Tio svenska historiker: Källkritiker utan pardon

Lauritz var den mest kände i en familj av historiker. Fadern, Martin Weibull, var professor i historia i Lund, brodern Carl Gustaf var landsarkivarie i Göteborg och Lund medan brodern Curt var professor i historia i Göteborg. Martin Weibulls stora intresse för svensk-franska relationer under 1600-talet och Skåneland­skapens historia överfördes till Lauritz.

Anknytningen till Danmark och skandinavismen, i motsats till det svenska nationella perspektivet, var centralt hos alla fyra historiker Weibull, vilket gjorde att de hamnade i harnesk mot mera konservativa historiker.

År 1895 inleddes Lauritz Weibulls vetenskapliga bana med skriften Bengt Lidner i Lund – studenten och skalden (1895). Redan här framträder Weibull som en forskare med blick för källornas svagheter: ”Det saknas emellertid icke bevis för att den Lidner, som i dem träder oss till mötes, snarare tillhör fantasien än verkligheten.”

Lidnerskriften följdes av studier över Thorild och Bellman. År 1899 disputerade Weibull på avhandlingen De diplomatiska förbindelserna mellan Sverige och Danmark 1629–31. Därmed hade Lauritz Weibull förskjutit tyngdpunkten i sin forskning från litteraturhistoria till historia.

Weibull valde arkivbanan och blev landsarkivarie i Lund 1903. Nu bedrev han forskning i arkivhistoria och i Skånes historia. Redan 1897 utkom Smärre historiska uppsatser med små studier i främst Malmös äldre historia. Det viktigaste ”skånska” arbetet var utgivandet av medeltida brev i Lunds ärkestifts urkundsbok (1900–39). Lauritz var också tillsammans med fadern Martin initiativtagare till Historisk Tidskrift för Skåneland, som utkom 1903–23.

Det Skånepatriotiska inslaget influerade tydligt Lauritz forskning, där en gyllene skånsk (dansk) medeltid ställs mot förstörelsen under den svenska stormakten på 1600-talet.

Så, 1909, kom omsvängningen. Det året tryckte han uppsatsen Annalerne og Kalendariet fra Colbaz, på danska i Dansk Historisk Tidskrift. Därmed var Lauritz Weibulls stora vetenskapliga genombrott inlett. Nu kom i snabb följd en rad viktiga uppsatser följda av boken Kritiska undersökningar i Nordens historia omkring år 1000 (1911). Självmedvetet skrev författaren i förordet, att han ville ”tillämpa modern historisk metod på ett område av nordisk historia, där detta endast i få fall förut ägt rum. Resultatet har blivit en omvärdering av hittills fastslagna värden”. ”Omvärdering” är ett nyckelord för Lauritz Weibull.

Lauritz Weibull trädde nu fram som den mest radikale och konsekvente källkritiske historikern i Sverige med en programförklaring i Historisk-kritisk metod och nordisk medeltidsforskning (1913). Metoden ledde till ett konsekvent utmönstrande av alla sentida berättande källor. Såväl den isländska sagodiktningen som 1200-talsförfattarna Saxo och Snorre avfärdades som ”sägen och dikt” utan historiskt källvärde.

Med en ganska stor dos arrogans avvisades den rådande bilden av vikingatiden. Istället skapades en mycket mera fragmentarisk bild, men i gengäld byggd på säkra, samtida, källor. Detta skulle bli signifikativt för Lauritz fortsatta forskningar där han gång på gång nedmonterade nationella konstruktioner av historien. Emellanåt förledde denna strävan Weibull till att tillämpa en selektiv källkritik. Var denna metod helt och hållet Weibulls egen idé eller hade han influerats av litteraturhistorikern Henrik Schücks undervisning på 1890-talet och fransmannen Joseph Bédiers banbrytande arbete om det bristande historiska källvärdet hos den medeltida franska epiken (1908–14)? Härom tvistar forskarna fortfarande.

Resultatet av Weibulls hårda källkritik blev konflikter med mera konservativa i Stockholm och Uppsala, motsättningar som förstärktes av olika syn på den politiska vänsterns genombrott 1917. Motsättningarna kulminerade 1919 då Lauritz, efter en omfattande strid, utsågs till professor i historia i Lund. Åtminstone från 1931 rådde skarpa motsättningar mellan honom och den andre historieprofessorn i Lund, Gottfrid Carlsson.

Flera av Weibulls uppsatser orsakade mycket debatt, som till exempel Erik den helige (1917), där den tidigare huvudkällan till helgonkungens historia, Erikslegenden, helt utmönstrades. Detsamma blev fallet när han i Stockholms blodbad (1928) fråntog Kristian II ansvaret för massmorden år 1520 och istället pekade ut ärkebiskopen Gustav Trolle som huvudskurken. I det senare fallet har de flesta forskare dock tenderat att åter placera kung Kristian i rollen som huvudansvarig för våldsdåden.

Forskaren Lauritz Weibull framträdde främst i uppsatsens form, där diskussionen kring en eller några centrala källor utgör det bärande momentet. Hans enda större arbete efter avhandlingen var Skånes kyrka från äldsta tid till Jacob Erlandsens död 1274 (1946). Många av uppsatserna publicerades i tidskriften Scandia, grundad 1928 av Lauritz och Curt Weibull tillsammans med dansken Erik Arup, som en motvikt till den traditionellt inriktade Historisk Tidskrift.

Under 1940-och 50-talen kom Lauritz och Curt Weibulls elever att överta de flesta av landets lärostolar i historia. Det skedde ett maktskifte i svensk historievetenskap. Själva beskrev de sig som företrädare för en objektiv och faktabaserad historievetenskap i kontrast till sina motståndare, vilka utdömdes som metodologiskt omedvetna, konservativa historieromantiker. Men detta är en grov förenkling. Alltsedan 1900-talets början var de flesta svenska historiker medvetna om betydelsen av källkritik. Vad striden ofta gällde var huruvida sentida berättande källor kunde innehålla en identifierbar kärna av historisk sanning eller ej. Här råder ännu i dag ingen enighet bland historiker.

Det bestående arvet efter Lauritz Weibull är medvetenheten om källkritikens centrala roll i historikerns metodarsenal. Däremot har många av hans forskningsresultat blivit förbisprungna av senare forskning.

Att läsa: Kritiska undersökningar i Weibulls-mytens historia (2000) av Rolf Arvidsson och Hans Aarsleff; Lauritz Weibull och forskarsamhället (1975) av Birgitta Odén.

Lars Ericson Wolke är professor i krigs­vetenskap vid Försvarshögskolan i Stockholm och docent i militärhistoria vid Åbo Akademi.

Fakta

Lauritz Weibull 1873–1960

Verksamhet: Landsarkivarie i Lund 1903–19, professor i historia i Lund 1919–38

Viktigaste verk: Nordisk historia – forskningar och undersökningar I-III (1948–49)

Övrigt: Grundade tidskriften Scandia 1928 tillsammans med sin bror Curt.