Rymden – tur och otur

Rymden är något helt annat än den invanda tillvaron vid jordytan och resorna ut i det okända har alltid inneburit stora faror. Det gällde framför allt de

20 mars 2003 av Bengt Jonsson

Rymden är något helt annat än den invanda tillvaron vid jordytan och resorna ut i det okända har alltid inneburit stora faror. Det gällde framför allt de första bemannade färderna. Det krävdes mod av de pionjärer som satte sig i en liten kabin, placerad högst upp på en väldig flerstegsraket fylld med högexplosivt bränsle. Gick uppskjutningen bra och de kom upp i rymden hamnade de i en miljö utan syre, med intensiv solstrålning och iskyla i skuggan.

Därtill blev de utsatta för kosmisk strålning, vars farlighetsgrad man inte visste mycket om i början. Inte heller fanns kunskap om hur tyngdlösheten skulle påverka den mänskliga kroppen. Ovissheten var stor när de första rymdresenärerna – sovjetiska kosmonauter och amerikanska astronauter – lämnade jorden för att se om människan kunde erövra rymden.

Det är egentligen förvånande att så pass få rymdfarare förolyckats under de 42 år som bemannade färder förekommit. I början var dock tillbuden många, och fler dödsoffer kunde lätt ha blivit följden.

Nyfikenhet, upptäckarlust, önskan att se och få veta vad som finns bortom det kända har alltid drivit människor att ge sig av på riskabla färder. Detta är något vi har i arv från våra tidiga förfäder som för oändligt länge sedan vandrade ut från Afrika och spred sig över alla beboeliga landområden. Täta djungler, torra brännheta öknar, öar utspridda över hundratals mil av ödsligt hav, ändlösa taigaskogar, arktiska isvidder, allt har människan utforskat.

Nu finns bara havsdjupen kvar på jorden, men den riktigt stora utmaningen som återstår är den oändliga rymden med sina svindlande stora avstånd.

Jordens egen drabant, månen, har vi redan beträtt, och nu står vi på tröskeln till att låta människor resa längre ut i vårt eget solsystem. Planeten Mars kan komma att besökas av människor inom några decennier.

Hur länge människan fantiserat om att lämna jorden och besöka andra världar vet vi inte, men spår av detta finns i urgamla myter och religiösa föreställningar. Med ökade astronomiska kunskaper om vårt planetsystem, och om andra stjärnor än solen, fick tankarna på färder i universum vidare spridning mot slutet av 1800-talet. Tidiga science fiction-författare, som Jules Verne, skrev om resor ut i rymden och till andra världar.

Inspirerade av dessa fantasiberättelser arbetade samtidigt rymdintresserade forskare med teorier för hur sådana färder skulle kunna bli verklighet. En av de första var den ryske författaren och matematikern Konstantin Tsiolkovskij, född 1857, som kallats för den ryska rymdfartens fader. Även om han också skrev science fiction-berättelser var han såväl en praktisk forskare som en stor teoretiker. 1903 publicerade han en uppsats som visade att en raket som drevs av flytande väte och syre skulle få så stor drivkraft att den kunde övervinna jordens gravitation och ta sig ut i rymden.

Han var mycket framsynt, och skrev om sådant som nu blivit eller håller på att bli verklighet, som flerstegsraketer, rymdskepp med slutna system för andningsluft, mat och vatten, och satelliter som får energi från solceller. För att ta reda på om levande varelser kunde tåla accelerationen vid en raketuppskjutning testade han möss och kycklingar i en centrifug.

Andra rymd- och raketpionjärer var amerikanen Robert H Goddard och tysken Hermann Oberth. Den sistnämnde fick en lysande lärjunge i Wernher von Braun, som i det nazistiska Tyskland bland annat konstruerade den raket som döptes till V-2 eller Vedergällningsvapen nr 2. I krigets slutskede sattes dessa in mot Londonområdet, med många dödade och sårade som följd. (V-1 var ett förarlöst jetdrivet flygplan med sprängämneslast.)

