Historikern Nils Ahnlund – en expert på att popularisera

Nils Ahnlund var en av de mest inflytelserika svenska historikerna under 1900-talet och tveklöst en av de mest produktiva. Men han deltog också aktivt i den dags­aktuella politiska debatten med en rad artiklar i olika ämnen.

6 november 2007 av Lars Ericson Wolke

Politiskt hörde Ahnlund hemma i det konservativa lägret och på den vetenskapliga arenan var han en av de ledande personerna i den mycket löst sammanhållna historikerkrets som brukar definieras i form av sitt motstånd mot den källkritiska och politiska radikalism som företräddes av bröderna Lauritz och Curt Weibull och deras elever. Dessa historiker hade sin förankring vid Stockholms högskola och Uppsala universitet.

Nils Ahnlund föddes i ett prästhem i Uppsala, men familjen flyttade snart till Västerbotten och Nils tog sin studentexamen i Umeå. Därefter följde akademiska studier i Uppsala, vilka kröntes med en doktorsexamen 1918. Avhandlingen Gustaf Adolf inför tyska kriget innehöll flera drag som skulle bli bestående för Nils Ahnlunds fortsatta verksamhet som historiker.

Den byggde på en mycket gedigen arkivforskning i svenska, danska, tyska och österrikiska arkiv och själva ämnesvalet skulle i framtiden bli hans främsta arena – den svenska stormaktstiden. Både i vetenskapligt förhållningssätt och i ställningstagande i de samtida politiska tvistefrågorna kan man tydligt skönja impulser från de två lärare som Nils Ahnlund tackade i avhandlingens förord: Harald Hjärne och Ludvig Stavenow.

Han blev docent vid Stockholms högskola 1923, men för att försörja sig sökte han sig till publicistiken. Mellan 1917 och 1929 medverkade Ahnlund med en rad ledare i Svenska Dagbladet. Som ung doktorand i Uppsala hade han vid det första världskrigets utbrott slutit sig till de många konservativa akademiker som brukar förknippas med ”1914 års idéer”: uppslutning kring kungamakten och försvaret, sympati för det kejserliga Tyskland, uttalad motvilja mot Tsarryssland och ett djupt engagemang för Finland, som ännu lydde under tsarens styre.

1928 fick Nils Ahnlund den nyinrättade professuren i historia vid Stockholms hög­skola. Ytterligare bekräftelser på sin ställning inom det vetenskapliga samhället fick han när han blev ledamot av Vitterhetsakademien (1934) och Svenska Akademien (1941). I många år var han också redaktör för fackorganet Historisk Tidskrift där han bidrog särskilt flitigt till recensionsavdelningen.

Till professuren var också knutet ett föreståndarskap för det Stadshistoriska institutet, vilket Nils Ahnlund kom att leda redan från 1927 och fram till 1935. Det gav impulser till en annan huvudlinje i hans forskning, nämligen det vetenskapliga utforskandet av lokalhistorien.

När man läser Ahnlunds många lokalhistoriska arbeten skiner det tydligt igenom med vilket äkta intresse författaren tar sig an sitt ämne. En rad tunga arbeten behandlade hans norrländska hembygd eller den nya hembygden i Stockholm: Sundsvalls historia 1–2 (1921), Ladugårdslandet – till Hedvig Eleonora kyrkas 200-årsminne 1737–1937 (1937), Jämtlands och Härjedalens historia I – intill 1537 (1948) och Stockholms historia före Gustav Vasa (1953). Den senare boken var egentligen tänkt att bli den stora jubileumshistoriken inför stadens 700-årsfirande år 1953, men den grundlige och kunnige Ahnlund plöjde djupt i arkiven och hann bara, i en tjock volym, teckna Stockholms medeltidshistoria.

Men i hans i Kungliga biblioteket bevarade arkiv finns det omfattande anteckningar om frågeställningar och källmaterial kring Stockholms historia under 1500- och 1600-talen, vilket visar att författaren hade kommit långt i förberedelserna på nästa del av verket om huvudstaden.

Genom de många arbetena om den svenska stormaktstiden löper en röd tråd: synen på Gustav II Adolf som en aktiv och drivande politiker, såväl i utrikes- som inrikespolitiken.

I flera skrifter återkom Ahnlund till stormaktstiden, främst i Ståndsriksdagens utdaning 1592–1672 (1933) och den monumentala biografin Axel Oxenstierna intill Gustav Adolfs död (1940). Den senare kom tyvärr aldrig att fullföljas.

Nils Ahnlund bidrog starkt till att popularisera historievetenskapen långt innan begreppet populär historia var uppfunnet. Under en tid när Carl Grimberg länge hade nära nog monopol på böcker för den intresserade allmänheten trädde Ahnlund in på banan med föredrag, krönikespel i radio, artiklar i dagspressen och en rad populärt hållna, men på vetenskaplig grund tryggt vilande, essäsamlingar: Storhetstidens gryning (1918), Oljoberget och Ladugårdsgärde – svensk sägen och hävd (1924), Kring Gustaf Adolf (1930), Från medeltid och vasatid – historia och kulturhistoria (1933) och Svenskt och nordiskt från skilda tider (1943). Till samma kategori populärhistoria får man föra biografin Gustaf Adolf den store (1932).

Den politiskt engagerade Nils Ahnlund greps djupt av Finlands öde under vinterkriget 1939–40, och sedan av den tyska ockupationen av Norge 1940. Under hela kriget verkade han aktivt för att bilda opinion för de drabbade grannfolken.

Hos Ahnlund gick den kunnige och kritiske källforskaren sida vid sida med den populariserande författaren. Tunga vetenskapliga arbeten varvades med populärt hållna essäsamlingar.

Tydligast blandas dessa båda inriktningar i hans lokalhistoriska författarskap. Nils Ahnlund var en av de första akademiska svenska historiker som på allvar grep sig an uppgiften att ägna vetenskaplig möda åt den lokalhistoriska forskningen, ett fält som annars lämnats helt öppet åt mer eller mindre amatörmässiga framställningar.

Författaren Frans G Bengtsson beskrev den kunskap som meddelades i Nils Ahnlunds skrifter som ”av bästa sort … den har ingenting av träighet och mögel, den är gjord alltigenom levande”. Dessa olika drag är kanske som tydligast i ett av hans tidiga arbe­ten, den spännande biografin över den i början av 1700-talet verksamme handskriftsförfalskaren Nils Rabenius (1927). Alla forskares livsverk blir förr eller senare förbisprungna av senare generationers ansträngningar, men Ahnlunds arbeten har varit sällsynt motståndskraftiga på den punkten.

Att läsa: Det historiska fältet – svensk historie­vetenskap från 1920-tal till 1957 (2002) av Håkan Gunneriusson.

Lars Ericson Wolke är professor i krigs­vetenskap vid Försvarshögskolan i Stockholm och docent i militärhistoria vid Åbo Akademi.

Publicerad i Populär Historia 7/2007

Kanske är du intresserad av...

Läs också