Fler och fler personer börjar varje år att fundera över sin egen släkts historia. Det kan bero på många olika orsaker: en förälder dör – och man inser plötsligt att en kunskapskälla om den egna släkten stängts, man kanske får barn och inser att man är en länk i en oändlig kedja, eller man kanske bara hittar ett gammalt foto och undrar om det verkligen kan vara så att även morföräldrar varit unga och nykära. Ett gammalt brev, som detta från Vänersborg 1870, kan onekligen väcka nyfikenheten:

Får man läsa något sådant kan man ju verkligen undra hur det gick sedan? I det här fallet blev de verkligen gifta – men de levde inte lyckliga i alla sina dagar. Men hur många gör det?

När lusten att forska i den egna historien väckts, kan man börja fundera på hur man på bästa sätt går till väga och vad det finns för material att arbeta med? Här kommer några tips.

Börja gärna med att läsa en handbok i släktforskning, det finns några olika att prova. Sedan är det väldigt bra att gå på en kurs. De flesta studieförbunden ordnar kurser i släktforskning och där får man kontakt med en erfaren cirkelledare och andra personer med samma intresse.

När man läst på och funderat över sin målsättning med forskningen är det dags att börja arbetet. Ta fram block, penna, kamera och kanske bandspelare och ta kontakt med äldre släktingar. Det är viktigt att göra det så fort som möjligt. Vi är många som dagligen tänker ”varför frågade jag inte pappa om det eller det, varför skrev jag inte ned det mormor berättade?”. Gör inte om detta klassiska misstag, utan tänk ut ett antal frågor som du gärna skulle vilja att din moster berättade mera om. Tänk då också på att tiden går och mosters berättelse även om hennes egen skoltid är historia. Kom ihåg att för många ungdomar är det svårt att tänka sig en tid när inte tv fanns. Egentligen borde vi alla skriva våra egna memoarer bums. Vilket fynd för barnbarnsbarnen att få läsa om 1950-talet i farmors mors egna ord, vilken direktkontakt genom tiden!

När du ändå är hos moster, be henne ta fram sina fotoalbum. Titta gemensamt på bilderna och hjälps åt med att skriva bildtexter: namn, platser och tidsangivelser. Sveriges garderober är fulla med anonyma kort – gör ditt för att antalet inte ska öka!

När du har samlat in information och hittat de utgångspunkter du behöver för att kunna gå in i det offentliga källmaterialet kan det vara dags att låna mikrokort. Vad är mikrokort? Hur ska man börja forska i dem?

Utgångspunkten kan vara farfars gamla pass, där det står att han hette Carl Victor Svensson och var född 17/4 1893 i Nävelsjö socken. I och med dessa uppgifter har du namn, tid och plats för en bestämd person. En lätt startpunkt för att hitta dessa uppgifter, om man inte har dem hemma, är att slå upp någon släkting i CD-romskivan Sveriges dödbok 1950–1999, där man sedan kan få fram detta.

Sedan är det dags att skaffa fram källmaterialet. Detta består av den allmänna folkbokföringen, som sköttes av Svenska kyrkan från 1600-talet fram till 1991, då arbetsuppgiften övertogs av Riksskatteverket.

I varje socken har man sedan kyrkolagen av 1686, och i vissa stift även före denna, fört böcker över alla födda, vigda och avlidna. I födelse-, vigsel- och dödböckerna får man uppgifter om dessa stora tillfällen i människans liv. Men prästerskapet förde också en annan serie böcker, som följde familjerna kontinuerligt, husförhörslängderna, och dessa är något unikt för Sverige och Finland (som ju var en del av svenska riket till 1809). I inga andra länder kan man så i detalj följa viktiga händelser i en familj. I husförhörslängderna står socknens familjer noterade hushåll för hushåll, by för by, och för varje person finns noterat uppgifter om födelse, vigsel, död och flyttningar, men också om kunskaper i kristendom, i läskunnighet, om man var vaccinerad mot smittkoppor, om man mönstrat beväring och mycket annat. Böckerna är indelade i olika kolumner, och särdeles intressant är ofta kolumnen med anteckningar om ”uppförande, frejd, anmärkningar” eller vad den nu kallas. Där kan det stå berömmande saker: ”erhållit Bibel vid sin vigsel” eller ”fått medalj för mossodling”. Vanligast är dock att den innehåller mindre bra omdömen: ”utfattig”, ”super”, ”far till pigan Annas barn”, ”rymt ur landet” eller ”dömd vid Göstrings häradsrätt”. Den sistnämnda upplysningen är en vinstlott för släktforskaren, en väg in i ett annat källmaterial – häradsrättens arkiv.

