet« skrev Knut Frænkel i ett brev till sin mor strax innan Örnen lyfte.

Tappade styrförmåga

Vid starten den 11 juli 1897 lossnade de flesta av de släplinor som man hoppades skulle ge ballongen en aning styrförmåga. Samtidigt gjorde starka vindar att gondolen doppade i vattnet. Besättningen tvingades därför att dumpa ballast direkt, och de följande timmarna blev situationen allt mer desperat ombord.

Ballongen seglade fritt med vindarna, ömsom för högt med följden att den tappade vätgas, ömsom farligt nära isen. Efter tio timmar i luften följde en skumpig resa när gondolen om och om igen hade kontakt med isen och allt mer tyngdes av den fuktiga atmosfären.

Till sist gick det inte längre. Efter dryga 65 timmar i luften – den tidsmässigt dittills längsta luftfärd som någonsin hade gjorts – tvingades Örnen ner för gott. Och där stod nu de tre männen på isen. Visserligen var de fysiskt starka och hade gott om förnödenheter, men de hade minimala kunskaper om arktiska förhållanden.

Knut Frænkel, Salomon August Andrée och Nils Strindberg

Knut Frænkel, Salomon August Andrée och Nils Strindberg fotograferade i Flormans ateljé i Stockholm den 3 maj 1897.

© Tekniska museet

Vi vet alla hur det slutade. I »dödslägret« på Vitön, funnet 33 år senare. Vi återkommer till det. Men först: Hade expeditionsmedlemmarna kunnat undkomma döden redan här, kort efter landningen, och ta sig tillbaka till civilisationen?

Denna fråga har sysselsatt Björn Lantz, professor i ekonomisk analys vid Chalmers tekniska högskola. Han har publicerat flera vetenskapliga artiklar om Andrées expedition, där han närmar sig den ur ett logistiskt perspektiv. Slutsatsen som han har dragit är att de tre ballongfararna egentligen hade goda chanser att klara sig – om de bara hade fattat bättre beslut, utifrån den information de faktiskt hade.

Ett avgörande beslut

De hade cirka tre månader på sig innan polarmörkret skulle börja lägga sig. Expeditionen stod inför några olika alternativ. Ett var att börja gå de dryga 40 milen i sydvästlig riktning mot Mosselbukten på Svalbard, där Nordenskiölds expedition 25 år tidigare hade byggt en stuga och lämnat en del förnödenheter.

– Det hade väl kanske gått att övervintra i stugan, men det fanns inte jättemycket resurser där, säger Björn Lantz.

På vägen skulle de i så fall också ha passerat Sjuöarna, där en tysk jaktexpedition hade lovat att trots svåra isförhållanden försöka gå iland och placera en depå med förnödenheter åt svenskarna. Andrée räknade dock knappast med en depå här, och när Örnen lyfte visste han inte att tyskarna faktiskt lyckades med sin föresats. Från ballongen hade han förgäves spanat efter tyskarnas fartyg, Express.

Isens rörelse

Om de strandsatta ballongfararna hade valt den här riktningen skulle de hur som helst ha haft en annan mycket stor fördel – då hade de fått hjälp av isens förväntade rörelser. I den här delen av Arktis driver isen (genomsnittligt över tid) i sydvästlig riktning, ett par kilometer om dagen. Detta även om riktningen i ett kortare perspektiv kan vara annorlunda.

Denna isdrift hade den norske polarforskaren Fridtjof Nansen utnyttjat några år tidigare, när han försökte att nå Nordpolen genom att låta fartyget Fram frysa fast i isen och driva med den.
– Andrée kände definitivt till isdriften, han hade ju till och med träffat Nansen efter dennes expedition, säger Björn Lantz.

Foto av lägret vid Örnens landningsplats.

Foto av lägret vid Örnens landningsplats. Till vänster anas gondolen, till höger tältet, och bakom skymtar båten. I tältet ses proviant, kokkärl, kokapparat och till vänster en proviantkorg.

© Tekniska museet

Men trots det valde Andrée-expeditionen att gå i en annan riktning, mot Kap Flora på Frans Josefs land, precis som Knut Frænkel skrev i sitt brev till sin mor, före avfärd. På Kap Flora, som låg 46 mil bort, fanns den brittiske polarutforskaren Frederick Jacksons läger Elmwood.

– Där hade de kunnat ha det ganska bra över vintern. Dessutom trodde antagligen Andrée att Jackson och hans män skulle finnas kvar där, så att de kunde lifta med dem hem, säger Björn Lantz.

Vägvalet innebar att de blev tvungna till en mödosam vandring med isen under fötterna drivandes åt motsatt håll.