Efter kriget tog amerikanerna hand om Wernher von Braun, och hans kunskaper blev viktiga för USA:s raketprogram. Andra tyska raketkonstruktörer togs av ryssarna och fördes till Sovjetunionen där de fick arbeta tillsammans med sovjetiska forskare. Det primära målet för såväl USA som Sovjetunionen var att utveckla raketer som kunde föra kärnvapenladdade stridsspetsar till den andra supermaktens område.

Mot mitten av 1950-talet blev båda staterna intresserade av att placera satelliter i omloppsbana runt jorden. Skälet var att kunna utnyttja rymden militärt, men också att bedriva forskning. Inför det geofysiska året, som skulle vara från 1 juli 1957 till slutet av 1958, proklamerade både USA och Sovjetunionen att de under den tidsperioden skulle sända upp satelliter i rymden. Som bekant vann Sovjetunionen den tävlingen.

Nästa stora utmaning var att placera en människa i rymden. Även nu triumferade Sovjetunionen. När Jurij Gagarin sändes upp i rymden den 12 april 1961 var det en chansning. Av de sju tester med den nya Vostokfarkosten som ryssarna gjort hade fyra misslyckats på olika sätt.

Jurij Gagarin var en kortvuxen elitpilot med ett mycket starkt psyke. Han verkade helt orädd och skrek något i stil med ”Nu bär det av” när hans raket med ett väldigt dånande lyfte från basen Bajkonur i Kazachstan. På 108 minuter gjorde farkosten ett varv runt jorden och nådde en högsta höjd på 327 kilometer över jordytan. Nerfärden blev problematisk eftersom modulen med bromsraketerna först inte ville lossna från kapseln, som började rotera. Lyckligtvis separerades delarna, och hängande i ett par väldiga fallskärmar dalade kapseln ner intill den lilla byn Smelovaka.

Jurij Gagarin blev den första rymdmänniskan, och hyllades såväl i hemlandet som utomlands. Han var mycket charmfull, och fungerade som en lysande ambassadör för Sovjetunionens rymdverksamhet. Det har hävdats att ingen har gjort så mycket för att popularisera sovjetkommunismen som Gagarin. Han fick inte chansen att göra någon ny rymdfärd, då han 1968 omkom i en flygolycka.

Amerikanarna var inte långt efter ryssarna. Redan den 5 maj 1961 sändes Alan Shepard upp på en 15 minuter lång rymdflygning med Freedom 7. Frånsett mycket kraftiga vibrationer inledningsvis blev rymdskuttet lyckat, och astronauten landade välbehållen i Atlanten. (Medan ryssarna tog ner sina farkoster på fast mark föredrog amerikanarna att landa i havet.)

Nu lade USA in en högre växel i kapplöpningen om rymden. Tre veckor efter Shepards färd höll president John F Kennedy ett tal till kongressen. Han förklarade då att USA före årtiondets slut skulle landsätta en människa på månen och sedan återbörda månfararen välbehållen till jorden. Månprojektet var i första hand inte ett led i utforskandet av rymden, utan motivet var politiskt och psykologiskt. Det gällde att återupprätta USA:s prestige, att bräcka ryssarna och visa att amerikansk teknik var bäst i världen.

Den 21 juli gjorde astronauten Virgil ”Gus” Grissom ett likadant rymdskutt som Alan Shepard. Efter landningen i havet höll det på att gå riktigt illa. Nödutgången på hans kapsel öppnades för tidigt, och vatten strömmade in. Grissom lyckades ta sig ut, men var nära att drunkna innan han plockades upp av en helikopter. Rymdkapseln sjönk till Atlantens botten.

Den 6 augusti 1961 blev dock amerikanarna på nytt förödmjukade. Den sovjetiska kosmonauten German Titov sköts upp med Vostok 2 och cirklade runt jorden i drygt ett dygn. Under 17 varv avverkade han 702 730 kilometer. Det var något annat än amerikanarnas kvartslånga rymdskutt över Atlanten.