Hur var det då med mikrokorten? Kyrkböckerna är handskrivna böcker, och allt eftersom fler och fler forskare började använda dem, ökade risken att de helt skulle bli utslitna och fördärvade. Redan i början av 1950-talet hade de mikrofilmats på rullfilm för mormonkyrkans räkning. Under 1980-talet började arkivverket att konvertera de gamla rullfilmerna till mer lätthanterliga mikrokort, en verksamhet som sköts av Svar i Ramsele, en enhet inom Riksarkivet. Från Svar kan man numera – oftast mot en liten avgift – få låna mikrokort till sitt lokala bibliotek, där det finns läsapparater så att man kan sitta där och studera böcker från en socken i en helt annan landsände. På biblioteken finns också de utförliga katalogerna över kyrkböckerna, så att man lätt kan göra sin beställning. Har man egen läsapparat hemma kan man också låna direkt från Svar eller kanske köpa korten för sin favoritförsamling. Svars katalog finns också tillgänglig på internet.

Det finns numera gott om annat källmaterial på mikrokort: domböcker, bouppteckningar, soldatrullor, brandstodshandlingar och mycket mer. På några ställen i landet (Stockholm-Arninge, Ramsele, Leksand och Kyrkhult) finns så kallade forskarcentra, där man har tillgång till alla mikrokort för hela landet. De två förstnämnda är gratis och hör till Riksarkivet, de två andra är stiftelsedrivna och där får man betala en dagavgift.

När man väl sitter vid forskarbordet är det några saker som är viktiga att hålla i minnet. Tänk på att alltid anteckna varifrån du får en viss uppgift. Skriv gärna ”muntlig uppgift av Emma Pettersson berättad för Nisse Lundquist i Ludvika 2000 28/9” eller om en födelsenotis ”Nävelsjö födelsebok”. Det är viktigt att det syns varifrån du fått dina uppgifter, både för din egen skull och för andra som kan komma att ta del av ditt material. Du själv kan ju behöva gå tillbaka och slå upp något du arbetade med för några år sedan och då kan du gå direkt på rätt dokument om du har den uppgiften i dina anteckningar. För andra visar det också att du arbetat efter god metod, och det gör det lättare för någon annan att haka på din forskning. Släktforskare är oftast hjälpsamma och blir bara glada om din utredning om Petter Jönssons i Tvärhult ättlingar visar sig leda till att någon annan plötsligt får syn på att Petter Jönssons hustru hörde till den släkt han själv jobbade med. I ett sådant fall är det självklart att man anger vem man fått uppgifter från, som man inte forskat fram själv.

De uppgifter du får fram kan man ordna och systematisera på olika sätt. Går man till exempel från sig själv och bakåt i tiden, då skapar man en antavla. Denna bör man göra på två sätt: en grafisk, så att man får överblick över hur fullständig den är, och en textmässig, där man kan ta med alla uppgifter man hittar om en viss person.

Börjar man istället med att utforska alla farfarsfarfars ättlingar mot nutid, då arbetar man med en stamtavla, som också bör göras både grafisk och i textform.

Det blir mycket papper och många pärmar, och man måste också använda något slags numreringssystem, för att inte alldeles gå bort sig bland alla Jan Svensson och Sven Jansson. Systemen kan vara av olika typ och finns förklarade i de vanligaste handböckerna.