Vägvalet innebar att de blev tvungna till en mödosam vandring med isen under fötterna drivandes åt motsatt håll. Ingenstans i Andrées dagbok eller Strindbergs anteckningar, som senare hittades på Vitön och som är de främsta källorna till det vi vet om expeditionens öde, står det något om varför de fattade detta ödesdigra beslut.

– Det är det som har stört mig allra mest. Andrée visste ju det här med isdriften. Frågan är om han förstod vilka konsekvenser hans försök att gå mot Kap Flora skulle få, säger Björn Lantz.

Onödig last

Den 22 juli började Andrée, Strindberg och Frænkel att vandra, efter att ha stannat på landningsplatsen i en vecka. De hade cirka 200 kilo last var på slädarna, varav mycket till synes var onödigt. Till exempel ansåg de sig vara i behov av hänglås, portvin och bokverket Jordens historia under färden.

– Om de verkligen hade fokuserat på överlevnad borde de ha avstått från att ta med i runda slängar hälften av packningen, säger Björn Lantz.

Karta över Andreé-expeditionen

Ballongfärden tog expeditionen nästan 50 mil från startpunkten på Danskön. Efter haveriet på isen kunde de tre männen ha vandrat tillbaka mot Svalbard, och på så sätt fått hjälp av isdriften. Istället valde de att försöka nå Kap Flora på Frans Josefs land.

© Tekniska museet. Karta: Per Idborg
Vid 14-tiden den 4 augusti tog Andrée upp sin kikare. Ingenstans såg han framkomlig terräng.

Det blev en slitsam vandring i snigelfart med tunga slädar över råkar, isflak och höga isvallar. Kanske hade de inte förstått hur svår isen skulle vara att ta sig fram på. Den såg ju så slät ut från ovan. Men de tre svenskarna tycks ha hållit modet uppe ändå.

– Man märker hela tiden i dagboken hur de försöker att inte släppa in misslyckandet, utan att de ändå gör polarvandringen något värd. Som att de samlar in forskningsmaterial – pinnar och fågelögon i små paket, säger Bea Uusma, och fortsätter:

– Andrée var inte en sådan person som skulle erkänna att allt hade gått åt helvete. Men det betyder ju inte att han inte kände så inombords.

Till höger den kälkförsedda upp- och nedvända båten.

Expeditionen bryter upp sitt läger. Till höger den kälkförsedda upp- och nedvända båten. Återigen har fotografen använt självutlösare.

© Tekniska museet

All sin vakna tid kämpade de tre männen sig fram över isen. De positionsbestämningar som de gjorde med ett par dagars mellanrum visade att ismassorna hela tiden drev i sydvästlig riktning, samtidigt som de själva försökte ta sig mot sydost. Vid 14-tiden den 4 augusti tog Andrée upp sin kikare. Ingenstans såg han framkomlig terräng.

Ändrade kurs

»Vi kunna hvarken öfvervinna strömmen eller isen och hafva absolut ingen utsigt att uträtta något genom fortsatt tramp åt öster», skrev han i sin dagbok. Istället ändrade sällskapet kurs och började gå mot Sjuöarna i sydväst, det närmaste landet på kartan. Inom 6–7 veckor skulle de nå fram – trodde Andrée. Men nu skedde det katastrofala att isdriften bytte riktning. När de gick mot sydväst, började isen istället att driva åt sydost.

Detta fatala faktum har varit känt ända sedan 1930-talet, men Björn Lantz har i sin forskning gjort en fördjupad analys av isdriften under expeditionen. Med hjälp av medlemmarnas positionsbestämningar och noteringar om gångriktning och dagsdistanser, har han genom trigonometriska metoder beräknat isdriftens riktning och fart, och satt den i relation till de beslut som Andrée fattade.

Strindbergs kamera

Strindbergs kamera och filmrullar återfanns i lägret på Vitön.

© Tekniska museet

Fram tonar en bild av en expedition som gjorde dåliga val, vilka sedan kombinerades med stora mått av otur.

Hade de tre männen redan från början vandrat mot Sjuöarna och Nordenskiölds stuga, skulle de sannolikt ha nått fram före polarvinterns ankomst. Och det hade de kunnat göra även efter att de bytte färdriktning den 4 augusti – om bara isen hade fortsatt att driva åt sydväst.

– Räknar man på det utifrån vilka distanser de hade klarat att gå över isen, och adderar till isdriften, så stämmer det precis med de 6–7 veckor som Andrée trodde att det skulle ta, säger Björn Lantz.
Och inte nog med det:

– Jag har också räknat på, fortsätter han, vad som hade hänt om de ändå hade fortsatt mot Kap Flora och isdriften hade vänt, så som den faktiskt gjorde. Då hade de troligtvis kunnat komma fram dit också.

