Tio svenska historiker: Ingvar Andersson – Humanist med språkkänsla

Andersson föddes 1899 i Norra Sandby i Skåne och kom 1917 till Lund. Här avlade han en ovanligt bred humanistisk examen som återspeglade hans humanistiska intressen. Han knöts också snabbt till Lundagårdskretsen, den löst sammansatta grupp av yngre kulturpersonligheter som verkade kring studenttidningen Lundagård.

Men det var historia som blev Ingvar Anderssons huvudämne, med den avhållne och år 1922 avlidne Arthur Stille som lärare. Därefter tog han plats i Lauritz Weibulls seminarium. Här tillägnade Ingvar Andersson sig utan svårighet den hårda källkritikens krav, vilket ofta ledde till ett dekonstruerande av tidigare historieskrivning byggd på sentida och litterära källor. Avhandlingen Källstudier till Sveriges historia 1230–1436 kom 1928 och låg med sitt ämnesval i mittfåran av det Weibullska historieprogrammet. I avhandlingen möter läsaren ett brett internationellt perspektiv, där litterära impulser flödar fritt över gränserna i det medeltida Europa. Även om resultatet av krönikeförfattarnas mödor granskas kritiskt och mycket faller för den källkritiska bilan, så märker man ändå hos avhandlingsförfattaren ett intresse både för de händelser och de stundtals levande skildringar främst Erikskrönikan ger av olika människors öden.

Människointresset blommade ut för fullt i biografin Erik XIV (1935); den första bok som gav en mera balanserad bild av kungen, långt ifrån de tidigare nidbilderna. Hos Ingvar Andersson träder en konsekvent och bildad renässanspolitiker fram, med såväl konstnärliga drag som en hänsynslös maktfullkomlighet. Resultatet blev en av de bästa biografier som skrivits på svenska och det är inte utan anledning den fortfarande kommer ut i nya upplagor. Boken var dessutom extra helgjuten eftersom den byggde på flera av Anderssons specialstudier om Erik XIV:s verksamhet.

Året 1938 blev en vattendelare i Ingvar Anderssons yrkesliv. I kampen om historieprofessuren efter Lauritz Weibull fick han se sig slagen av Sture Bolin. Båda tillhörde Weibulls elever, men medan Bolin var den skarpsynte analytikern som föredrog att fokusera på ett specifikt problem, var Andersson mera intresserad av människorna i historien, det breda internationella perspektivet och, inte minst, den egna framställningens litterära form. Även om de sakkunniga var fyllda av lovord för Ingvar Andersson var ändå valet träffat och hans typ av historieskrivning hade förlorat.

Nu sökte han sig bort från universitetet. Redan tidigare hade han aktivt deltagit i Lunds universitets föredragsverksamhet för allmänheten, Centralbyråns så kallade ”bondföreläsningar”, och nu fann han ett nytt forum för den sidan av sitt historieintresse, nämligen Radiotjänsts (Sveriges Radios) föreläsningsavdelning, där han var chef mellan 1942 och 1946.

Krigsåren med ockupationen av Dan­mark och Norge var ett hårt personligt slag för Ingvar Andersson, som i många år var aktiv i Föreningen Norden. Hans stora bok Sveriges historia – resultatet inte minst av intensiva arkivforskningar i Köpenhamn – utkom i dansk upplaga 1941 och på svenska först 1943. Den blev en enorm läsarframgång med otaliga upplagor både i Sverige och utomlands. Hans karriär som populärvetenskaplig författare fortsatte med de två banden om hemprovinsen, Skånes historia. Här skildrades Skåne fram till medeltidens slut, som brygga mellan danskt och svenskt, där storpolitik gick hand i hand med bondens slit på åkern och folkliga kulturyttringar. Arbetet med verket blev ”en fast hållpunkt” för Ingvar Andersson under de många årens ”frånvaro från hemprovinsen”. En planerad tredje del om Skånes svenska tid hann aldrig bli skriven.

År 1950 utnämndes Ingvar Anders­son till riksarkivarie. Det var en bekant värld för honom, eftersom han under nästan hela mellankrigstiden varit amanuens vid landsarkivet i Lund. Som chef för Riksarkivet uppslukades han snart av administrativa sysslor och han var den som lyckades driva igenom att arkivet äntligen fick sina trängande lokalproblem lösta, även om flytten 1968 från Riddarholmen till nybygget och bergmagasinen i Marieberg blev verklighet först tre år efter hans pensionering. Andersson verkade också i styrelserna för Operan och en rad andra kulturinstitutioner, trogen sina breda humanistiska intressen.

Men han gav aldrig upp forskningen, även om den fick ske vid sidan om den dagliga tjänsten. År 1970–71 utkom den stora biografin över tonsättaren Franz Berwald, där Andersson kunde kombinera sitt djupa intresse för historien med sin lidelse för musiken. Mera oväntat var kanske ämnesvalet i boken Uddeholms historia (1960), men här bröt författaren inte bara ny mark och gav sig in på ekonomhistorikernas revir, utan skildrade också Uddeholmskoncernen i ett internationellt sammanhang och de enskilda människor som på olika nivåer levde och verkade i företagets skugga. På så vis skapade Ingvar Andersson en ovanligt humanistisk företagsmonografi.

Ingvar Andersson intar en rangplats bland svenska populärhistoriska författare under 1900-talet, men det var hela tiden frågan om ett populärt hållet författarskap som dels byggde på hans egna, solida, grundforskningar, dels utformades enligt hans egna högt ställda krav på språkbehandling. Tydligast är denna breda ansats kombinerad med ett stort människointresse i Erikskrönikans författare (1958). Här återkommer Andersson till den medeltida rimkrönika som han behandlat redan som avhandlingsförfattare. Nu ställer han sig frågan varför krönikans anonyme författare valt att skildra det politiska maktspelet i Sverige under decennierna närmast före 1320-talets början samt, inte minst, varför han valde just knittelversens form. I boken förs ett spännande politiskt-historiskt och litterärt resonemang som leder Ingvar Andersson till sydvästra Uppland, till Trögdbygden. Här, någonstans kring åren 1322–26, författades vår medeltids främsta litterära och historiska text. Författaren kan aldrig identifieras med säkerhet, men kretsen till vilken han hörde pekas ut och några sannolika namn lyfts fram. Resultatet är en lika lärd som spännande skildring.

För min egen del är boken om Erikskrönikans författare inte bara kvint­essensen av Ingvar Andersson som hi­storisk forskare och författare, utan också den i alla avseenden bästa historiska fackbok jag någonsin har läst.

Fakta

Ingvar Andersson

1899–1974

Verksamhet

Amanuens vid Landsarkivet i Lund 1921–39

Verksam vid Radiotjänsts föredragsavdelning 1939–46

Riksarkivarie 1950–65

Viktigaste verk

Källstudier till Sveriges historia 1230–1436 (1928)

Erik XIV (1935)

Sveriges historia genom tiderna (1943)

Skånes historia 1–2 (1947, 1974)

Övrigt

Invald i Svenska Akademien 1950

Ordförande för arkivens internationella samarbetsorganisation

Att läsa

Ingvar Andersson (1975) av Torgny Segerstedt och Det historiska fältet – svensk historievetenskap från 1920-tal till 1957 (2002) av Håkan Gunneriusson.

Lars Ericson Wolke är professor i krigs­vetenskap vid Försvarshögskolan i Stockholm och docent i militärhistoria vid Åbo Akademi.