Unika avtryck – om fingeravtryckens historia som identifieringsmetod

År 1902 lämnade James Johnson sina fingeravtryck i New York. Han ville bli brandman och skulle testas inför arbetet. Dessvärre hade The Civil Service Commis

23 april 2002 av Ulla Sundin Beck

År 1902 lämnade James Johnson sina fingeravtryck i New York. Han ville bli brandman och skulle testas inför arbetet. Dessvärre hade The Civil Service Commission, som bland annat anställde stadens poliser och brandmän, upptäckt att en del som sökte tjänsterna emellanåt skickade ersättare till proven. Fusket upptäcktes när en flitigt anlitad stand-in aldrig fick betalt, utan stämde några av sina uppdragsgivare. Myndigheterna beslöt att sätta stopp för bedrägeriet. Alla aspiranter till polis- och brandmannaprov fick lämna fingeravtryck för att styrka sin identitet, och Johnson var först.

Idén att fingeravtrycket var unikt för varje människa och kunde användas för registrering och identifiering var inte ny. Men det var först 1902 som metoden blev allmänt accepterad.

Henry DeForest, läkare i staden New Yorks tjänst, var mannen bakom arbetet med att sätta stopp för fuskarna. Han hade läst om fingeravtryck i en artikel om Scotland Yard och förlade en cykelsemester till Storbritannien där han kombinerade avkopplingen med ett studiebesök hos de brittiska detektiverna. Samma år, 1902, hade nämligen Scotland Yard framgångsrikt börjat använda fingeravtryck vid identifiering av återfallsförbrytare.

Efter några år med rivaliserande identifieringsmetoder (se särskild artikel på sidan 9) hade man där lyckats lösa de avgörande problemen: Hur skulle man sortera och indexera alla personuppgifter? Hur skulle registren bli sökbara, när man hade en oidentifierad person framför sig? Fingeravtrycksmetoden, daktyloskopin, var effektivare än de andra metoderna på grund av sitt sorteringssystem.

Men avtrycken har ju alltid funnits där. Möjligen brukades de i Kina redan under Han-dynastin omkring Kristi födelse på lersigill, som också användes för signering. Förekomster i Asien under de följande århundradena antyder att fingeravtryck redan då ansågs vara unika för varje individ. En kinesisk papyrusrulle från år 782 visar avtryck från två affärsparter, långivare och låntagare. Från Kina spreds bruket till Japan, Tibet och Indien.

Men det dröjde till 1600-talet innan någon tog sig an fingeravtrycken mer vetenskapligt. Det växande intresset för anatomi i Europa visade sig då även i skrifter om fingeravtryck. Man diskuterade om papillarlinjerna, åsarna i fingertoppsmönstret, hör ihop med svett eller känsel.

Åsikten att fingeravtrycket är unikt för varje person nämns däremot inte skriftligt i Europa förrän med den tyske anatomisten J C A Mayer, som år 1788 utgav anatomiska kopparstick med förklaringar.

Den tjeckiske läkaren Jan Evangelista Purkyně diskuterade i en avhandling 1823 olika fingertoppsmönster och urskiljde nio typer. Men vad skulle man ha kunskapen till? Ett stort steg framåt för daktyloskopin kom med William Herschel och Henry Faulds under 1800-talets slut. De utkämpade en bitter strid om vem som skulle få äran av att stå som upphovsman bakom idén om fingeravtrycken som identifieringsmetod. Också deras efterlevande släktingar drogs in i fejden, som pågick in på 1950–talet.

Den brittiske kolonialtjänstemannen William Herschel var barnbarn till astronomen med samma namn, som upptäckte Uranus. Själv var han administratör i Bengalen under sepoysupproret 1857. Året efter såg Herschel till att vägentreprenören Rajyadhar Kõnãi lämnade sitt handavtryck på ett kontrakt. Kanske kom Herschel själv på idén, kanske fick han den från bengalisk tradition. Enligt Herschel var detta avtryck i alla fall början till det system han sedan använde för att registrera och administrera undersåtar under sin tid i Bengalen.