Augusti 1930

I augusti 1930 gjorde det norska sälfångstfartyget Bratvaag ett strandhugg på den ensliga Vitön öster om Svalbard. I land hittade besättningen resterna av vad som tycktes ha varit ett läger. Och snart stod det klart – det var den mytomspunna Andrée-expeditionen som hade återfunnits, efter 33 år.

Fyndet blev en världsnyhet, och i Stockholm begravdes senare Andrées, Frænkels och Strindbergs kvarlevor under former som sällan hade skådats i Sverige. När kistorna fördes i procession genom Stockholm till Storkyrkan följdes färden av 100 000 personer, enligt tidningsuppgifter.

Frænkel och Strindberg med en fälld isbjörn.

Frænkel och Strindberg med en fälld isbjörn.

© Tekniska museet

I över tre decennier hade omvärlden varit helt ovetande om expeditionens öde, sam­tidigt som rykten och teorier hade frodats. Men i dagböckerna som också hittades på Vitön framträdde en tydlig bild av vad som hade hänt, en bild som dessutom kompletterades av de framkallningsbara filmrullar med fotografier som Nils Strindberg tog.

Gick iland på vitön

I två och en halv månad hade männen kämpat sig fram över den arktiska, frusna oceanen. I slutet på september hade de byggt en snöhydda att övervintra i ute på isen, men den 2 oktober hade isflaket spruckit och hyddan förstörts. Den 6 oktober hade de gått iland på Vitön, som de för första gången hade skymtat knappt tre veckor tidigare.

Men sedan fördunklas bilden. Det enda som vi med säkerhet vet är att de dog bara några dagar senare, trots att de hade proviant och utrustning kvar.

Luftballongen Örnen

Örnen lyfter från Danskön. De vindar som blåste i juli 1897 kunde, enligt forskare, inte ha tagit ballongen till Nordpolen, men möjligen till Kap Flora på Frans Josefs land.

© Tekniska museet

De kunde inte ha nått Nordpolen

Ett forskningsprojekt kallat Twentieth Century Reanalysis Project (20CR) återskapar väder och klimat dag för dag och timme för timme, från 1806 fram till idag. Man gör det med hjälp av historiska väderobservationer och datasimuleringar. Dieter Etling, professor i meteorologi på Leibniz University i Hannover, använde 2017 data från 20CR för att förstå Andrée-expeditionens förutsättningar.

Några väderstationer fanns det inte i polartrakterna 1897, och inga prognoser kunde därför göras. De enda väderdata som Andrée hade tillgång till var de som hade samlats in under det internationella polaråret 1883.

Meteorologen Nils Ekholm, som ursprungligen skulle ha varit med på resan men som hoppade av, gjorde utifrån 1883 års data projektioner över vindarna i polarområdet. Dessa visade på nödvändiga – för en lyckosam färd till Nordpolen – sydliga vindar under juli. Därför valde Andrée denna månad för avfärden.

När expeditionen startade från Danskön den 11 juli 1897 blåste det mycket riktigt sydliga vindar. Men dessa byttes mot västliga och tidvis ostliga vindar, fram till nödlandningen den 14 juli.

Enligt datan från 20CR blåste det efter den 14 juli vindar som omöjligen hade kunnat föra ballongen till Nordpolen. Detta även om ballongen inte hade råkat ut för de missöden som skedde vid start, samt om vädret i övrigt hade varit perfekt, med temperaturer över nollpunkten, och varken dimma eller regn.

Däremot, menar Dieter Etling, hade en ballong i bra skick kunnat föras med de nordvästliga vindar – som enligt 20CR rådde vid tillfället – till Frans Josefs land, och lägret på Kap Flora. Alltså det läger som expeditionsmedlemmarna senare försökte att nå till fots.

Hur dog de? Den frågan har kommit att bli ett av de stora mysterierna i modern svensk historia. Teorier har inte saknats. Blyförgiftning från konserver? Skörbjugg? A-vitaminförgiftning från sällever? Botulism?

Den 6 oktober hade de gått iland på Vitön, som de för första gången hade skymtat knappt tre veckor tidigare.

En förklaring, som alltsedan 1950-talet har haft många anhängare, är att de skulle ha dött efter att ha ätit isbjörnskött som var angripet av trikiner, parasitmaskar. Detta är dock osannolikt, menar Bea Uusma, vars forskning har koncentrerats på just dödsorsaken. Dödligheten i trikinos är nämligen bara 0,2 procent.

– Det har gjorts så många fel i forskningen kring den här expeditionen, och folk har dragit slutsatser på allmänt tyckande helt utan att göra research, säger hon.