Den som forskat en tid kanske vill göra en bok som bevarar forskningen åt framtiden, eller lägga ut sin släkt på Internet, och hoppas att det ska ge nya kontakter och ny kunskap, på ett sätt som var otänkbart för mindre än tio år sedan.

Datorer är speciellt lämplig att lagra och sortera data i (det är ju därför de heter datorer...), och släktforskardata är inget undantag. Redan 1980 grundades världens första förening för släktforskning och datorer, Föreningen för datorhjälp i släktforskningen (DIS) i Linköping, där några av initiativtagarna arbetade med stordatorer. I samma veva dök de första persondatorerna upp och man började utveckla datorprogram för att sortera och automatiskt länka sina släktingar. Detta visade sig mycket effektivt och många släktforskare insåg raskt nyttan av en dator. Vilken lycka att enkelt kunna lägga till sina nyfunna förfäder och göra en ny utskrift av sin antavla i stället för att mödosamt skriva om alltihop på skrivmaskin!

På senare år har Internet visat sig vara en ovärderlig resurs för släktforskarna. Via olika webbsidor hittar forskare varandra och alltfler stora databaser görs lätt tillgängliga för alla. Särskilt viktigt är Internet för en tätnande kontakt med de miljontals svensk-ättlingar som finns ute i världen, inte minst i USA, och som söker sina fäders ursprung. Via e-post och webbens olika hemsidor och sökmotorer kan amerikanen ofta hitta tillbaks till mormorsfars hemsocken och kanske till och med hitta en tremänning att byta uppgifter med. Och tremänningen i Svedala får veta vad som hände sedan, efter den kortfattade anteckningen ”Norra Amerika” i socknens flyttningslängd.

Svenskar lär ju vara ett särdeles organisationsbenäget folk, och släktforskare utgör inget undantag. Det finns omkring 150 olika släktforskarföreningar runt om i landet, varav de allra flesta är med i riksorganisationen Sveriges släktforskarförbund. Riksförbundet har en stor och skiftande verksamhet med utgivning av diverse publikationer, främst tidskriften Släkthistoriskt Forum och Nättidningen Rötter (på internet), CD-romskivor som Sveriges dödbok 1950–1999, och diverse insatser för medlemsföreningarna.

De flesta föreningarna har ett geografiskt verksamhetsområde som avspeglar sig i namnet: Helsingborgs släktforskare- och bygdeförening, Nora släktforskarklubb, Östgöta genealogiska förening och Jämtlands läns släktforskare, för att bara nämna några. Sedan finns det några rikstäckande föreningar: Föreningen DIS (se ovan), Genealogiska föreningen – släktforskarnas arkiv, Föreningen släktdata samt Föreningen för smedsläktsforskning.

Föreningarna har ett stort utbud av verksamheter. Det går ofta ut på att skapa kontakt mellan forskare med ursprung i samma trakt – till exempel genom anbytesmöten, då förteckningarna över anfäder jämförs för att se om de sammanfaller. Föreningarna arbetar inte sällan med olika databaser, som bygger på avskrifter ur födelse-, vigsel- och dödböcker. Många ordnar också utflykter till museer, hembygdsgårdar och andra intressanta institutioner, och man ger ofta ut en lokal släktforskartidskrift, som kan innehålla svårfångat material som berättelser av äldre människor, emigrantbrev och mycket annat.

Släktforskning är en fascinerande sysselsättning som ger sin utövare mycket tillbaka. Det går åt ganska mycket tid, men man har roligt – och forskningen ger många nya kontakter, som ofta utvecklar sig till hållfasta vänskaper. Den knyter samman generationerna, ofta helt bokstavligt då mormor och dotterson forskar tillsammans och ger sig ut på nätet för att se vad de kan hitta. Och kanske viktigast av allt: släktforskningen ger kunskap om livets villkor i gångna tider, både i statarens stuga och baronens herrgård, rotesoldatens marscherande i ledet och emigrantens hemlängtan. På så vis förstår vi förfäderna bättre – och kanske oss själva också.