Under 1870–talet använde han fingeravtryck för att exempelvis förhindra dubbla löneutbetalningar till icke skrivkunniga, men också för att registrera fångar. Han föreslog systemet för sina överordnade men fick inget gehör. Herschel hade heller ingen metod att sortera avtrycken. Ett nytaget avtryck lades helt enkelt till hela kollektionen, något som i längden blev opraktiskt.

Samtidigt tjänstgjorde Henry Faulds som kolonialläkare i Tokyo. Han hade noterat fingeravtryck på gammal japansk keramik och skrev om sina iakttagelser i tidskriften Nature 1880. Där föreslog han att fingeravtrycken skulle kunna användas som registrering av kriminella. Herschel skrev också en artikel i Nature och så var dispyten igång om vem som hade varit först med tanken.

Naturvetaren Faulds skickade ett brev om sina idéer till Charles Darwin 1880, som i sin tur skickade brevet till sin kusin, sir Francis Galton. Galton var bland mycket annat statistiker och intresserad av ärftlighetsslära. Galton hoppades att fingeravtrycken skulle visa sig vara synliga markörer för arv och rastillhörighet och undersökte detta under en tid.

Men det saknades fortfarande ett vettigt system för att ordna de avtryck som samlades på administratörernas bord. Där gjorde Galton en insats. Han började med sextio olika mönster men bestämde sig till slut för tre karakteristiska typer som än i dag används som grund för sortering: båge, slinga och virvel. Dessutom föreslog han att avtrycken kunde jämföras med avseende på vissa karakteristiska drag; dessa kom att kallas ”Galtons detaljer”. Detaljerna är punkter där papillarlinjerna börjar, delar sig, går ihop eller bildar andra tydliga mönster.

De tre huvudmönstren är inte lika vanliga. Ungefär sextio procent av fingertopparna i världen har troligen slingmönstret. För att katalogisera ett stort antal avtryck räckte därmed inte Galtons grova indelning.

Polisinspektören Edward R Henry och hans assistenter kom att utveckla Galtons klassificeringssystem i Bengalen. Det var nödvändigt för att Galtons indelning skulle få praktisk användbarhet. Man införde undergrupperingar och räknade med en fjärde, blandad, mönstergrupp.

Fingrarna numrerades och fingertoppsmönstret fick ett numeriskt värde beroende på om fingret hade jämnt eller udda tal. Åsarnas antal räknades från centrum till utkanten av mönstret. Dessa faktorer och en hel del andra matematiska operationer gav möjligheter att sortera fingeravtryckskorten på ett sökbart sätt.

Också här ledde det hela till gräl om vem som skulle få äran. Henrys assistenter lär ha haft problem att förklara sitt system för chefen, men han påstod i sin tur att han hade klottrat ner idén till klassifikationssystemet alldeles själv på sin manschett efter en inspirerande tågresa. Runt 1895 infördes Henrys sorteringssystem i Bengalen och generalguvernören i Indien påbjöd fingeravtryck som identifieringsmetod 1897.

Fingeravtrycken var alltså i första hand ett system för administration och registrering. Återfallsförbrytarna var visserligen en intressant grupp som man gärna ville identifiera, men fingeravtryck som bevis för brott var en tanke som inte omedelbart vann gehör. Fingeravtrycksobservation betraktades länge som subjektivt, ett tyckande utan mätningar. Galtons och Henrys praktiska lösningar blev dock goda argument för daktyloskopin.

Ett rättsfall i Indien med ett blodigt avtryck 1898 är ett av de första där fingeravtryck företes som bevisning. Trots att rättens ledamöter trodde att avtrycket hade satts av den häktade inbrottstjuven, ville man inte förklara honom skyldig till det mord som samtidigt begicks på brottsplatsen. Fingeravtrycken hade helt enkelt ännu inte det bevisvärdet i det allmänna rättsmedvetandet. Världens första lag om fingeravtryck som bevis kom 1899, The Indian Evidence Act.

Vid sekelskiftet 1900 kallades Henry hem till Storbritannien och tog sitt identifieringssystem med sig. Liksom andra länder använde England nu under några år fingeravtryck vid sidan av andra metoder för id-kontroll. Men 1902 skiftade man till fingeravtrycksregistrering och sedan dess, i hundra år, har Galtons och Henrys system använts nästan utan förändringar.