En livslång passion

För Bea Uusma har forskningen kring gåtan om dödsorsaken blivit en livslång passion. Hon har ägnat tusen och åter tusen timmar åt att söka ledtrådar i expeditionens efterlämnade artefakter, och hon har besökt såväl Vitön som platsen ute på polarisen där ballongen landade.

I boken Expeditionen – min kärlekshistoria lade Bea Uusma fram vad som enligt många är den mest plausibla teorin som någonsin har presenterats kring händelserna på Vitön. I lägret på ön dog Andrée på en klippavsats ovanför tältet, med ett gevär bredvid sig. Frænkel dog inne i tältet, medan Strindberg hittades begravd under stenar.

de tre expeditionsmedlemmarnas begravningståg genom Stockholm.

Uppskattningsvis 100 000 människor följde de tre expeditionsmedlemmarnas begravningståg genom Stockholm. Pressfoto från den 5 oktober 1930.

En del av Strindbergs kläder har i efterhand noggrant lagats och konserverats. Men inte hans dubbla långkalsonger, som satt på kroppen, skyddade under ett halvmetertjockt stenlager. De hade sannolikt aldrig undersökts närmare innan Bea Uusma beställde fram dem på Andréemuseet i Gränna.

– Det var när jag såg långkalsongerna som det blev så tydligt vad som hade hänt, säger hon.

Isbjörnsattack

På baksidan av kalsongerna hade tyget gått av på snedden. Det såg ut som att det hade rivits av. Fem vassa spetsar i tygkanten tydde på att någon med klor hade gjort det.

Bea Uusma hade redan tidigare laborerat med en teori kring en isbjörnsattack. Även Strindbergs kavaj och väst ska ha haft revor innan de restaurerades på 1970-talet. Nu blev den teorin än mer trolig.
Och hur dog då de båda andra expeditionsmedlemmarna? Här är det svårare att dra slutsatser, men ett scenario skulle kunna vara att även Frænkel skadades av isbjörnen och senare avled i tältet och att Andrée, som siste man kvar, tog sitt liv med morfin, vilket hittades uppackat i lägret.

Bea Uusma undersöker de sidor i Andrées sista dagbok

Bea Uusma undersöker de sidor i Andrées sista dagbok där texten inte längre syns för blotta ögat. Till sin hjälp har hon avancerade metoder, som grundämnesanalys och fotografering utanför det synliga spektrat. Bilder från Kulturarvslaboratoriet, RAÄ i Visby.

© Johanna Åkerberg Kassel

Bea Uusmas sökande efter svar i denna historie-medicinska deckargåta tar aldrig slut, och tanken är att hon så småningom ska komma med en uppföljare till sin bok från 2013. Under hösten 2020 och vintern har hon tillsammans med Riksantikvarieämbetets kulturarvslaboratorium i Visby arbetat med att analysera Andrées sista dagbok med hjälp av ny teknik.

Oläsbar dagbok

Dagboken, som beskriver dagarna efter att expeditionsmedlemmarna hade klivit iland på Vitön, hittades i hans innerficka och är, till skillnad från den första dagboken som låg väl skyddad i ett bylte, i dåligt skick. Bara en tredjedel av den fyra och en halv sidor långa texten har gått att läsa.

– Vi försöker nu få fram resten av texten, den som inte är läsbar för blotta ögat. Vi testar alla möjliga olika metoder och vi får fram lite nytt material från varje metod.

Andrées sista dagbok

Andrées sista dagbok.

© Johanna Åkerberg Kassel

Ett exempel på en sådan metod är så kallad XRF-skanning, en typ av grundämnes­analys av en yta. Om Andrées blyerts­penna innehöll till exempel aluminium och kisel så kan texten bli synlig igen.

Hittills är arbetet lovande och ny text har faktiskt framträtt. Sedan handlar det om att tolka det nya, och om möjligt hitta ledtrådar till vad som hände på Vitön.

Försökte beskriva platsen

– Det är så trippat, jag ser text som ingen har sett förutom han som skrev den. Det är en sådan tidsresa. Jag märker att Andrée försöker beskriva platsen som de har klivit iland på. Och jag har ju varit där, så jag vet precis vad det är han försöker säga.

… brak, gnissel …
…al och drivved …
…å röra på oss litet …
…edgifves

Så lyder de sista läsbara orden i Andrées allra sista dagboksanteckning från oktober 1897. Vart skulle de gå om de nu skulle röra på sig lite? Vad var det som (m)edgifves? Kanske får vi svaren i framtiden.

Torbjörn Wester är frilansjournalist.

Publicerad i Populär Historia 7/2021