Elisabeth Thorsell är redaktör för tidskriften Släkthistoriskt Forum och en rutinerad släktforskare. Hon har också skrivit flera böcker i ämnet.

Arkiv över hela landet

Det svenska arkivväsendet är väl utbyggt. Kyrkbokföringshandlingar före 1895 finns på de nio olika regionala landsarkiven:

Lund (Skåne, Halland, Blekinge)

Göteborg (Västergötland, Bohuslän, Dalsland)

Karlstad (Värmland)

Vadstena (Östergötland, Småland, Öland)

Visby (Gotland)

Uppsala (Uppland, Södermanland, Närke, Dalarna, Västmanland)

Stockholm (Stockholms län)

Härnösand (Gästrikland, Hälsingland, Medelpad, Ångermanland, Västerbotten, Lappland, Norrbotten)

Östersund (Jämtland, Härjedalen).

Kyrkliga handlingar som är yngre håller på att tas in till arkiven, efter mikrofilmning, och detta är färdigt för Norrlands del, och nästan för Uppsala landsarkivdistrikt och även några församlingar inom Lunds distrikt.

Forskning på nätet

Här är några tips på hemsidor på Internet med matnyttig information för släktforskare:

Sveriges Släktforskarförbunds nättidning Rötter: www.genealogi.se

Riksarkivets hemsida, med alla landsarkiven: www.statensarkiv.se

SVAR:s hemsida: www.svar.ra.se

Föreningen DIS: www.dis.se

Genealogiska Föreningen: www.genealogi.net

Dansk släktforskning: www.genealogi.dk

Finsk släktforskning: www.genealogia.fi

Norsk släktforskning: www.dis.no

Mormonernas hemsida: www.familysearch.org

Omfattande amerikansk länksida: www.CyndisList.com

Mer att läsa

Släktforskning! Steg för steg, av Per Clemensson & Kjell Andersson (1997)

Släktforskning – vägen till din egen historia, av Elisabeth Thorsell & Ulf Schenkmanis (1995)

Finn din släkt! I svenska och utländska källor och på nätet, av Elisabeth Thorsell & Ulf Berggren (2000)

Läsebok för släktforskare, av Henrik Anderö (1994) [Handbok i hur man läser gammal skrift]

Svenska sjukdomsnamn, av Gunnar Lagerkranz (1998)

Emigrantforska! Steg för steg, av Per Clemensson & Kjell Andersson (1996)

Vikingarna var först

Redan vikingarna höll reda på sina förfäder. I de isländska sagorna framträder detta tydligt och det finns också någon enstaka runsten som innehåller släktuppgifter i flera led. Släktkunskapen var viktig, för arvsrätten gällde långt ut i släktträdets förgreningar. De äldsta bevarade släktböckerna, från 1500-talet, innehåller just sådan information. En av de äldsta är biskop Hans Brasks släktbok, som visar hans förfäder och släktingar på olika led.

Sveriges första släktforskare har Gustav Vasas kamrerare Rasmus Ludvigsson kallats, som på kungens uppdrag samlade in papper om diverse gods och gårdar, allt för att kunna bevisa att det nog var Gustav själv som var den närmaste arvingen.

