Historiker älskar att sortera, att lägga pussel och skapa ordning där ingen ordning finns. Det är egentligen karaktäristiskt för all vetenskap och bottnar möjligen i ett mänskligt behov att övervinna världens kaos och få överblick över dess oöverskådlighet. Det speciella för historia är att ordnandet här handlar om det förflutna, att upptäcka och förstå förlorade världar och kartlägga gångna tider. Historia handlar således om en form för återvinning – en återvinning av redan konsumerad tid. Det kan förefalla fåfängligt, men i så fall är all vetenskap ytterst sett fåfänglig.

Historikern är ett slags tidskartograf som ritar på en karta som aldrig kan bli färdig och som alltid måste ritas om. Och liksom andra kartografer måste krympa världen för att göra den tillgänglig så måste historikern krympa tiden för att göra det förflutna begripligt. Det är här sorteringen och klassificeringen blir viktig. Krympningen blir möjlig bara genom att man skiljer väsentligt från oväsentligt och att man konstruerar sammanhang som möjliggör ett sådant urval. Därför handlar historia inte så mycket om att samla fakta som att bli av med dem och här gäller den ofrånkomliga regeln att ju större skala sammanhanget har, desto fler fakta måste uteslutas.

Av den orsaken är det bekvämt för historiker att arbeta med stora och klara tidslinjer som är mer eller mindre väldefinierade av forskningen. Det gäller även den typ av historiker som fördjupar sig i historiens detaljer. De mikroskopiska processer de söker beskriva förhåller sig – kritiskt eller bekräftande – till den existerande forskningens konstruktioner av epokers och perioders stora sammanhang. Det måste vara denna bekvämlighet som gjort historikerna så benägna att avgränsa perioder och betrakta dem som en form av slutna tidsenheter, med en egen inre struktur och logik. Periodiseringen har alltid varit ett av historieforskningens stående tvisteämnen.

Den allra vanligaste av dessa periodiseringar är den som helt enkelt bryter ned tidsflödet i ett hanterligt decimalsystem – i decennier, århundraden eller årtusenden. Det är naturligtvis ett system som i grunden är befängt. Varför skulle historiens perioder följa ett decimalsystem? Enda anledningen till att vi likväl tenderar att hålla fast vid det är att det är behändigt. Man vet var man ska börja bokföringen och när det är dags att göra bokslut, även om gränsdragningarna grundas på ett rent godtycke.

Det godtycket blir allt tydligare ju närmare historieskrivningen kommer samtiden. Då blir nämligen fakta fler, vilket gör det svårare att sortera bort det oviktiga. Det tar sig bland annat uttryck i att historieskrivningen över vår egen tid gärna mixtrar med århundradena och i likhet med den brittiske historikern E J Hobsbawm talar om sådana absurditeter som ”det korta 1900-talet”. Men även om det är en absurditet så kan jag åtminstone delvis förstå Hobsbawms fantasifulla konstruktion. Den överensstämmer på sätt och vis med min egen bild av det tjugonde århundradets historia.

I ett väldigt stort perspektiv tror jag att man kan betrakta 1900-talets centrala händelsekedja som sammanbrottet för den yttre och inre ordning som behärskade 1800-talet efter Napoleonkrigens slut. Med första världskriget skakades det europeiska statssystemet i sina grundvalar. Detsamma gällde dess optimistiska föreställningar om civilisationen som ett oavbrutet framåtskridande.

Andra världskriget krossade slutgiltigt den europeiska drömmen om att vara världens politiska och kulturella centrum – den framskridna civilisatoriska ordning som skulle visa övriga världen bilden av dess framtid. Efter det senaste världskrigets katastrof, som i praktiken demonstrerade teorin om Guds död, sjönk Europa tillbaka och blev successivt marginaliserat både i kulturellt och politiskt avseende.

I den gamla europeiska världsordningens ställe framträdde nu en ny och bipolär ordning – ett slags balans kontrollerad av högre nukleära makter. ”Det kalla kriget”, som vi benämner perioden, var verkligen en avgränsad period präglad av stor stabilitet. I hägnet av denna stabilitet skedde genomgripande förändringar i vårt sätt att leva och även i vårt sätt att uppfatta världen. Överallt – om än på olika sätt – trängde staten ut traditionella civila organisationsformer. Hand i hand med denna utveckling gick den urbanisering som moderniserade vår livssyn. Det lantliga livets fasta cirkelrörelse ersattes av den oavlåtliga förändringens hektiskt pulserande anda. Framförallt underminerade denna process de klassiska könsrollerna och den traditionella familjens ställning. Senare delen av det kalla krigets epok institutionaliserade i rasande takt hela samhället och gjorde familjelivet alltmer överflödigt.

Samtidigt vidgades världen. Den tidigare självfallna eurocentrismen vittrade bort och ersattes av en global kultursyn. Både det nya maktsystemet och de allt snabbare kommunikationerna var världsomspännande och tillät ingen avskärmning. I den nya värld som växte fram fanns inga avskilda och trygga vrår. Allt drogs med i modernitetens virvelström. Den enda trygghet som erbjöds i den globaliserade världsordningen var det skydd som supermakternas politiska och militära balans kunde erbjuda.

Sedan ett decennium är denna balans borta och alla de processer som den kontrollerade och inkapslade skenar i dag fritt och ohämmat. De föder också häftiga motreaktioner i form av en renässans för etniska och nationalistiska idéer. Vid ingången till 2000-talet lever vi ånyo i tomrummet efter en sammanstörtad ordning och vår framtid avhänger om vi kan bygga en ny ordning och hur vi bygger den. Det är emellertid ett politiskt problem som än så länge bara angår historikerna i deras egenskap av människor och medborgare. Så småningom kommer det emellertid att bli en av deras många otacksamma uppgifter att sortera, strukturera och hitta en mening även i denna kaotiska tidsperiod.

Håkan Arvidsson (f 1943), bosatt i Malmö, är docent i historia vid Roskilde universitet i Danmark. Han är en av huvudredaktörerna för Tusen år i Europa, ett nytt historiskt översiktsverk i fyra band som börjar ges ut i höst.