Glömskans sjukdom

För hundra år sedan presenterade den tyske psykiatrikern Alois Alzheimer för första gången sjukdomen som skulle komma att bära hans eget namn. Den 3 november 1906 i staden Tübingen redogjorde han för sina observationer av den märkliga sjukdomen som tycktes ta ifrån patienten hennes personlighet. Alois Alzheimer hade gjort upptäckten när han jobbade på ett sinnessjukhus i Frankfurt.

16 november 2006 av Karl Lans

Alois Alzheimer var äldste sonen i notarien Eduard Alzheimers andra äktenskap. Han föddes den 14 juni 1864 i den lilla staden Marktbreit i närheten av Würzburg i norra Bayern. Alzheimer studerade medicin i Berlin, Tübingen och Würzburg. År 1888 var han färdig med medicinstudierna. Samma år började han arbeta på ett lokalt sinnessjukhus i Frankfurt. På anstalten hade man infört en ny behandlingsmetod för de psykiskt sjuka. Man skulle i största möjliga mån undvika tvångströjor och tvångsmatning. Istället behandlade man särskilt oroliga patienter med varma bad, och vissa patienter tilläts röra sig fritt i klinikens park. En del fick till och med lov att göra små utflykter i Frankfurts omgivningar.

År 1894 lärde Alzheimer känna Cecilie Geisenheimer. I äktenskapet med henne föddes barnen Gertrud, Hans och Maria. I början av år 1901 blev Cecilie sjuk och hon dog på sommaren samma år. Alzheimer började nu arbeta intensivare för att glömma bort sorgen och saknaden efter sin fru. Det var också nu han träffade den första alzheimerpatienten, Auguste Deter.

Det var den 25 november 1901, som Auguste Deter togs till kliniken av sin man, eftersom hon sedan flera år tillbaka betett sig märkvärdigt. Tidigare hade hon varit både duktig och flitig i hushållet. Nu kunde hon överhuvudtaget inte sköta någonting längre. Istället ägnade hon sig åt att gömma föremål och talade ständigt om att hon var förföljd och att hon bedrogs av sin man. Dessutom var hon oförskämd mot grannarna.Alzheimers och Augustes konversation nedtecknades av Alzheimer själv:

”Vad heter ni?”

”Auguste.”

”Vad heter ni i efternamn?”

”Auguste.”

”Vad heter er man?”

”Jag tror … han heter Auguste.”

Sina observationer av sjukdomen samlade Alzheimer på 31 handskrivna pappersark:

”Hon är varken ärftligt belastad, traumatiserad eller gammal. Hon skriker ibland i timtal med en fruktansvärd stämma och sedan är hon apatisk. Hon kan knappt komma ihåg något från sitt liv.”

När Alzheimer frågade ut Auguste Deter mär­­­kte han att patienten inte hade någon uppfattning om vare sig tid eller rum. Hon kunde inte komma ihåg saker från sitt eget liv och när han ställde frågor svarade hon på någonting annat. Augustes känsloläge växlade snabbt mellan rädsla, misstrogenhet och nedstämdhet. Det var omöjligt att låta henne gå ensam genom klinikens korridorer, eftersom hon då fattade tag i andra patienters huvuden.

Det var knappast första gången Alzheimer träffade på en dement människa. Men de han tidigare mött med samma symptom hade varit sjuttio år eller äldre. Auguste Deter var bara 51.

Under de kommande veckorna fortsatte Alzheimer att fråga ut Auguste. Under en av intervjuerna sa hon flera gånger: ”Jag har så att säga förlorat mig själv.” I sina få klara stunder var hon uppenbarligen plågsamt medveten om sin hjälplöshet. Alzheimer gav sjukdomen namnet ”Die Krankheit des Vergessens” eller ”Glömskans sjukdom”.

Alzheimer ville gärna vara på plats och observera sin ovanliga patient men han fick ett erbjudande han inte kunde motstå. År 1903 flyttade han till Heidelberg och började jobba som assistent åt en av den moderna psykiatrins grundare, professor Emil Kraepelin vid psykiatriska kliniken. Nu kunde han ägna sig åt forskning på heltid. Vid den här tiden forskade Alzheimer främst kring det sista stadiet av syfilis.

När Kraepelin senare flyttade till München följde Alzheimer med. Han glömde dock inte bort sin patient Auguste Deter vid kliniken i Frankfurt, utan såg regelbundet till att hålla sig informerad om hennes tillstånd. Augustes man ville att hon skulle flyttas till en annan, billigare, klinik, men det gick inte Alzheimer med på. Han betalade hellre själv mellanskillnaden. Han ville nämligen vara helt säker på att få obducera hennes hjärna när hon var död.

Den 9 april 1906 ringde det plötsligt på Alzheimers telefon i München. Auguste var död. Alzheimer fick hennes hjärna och sjukjournal skickade till sig. Journalen visade att Augustes själsliga tillstånd ytterligare starkt försämrats under de sista åren. Dödsorsaken var till slut en blodförgiftning till följd av infekterade liggsår. När Alzheimer dissekerade hjärnan fann han att den var förkrympt och att nervcellerna på flera ställen förlorat kontakt med varandra. Han såg också att plack (förhårdnader) bildats i hela hjärnbarken.