För att ta ett raskt hopp i historien, så var det under senare delen av 1800-talet som den borgerliga släktforskningen började komma igång. Den adliga hade pågått under hela tiden sedan medeltiden, men nu kom med Gabriel Anreps Svenska Slägtboken i tre band på 1870-talet den första tryckta sammanställningen av ett antal mer bemärkta svenska lärdomssläkter, såsom Afzelius, Cavallin, Gezelius, Meurling, Tegnér och Troilius. Han efterföljdes runt sekelskiftet av Victor Örnberg och hans Ättartal i 14 band. Denne brukar benämnas som den svenska släktforskningens portalgestalt. Under sina resor runt om i landet för att få underlag för sina böcker, kom han att uppmärksamma det bekymmersamma skick som många kyrkoarkiv befann sig i. Som arkivman till professionen hade han kanaler för att få en ändring till stånd och år 1899 startade landets första landsarkiv i Vadstena, där han själv blev landsarkivarie och där kyrkoarkiven fick ett tryggare hem än i mången lantlig prästgård. Av följande släktsamlingsverk kan nämnas Svenska Släktkalendern, som startades av Gustaf Elgenstierna 1912 och som nyligen kom ut i sin 28:e utgåva. Elgenstierna är annars mest känd för sitt storverk Den introducerade svenska adelns ättartavlor, som i nio tjocka band samlar det mesta av svensk adels personhistoria.

Under lång tid var släktforskning trots allt en sysselsättning för personer med råd och tid att resa runt eller skriva till olika arkiv och pastorsämbeten. Under 1970-talet började mer allmänt mikrofilmerna spridas via biblioteken, och det blev också möjligt att låna dessa på fjärrlån. Helt plötsligt blev det mycket mer överkomligt för gemene man att forska där man var bosatt, trots att förfäderna kanske bott i en helt annan landsände. Denna utveckling har accelererat med införandet av mikrokorten i början av 1980-talet, då dessa blev lätta att komma åt, via biblioteken, och mycket enklare att skicka än rullfilmen. Svars tillkomst har också gjort mycket för detta, då man där inser att släktforskarna är den största kundgruppen och allt möjligt görs för att vidga tillgången på arkivmaterial och kunskapen om detta.

Nu finns på mikrokort inte bara kyrkboksmaterial, utan även mängder med juridiskt och militärt material, lantmäteriakter, utvandrarlistor, skråarkivalier och mycket, mycket mer, som finns lätt sökbart via kataloger på biblioteken och på Internet.

Det ökande intresset för släktforskningen brukar förklaras med att den moderna människan känner rotlöshet, och därför vill veta varifrån förfäderna kom och hur de hade det. Men detta sökande efter sitt ursprung är sannolikt något tidlöst. I alla tider har det funnits personer som velat berätta om gamla dagar och yngre som velat lyssna. Nu är det så mycket enklare att forska själv, och då är det många som sätter igång, för de inser att det är sant, det gamla talesättet om att varje människa har material till en roman, den om det egna livet, och i släktforskarens fall, den egna släktens historia.

Släktforskning är inte något specifikt svenskt intresse, utan tendensen finns i de flesta länderna i västvärlden där det finns möjlighet att söka i folkbokföring och andra arkiv. I USA anses släktforskning vara ett av de stora fritidsintressena, närmast under golf i antalet utövare.

Elisabeth Thorsell

Oäkta barn och äkta forskarglädje

Text: Elisabeth Thorsell

Domböckerna – det vill säga de juridiska arkiven från häradsrätterna – innehåller mycket material som hjälper släktforskaren att ”sätta kött på benen”, få fram personliga detaljer om förfäderna, som gör dem mer förståeliga och verkliga som personer.

Bland de vanligare frågorna man får som släktforskare är ”min farfarsfar var född oäkta, och i födelseboken står inget om hans far”. Beroende på när detta hände kan det vara olika svårt eller lätt att hitta den försvunne fadern. Fram till 1864 var det ett brott enligt Missgärningsbalken att få barn utan att vara gift, och den brottsliga kvinnan skulle åtalas vid häradsrätten. Hon ville förstås inte stå där ensam med skammen, utan namngav ofta den inblandade mannen, som sedan i sin tur kunde förneka det hela.

På Öland, närmare bestämt i Löt, föddes den 6 november 1835 en liten flicka som fick namnet Stina Kajsa, och vars mor hette Maria Larsdotter i Lundby. Barnets far nämndes inte alls.

