DNA – genvägen till historien

Ett hav av simmande spermier möter i entrén till Rudbecklaboratoriet i Uppsala. Fotografen Lennart Nilssons världsberömda bilder av människans arvsmassa är ett lämpligt välkomnande. Den här byggnaden rymmer över hundra forskare i medicinsk och klinisk genetik.

Högt upp i huset arbetar en grupp med rättsgenetik, Marie Allen och hennes tre doktorander. Från sitt skrivbord ser hon ut över Akademiska sjukhuset, en anblick som denna genetikforskare ibland byter ut mot mer historiska miljöer. Vadstena klosterkyrka till exempel. Där var hon i slutet av förra året och tog prover från vad som tros vara kvarlevor av heliga Birgitta och hennes dotter Katarina.

Kanske kommer vi närmare sanningen med DNA-analysen som Marie Allen ska göra. Så småningom. De må vara helgon eller kungligheter, men arvsmassan efter Birgitta, Gustav III och andra historiska personligheter prioriteras inte här på Rudbecklaboratoriet. Det gör i stället mördare och andra kriminella.

– Huvudsyftet med de historiska analyserna är att testa våra metoder så att de rättsgenetiska analyserna kan förbättras, säger Marie Allen.

Hon jobbar på uppdrag av kriminaltekniker som behöver hjälp att identifiera gärningsmän. Polisens frågeställningar liknar de som historikerna har när de analyserar gammalt material. Kan ett biologiskt spår kopplas till en viss person eller en viss plats? Kan man påvisa ett släktskap mellan olika individer?

Det är då Marie Allen och hennes doktorander kommer in i bilden. Med hjälp av cellens så kallade mitokondrier kan de analysera allt från smetiga fingeravtryck till biologiskt material från mobiltelefoner, örhängen och tappade hårstrån.

– Fördelen är att det räcker med mycket små mängder material, säger Marie Allen.

Hon har även jämfört DNA från Karl XII:s kulknapp, bevarad på museet i Varberg, med DNA från dennes kläder som finns på Livrustkammaren i Stockholm. På Rudbecklaboratoriet passerar allt från segerhuvor till rånarluvor. Och det historiska materialet, som tidigare varit mer av ett hobbyprojekt, börjar ta allt större plats, inte minst i medierna.

– Det har varit en otrolig uppmärksamhet, både i Vadstena och i Varberg.

Marie Allen tror att kombinationen ny genteknik och historia ligger bakom det stora intresset. Men hon är överraskad av den stora uppståndelsen – redan vid provtagningarna.

– Då finns ju inget färdigt resultat, säger hon och påpekar att det, som i fallet med Birgittas kvarlevor, inte ens är säkert att proverna är tillräckliga för att kunna analyseras över huvud taget. Åtminstone inte med dagens metoder.

Intresset sträcker sig långt utanför Sveriges gränser. Samma dag som Populär Historia besöker Uppsala är ett ryskt TV-team på väg hit för att göra ett inslag om Karl XII. Innan journalisterna anländer hinner dock Marie Allen visa runt i laboratoriet. Först möter vi Martina Nilsson i vit skyddsrock som preparerar prover från utredningen av ett flera år gammalt flickmord. Bredvid henne står en renstation, en steril låda som är helt isolerad. Där ligger Birger Jarls tand med pulpan blottad.

– Vi har delat på den men inte plockat ut något än, säger Martina Nilsson som var med vid gravöppningen i Varnhem förra året och fick med sig tanden.

I en annan del av rummet förvaras proverna från Vadstena. Ett provrör innehåller den lilla trekant som sågades loss från Birgittas kranium. I ett annat rör ligger biten från Katarinas skalle. Små mängder beninnehåll ska borras ur bitarna som senare förhoppningsvis går att limma tillbaka.

För övrigt är rummet avskalat och kliniskt rent. De prover som för tillfället prepareras får inte besmittas av DNA från andra prover, människor eller föremål.

– Vi städar, städar, städar – hela tiden, berättar Marie Allen. Mycket av det vi gör är skyddsåtgärder för att undvika smitta.

Alla ytor rengörs regelbundet med starka kemikalier. Dessutom bestrålas alla ytor och de verktyg som ska användas, till exempel pipetter och borrar, med ultraviolett ljus.