Först den 20 februari 1962 revanscherade sig USA när John Glenn flög tre varv runt jorden med Mercuryfarkosten Friendship 7. Jämfört med den sovjetiska Vostok var Mercury mycket liten och trång. ”Man gick inte ombord utan tog den på sig”, förklarade Glenn skämtsamt. Nerfärden blev orolig, en sensor signalerade att farkostens värmesköld lossnat. Därmed riskerade astronauten att brinna upp vid inträdet i jordens atmosfär. Landningen avlöpte dock lyckligt, och det visade sig att det var sensorn som var trasig och inte värmeskölden. Glenn möttes på rymdbasen Cape Canaveral av president Kennedy, och hyllades entusiastiskt några dagar senare vid en stor parad i New York.

Samma år genomfördes två Mercuryflygningar till. Vid den ena blev astronauten Scott Carpenter så mentalt påverkad och fascinerad av rymdvistelsen att han, trots markkontrollens varningar, använde de manuella kontrollerna alldeles för mycket. Med tomma bränsletankar landade han hela 400 kilometer från den planerade nedslagsplatsen.

Även ryssarna gjorde flera nya färder med Vostokfarkosterna. I juni 1963 blev Valentina Teresjkova den första kvinnan i rymden. I både Sovjetunionen och USA blev färderna allt mer vardagsmat, och väckte inte alls samma intresse och entusiasm som de första uppskjutningarna. Detta trots att vistelserna i rymden blev allt längre, och att flera astronauter och kosmonauter var uppe samtidigt.

Nästa steg i rymdens erövring var att låta en människa göra en rymdpromenad, sväva fritt utanför farkosten. Också denna gång hann ryssarna först. Den 18 mars 1965 hade kosmonauterna Aleksej Leonov och Pavel Beljajev skjutits upp, och en timme senare kröp Leonov ut genom den trånga luftslussen. Fästad vid farkosten med ett tunt rep flöt han i tio minuter omkring i rymden och njöt av utsikten över jorden. När han skulle tillbaka blev det några skräckfyllda minuter. Det visade sig att hans rymddräkt svällt och stelnat av kylan och det inre lufttrycket. Han kunde inte böja sig tillräckligt för att komma in i den lilla luftslussen. Leonov hade bara syre för en timme, och skulle snart kvävas om han inte tog sig in. Trots risken att drabbas av tryckfallssjuka släppte han ut luft ur dräkten och kunde sedan pressa sig in i luftslussen. Väl inne återställde han snabbt trycket. Den riskabla manövern hade lyckats.

Problemen var inte över. När kosmonauterna dagen efter skulle återvända till jorden fungerade inte den automatiska bromsningen. Beljajev måste styra farkosten manuellt ett extra varv runt jorden innan nedfärden inleddes. Landningen gick bra, men de hamnade i vildmarken i Uralbergen i stället för på den planerade landningsplatsen i Kazachstan. Först nästa dag undsattes kosmonauterna.

Den 3 juni samma år gjorde Edward White USA:s första rymdpromenad från en Geminikapsel. Han svävade tyngdlös i 21 minuter, och tillsammans med befälhavaren James McDivitt flög han 62 varv runt jorden. Färderna blev sen allt längre, och två amerikanska astronauter gjorde i december 1965 206 varv runt jorden. I september samma år nådde Gemini 11 rekordhöjden 1 370 kilometer, och dess besättning kunde se hela jorden och att den verkligen är rund. Både i USA och i Sovjetunionen utvecklade tekniker så att två farkoster kunde docka med varandra i rymden.

Med alla Geminiflygningarna hade USA tagit en knapp ledning i rymdkapplöpningen. Samtidigt pågick den enorma satsningen för att uppfylla John Kennedys löfte om en människa på månen före 1960-talets utgång.