I kyrkoräkenskaperna kunde man senare (1836) se att pigan Maria Larsdotter betalt 32 skilling i böter till kyrkan för lönskaläge. När man sedan gick till domboken för Ölands Norra Mot under Vintertinget 1836, så fick man läsa att kronolänsman A Thiman stämt bonden Olof Johansson i Stora Hagelunda och pigan Maria Larsdotter i Lundby ”för med hvarannan föröfwat lönskaläge, hwarförutan yrkats svaranden Olof Johanssons förpligtigande att utgifwa upfostringshjelp”.

Bägge de instämda var närvarande och erkände sin försyndelse, och Maria ville att Olof skulle betala en tunna råg och 100 daler årligen som barnunderhåll, vilket var en ganska ordentlig summa – 100 daler var till exempel den totala årslönen för en soldat och en tunna råg värderades till 10 daler. Olof nekade att göra detta. Till slut blev domen att Olof skulle böta 3:16 till häradet och 1:16 till Löts kyrka. Maria skulle böta 32 skilling till Löts kyrka. Olof skulle också betala en tunna bra råg och 6 riksdaler 32 skilling Banco varje år som barnuppfostringshjälp.

Den här gången gick det bra att hitta den okände fadern, men så är det inte allt för ofta. Lilla Stina Kajsa växte upp med sin mor, och som vuxen fick hon själv två ”oäkta” barn, vars far inte gick att spåra i domboken; det enda man vet är att han bör ha hetat Nils, för barnen heter Nilsdotter och Nilsson.

Gustav III lär ha blivit så förfärad över alla dödsdomar han måste skriva på över barnamörderskor, att han 1778 utfärdade sitt berömda Barnamordsplakat, som bland annat stadgade att barnaföderskor fick rättighet att föda sitt barn anonymt, utan att uppge namn eller någon annan identifierande information. Detta fungerade säkert bra i städerna, och i Stockholm är det ingen ovanlighet att möta släktforskarens fasa ”okända föräldrar”.

På landsbygden, i byar och mindre samhällen, var den sociala kontrollen hårdare. Här var det svårare att vara anonym, och många pigor valde utvägen att låtsas som ingenting, snöra sig hårt och föda sitt barn i lönndom, och sedan göra sig av med det.

Under vintertinget med Norra och Södra Tjusts häradsrätt 1858 förekommer ett sådant fall. Ladugårdspigan Christina Sophia Larsdotter på Ankarsrums herrgård hade på kvällen den 4 januari 1858 sagt åt sina arbetskamrater att hon hade ont i magen och gått ut på ”hemlighuset”. Där hade hon stannat en stund, sedan kommit in igen och suttit vid spisen till tvåtiden på natten, när kamraterna sagt åt henne att lägga sig. På morgonen klev hon upp samtidigt med de andra och deltog i morgonsysslorna utan att någon märkte något ovanligt. Hon hade sagt att hon skulle skura på avträdet, och medan hon höll på med detta kom en av de andra pigorna dit och såg några stora fläckar på golvet. Denna piga gick genast och berättade för de andra i köket om vad hon sett, och nu fattade man misstankar och började leta efter barnet.

Så småningom hittades detta, inknutet i en schalett i Christina Sophias byrå på övervåningen i en av herrgårdens flyglar. Nu kallade man dit hennes mor, som frågade ut henne om vad som hänt. Först låtsades Christina Sophia helt ovetande, men efter en stund bekände hon att hon varit tillsammans med drängen Anders Magnus Jansson i Löppebo, och förstått att hon blivit med barn, men inte trott att det skulle födas förrän i maj. Men under arbete med mangling före jul hade hon blivit klämd på magen, och sedan inte känt sig riktigt bra. Föregående kväll hade hon känt sig riktigt dålig och gått ut på avträdet och svimmat där, och när hon vaknade igen var barnet fött och livlöst, varefter hon hade stoppat undan det.

