Finns det en gräns för historien?

Vissa påstår att historia är en vetenskap, andra säger att det är en konst. Båda dessa åsiktsriktningar har enligt mitt sätt att se det lika fel – eller kanske kan vi säga lika rätt. Historia är nämligen både och. Det är en vetenskap som bär drag av konst.

Traditionellt har historien räknats som en gren av litteraturen. Vi vet ju alla att i det antika Grekland hölls historieskrivning för att vara en av de sköna konsterna – vid sidan om Thalia och Erato, komedins och kärlekslyrikens skyddsgudinnor, stod också Clio, historiens musa. Den moderna historieforskningens födelse under 1800﷓talet handlade dock till stor del om att bryta sig loss från den här äldre, litterära historien. Denna utveckling var en i de allra flesta stycken bra sak, för det gav oss en möjlighet att komma bort från en historia som mest var historier, en bild av förflutenheten som var mer estetisk än praktisk, mer mytisk och moralisk än faktisk. Det var nu som historien blev mer vetenskap än litteratur.

Men läser vi det svenska genombrottets stora män – Odhner, C G Malmström eller den gode F F Carlson – eller någon av deras sentida efterföljare, blir vi snart varse att delar av det litterära arvet levde kvar, om än inkapslat i det nya, vetenskapliga regelverket. Och så måste det vara, ity historikern i sitt arbete är beroende av både sin fantasi och av olika retoriska medel. Historia är nämligen inte en exakt vetenskap: om ett nytt rön antas eller förkastas av det s k forskarsamhället, beror i hög grad på bärigheten i den enskilde utövarens plädering.

Enligt min åsikt ställer all historieskrivning värd namnet krav på gestaltning. Särskilt om man skriver för en större publik än de närmast sörjande på akademien, måste man hela tiden anstränga sig för att ge verket en god och passande form, om inte annat så för att föra fram och levandegöra sina resultat. (Det gäller förresten också strikt inomvetenskapliga opus. Hur många spännande och viktiga forskningsresultat har jag icke sett dö en snöplig kvävningsdöd i avhandlingar, som på grund av en onödigt tillkrånglad och träig form bara blev lästa av, låt oss säga, trettio personer i hela riket – och då är betygsnämnden och mamma och pappa inräknade.) Det är detta jag syftar på när jag säger att historia både är konst och vetenskap.

Även i ett populärt hållet verk måste innehållet vara vetenskapligt, sanningskravet finns där i mitten som dess hårda kärna, ofrånkomlig och orubblig. Däremot både kan – och i viss mån måste – formen i ett sådant opus vara litterärt anstruken, med allt vad det innebär av bruk av vissa stilistiska hjälpmedel och berättartekniska grepp som vanligtvis återfinnes inom den vittra världen.

Men vad finns det för gränser för historikerns litterära konst? Och vad händer om man överskrider dem? Det är frågor som opåkallat dyker upp när jag läser Simon Schamas nya bok, En Harvarddoktors död.

Det måste sägas att jag länge varit en stor beundrare av Simon Schama. Utbildad som historiker vid Cambridge, erkänd som något av ett underbarn – han är några och fyrtio år gammal – och därför snart ”brain﷓drainad” över Atlanten till Boston och Harvard, har han nu fått namn som en av västvärldens allra mest prominenta historieprofessorer. Det är inte svårt att bli imponerad av Schamas produktion.

Hans första bok kom 1977 och hette Patriots and Liberators. Den var en skildring av Hollands besvärliga väg från 1780 års republik till Vilhelm I:s kungadöme, och var i många stycken ett pionjärarbete, som vittnade om Schamas enorma lärdom och vetenskapliga skicklighet, och som också visade hur driven han var som berättare och stilist. Även om bok nummer två som kom året därpå, Two Rotschilds and the Land of Israel – som handlade om bildandet av en judisk samfällighet i Palestina – var betydligt tunnare och något mer begränsad i ämnesval och uppläggning, bekräftade den ändå både hans rent fackmässiga mästerskap och hans stora intresse för en god form.

Det var i och med det tredje verket som en större publik 1987 fick korn på Simon Schama. Boken hette The Embarrassment of Riches (i svensk översättning: Mellan Gud och Mammon). Det var en vittfamnande undersökning av 1600﷓talets Nederländerna, där han framför allt sökte de idéer och attityder som präglade samhället. Och han letade varhelst han kunde finna dem: i litterära verk, poesi och kokböcker, i ciselerade glas, fasader till hus och rättegångsprotokoll.