Redan någon månad efter presidentens tal hade den amerikanska rymdflygstyrelsen, Nasa, hyrt in experter på alla tänkbara områden för planering av månfärden. Hösten 1962, efter ett utredningsarbete som uppgick till en miljon mantimmar, kunde Nasa besluta om hur det så kallade Apolloprojektet skulle genomföras. Väldiga raketer, rymdkapslar och månlandare började konstrueras och testas och lämpliga landningsplatser på månen valdes ut. Då hade både USA och Sovjetunionen i några års tid sänt iväg över ett dussin sonder mot månen, varav de flesta misslyckats med att nå målet. Utforskningen med sonder intensifierades, och efter många krascher lyckades båda supermakterna dels mjuklanda på månen och dels placera sonder i omloppsbana runt himlakroppen.

Den 27 januari 1967 drabbades Apolloprojektet av en tragedi som försenade programmet. Under en rutintest på Cape Canaveral med en Apollokapsel, monterad på den väldiga bärraketen Saturn V, utbröt en brand. I kabinens rena syreatmosfär fick branden ett våldsamt förlopp, och de tre astronauterna Virgil Grissom, Edward White och Roger Chaffe omkom.

Kabinen konstruerades om för att bli säkrare, och användningen av rent syre begränsades. Efter en lyckad obemannad provflygning sändes den första bemannade Apollofarkosten upp den 11 oktober 1968. I elva dagar kretsade tre astronauter runt jorden innan de lyckligt återbördades. Den 21 december samma år var det dags för den första mänskliga månfärden. Apollo 8 med Frank Borman, James Lowell och William Anders ombord lämnade jorden och gick tre dygn senare in i en omloppsbana runt månen. Under juldagen flög de tio varv runt månen, och besättningen läste utdrag ur Bibelns skapelseberättelse över radion. Den 27 december landade de tre astronauterna lyckligt i Stilla havet.

Vid två nya Apolloflygningar testades separering och dockning med den månlandare som konstruerats. Den 16 juli 1969 lyfte Apollo 11 med astronauterna Neil Armstrong, Edwin Aldrin och Michael Collins för att försöka landsätta människor på månen. Färden gick som planerat, och sedan farkosten kommit i rätt omloppsbana runt månen gick Armstrong och Aldrin över i månlandaren Eagle (Örnen). Även nedstigningen mot månytan gick programenligt, men sedan hittade inte piloten Armstrong den bit av slät mark som valts ut för landningen. Först när bränslereserven var nästan uttömd hittades landningsplatsen i Stillhetens hav, och i ett moln av måndamm tog farkosten mark.

Radiomeddelandet att ”Örnen har landat” fick rymdkontrollen i Houston att jubla. Litet senare blev Armstrong den första människan att beträda månen. Hans kommentar att ”Detta var ett litet steg för människan, men ett väldigt kliv för mänskligheten” spreds över jorden, där hundratals miljoner följde månlandningen på TV eller radio. Örnen stannade på månen i knappt ett dygn, och i dryga två timmar gick Armstrong och Aldrin runt på månytan. Dockningen med Apollo 11 gick som planerat, liksom hemfärden till jorden. Den 24 juli landade astronauterna i Stilla havet sydväst om Hawaii. Väl hemma i USA blev de tre rymdhjältarna omåttligt hyllade. De hade demonstrerat USA:s överlägsenhet i rymden.

Fram till december 1972 sände USA iväg sex nya expeditioner till månen. Fem av dessa gick som planerat, men Apollo 13 var nära en katastrof. Två dygn efter uppskjutningen exploderade en syretank. Efter att ha rundat månen återvände farkosten direkt till jorden. Om de tre astronauterna inte haft tillgång till syrereserven i månlandaren hade de kvävts innan de hunnit tillbaka. Allt avlöpte dock lyckligt.

Efter ytterligare fyra framgångsrika färder avslutades månprogrammet med Apollo 17. När månfärderna blev rutin minskade intresset drastiskt i såväl USA som resten av världen, och därför avbröts det kostsamma projektet. President Kennedys mål att visa vilken supermakt som var mest framgångsrik i rymden hade uppnåtts med råge. Sovjetunionen planerade också att landsätta människor på månen. Projektet försenades först av oenighet inom ledningen för det sovjetiska rymdprogrammet. När man väl tagit fram en tillräckligt stor och stark raketmodell och inlett tester, så exploderade raketerna en efter en på startrampen eller strax efter start. Månprojektet skrinlades därför.