Häradsrätten förhörde arbetskamrater och modern och den inblandade drängen, som förklarade att han inget vetat om detta, men att han ville gifta sig med henne.

Obduktionen av det döda barnet visade att det fötts fullgånget och sedan dött genom kvävning. Men då man inte kunde bevisa att Christina Sophia med vett och vilja tagit livet av sitt barn dömdes hon till 23 dagar på vatten och bröd och två år på tukthus.

Även enklare saker än frågor om liv och död kunde föranleda en anteckning i domstolarnas handlingar. I domboken från Färnebo häradsrätt i Värmland noterade man 1797 att gruvdrängen Jonas Henriksson inte hade betalt de varor han ropat in på auktion hos Magnus Jansson vid Nordmarks gruvor, en typ av ärende som inte alls var ovanlig. Även förr i världen kunde man gripas av auktionshysteri och förköpa sig.

Samma år åtalades änkan Maria Olsdotter för olaga brännvinsförsäljning. De tre inkallade vittnena hade ingenting sett och änkan friades från åtalet.

Man kan också hitta det mest oväntade. En torpardotter, Augusta Amalia Johannesdotter, föddes den 17 januari 1884 i Östra Torsås i Småland. Så småningom följde hon strömmen till USA och blev farmarhustru i Minnesota. Hennes barnbarn blev advokat och en dag började han undra över sina svenska rötter, och bad en forskare här om hjälp.

Till att börja med visade sig inget ovanligt bland förfäderna. Hennes far, Johannes Nilsson, var född 1846 i grannsocknen Väckelsång, och hans hustru Lovisa Magnidotter 1851 i Östra Torsås. De gifte sig 1872 och bodde sina första år som gifta i en backstuga i Väckelsång. 1877 flyttade de med barnen till Säffsnäs i Dalarna, där Johannes arbetade som rallare, men var snart tillbaka i Småland. De slog sig ned i Östra Torsås och levde ett vanligt småbrukarliv på sitt 9/128-dels hemman Nöbbele Måns Håkanssonsgård.

Hustruns far, Magnus Petersson, född 1822 i Östra Torsås, var den som visade sig ha litet annorlunda anor. Att dessa hittades visade sig vara ett exempel på att man måste vara noggrann. Han följdes bakåt i husförhörslängderna och stod hela tiden som son till Peter Månsson och hans hustru Katarina Svensdotter. Vid en kontroll i födelseboken stod det att Magnus moder hette Stina Månsdotter (!). Åter till husförhörslängden för den exakta tiden för pojkens födelse, och i den stod att Peters hustru hette Christina Andersdotter (!). Att Christina blir Stina är ju inte ovanligt, men hennes patronymikon (farsnamn) var tydligen felskrivet, vilket också händer. I alla fall hade Peter och Christina gift sig 1818, fått en dotter Eva 1819, och så lille Magnus 1822, varefter Christina dött av feber 1823. 1825 gifte Peter om sig med Katarina Svensdotter.

Hustru Christina uppgavs vara född 24 maj 1793 i Kalvsvik, en närliggande socken. I Kalvsviks födelsebok hittades så en Christina, född rätt dag (det har kontrollerats att det är rätt barn), som var dotter till Anders Månsson och hans hustru Martha Eleonora Krusell i Kalvsviks Ljungagård. Krusell låter inte som ett vanligt allmogenamn!

I Kalvsviks husförhörslängd fanns en uppgift om att Marta Eleonora kom 1790 från Skatelöv, ännu en grannsocken. Och i Skatelöv hade hon och Anders gift sig, och där var hon också född 1769, som dotter till föraren (underofficeren) Erik Gustaf Krusell och hans hustru Anna Blom.