Hittills har man inte funnit två fingeravtryck som är lika. Man brukar säga att även enäggstvillingar har olika mönster på fingertopparna, men det är en sanning med modifikation. Enäggstvillingar kan ha likadana mönstertyper men skilja sig åt vad gäller detaljerna.

Med Deptford–morden 1905, då inspektör Charles Stockley Collins vid Scotland Yard vittnade för åklagarens sida, fick fingeravtrycken ett rättsfall som gav dem allmänhetens och brittiska jurymäns förtroende. Den gången var dock domaren tveksam till om de enstaka blodiga avtrycken på kassalådan var de samma som de tydliga tio på ett registerkort.

Men juryn gav sitt utslag och bröderna Stratton hängdes på grund av fingeravtrycken. Det var första gången fingeravtryck fick någon att sändas till galgen i England.

I Sverige användes fingeravtrycken tidigt i kampen mot kriminaliteten. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning refererar i juli 1905 ”den modärna metoden att identifiera brottslingar genom fingeraftryck”. Man byggde upp ett signalementskontor i Stockholm året efter. Fingeravtryck registrerades under de följande åren och var emellanåt delar av bevisningen. Så till exempel 1910, då en byggmästare Eklund dömdes för mordbrand. Han hade lämnat avtryck på en flaska som förekom i utredningen.

För nittio år sedan, 1912, avkunnades den första domen i Sverige som byggde helt på fingeravtryck som bevis. I mars det året var det inbrott i kaffeaffären Imperial i Malmö och femton kronor stals. En glasskärva i en fönsterram visade tydliga fingeravtryck. Glasbiten togs med till stationen för fotografering och jämfördes med registret. Man hittade likheter med en tidigare registrerad arbetares avtryck. Denne nekade men ställdes inför rätta. Rätten visade förstoring av avtrycken från glaset och förstoring i samma grad av de registrerade avtrycken från mannen. Vid jämförelsen angavs 33 ”bestämda” likheter mellan tumavtrycken, 24 mellan pekfingeravtrycken och tre för respektive långfinger och ringfinger. Rådhusrätten dömde arbetaren mot hans nekande till fem års straffarbete.

I dag är fingeravtrycken fortfarande en del av den tekniska bevisning som har ett högt bevisvärde vid brottsplatsundersökningar, påpekar Staffan Herlitz på Polishistoriska museet i Stockholm. Herlitz har trettio års erfarenhet av fingeravtrycksgranskning och utlåtande i brottmål och har byggt upp den svenska kunskapen på id-roteln i Stockholm.

– Åklagaren ifrågasätter inte vårt utlåtande. Försvaret ifrågasätter det inte heller. Därför måste det vara säkert. Vi ger ett utlåtande att minst tolv detaljer stämmer mellan spår och tidigare taget avtryck, för att man med visshet ska kunna tala om en fullständig identifiering.

Den allmänna kunskapen om fingeravtryck spreds snabbt under 1900–talets första hälft med hjälp av filmer och böcker. Trots detta hittar brottsplatsundersökarna fortfarande fingeravtryck på diverse ställen. Kanske torkar narkotikahandlaren av den elektriska vågen men glömmer att batterierna också har avtryck.

Att brottslingen medvetet sätter avtryck är också känt. Den så kallade stenbergapyromanen som härjade i Småland under 1980–talet mördade så småningom två äldre människor och högg av en tumme på ett av sina offer. Tummen använde han för att sätta tydliga fingeravtryck och göra troligt att bränderna anlagts av den äldre mannen. PH

Sundin Beck är frilansjournalist i Eksjö.

Från brännmärkning till DNA-test

Behovet av personlig identifiering är ganska nytt. I bondesamhället var det sällan nödvändigt. Identiteten garanterades av att man kände varandra till utseendet. Om någon behövde resa till okända platser och människor, förlitade man sig på introduktionsbrev och tillfälliga pass. Dokumenten garanterade att personen som bar dem hade ett giltigt ärende och var att lita på.