– Ibland bestrålar vi även materialen, men bara om det är ben eller tänder där det kan göras utan risk att förstöra DNA:t som finns inuti.

Det optimala är att ta proverna i laboratoriet. Men att flytta Vadstenarelikerna till Uppsala var aldrig aktuellt. Därför fick Klosterkyrkan förvandlas till något som liknade operationssal när

Marie Allen och Martina Nilsson drog in med vinylhandskar och munskydd.

– En nysning är förödande, det finns mängder med genetiska spår i saliven som sprids, säger Marie Allen.

Men denna kroppsvätska kan också vara till nytta. När någon slickar igen ett kuvert eller sätter fast ett frimärke lämnas DNA-spår i saliven.

Därför kunde Marie Allen för drygt ett år sedan lägga fram nya fakta i den så kallade Helanderaffären. Biskop Dick Helander (1896–1978) i Strängnäs, som på 1950-talet dömdes för ärekränkning, fick en postum upprättelse genom att en DNA-analys visade att han kan ha varit oskyldig.

Han har åtminstone inte slickat igen de anonyma förtalsbreven som han åtalades och fälldes för att ha skickat. Det stod klart när Marie Allen och hennes grupp jämfört ett trettiotal förtalsbrev med Helanders officiella brev. Det var inte saliv från samma person.

– Vid uteslutningar är den här metoden hundra procent säker, säger Marie Allen som flera gånger bidragit till att fria eller fälla misstänkta.

Hittills har ett femtiotal rättsfall kunnat lösas trots att mitokondrie DNA-jämförelser inte är lika utpekande som traditionell DNA-analys. Man kan nämligen inte utesluta att samma mitokondrie-DNA finns hos flera människor. Då finns databaser med tusentals kända mitokondrie-DNA-typer där rättsgenetiker kan se hur vanligt eller ovanligt det analyserade fragmentet är. Mellan en av hundra och en av tusen nordeuropéer beräknas ha samma mitokondrie-DNA.

DNA i cellkärnan finns bara i två kopior. Mitokondrierna, som ligger utanför cellkärnan, finns det femhundra gånger fler av. På Rudbecklaboratoriet kopieras de sedan upp i miljoner kopior och så undersöks flera hundra av de baser, eller byggstenar, som varje mitokondrie är uppbyggd av.

– Våra analyser görs i vita, genomskinliga lösningar i provrör som stoppas in i ena änden på en stor maskin. Ut i andra änden kommer data. Mycket ospännande – åtminstone för fotografer, säger Marie Allen och ler.

På en hylla ligger fotografier från olika provtagningstillfällen. Överst i bildhögen syns Bockstensmannen i montern på länsmuseet i Varberg.

– Vilken kalufs, utbrister kollegan om det röda hårsvallet och undrar om det verkligen är Bockstensmannens riktiga hår.

– Det får vi hoppas eftersom det är håret jag analyserat, säger Marie Allen och båda skrattar.

Det kan låta raljant. Men forskarna ser inte hårstrån, benbitar och tänder bara som ”material”. De tycker det är viktigt att proverna tas med respekt för män-niskan, även om denna avlidit för flera hundra år sedan. Marie Allen har förståelse för om det finns människor som tycker att man ska låta döda personer vila i frid.

– Men jag har bara mött positiva reaktioner. Folk hör av sig, vill veta mer och har ibland egna spekulationer.

Flera som har ringt säger att de är släktingar till Birgitta. Om det skulle stämma kan de vara till nytta som jämförelsematerial. Åtminstone om de är släkt med 1300-talshelgonet på mödernet.

Mitokondrie-DNA ärvs nämligen strikt på mödernet. Döttrar, men inte söner, kan föra detta DNA vidare till nästa generation. När analysen av Birgitta och Katarina är klar kan den alltså visa att det är fråga om en mor och dotter. Rent teoretiskt skulle det förstås kunna var en mor och dotter vilka som helst. Men mitokondrie-DNA från en nu levande släkting kan stärka att det är just Birgittas och Katarinas kvarlevor som ligger i relikskrinet.

I ett kloster i Holland finns ett kranium som också påstås tillhöra heliga Birgitta. Bakom påståendet ligger en lång och fantasieggande berättelse om hur en fransk balettmästare vid drottning Kristinas hov stal både kranium och tagelskjorta vid ett besök i Vadstena 1645. Därefter hamnade kraniet på olika ställen utanför Sveriges gränser och så småningom i det holländska birgittinklostret i Uden.