Här började det ringa en liten klocka i forskarens minne, det finns en bok med en roligt titel Från Vasa till Bernadotte via Krusell, sammanställd av Karl Nelton 1960. Var det denna släkt Krusell det gällde? Ja, det var det och i boken fanns uppgift om Erik Gustafs föräldrar, ryttmästaren och karolinen Carl Magnus Krusell, född 1691 i Finland, som hamnade i Bender där han var med i kalabaliken, men kom hem välbehållen. År 1720 hade han gift sig med Märta Eleonora Gyllensvärd, och helt plötsligt hamnade småbrukardottern Augusta Amalia i den svenska adeln.

Via den gyllensvärdska härstamningen gick anorna till Erik XIV och från honom via hans mor Katarina av Sachsen-Lauenburg ner till mängder av europeiska kungligheter på medeltiden.

Se upp för Lars Berg!

Det finns folk som bluffar även inom släktforskningen. Ett aktuellt exempel är Halbert’s, en firma från Ohio, som sedan länge skickar ut massbrev, speciellt i USA, men numera har ökat sin aktivitet även i Sverige.

Breven går ut till många personer med samma efternamn, till exempel Nyström, och erbjuder specialpriser på en ny bok, som The World Book of Nystroms, resultatet av ett påstått gediget forskningsarbete. Det låter också förtroendeingivande att en med namnet Nystrom skrivit under säljbrevet, denne borde ha intresse av att utföra en sådan utredning, tänker man.

Men liknande brev går ut till massor av olika släkter, och alltid är de underskrivna av någon med samma efternamn som släktboken täcker. Denne går dock inte att få tag på om man ringer företaget.

Vid en närmare studie av breven anar man också att forskargärningen inte är så gedigen. Trots att förlaget påstår att boken förklarar släktnamnet Nyström har man missat att det är svenskt, men nämner närmare 20 andra länder där det förekommer. Dessutom påstår man att det finns ett gammalt släktvapen, vilket inte stämmer.

De som trots allt nappar på ”erbjudandet” brukar bli grundligt besvikna. För cirka 400 kronor får man framför allt en lång lista på personer med släktnamnet i olika länder, inklusive en själv. Det är alltså ingen information om hur personerna är släkt, om de nu är det. Dessutom nämns lite allmänt om släktforskning.

Förvisso förekommer det också nöjda kunder. Det kan vara nyttigt med sådana listor för ovanliga släktnamn. Men inte för vanliga namn som Nyström, där det finns mängder av olika släkter. Dessutom brukar man själv kunna få tag på sådan adressinformation gratis, till exempel via Internet.

Hos amerikanska postverket har firman en lång historia. Redan 1985 och 1988 förbjöds Halber’s bland annat att använda påståenden om att böckerna innehåller släktvapen eller förklaringen till släktnamn och 1995 utökades förbudet med att de inte får påstå att det är en släkting som skickat brevet eller sammanställt boken. Men firman anpassar sig och affärerna tycks ändå frodas. Häromåret lyckades de få ett samarbete med Texaco till stånd, då erbjudanden skickades ut till företagets bensinkortskunder. Dessutom utnyttjar de numera Internet. På deras hemsida kan man söka på sitt släktnamn, men de har inte heller här någon skandinavisk information, till exempel om att Berggren är ett svenskt namn...

Denna bluff är välkänd i släktforskarkretsar i USA, men tydligen lurar de ändå tillräckligt många andra för att kunna fortsätta.

Det finns också inhemska fall av bluffar. Ett exempel är en person som åkte runt i Ångermanland efter andra världskriget och erbjöd sig att forska ut folks härstamning. Resultatet blev ett antal utredningar som numera finns på Härnösands landsarkiv. Där fattade man dock misstankar när man upptäckte att det aldrig fanns några luckor i utredningarna, något som är mycket ovanligt i verkligheten. Snart kunde man konstatera att utredningarna innehöll uppdiktade personer. Speciellt ofta dök namnet Lars Berg upp. När fadern saknades till någon Larsson eller Larsdotter hade namnet Lars Berg helt sonika lagts in för att fylla igen luckan. Så se upp om han finns med på en gammal släktutredning!

Ulf Berggren

Text ur Finn din släkt (Svenska förlaget 2000).