Det är det av alla hans verk som jag som 1600﷓talshistoriker har bäst förmåga att bedöma, och jag måste säga att jag är oerhört imponerad av det. Visserligen svajade det stora bygget här och som jag skrev i en recension, var hans behandling av källorna ”på vissa punkter mer äventyrlig än vederhäftig”. Men ändå var det inget mindre än ett mästerverk, fullt jämförbart med äldre klassiker som Johan Huizingas Ur Medeltidens höst och Jacob Burckhardts Renässanskulturen i Italien. Och jag kan mycket väl tänka mig att Mellan Gud och Mammon kan få samma betydelse för vår bild av 1600﷓talet som de två nämnda böckerna hade för synen på senmedeltiden respektive renässansen.

Hans fjärde verk, Citizens, som alltså behandlade Franska revolutionen – och vilken bok gjorde inte det år 1989? – var inte i samma klass. Det var en tegelstenstjock bok som brast både i överblick och koncentration, men som ändå var fullt läsvärd, om inte annat så för att den visade på ett fortsatt och även vidareutvecklat intresse för historiskt berättande i dess allra mest klassiska form.

Sedan dess har åtminstone jag gått och väntat på den där Rembrandt﷓biografin som Schama tidigare har lovat att skriva. Till min stora förvåning kommer istället En Harvarddoktors död. Jag vill inte sticka under stol med att det är länge sedan en bok gjort mig så besviken och brydd.

En Harvarddoktors död handlar om det så kallade Parkmanmordet, som var ett av de allra mest uppmärksammade kriminalfallen i USA under 1800﷓talet. Tillströmningen av åskådare till rättegången var så stor, att de ansvariga fick ställa till med ett slags rullande insläpp: var tionde minut fick de som då satt på åskådarläktarna resa på sig, ”under bänkknarr och stöveltramp”, för att bereda plats för en ny nyfiken hop, som hade exakt tio minuter på sig att begapa spektaklet innan också de kördes på porten, osv. Minnet av fallet levde också kvar länge, inte minst bland generationer av amerikanska jurister, som mötte det i undervisningen som ett klassiskt fall av indiciebevisning.

Ingredienserna i fallet var också enkla och nog så kittlande. Fredagen den 23 november 1849 försvann i Boston den burgne fastighetsägaren dr George Parkman. Efter ett par dagars ivrigt letande hittade någon hans kropp, gömd nere i källaren till Harvarduniversitetets medicinska institution. Den var styckad. Den som blev gripen och senare också hängd för dådet var John Webster, en väl ansedd professor i kemi. (Motivet till mordet var av allt att döma ekonomiskt: den statusmedvetne Webster levde högt över sina tillgångar och häftade i skuld till den plumpe och närige dr Parkman.)

Det enorma intresse som fallet väckte sprang till stor del ur det faktum att både offer och gärningsman kom ur samhällets övre, bildade kretsar. Det var början på en epok då Vetenskapen med stort V börjat göra sig bred: bildning och kultur var nyckeln både till framtiden och till den fina världen. Det fanns många som mer än gärna frossade i åsynen av en av dessa högdragna akademiska framtidsmän – en karl med pincené, stärkkrage och embonpoint som läste Miltons L’Allegro för sina döttrar på kvällen – finkad för ett ovanligt fult och snaskigt brott.

Det som får boken En Harvarddoktors död att haverera så hjälplöst och fatalt, är att Schama i den går över gränserna för vad som är tillåtet för en historiker som vill använda sig av litterära hjälpmedel i sin gestaltning. Och han gör det helt avsiktligt. Grundregeln är att historikerns konstnärliga lusta alltid måste hålla sig inom den vetenskapliga anständighetens gränser. Historikern får bara skriva sådant som han eller hon är övertygad om är sant.

Detta betyder inte att en historiker inte kan ha avsnitt av en mer spekulerande karaktär i sitt verk. Dock måste även dessa stå på en fast källmässig grund. (Att t ex utan några belägg skriva vad någon enskild kände, gjorde, tyckte eller sade i en viss stund går aldrig för sig.) Sådana partier kan också ha en illustrativ mening och då beskriva något känt i mer fria ordalag. Däremot kan de självklart inte användas som bevisning.

Dessutom är det utomordentligt viktigt att alla dessa spekulerande eller halvfiktiva inskott måste vara klart markerade, så att läsaren hela tiden har en chans att skilja dem från den övriga texten. (Det är av samma skäl ett historiskt verk också rymmer alla dessa tröttande, men ack så oundvikliga stim av ”torde”, ”troligen”, ”möjligen”, ”kanske” etc. De är varningar till läsaren: nu är vi ute på den glatta isen.)

