Beth Hennings – Gustav III:s levnadstecknare

Som historiker arbetade Beth Hennings inom ett ganska smalt fält: den gustavianska epoken med särskilt fokus på Gustav III:s person. Men inom detta fält gjorde hon banbrytande forskningar som i dag är helt grundläggande för vår kunskap om Gustav III och hans tid, och då i synnerhet hans barn- och ungdom.

4 december 2007 av Lars Ericson Wolke

På det sättet lyckades Beth Hennings, som få svenska historiker, sätta sin prägel på kommande historikergenerationers, och därmed ytterst en bredare läsekrets, syn på det forskningsområde som hon gjorde till sitt.

Beth Hennings föddes 1889 i Norrsunda norr om Stockholm där fadern, verksam inom både Lantbruksakademien och Ultuna lantbruksinstitut, arrenderade en större gård. Hon avlade sin gymnasieexamen i Stockholm och valde sedan att studera vidare i Uppsala. Där tog hon också en fil mag år 1913, men sedan kom ett långt uppehåll i de akademiska studierna.

För kvinnor var den akademiska yrkesvägen stängd ända till år 1923, och precis som den föregående generationen kvinnliga historiker – Ellen Fries, Sigrid Leijonhufvud och Lydia Wahlström – blev skolan alternativet för Beth Hennings.

På hösten 1915 fick hon en tjänst på Sofi Almquists samskola i Stockholm, där en av hennes blivande tredjeklassare kritiskt frågade de kringstående: ”Ä de den där fröken vi ska ha, hon som har lockar, men di ä raka.”

Precis som de nyss nämnda kvinnliga historikerna började Beth Hennings att publicera populärhistoriska skrifter vid sidan av arbetet som lärare. År 1920 utkom Grevinnan d’Egmont och Gustav III – en romantisk vänskapshistoria. I sin inledning avslöjar Beth Hennings sin stora faiblesse för såväl Gustav III:s epok som dess franska kopplingar, vilka båda föll samman med den stora revolutionen 1789 i Paris och skottet på Operamaskeraden i Stockholm 1792: ”Därmed går i Sverige som i Frankrike ett med alla sina fel lysande kulturskede i graven, och den svenska generation, som blir andligt fullmogen vid sekelskiftet, har redan vänt sina anleten åt annat håll än Paris.”

I samma bok ges läsaren en inblick i Beth Hennings historiesyn: ”Liksom man kan se himlen spegla sig i en vattendroppe, så kan man ibland i historien lättast studera ett större, abstrakt sammanhang i ett mindre, konkret fall. Så avspeglas också med sällsam klarhet Gustav III:s förhållande till Frankrikes andliga kultur i hans förhållande till den person, som av alla dåtida franska män och kvinnor för honom närde den djupaste sympatien – den vackra, begåvade och varmhjärtade grevinnan d´Egmont.”

År 1923 följde den populära biografin Maria Stuart – en levnadsteckning och även här möter vi ambitionen att via ett enda människoöde skildra ett större skeende: ”Det har tillika varit min önskan att teckna denna människo­bild sådan, att man i denna skulle finna återspeglade några av de intressantaste dragen i det märkliga och upprörda århundrade, som såg Maria Stuart födas.”

Inriktningen av Beth Hennings biografiska intresse mot den gustavianska perioden fullföljdes år 1928 med brevutgåvan Gustav III och grevinnan de Boufflers – en brevväxling från vänskapskultens tidevarv. Centralt för Beth Hennings var brevväxlingens tidstypiska funktion, den där det ”gemensamma pejlandet av hjärtats hemligheter liksom utbytet av tankar blir det väsentliga”.

Medan flera av hennes kvinnliga kolleger först tog en doktorsexamen i historia och sedan kom att fortsätta skolbanan, så valde Beth Hennings den motsatta turordningen. År 1935 disputerade hon på avhandlingen Gustav III som kronprins – en studie av Gustav III:s levnad, tänkesätt och politiska strävanden under kronprinstiden.

