Tio svenska historiker: Den mest lärde historikern

Gottfrid Carlsson föddes i ett prästhem i Burseryd i Småland. Efter studentexamen i Växjö 1905 valde han att läsa vidare i Upp­sala och inte det geografi

16 augusti 2007 av Lars Ericson Wolke

Gottfrid Carlsson föddes i ett prästhem i Burseryd i Småland. Efter studentexamen i Växjö 1905 valde han att läsa vidare i Upp­sala och inte det geografiskt mera nära­liggande Lund. Det blev avgörande för hans fortsatta livsbana. I Uppsala blev han student hos historieprofessorn Harald Hjärne.

År 1915 disputerade Gottfrid Carlsson på avhandlingen Hemming Gadh – en statsman och prelat från Sturetiden. Biskopen i Linköping var en av den yngre Sturetidens främsta politiker och avhandlingsförfattaren visade tydligt sin höga uppskattning av Gadhs ”skickligt bedrifna verksamhet som diplomat eller som politisk skribent”.

Men det var ingen glorifierande bok som Gottfrid Carlsson skrivit, tvärtom var det en källkritiskt medveten undersökning där han efter arkivstudier i flera länder gav en bred och nydanande bild, inte bara av personen Hemming Gadh, utan också av de yngre Sturarnas epok.

För den som forskar om Svante Nilsson och Sten Sture d y i början av 1500-talet är Gottfrid Carlssons avhandling fortfarande en viktig undersökning att ta del av.

Efter disputationen var Carlsson, nu docent, gymnasielärare i Upp­sala innan han vikarierade på historieprofessurerna i Göteborg och Uppsala. Men år 1925 utnämndes han till ordinarie professor i historia i Lund. Det var senmedeltidens och den äldre Vasatidens Sverige och Norden som blev föremål för Gottfrid Carlssons livslånga intresse.

Inom detta fält producerade han en rad viktiga skrifter och uppsatser, i de flesta fall fortfarande av betydelse för forskningen: ”Wulf Gyler i svensk tjänst” (1922–24), ”Arboga möte” (1935), ”Karl Knutssons testamente” (1937), ”Gustav Vasas kröningsed” (1946), ”Peder Jakobsson Sunnanväder” (1949), ”Gustav Vasa och det evangeliska Tyskland” (1950), ”Gustav Vasas testamente” (195 4) och ”Nils Dacke och Europa” (1956).

Gottfrid Carlssons historiska skrifter kännetecknas av en stor förtrogenhet med källmaterialet och en bred beläsenhet. Det har hävdats att han var den mest lärde svenske historikern under 1900-talet. Han hade helt tagit till sig läromästaren Harald Hjärnes historiesyn och inställning till historisk metod.

För förståelsen av det historiska skeendet var individens roll central för Gottfrid Carlsson. Visst var hans ämnesval ganska traditionella, men han utvann många nya aspekter och perspektiv på de frågor han behandlade.

Nya fakta ur hans egen forskning och ett levandegörande av de agerande personerna drog många studenter till Carlssons föreläsningar. Hans seminarier i Lund hade vanligen två till tre gånger så många elever som den andre professorns, Lauritz Weibull, seminarier.

De båda Lundaprofessorerna stod långt ifrån varandra i politiskt hänseende och delvis även vetenskapligt. För Gottfrid Carlsson hade en berättande källa, programmatiskt avfärdad som ”dikt” av Lauritz Weibull, alltid ett visst värde. Det svåra var att fastställa vari detta värde bestod, vad som var sentida dikt och vad som var rest av det historiska skeendet.

Gottfrid Carlsson var också en i högsta grad källkritiskt medveten historiker, men han var ingalunda så doktrinär som bröderna Lauritz och Curt Weibull och deras elever. Redan 1920 hade Carlsson skrivit en viktig uppsats om Stockholms blodbad där han tydligt la ansvaret för massmordet på kung Kristian II. Några år senare skrev Lauritz Weibull om samma ämne och kom till diametralt olika slutsats: det var den svenske ärkebiskopen Gustav Trolle som var den verklige anstiftaren till blodbadet.

År 1929 publicerade Gottfrid Carlsson uppsatsen ”Sten Sture d y – en karaktärsstudie”, i Weibullarnas eget husorgan, tidskriften Scandia. Gottfrid Carlsson betecknade själv denna uppsats som en ”omvärdering” av den yngre Sturen, en typisk weibullsk formulering.

Men snart skulle de allt tydligare gå skilda vägar.

Redan år 1927 uppstod motsättningar mellan de två Lundaprofessorerna och 1930 bröt en öppen strid ut kring en uppsats av Lauritz Weibull om Kalmar­unionen.

Motsättningarna levde kvar, om än ibland nödtorftigt överlappade. Det vittnade Gottfrid Carlsson om så sent som 1949: ”…jag har ju mitt kors i Lauritz Weibull”.

Precis som Harald Hjärne var prästsonen Gottfrid Carlsson bekännande kristen. Hans vetenskapliga kontakter och beläsenhet gick i tysk riktning, vilket var det normala för hans generation av historiker. För Carlsson var ett starkt Tyskland ett livsintresse för Sverige som levde i slagskuggan av Stalins Sovjet, en åsikt han inte var särskilt ensam om i Sverige.

Men Carlsson gick ett steg längre och lät sig inte stötas bort av det nazistiska maktövertagandet 1933. År 1937 var han en av de drivande krafterna bakom bildandet av Riksföreningen Sverige-Tyskland som skulle ”verka för ett rättvist bedömande av det nya Tyskland”. I ett tal i Kiel 1941 gick han så långt att han jämförde den svenske Engelbrekt, inte bara med skottarnas frihetshjälte William Wallace och fransmännens Jeanne d’Arc, utan även med ”en man från dagens historia, en statsman och en folkledare”. Hitlers namn behövde inte uttalas, innebörden var ändå klar för alla närvarande.

Hemma i Lund var Gottfrid Carlssons symp atier för Nazityskland kända, men det tycks inte ha påverkat hans popularitet eller ställning vid universitetet. Han skaffade sig insikter som få, vare sig före eller efter honom, haft när det gäller senmedeltidens historia.

I det 1941 publicerade avsnittet om tiden 1389–1448 i verket Sveriges historia till våra dagar ger han en sammanfattning av perioden som än i dag är mycket läsvärd, även om en hel del har passerats av senare forskning. Häri finns en ganska traditionell bild av Engelbrekt som frihetshjälte, men i gengäld ges en nydanande framställning av kung Kristoffer av Bayern. Detta är Gottfrid Carlsson i ett nötskal, både konservativ och öppen på en och samma gång för de nya intryck ett studium av källorna gav.

En samling med hans uppsatser gavs ut till 75-årsdagen 1962 med titeln Engelbrekt, Sturarna, Gustav Vasa. Rubriken är mycket passande för Gottfrid Carlssons hela forskargärning.

Lars Ericson Wolke är professor i krigs­vetenskap vid Försvarshögskolan i Stockholm och docent i militärhistoria vid Åbo Akademi.

Fakta

Gottfrid Carlsson 1887–1964

Verksamhet: Professor i historia i Lund

Viktigaste verk: Hemming Gadh – en statsman och prelat från Sturetiden (1915)

Övrigt: Var 1937 med om att starta Riksföreningen Sverige-Tyskland.

Publicerad i Populär Historia 6/2007

Kanske är du intresserad av...

Läs också