För brottslingar gällde dock annat. Sedan tusentals år har man brännmärkt, skalperat och stympat den som förbryter sig mot samhällets lagar. Men denna brutala hantering har faktiskt hört till undantagen. För det mesta har det inte funnits behov av att märka en individ på något speciellt sätt – man visste ju ändå vem han var.

Så kom 1800-talets folkomflyttningar. Industrialiseringen i Storbritannien, de brittiska kolonierna och invandringen till Syd- och Nordamerika ställde nya krav på administration av folkmassor och individer. Städernas befolkning ökade. Man kunde inte känna igen och lita på den andre. Varifrån kom han egentligen och vad visste man om honom?

Vanliga brott under 1800-talet var bedrägeri och förfalskning, där brottslingen antog en falsk identitet och kanske till och med försökte spela i en högre social division än sin ursprungliga. Återfallsförbrytarna misstänktes för en stor andel av brottsligheten, men hur skulle man veta?

Det var omöjligt, eftersom man inte kunde identifiera med visshet och därför inte visste om det var samma person som återkom i rätten, kanske under olika namn.

The Register of Distinctive Marks var ett försök i 1870-talets England att känna igen brottslingen. Den häktades kropp beskrevs, de utmärkande kännetecknen antecknades.

I registret kunde man sedan söka på kroppssektorerna vid nästa gripande. Vad fanns på den gripnes högerarm? Var det en tatuering eller ett ärr?

Den nya fotograferingskonsten användes från mitten av 1800-talet i många länder, men inte heller detta var ett säkert system. Personer förändras över tid. Dessutom är foton svåra att ordna i sökbara register. När porträttgallerierna blir omfattande, så tar det helt enkelt tid att hitta det ansikte man söker.

Många poliskårer världen över hade regelbundet mönstringar av fängelsekunder. Man ställde upp dem framför poliserna, som samlades någon gång per vecka för att helt enkelt lära sig känna igen de paraderande förbrytarna. Man räknade med att samma ansikten skulle återkomma.

Men den bästa identifieringen under 1800-talet gav bertillonsystemet. Fransmannen Alphonse Bertillon trodde på vetenskapliga mätmetoder. Antropometri, kroppsmätning, blev ett begrepp.

I en korrekt bertillonmätning mättes personens längd, huvudlängd och huvudbredd, famnvidd, sittande längd, vänster långfingerslängd, vänster lillfingerslängd, vänster fotlängd, överarmslängd, höger öras längd och käkbredden. Bertillon ansåg att dessa var de kroppsmått som minst påverkades av viktförändringar och åldrande.

Bertillonsystemet var tredelat och innefattade också en beskrivning i ord av vissa kroppssektorer och särskilda kännetecken. Detta kallades för portrait parlé, ”det talade porträttet”. Bertillon försökte skapa ett exakt och vetenskapligt språk för de mänskliga drag som vi faktiskt saknar ord för i vardagsspråket.

Bertillon fick stora framgångar. Under 1890-talet identifierade hans parisavdelning ett stort antal återfallsförbrytare. Metoden vann världsrykte som vetenskapligt grundad och spreds över Europa. Det blev tyvärr dess fall. Instruktionerna översattes från franska till andra språk, operatörerna fick egna idéer och metoden förfuskades. Säkerheten minskade med det ökade avståndet till Paris och Bertillon själv.

Fingeravtrycken blev samtidigt allt mer intressanta. Daktyloskopin utvecklades som praxis med hjälp av Galton och Henry. Den gick segrande ur striden om vilken metod som skulle användas.

I dag talas det mycket om DNA-test för att identifiera brottslingar. Men DNA-registret är ännu inte lika omfattande som fingeravtrycksregistret. Ett misstänkt DNA-prov kan alltså inte matchas mot så många dömda och identifierade personer. Inom kriminalpolisen är man övertygad om att fingeravtrycken kommer att vara intressanta för brottsplatsundersökare även i fortsättningen.

Sundin Beck

Publicerad i Populär Historia 2/2002

Kanske är du intresserad av...

Läs också