Ett halvår senare presenterade Alzheimer sjukdomen under ett föredrag med titeln ”Om en egenartad sjukdom i hjärnbarken” för en samling psykiatriker i Tübingen. Alzheimer avslutade sitt anförande med orden: ”Symptomen hos mitt fall Auguste Deter gav kliniskt sett en så avvikande bild att det inte gick att inordna dem i något känt sjukdomsmönster.”

Trots Alzheimers forskning valde de flesta sakkunniga att inte tro på hans teori om att demensen orsakades av en fysisk sjukdom. Detta fastän Alzheimer av kollegor ansågs vara en noggrann och ytterst skicklig vetenskapsman. Kritikerna menade att Auguste Deters tillstånd berodde på en ”naturlig åldersvaghet”. Alzheimer kallades lite sarkastiskt för ”dårhusläkaren med mikroskop”. Han ansågs alltför drastisk och snabb i sina slutsatser.

Att Alzheimers upptäckt inte fann någon större acceptans inom forskarvärlden berodde på att den inte passade in i tidsandan, som var freudianskt präglad. Man menade att demens och psykiska sjukdomar hade sitt ursprung i ett osunt leverne och inte kunde orsakas av en verklig fysisk sjukdom. Trots detta benämndes sjukdomen redan 1910 efter Alzheimer.

År 1908 blev Alois Alzheimer chef ­för laboratoriet vid psykiatriska kliniken i München, efter Robert Gaupp. Alzheimer hade blivit ett känt namn, framför allt bland studenter, och laboratoriet var alltid fullt.

Alzheimer hade ofta en cigarr i munnen som han plockade ut när han skulle förklara något komplicerat. Man brukade säga att det efter varje dag låg en cigarrstump bredvid varje students mikroskop.

År 1912 blev Alzheimer utnämnd till professor i psykiatri vid universitetet i Breslau (Wroclaw) i nuvarande Polen. På hösten 1915 blev hans hälsa plötsligt sämre. Han fick problem med hjärtat och njurarna fungerade sämre. Strax före jul den 19 december 1915 somnade Alois Alzheimer in för gott, omgiven av sin familj. Han begravdes bredvid sin fru på Centralkyrkogården i Frankfurt am Main.

Alzheimers kollegor hade stort förtroende för honom och hans arbete. Robert Gaupp beskrev honom som ”en ovanligt varm, klok och kreativ man som la ner oerhörd energi i sin forskning. Med hans kombination av talanger var det ingen tillfällighet att han uppnådde enastående resultat.”

Efter Alzheimers död dröjde det nästan sjuttio år innan sjukdomen som han för första gången diagnosti­cerade hos Auguste Deter skulle bli allmänt känd.

Fram till 1970-talet betraktades Alzheimers sjukdom med debut i övre medelåldern som en sällsynt sjukdom och demens hos äldre människor kallades senildemens. Under 1970-talet upptäckte man att senildementa patienter hade samma förändring i hjärnan som patienter med Alzheimers sjukdom.

Antalet fall av Alzheimers sjukdom hade då stigit dramatiskt jämfört med under Alois Alzheimers livstid. Den främsta orsaken till detta är ironiskt nog den medicinska utvecklingen. Med den kom nämligen den kraftigt stigande medel­­livslängden, och under Alzheimers tid hann de allra flesta personer dö av andra sjukdomar innan några symptom på Alzheimers sjukdom visat sig. I dag räknas sjukdomen, enligt WHO, som en av världens största och starkast växande sjukdomar.

Karl Lans är frilansjournalist

Att läsa: Alzheimer’s Disease av Ian Greaves, Susan J Benbow och Steve Liffe (2005); Alzheimer – The Life of a Physician and the Career of a Disease av Konrad Maurer (2003)

Hjärnan krymper

I Sverige lider cirka 80 000 personer av Alzheimers sjukdom. I hela världen är siffran cirka tjugo miljoner.

Sjukdomen är vanligast efter 65 års ålder, men den kan bryta ut redan före 50.

Alzheimers sjukdom har också kallats »de anhörigas sjukdom», eftersom de anhöriga på ett mycket smärtsamt sätt får se den person och personlighet de känner sakta förtvina.

Det som händer vid Alzheimers sjukdom är att nervcellerna skrumpnar i ett eller flera hjärnområden, vilket innebär att både minne, tolkning av sinnesintryck, omdöme, insikt och språk kan påverkas av sjukdomen. Nervcellerna omringas av plack, som i sin tur förstör förbindelserna med andra nervceller och leder till deras död, vilket i sin tur gör att hela hjärnan krymper.

Man kan i dag inte bota Alzheimers sjukdom. Det finns ingen medicin som långsiktigt kan stoppa sjukdomen.

I vården handlar det framför allt om att hjälpa patienten att må bra.

Publicerad i Populär Historia 11/2006

Kanske är du intresserad av...

Läs också