Totalt tog amerikanska månfarare med sig 385 kilo stenar och sand från månen. Detta material har gett forskarna nya kunskaper om hur vårt solsystem bildades. Det fanns dock ett område i utforskandet av rymden där ryssarna ännu hade ett litet försprång. Det gällde rymdstationer, där människor kunde vistas i långa perioder och utföra vetenskapliga experiment i tyngdlöst tillstånd. Den 19 april 1971 sände Sovjetunionen upp den första rymdstationen Saljut 1. Några dagar senare sändes en Sojuzfarkost upp, och dess besättning testade en ny dockningsanordning innan de efter bara två dagar återvände till jorden. I början av juni sköts kosmonauterna Georgij Dobrovolskij, Vladislav Volkov och Viktor Patsajev upp. De genomförde en mängd vetenskapliga experiment och observationer innan de efter 24 dygn i rymden återvände till jorden.

Under nedfärden öppnades av misstag en tryckutjämningsventil i landningsmodulen på 160 kilometers höjd. Landningen med fallskärm var normal, men när markpersonal öppnade farkosten hittades kosmonauterna döda. Eftersom de inte hade tryckdräkter kvävdes de när luften strömmade ur farkosten.

Saljut 1 fick inga fler besök, utan markkontrollen såg till att den förintades över Stilla havet några månader senare. Efter olyckan modifierades Sojuz-farkosten så att den blev säkrare, och det dröjde drygt två år innan Sovjetunionen åter sände upp människor i rymden. Efter två misslyckade uppskjutningar av rymdstationerna Saljut 2 och Kosmos 557 gick det sedan bättre för ryssarna. Fem allt mer avancerade Saljut-stationer sändes upp mellan 1974 och 1982. Även transportraketerna förbättrades. 1986 sköts den större och mycket mer sofistikerade rymdstationen Mir upp. Den hade plats för tre fast stationerade kosmonauter och för tre mer tillfälliga gästforskare. Volymen uppgick till 150 kubikmeter, och för att ge mer hemkänsla var den målad och delvis inredd som en vanlig bostad på jorden. Sedan mitten av 1970-talet hade Sovjetunionen under långa perioder människor på stationerna. Där bedrevs rymdobservationer, försök med metallsmältning och en framgångsrik forskning med växtodling, och djurförsök med allt från amöbor och insekter till akvariefiskar, råttor och apor.

Viktigast av allt var att studera hur människokroppen påverkades av långvarig tyngdlöshet. Några kosmonauter vistades mer än ett halvår i rymden. Rekordet innehas av den ryske kosmonauten och fysiologen Valerij Poljakov, som under 438 dygn färdades runt jorden i Mir. En påverkan var att muskelmassa och muskelkraft minskade, och skelettet drabbades av urkalkning. Detta trots att rymdstationerna försetts med olika motionsredskap som besättningarna måste använda. En annan effekt var att rymdfararna blev några centimeter längre när ryggraden inte påverkades av gravitationen utan rätades ut i det tyngdlösa tillståndet. Efter återkomsten till jorden krympte kosmonauterna snart ihop till sin vanliga längd.

Samarbetet i rymden mellan Sovjetunionen/Ryssland och USA utvecklades under 1980- och 1990-talen, och amerikanska astronauter tillbringade långa perioder ombord på de ryska stationerna.