I min egen bok Poltava finns det några sådana här avsnitt, t ex på sidan 157, där jag försöker visa hur det såg ut när det svenska infanteriet under slagets höjdpunkt utförde sitt sista, desperata anfall. Stycket är till en början försett med en markering: ”Man kan kanske föreställa sig litet av det fruktansvärda skådespelet.” Sedan följer en beskrivning av ljud﷓ och ljusfenomen, en uppräkning av bilder och intryck från slagfältet. Det är en hoparbetning av en rad olika källor, som sträcker sig från tidigt 1600﷓tal till sent 1700﷓tal, hämtade från slag då den taktiska situationen var likartad och tekniken identisk.

Jag tror på den här beskrivningen och tror mig också kunna argumentera för dess alla enskildheter, men till syvende och sist är det en spekulerande rundmålning, det medger jag. (Markeringen i styckets början syftar också till att varna läsaren för detta.) Detta är inget ovanligt grepp, utan är att betrakta som praxis i många populärhistoriska verk.

Vad Schama gör i En Harvarddoktors död är att bryta mot alla de regler som finns angående inskott av mer spekulerande eller halvfiktiv natur. Han uppfinner friskt, hittar utan att blinka på inre monologer och bygger upp noggrant sammansatta replikväxlingar som det inte finns någon källmässig bas för. Än värre blir det av att han pressar in dessa kilar av ren fiktion i sin dokumentära text så tyst och omärkligt. (Det finns historiska verk, där författaren stoppat in helt fiktiva partier – vilket jag anser är fel – men där det till nöds kan accepteras, därför att läsaren har full möjlighet att sålla ut dem från den löpande, dokumentära texten. Två goda exempel på detta är Golo Manns jättelika Wallenstein – Sein Leben erzählt och dansken Jens Kruuses starka bok om massakern i Ordaour﷓sur﷓Glane, Som vanvid.)

I En Harvarddoktors död finns det ingen som helst möjlighet för läsaren att avgöra var den faktiska beskrivningen av rättsfallet slutar och Simon Schamas navelludd börjar. Så får man bara inte göra. Nej, nej, nej.

Populärhistoria bygger till stor del på läsarens förtroende för författaren. Den vetenskapliga apparaten – fotnötterna, de olika resonemangen kring källorna, frågorna kring teori och metod, och så vidare – utelämnas där: läsaren får lita på att historikern ändå har gjort sitt jobb i enlighet med spelets regler. En Harvarddoktors död är ett illasinnat attentat riktat bland annat mot detta förtroende. (Om den följs av fler – och jag hoppas vid Gud att detta blir den enda – måste populärhistoriska skribenter nog överväga att införa notapparater i sina verk.)

För vad är det som händer när man gör som Schama? Jo, när uppfinningarna omärkligt smugglas in i texten sprängs det man skriver i bitar: det upphör i ett slag att vara historia och blir istället till ja, vadå? En historisk roman kanske. Och det är min själ något helt annat. Problemet är bara att samtidigt som boken är värdelös som historia, är den inte heller något att ha som roman sett – därtill är den alltför klavbunden av det dokumentära materialet. En Harvarddoktors död är en skvader, ett bisarrt missfoster som varken kan flyga eller skutta.

Jag tror jag vet vad det är som har hänt. Schama har blivit förhäxad, nej, bergtagen av de på tå trippande teorier – av vissa öknämnda som postmoderna – som säger att det icke finns någon verklighet utanför texten. Det är en föreställning som till nöds kan försvara sin plats inom litteraturvetenskapen, men som blir rena rama snurren om den appliceras på historien. För detta betyder bland annat att det inte går att skilja fakta och fiktion från varandra. Men om vi tror det så blir historia inte bara till en ledsam och rätt poänglös syssla, den blir till en direkt omöjlighet. Vilket Schama med visst ofrivilligt eftertryck bevisar i En Harvarddoktors död.

Visst kan källorna vara fulla av sönderhackade bilder och motsägelser, visst är det svårt även för fackmännen att enas om sina slutsatser, visst kan den historiska verkligheten ibland vara utomordentligt svår att nå, och visst kan man betvivla om vi någonsin kommer att få en fullständig bild av vår förflutenhet, men generationer av historiker har genom sitt arbete visat att sanningen ändå trots allt står att nå.

Peter Englund är historiker och verksam i Uppsala. Hans senaste bok är Förflutenhetens landskap.

Bildcollage av Alf Dahlberg från en illustration av Sydney Paget till Conan Doyles The Adventure of the Musgrave Ritual, 1892.