År 1953 reste de svenska forskarna Artur Bygdén, Nils-Gustaf Gejvall och Carl Herman Hjortsjö – som året innan undersökt relikerna i Vadstena – till Uden. De slog fast att kraniet tillhört en kvinna i 40–50-årsåldern, alltså inte Birgitta som dog i 70-årsåldern.

1600-talshistorien kan förklaras av att träkistan med relikerna efter Birgitta och Katarina även innehöll andra kvarlevor, bland annat kraniet efter S:t Ingrid av Skänninge.

Mycket talar alltså för att balettmästaren varit lite för ivrig och plockat med sig fel kranium. Eller?

Skulle kranierna i Vadstena inte visa något släktskap – ja, då kan Marie Allen tänka sig att packa ned såg och borr och resa till Holland.

Plötsligt ringer det på mobiltelefonen. De ryska journalisterna har kommit och Marie Allen försvinner en kort stund. När hon kommer tillbaka är det med ett leende på läpparna:

– De undrade om vi i framtiden kan klona Karl XII.

Hon är osäker på om frågan var allvarligt menad. Men fascinationen över människans genetiska byggstenar kan sätta igång de mest vilda spekulationer. Det har även Eva-Sofi Ernstell, chef för Livrustkammarens samlings- och forskningsenhet, fått erfara.

– Jag får ibland mail från en amerikan som tror att vi samlar på DNA från kungar!

Åtskilliga av föremålen från samlingarna är satta under genetisk lupp. Förutom Karl XII:s kläder har Gustav II Adolfs skjorta och svepning analyserats. Marie Allen undersöker också blodfläckarna på kläderna som Gustav III bar vid attentatet på operan 1792. Är verkligen samtliga kläder de som konungen bar under mordkvällen? Eller har samlingen bättrats på genom att blod från någon annan stänkts på maskeradkostymen?

Eva-Sofi Ernstell på Livrustkammaren välkomnar den här typen av äkthetsverifiering:

– Genom DNA-analys kan vi lära oss nya saker, precis som vi lär oss av färg- eller skriftanalyser. Men frågan är hur säkra de genetiska analyserna kan göras. Om felmarginalerna blir för stora finns det ingen anledning att ifrågasätta vad skriftliga källor redan säger.

De biologiska spåren i Livrustkammaren bäddar för ett etiskt dilemma.

– Egentligen är det den föremålshistoriska aspekten som är viktig för oss. Samtidigt sitter vi på en massa material som kan vara intressant för till exempel medicinsk forskning.

Ett sådant material är DNA:t från drottning Kristina. För två år sedan analyserades stoff, bland annat hårstrån, från hennes begravningsdräkt. Var det mänskligt hår? Var det Kristinas? DNA-analysen visade att det med största sannolikhet är så. Provtagningen väckte spekulationerna om att Kristina skulle ha fötts med manliga könsorgan. DNA-extraktet efter henne kan innehålla tillräckligt med kärn-DNA för att genetiska defekter ska gå att spåra. Därmed tillförs ytterligare en ingrediens i den redan intresseväckande brygden av genetik och historia: sexualitet.

Eva-Sofi Ernstell får många samtal från människor som är ivriga påhejare av en könsbestämning. Andra tycker att det är kränkande eller helt ointressant att ta reda på om Kristina led av så kallat androgenitalt syndrom eller inte. Frågeställningen är svår och behöver diskuteras innan man gör någon analys, menar Eva-Sofi Ernstell.

– Men personligen tycker jag att man ska ta reda på så mycket som möjligt.

Kristinas DNA-extrakt förvaras i en frys på EBC, Evolutionsbiologiskt centrum vid Uppsala universitet. Arkeologen Anders Götherström är forskaren som ännu inte vet om han ska gå vidare i sin analys av Kristina.

– Själv tycker jag inte att det här med androgyniteten låter så intressant, säger han på telefon från Spanien där han för tillfället forskar om genetiken hos tidiga hominider som cro-magnonmänniskor och neandertalare.

– Om skolade historiker bedömer att det kan vara intressant för forskningen, då kan man gå vidare med en etisk diskussion.