Tidigare hade också USA sänt upp sin första rymdstation, Skylab. Den lyfte i maj 1973, men när den kommit in i sin omloppsbana på 435 kilometers höjd märkte markkontrollen att solpanelerna inte fungerade som tänkt. Därtill riskerade stationen att överhettas sedan en del av ett solskyddande mikrometeoritskydd också försvunnit under uppfärden. Elva dagar senare sändes tre astronauter upp till Skylab. Efter ett par veckors besvärligt arbete lyckades de att få solpanelerna att fungera och förse stationen med ett provisoriskt skydd mot solhettan. Besättningen stannade kvar i ytterligare två veckor och ägnade sig åt rymdobservationer och biologisk och medicinsk forskning. Det närmsta året sändes två tremannabesättningar upp till Skylab, och dessa stannade 59 respektive 84 dygn. Totalt tog astronauterna 182 842 bilder under vistelserna på stationen. Skylab störtade mot jorden och förintades den 11 juli 1979.

Då hade Nasa redan i över tio år arbetat med det som, frånsett månlandningen, skulle bli ett av USA:s trumfkort, rymdfärjan. Det är en farkost som kan användas gång på gång för färder ut i rymden. Konstruktörerna räknade med att varje färja skulle kunna göra hundra resor ut i rymden. Efter ett oändligt antal tester, justeringar och provflygningar i atmosfären sköts den första rymdfärjan, Columbia, upp i april 1981. I stort sett fungerade allt som tänkt, och två dygn senare landade rymdfärjan i USA. Efter ytterligare några försöksfärder sattes rymdfärjorna ett drygt år senare i arbete. Rymdfärjorna placerade ut nya satelliter, reparerade eller tog hem andra satelliter som slutat fungera. Vetenskapliga experiment utfördes i laboratoriemoduler ombord.

Ett svårt bakslag för färderna med rymdfärjorna inträffade 1986. Rymdfärjan Challenger skulle sändas upp den 28 januari med sju mans besättning. 73 sekunder efter start exploderade färjan, och brinnande vrakdelar kastades åt alla håll. Miljontals TV-tittare världen över såg tragedin i direktsändning. De sju ombord dödades direkt. Olyckan berodde på att några packningar blivit stela av kyla och inte höll tätt.

Programmet stoppades för en grundlig översyn av säkerheten, och först mot slutet av 1988 började rymdfärjorna åter användas. Sedan dess verkade USA:s färjor ha blivit pålitliga ”arbetshästar” i rymden. Uppskjutningar och landningar bevärdigades knappast med mer än små notiser i tidningarna. Färderna hade blivit rutin. Så inträffade katastrofen den 1 februari när den äldsta färjan, Columbia, förolyckades.

I Sovjetunionen påbörjades bygget av en liknande rymdfärja, döpt till Buran. Den sköts upp på en obemannad provflygning 1988. Sedan blev det inget mer, bristande resurser och Sovjetunionens sammanbrott medförde att projektet lades ner.

USA:s rymdfärjor har bland annat använts för att serva det senaste stora rymdprojektet, den Internationella rymdstationen, ISS. Den är världens hittills största och dyraste samarbetsprojekt. Kostnaden för att bygga över hundra moduler och segment, sända upp dessa och sammanfoga dem i rymden, beräknas till 400 miljarder kronor. Lika mycket kommer det att kosta att driva stationen under en tioårsperiod. Stationen blir 108 gånger 74 meter stor. 1998 sattes de två första modulerna samman, och sedan har den byggts på år för år.

Utbyggnaden har försenats eftersom de ryska modulerna inte blivit klara och kunnat sändas upp i tid. År 2006 skall stationen vara fullt utbyggd.

Efter tragedin med Columbia har USA:s tre återstående rymdfärjor – Atlantis, Discovery och Endeavour – flygförbud tills olycksorsaken fastställts och brister åtgärdats. Det innebär att Ryssland tillfälligt får ta över alla transporter till och från ISS. De ryska räddnings- och transportfarkosterna Sojuz och Progress bygger på gammal, men väl beprövad, raketteknik. De kan dock bara användas en gång, till skillnad mot färjorna. Kanske kan man säga att Columbia-olyckan innebär en liten återupprättelse för det ryska rymdprogrammet...

