De knäckte livets koder
I år är det femtio år sedan forskare kom på hur DNA-molekylen är uppbyggd. Upptäckten räknas som den kanske viktigaste biologiska landvinningen de senaste hundra åren.
DNA är en förkortning av deoxiribonukleinsyra. Arvsmassan – genomet – hos alla kända levande organismer består av denna så kallade makromolekyl. DNA-molekylen kan förklaras som en ritning efter vilken celler och proteiner i en organism byggs upp. När en cell delar sig lindas dubbelspiralstrukturen upp och en ny dubbelspiral skapas. Alla nya celler som bildas från ursprungscellen bär samma DNA-kod. Vid fortplantning bidrar vardera partnern med en DNA-sträng till avkommans DNA-spiral. Den del i arvsmassan som bestämmer ärftliga anlag kallas gen; människan har drygt 30 000 gener. Varje gen är uppbyggd av långa och komplicerade DNA-kedjor.
I början av 1950-talet pågick på flera håll forskning som syftade till att lösa gåtan kring arvsmassans uppbyggnad. Med så kallad röntgendiffraktion hade forskare vid King’s College i London börjat skapa sig en bild av DNA-molekylens uppbyggnad, men bilderna som åstadkoms var otydliga.
Det var två forskare verksamma i Cambridge i England, amerikanen James D Watson (född 1928) och britten Francis Crick (född 1916), som skulle lösa DNA-gåtan.
Sedan tidigare var det känt att vissa protei-ner var ihoptvinnade i kedjor samt att DNA bar genetisk information. Watson och Crick kombinerade dessa kunskaper till en teoretiskt hållbar fysikalisk modell: den dubbla DNA-spiralen. Den spiraltrappsliknande formen kunde förklara hur DNA:t reproducerar sig självt med bibehållen struktur vid celldelningen.
Watson och Crick publicerade sin teori
i tidskriften Nature 1953. Tillsammans med Maurice Wilkins fick de dela 1962 års Nobelpris i medicin och fysiologi. Rosalind E Franklin, som tillsammans med Wilkins låg bakom röntgendiffraktionsbilderna av DNA, gick bort 1958 och blev utan pris.