Efter att tidigare ha studerat i Uppsala hade Beth Hennings nu valt den hennes arbete mera näraliggande Stockholms högskola, där Sven Tunberg varit huvudlärare men också Nils Ahnlund bidragit under hennes arbete. Disputationen blev en delvis kärv tillställning där fakultetsopponenten Kjell Kumlien angrep en i hans tycke alltför lyrisk stil. Den tredje opponenten, Barbro Alving, Bang, efterlyste den ”speciellt akademiska svårbegriplighet som man kan ha rätt att fordra av en sådan avhandling”. Avhandlingen är dock ett av få exempel på hur en forskare ännu sju decennier efter disputationen utövar ett tungt inflytande över sitt undersökningsområde.

Ämnet var delvis redan valt, men viktiga impulser förstärkte inriktningen på Gustav III. Den äldre Sigrid Leijonhufvuds forskningar kring Carl Gustaf Tessin, hans Åkerökrets och den gustavianska epoken hade länge fängslat Beth Hennings, och ytterligare impulser fick hon av den finlandssvenska forskaren Alma Söderhjelm, från 1927 professor i allmän historia vid Åbo Akademi.

Avhandlingen var ett tungt vetenskapligt bidrag, men förändrade i sak inte Beth Hennings yrkeskarriär. År 1937 utnämndes hon till undervisningsråd vid Skolöverstyrelsen och 1939 var hon rektor vid Högre allmänna läroverket för flickor på Södermalm i Stockholm. Här undervisade hon också i historia och svenska. Samtidigt tog den politiska karriären fart. Beth Hennings var aktiv i folkpartiet och från 1937 representerade hon partiet i riksdagens andra kammare. Under tiden i riksdagen blev Beth Hennings ledamot av utlänningsnämnden 1938–44 och Statens utlänningskommission 1944–46. I olika former engagerade hon sig i kvinnorörelsens arbete, bland annat som ordförande i sammanslutningen Nya Idun 1935–43.

Det skulle dröja två decennier innan Beth Hennings återkom till sitt forskningsområde, nu med den populärt hållna, men på vetenskaplig grund lagda biografin Gustav III (1957).

I förordet konstaterade Beth Hennings att ”Eftersom man visat en genomgående tendens att ösa ur det material, som skapats av personer, tillhörande den mot Gustav III oppositionella adeln – det var de som kände mest behov av att skriva – men visat mindre intresse för det ej lika omfattande men dock existerande källmaterialet, härrörande från personer, som varit mer eller mindre positivt inställda eller i varje fall inte engagerade motståndare till Gustav III, har bilden av honom genomgående blivit mer eller mindre ensidig”. Senare formulerade hon sig än skarpare: ”Man tänke sig bara som en jämförelse, hur det skulle blivit, om Leif Kihlberg, när han skrev sin biografi om Karl Staaff, skulle ha hämtat sina uppgifter framför allt från minnesanteckningar av utpräglat konservativa personer eller huvudsakligen högerpressen under Staaffs tid. Eller om någon som skreve om Sven Adolf Hedin läte sig på minsta vis influeras av Oscar II:s nästan obegripligt hätska omdömen om denne i sina memoarer.”

Det var den ensidigheten som Beth Hennings satte sig före att korrigera. Hennes biografi över Gustav III är ännu en av de mest heltäckande och grundläggande böcker som skrivits om kungen. År 1960 kompletterades biografin med en samling samtida texter, Ögonvittnen om Gustav III.

År 1967 utgav Beth Hennings Fyra gustavianska studier, en samling uppsatser som delvis hade tryckts i annat sammanhang. Här uppvisar hon än en gång sin suveräna behärskning av den gustavianska epoken, forskningsläget och vilka uppgifter som ännu ligger olösta för historikerna. I uppsatsen ”Olösta problem kring Gustav III – ett forskningsprogram” framhåller hon att det ryska kriget 1788–90, i ljuset av vad som sedan hände 1808–09, snarast borde betraktas som en relativ framgång och inte det misslyckande som historikerna alltid betecknat det som. Även i detta avseende var hon banbrytande.

Lars Ericson Wolke är professor i krigs­vetenskap vid Försvarshögskolan i Stockholm och docent i militärhistoria vid Åbo Akademi.

Publicerad i Populär Historia 8/2007

Kanske är du intresserad av...

Läs också