Katastrofer hölls hemliga

Under utforskandet av rymden har flera astronauter och kosmonauter dött i olyc Sovjetunionen. Först efter imperiets sammanbrott har hela sanningen kommit fram. kor. Men det är många gånger fler bland markpersonalen som omkommit än bland rymdfararna själva. Många av dessa olyckor har länge hemlighållits och blivit kända först på senare tid.

Den största katastrofen inträffade på rymdbasen Bajkonur i oktober 1960. I sam-band med den sovjetiske ledaren Nikita Chrusjtjovs besök i FN, New York, spekulerades det om att Sovjetunionen i propagandasyfte skulle sända upp en obemannad farkost till Mars. Inget hände, men några veckor senare meddelades att befälhavaren för de strategiska raketstyrkorna, Mitrofan Nedelin, omkommit i en flygkrasch den 25 oktober. I själva verket dog han när en raket avsedd för Mars exploderade på startplattan. Uppgifterna om antalet dödsoffer är osäkra, siffran varierar mellan 40 och 170. Bland de omkomna fanns många av landets ledande rakettekniker.

Året efter brändes en sovjetisk kosmonaut till döds vid test i en syrgasfylld tryckkammare. Detta hölls också länge hemligt. Om ameri-kanarna fått vetskap om detta, och därmed hur farlig syrgasfyllda kabiner är, hade kanske den dödsbrand som 1967 inträffade i en Apollokapsel (se huvudtexten) kunnat undvikas.

1964 exploderade en amerikansk raket i en monteringshall, tre personer dödades och flera skadades allvarligt, och 1967 dog en sovjetisk kosmonaut när hans rymdkapsel störtade till marken sedan fallskärmen strejkat.

I mars 1980 inträffade en ny katastrof i Sovjetunionen. Cirka 50 tekniker miste livet i Plesetsk när en Vostokraket exploderade under bränslepåfyllning. Den olyckan hölls hemlig i nio år.

Kapplöpning och samarbete

Rymdåldern inleddes den 4 oktober 1957. Då sändes den första satelliten, Sovjetunionens Sputnik, upp i omloppsbana runt jorden. Redan den 3 november samma höst sköts Sputnik 2 upp, med hunden Lajka ombord. För första gången hade människor lyckats placera föremål, och en levande varelse, i rymden.

Bara fyra och ett halvt år senare, i april 1961, tog den första människan språnget ut i rymden och cirklade tyngdlös högt ovan jorden. Det var den sovjetiska kosmonauten Jurij Gagarin som då flög ett varv runt vår planet i en Vostok-farkost.

De bemannade rymdfärdernas era hade blivit verklighet. Samtidigt hade Sovjetunionen flera gånger triumferat över USA i utforskandet av rymden. Det kalla kriget mellan de två supermakterna var som hetast här. Det gällde att visa vilket politiskt och ekonomiskt system som var mest framgångsrikt. Utvecklingen fortsatte i rasande snabb takt och i rymdkapplöpningen tog USA snart över ledningen från Sovjetunionen.

Den 21 juli 1969 steg de amerikanska astronauterna Neil Armstrong och Edwin Aldrin ner på månens yta i Stillhetens hav, medan Michael Collins cirklade runt månen med farkosten Apollo 11. Med Apollofärderna var det bevisat att människor kunde lämna den trygga jorden, besöka en annan himlakropp, och återvända välbehållna. Därmed hade en gammal dröm förverkligats. I dag vet vi att USA vann en överlägsen seger i såväl rymdkapplöpningen som det kalla kriget. Sovjetunionen kollapsade och finns inte mer.

Även om de två supermakterna tävlade förekom också ett samarbete i rymden. I juli 1975 dockade en amerikansk Apollo med en sovjetisk Sojuz, och besättningarna besökte varandras farkoster. Fortfarande tävlar olika länder om att sända upp allt bättre satelliter och rymdsonder, men det internationella samarbetet växer. Det främsta exemplet är den Internationella rymdstationen, ISS.

Publicerad i Populär Historia 2/2003

Kanske är du intresserad av...

Läs också