De första gynekologerna

Kejsarsnittet tillhör, tillsammans med ovariotomin, borttagandet av äggstockarna, den moderna gynekologins milstolpar. Vid både den första lyckade äggstock

21 april 2004 av Anna Larsdotter

Kejsarsnittet tillhör, tillsammans med ovariotomin, borttagandet av äggstockarna, den moderna gynekologins milstolpar. Vid både den första lyckade äggstocksoperationen (där patienten överlevde) och det första kejsarsnittet, var det professorn i kirurgi och obstetrik i Uppsala, Carl Benedict Mesterton, som höll i kniven.

Trettiofyraåriga ogifta förstföderskan Anna Dahlström, vars bäcken var för trångt för en normal förlossning, avled kort efteråt, men flickebarnet överlevde. Hon döptes till Carola Benedicta Caesaria, som en hyllning till den djärve kirurgen.

Vid denna tid, på 1860-talet, inleddes de biologiska och medicinska vetenskapernas guldålder. En rad forskningsgenombrott och nya diagnostiska tekniker samverkade med Charles Darwins revolutionerande teorier om det naturliga urvalet. Läkarna blev hjältar, frälsare – inte minst gynekologerna som satt inne med kunskapen om det kvinnliga underlivets alla irrgångar och skrymslen. Eller snarare: som just var i färd med att kartlägga dem.

Anders Anderson, Sveriges förste professor i gynekologi, liknade i sin doktorsavhandling 1863 livmodern vid Nilens svårfunna källor och sig själv vid en upptäcktsresande.

Liknelsen var välfunnen: i den utforskandets kultur som var det sena 1800-talets pågick överallt upptäcktsresor, polarforskning, botaniska expeditioner, arkeologiska utgrävningar, zoologiska översikter, fysiologiska teoribildningar…

Det handlade om det moderna västerländska projektets önskan att förklara, systematisera, och till viss del patologisera, det kaos som världen tycktes bestå av.

Ett av de största problemen tycks ha varit kvinnan. Faktainsamlingen om kvinnokroppen verkade inte ha några gränser. I en ny bok om gynekologins institutionalisering i Sverige beskriver Uppsalahistorikern Ulrika Nilsson hur detta nya forskningsfält formligen exploderade under andra hälften av 1800-talet, till gagn men också till skada för kvinnorna.

Många enskilda kvinnor fick sätta livet till, eller skadades obotligt, medan den generella kartläggningen av deras genitalier pågick.

”Kvinnan är inget annat än ett fodral till sin uterus”, brukade Uppsalaanatomen Edward Clason påminna sina studenter under föreläsningarna (uterus är latin för ”livmoder”). Före 1860 förlade forskarna kvinnlighetens ursprung och säte till livmodern, denna mystiska kroppsdel som avvek från den mänskliga standardmodellen och därmed inte ville lämna vetenskapsmännen någon ro.

Från omkring 1860 försköts dock fokus till äggstockarna, delvis som ett sätt för den tidiga gynekologin att profilera sig mot obstetriken (förlossningsläran) och läkarvetenskapen i allmänhet.

Kopplingen mellan kvinnans reproduktionsorgan och hennes liv och psyke i allmänhet kvarstod dock och växte sig allt starkare. En amerikansk gynekolog jämförde 1899 kvinnans genitalier med ett telegrafverk, ”från vilket signaler sänds ut till systemets alla vinklar och vrår, och genom vilket budskap, sjukdomsskapande eller inte, överförs”.

Iäggstockar och livmoder låg nyckeln till förståelsen av kvinnans biologi, inte minst sexualiteten, som på olika sätt ansågs problematisk. Idéhistorikern Karin Johannisson har beskrivit hur kvinnorna under slutet av 1800-talet kilades fast mellan två motstridiga kategoriseringar. Samtidigt som det ansågs bevisat att kvinnan i allt styrdes av sitt kön betraktades det som onormalt att hon upplevde sexuella känslor.

Migrän, neuroser, smärtsyndrom, epilepsi, kräkningar, till och med mentalsjukdom – det fanns snart inte någon åkomma som inte kunde härledas till gynekologiska defekter eller sjuklighet. Mycket ansågs kunna kureras med operation och ovariotomin uppfattades av de flesta kvinnoläkare som gynekologins fundament. Så var också majoriteten av de tidiga gynekologerna kirurger.

Åren 1879–85 mer än fördubblades antalet operationer – även sådana där helt friska organ, till exempel äggstockarna, avlägsnades i syfte att kurera olika åkommor eller oönskade beteenden. Dödligheten vid de gynekologiska ingreppen var avsevärt högre än vid kirurgiska ingrepp i allmänhet.

Kring sekelskiftet 1900 var livmoderns läge ett ofta diskuterat ämne. En bakåtstjälpt livmoder, i dag betraktad som en normal anatomisk varietet, ansågs under en period på 1800-talet som en viktig orsak till allehanda kvinnligt lidande.

Kirurgen och militärläkaren Fredrik Eklund tillhörde dem som förespråkade olika ortopediska behandlingar för att vända livmodern vars ”felläge” annars kunde ge upphov till framför allt sterilitet och hysteri.

Det stift han konstruerade var tänkt att fixera livmodern i ”normalläge”, men orsakade inte sällan inflammationer och till och med dödsfall.

Andra läkare förordade en operation där livmodern syddes fast i bukväggen, så till exempel professorn vid Karolinska institutet Frans Westermark.

Han möttes dock av motstånd från en del av sina kollegor och allt eftersom tiden gick vände sig fler och fler gynekologer mot det rådande furor operativus, ”operationsraseriet”, som fått till följd att tusentals kvinnor tvingats offra både fortplantningsförmåga och liv.

Så småningom försvagades kopplingarna mellan underliv och den mystiska sjuklighet som sågs som kvinnans kännemärke. Under 1880- och 1890-talen förflyttades fokus från genitalier till nervsystem.

”Den nervklena” blev sekelskiftets omhuldade kvinnogestalt. Som vrångbild hade hon kvinnosakskvinnan, tidens mesta hatobjekt.

Publicerad i Populär Historia 5/2004

Kanske är du intresserad av...

Läs också