Den uppfattningen delas av Marie Allen. Ju bättre utvecklad teknik, desto mer kan utläsas av arvsmassan vi lämnar efter oss.

– Därför måste man ha klart för sig vad man vill veta och vad man inte vill veta.

Hon tror att DNA-analyser kommer att bli ett allt vanligare komplement till historisk forskning. Och inte henne emot. Den tidigare helt historieokunniga doktorn i medicinsk genetik har börjat läsa på, om vikingatåg och kanoniseringsprocesser.

Hon sticker inte heller under stol med att hon har en personlig favorit i sin mitokondrie-DNA-samling:

– Heliga Birgitta. Dels för att hon är kvinna och dels för att historien om ett kranium på vift i det medeltida Europa är så spännande. Vilken av skallarna är Birgittas?

I höst hoppas hon vara närmare svaret. Då ska proverna från Vadstena vara färdiganalyserade. Om inte för många rånarluvor kommit emellan.

Publicerad i Populär Historia 3/2003

Fakta: Blodig kulknapp och jarlens tand

– Intresset är enormt! Jag får fortfarande samtal varje vecka från människor som vill prata om kulknappen.

Det säger Christina Andersson-Wiking, förste antikvarie vid länsmuseet i Varberg dit Marie Allen kom förra våren. På museet finns den kulknapp som sägs ha dödat Karl XII vid belägringen av Fredrikstens fästning i Norge 1718. Enligt en sägen togs kulan om hand av en soldat som förde den med sig hem till sin gård. Där hittades kulan 1924 och åtta år senare lämnades den till Varbergs museum.

– Eftersom kulan gått genom kroppen har den varit helt blodig. Jag tog prover från skarven där jag hoppades få tag på det äldsta materialet, berättar Marie Allen.

Hon jämförde mitokondrie-DNA från materialet på kulan med blodfläckar på Karl XII:s handskar och en bit av hans segerhuva. Ut ur maskinerna på Rudbecklaboratoriet spottades data som visade att blodet på kläderna hade samma mitokondrie-DNA som materialet på kulknappen! Just den här DNA-typen finns visserligen hos var hundrade person men, som man säger på länsmuseets hemsida , »vi kan tryggt låta myten om knappen leva vidare».

En annan känd svensk makthavare som är föremål för forskarnas intresse är Birger Jarl. Vid en TV-sänd gravöppning i Varnhem i maj förra året hittades, precis som väntat, tre skelett i den grav som förmodas tillhöra 1200-talsjarlen Birger Magnusson. En undersökning på 1920-talet antydde att graven innehåller kvarlevorna efter Birger (död 1266), hans andra gemål Mechtild av Holstein (död 1288) och Birgers son hertig Erik Birgersson (död 1275). Detta tycks stämma. Förutom den konsthistoriska och osteologiska analysen görs också en mitokondrieanalys av Rudbecklaboratoriet. Forskarna ska även försöka koppla samman far och son genom att analysera DNA-markörer på Y-kromosomen.

Publicerad i Populär Historia 3/2003

Fakta: Släktskap kartläggs

– När vi tittar på ben hittar vi ibland knölar och andra typiska drag som kan vara ärvda. Med släktskapsanalyser kan vår teori vidimeras.

Det säger osteologen Anna Kjellström som gärna tar mitokondrie-DNA-analys till hjälp. Marie Allen har tagit prover från en massgrav på S:t Lars kyrkogård i Sigtuna. Gravplatsen tros vara från sen vikingatid eller mycket tidig medeltid. Hypotesen är att det rör sig om en grav med människor som är besläktade, något som alltså analyserna i Uppsala kan styrka.

– Släktskapsanalyser kan också visa hur folk rört sig mellan landskap. Kanske har människorna varit kustbundna säsongsvis och sedan rört sig inåt landet, säger Anna Kjellström. Hon arbetar på arkeo-osteologiska institutionen vid Stockholms universitet. Där studeras också skelett efter soldaterna som drunknade då regalskeppet Kronan förliste utanför Öland 1676.

– De bärgade skelettdelarna går att koppla ihop – mer eller mindre säkert – genom att studera till exempel muskelfästen. Men överensstämmer mitokondrie-DNA:et blir vi ju ännu säkrare, säger Anna Kjellström.

Publicerad i Populär Historia 3/2003