Karolina Widerström – Sveriges första kvinnliga läkare

Till skillnad från många samtida medsystrar, som levde undanskymda liv i skuggorna av män, hade Karolina Widerström modet att gå sin egen väg. År 1888 blev hon Sveriges första kvinnliga läkare. Under kommande år skulle hon sätta sin prägel på svensk sjukvård genom att fokusera på ett område få läkare tidigare ägnat något större intresse – det kvinnliga könet.

Karolina föddes den 10 december 1856 i Helsingborg. Hennes far Otto Fredrik Widerström var utbildad fältskär, veterinär och gymnastiklärare. Det senare praktiserade han vid Helsingborgs elementarskola, som djurläkare hade han tjänst vid stadens husarskvadron. Om modern Olivia är inte mycket känt mer än att Karolina (som var enda barnet) beskrev henne som vacker, solig och god.

Satsade på läkarstudier

Fadern ville att dottern skulle gå i hans fotspår, och hösten 1873 sändes hon därför till Stockholm för studier vid Gymnastiska centralinstitutet. Efter två års studier gick hon ut med goda betyg. En av hennes väninnor, norskan Elisabet Lampe, sporrade henne därefter att läsa vidare till läkare.

Efter att ha diskuterat saken med både sin far och gymnastikinstitutets dåvarande föreståndare, professor Lars Gabriel Branting, bestämde sig Karolina Widerström för att satsa på läkarstudierna. Men vägen till legitimerad läkare var kantad av hinder.

Ett krav för att antas till läkarutbildningen var avlagd studentexamen. Detta saknade hon och började därför hösten 1876 studera på Wallinska skolans gymnasium (i dag Enskilda gymnasiet) i Stockholm.

Studierna finansierade Karolina Widerström genom att ge privatlektioner i frigymnastik. Efter tre år tog hon studentexamen med högsta betyg, laudatur (»berömlig«), i sex kurser.

Första kvinnliga läkaren

Hösten 1879 blev hon så antagen till läkarutbildningen vid Uppsala universitet, och kunde drygt ett år senare avlägga sin medikofilosofiska examen, »medikofilen« kallad. Därpå flyttade hon återigen till Stockholm för fördjupade studier på Karolinska institutet. Våren 1884 avlade hon sin medicine kandidatexamen och blev efter ytterligare fyra år, den 26 maj 1888, medicine licentiat, och därmed Sveriges första kvinnliga legitimerade läkare.

Karolina Widerström ansåg att flickor och kvinnor borde lära känna sina kroppar bättre. Dessutom menade hon att kvinnor skulle ha samma rättigheter som män, något som skulle komma att få stor betydelse för hennes fortsatta gärning.

Hennes specialisering som läkare kom att bli kvinnomedicin och gynekologi. Men specialistutbildningen var ingen självklarhet. Detta var en tid då många dörrar var stängda för kvinnor. Widerström fick dock stöd från professorn i obstetrik och gynekologi vid Karolinska institutet, Wilhelm Netzel.

Han menade att det inte fanns några formella regler som kunde utestänga kvinnor från läkaryrket. Efter att först ha antagits som amanuens vid Karolinska institutets gynekologiska klinik vid Sabbatsbergs sjukhus, kunde Widerström fullfölja sin specialistutbildning.

Öppnade egen praktik

Hösten 1889 öppnade Karolina Widerström den praktik i Stockholm som hon skulle driva i 35 år. Efterfrågan på kvinnliga gynekologer var stor och snart fyllde patienterna vänt-rummet – vissa dagar ringlade kön av kvinnor ända ut i trapphuset.

Efter fyra år på Bryggargatan i Klarakvarteren flyttade hon verksamheten till Gamla Brogatan, där hon även hade sin bostad tillsammans med sin mor. Åren 1893–1906 drev hon även en privat klinik i närheten av Tegnérlunden.

Att hon var eftertraktad som läkare berodde på ett omtalat gott handlag med patienter. Hon hade både en medicinsk och en kirurgisk mottagning, och därutöver arbetade hon som skolläkare på två skolor i Stockholm.

Sexualundervisning

När hennes mor dog 1909 flyttade Widerström ihop med en annan kvinnlig läkare, Maria Aspman (1865–1944). Tillsammans genomförde de flera lyckade projekt som skulle få positiv inverkan på den kvinnliga folkhälsan. Bland annat grundade de en skola för barnavård och såg till att sexualhygien och hälsolära hamnade på schemat i folkskolan.

Inledningsvis mötte de en hel del motstånd – sexualitet var kring sekelskiftet 1900 ett tabubelagt ämne. Men så småningom ebbade avogheten ut, och 1907 hade sexualundervisning införts på nästan alla flickskolor i Stockholm. Ett drygt decennium senare fanns undervisning om sexualhygien över hela landet.

Karolina Widerström var övertygad om vikten av att sexualundervisningen startade i unga åldrar; att barn tidigt fick lära sig både positiva och negativa aspekter av sexualitet. Hon föreläste även för vuxna kvinnor i ämnet. När det 1910 infördes en preventivlag som förbjöd sexualupplysande föreläsningar lämnade hon tillsammans med ett sextiotal andra läkare in en protestlista till riksdagen.

Skrift om kvinnohygien

År 1899 hade hon publicerat en skrift som kom att underlätta livet för tusentals svenska kvinnor: Kvinnohygien 1 – De kvinnliga underlifs-organen, deras förättningar och vård. Den blev synnerligen populär och trycktes i sju upplagor. Sex år senare gav hon ut del två, De veneriska sjukdomarna och deras bekämpande. I den framförde hon de för tiden kontroversiella åsikterna att orsaken till prostitution kunde sökas i kvinnliga svältlöner, trångboddhet och alkoholism.

Vidare skrev hon att ogifta mödrar borde ges socialt stöd, att fäder till utomäktenskapliga barn skulle betala underhåll, att kvinnor hade rätt till moderskapsförsäkring, att utomäktenskapliga barn skulle få arvsrätt, och att familjeförsörjare skulle få lägre skatter.

Öppnade barnkrubba

Samma år som Kvinnohygien 1 publicerades var Karolina Widerström med och startade Sällskapet barnavård med syfte att utbilda barnsköterskor. Utöver detta hjälpte man även ogifta mödrar genom att öppna en barnkrubba (förskoleverksamhet) där fattiga, ensamstående mammor kunde lämna sina barn medan de arbetade.

När det 1906 infördes förbud för kvinnor att arbeta under vissa perioder kring barnafödandet förespråkade hon återigen införandet av en moderskapsförsäkring. De social-demokratiska kvinnorna kämpade för frågan och 1911 lyckades de driva igenom förslaget, dock endast för kvinnor som arbetade inom industrin.

I början av 1900-talet engagerade sig Karolina Widerström i prostitutionsfrågan. I Sverige fanns under perioden 1859–1918 ett statligt sanktionerat regleringssystem av prostituerade i syfte att förhindra spridning av veneriska sjukdomar.

Den prostituerade registrerades av polisen, övervakades och skulle regelbundet kontrolleras av läkare. Doktor Widerström vände sig mot detta system, och menade att de påtvingade läkarkontrollerna rubbade den förtroendefulla relation som borde finnas mellan läkare och patient.

Förespråkade frivillighet

Med internationell forskning i ryggen hävdade Widerström och andra motståndare till prostitutionsreglementeringen, de så kallade abolitionisterna, att de föreskrivna åtgärderna för att bekämpa veneriska sjukdomar inte var tillräckliga. Man förespråkade istället att reglementeringen skulle avvecklas till förmån för frivillig vård. Reglementeringen och tvångsinspektionerna avskaffades 1918.

Under sin livstid engagerade sig Karolina i de de politiska frågor som rörde kvinnlig sexualitet, rättigheter och hälsa. År 1918 bildade hon Kvinnliga läkares kommitté (i dag Kvinnliga läkares förening). Hon var även medlem i andra sammanslutningar, som Fredrika Bremerförbundet och
Akademiskt bildade kvinnors förening. Hon var också medlem i Folkpartiet och stöttade Karin Kock (1891–1976) ekonomiskt i hennes valkampanj under 1930-talet. Kock kom att bli Sveriges första kvinnliga statsråd.

Sitt starka engagemang för kvinnors rättigheter behöll Karolina Widerström livet ut. Hon gick bort i Stockholm den 4 mars 1949, 93 år gammal.

Publicerad i Populär Historia 2/2017