Norrsken – naturens ljusshow

En av många som fascinerats av norrskenet var polarforskaren Fridtjof Nansen. Så här beskriver han himlaspelet under sin färd över Ishavet:

Det var inte i den ljusaste stämning jag i kväll kom upp på däck; men jag stod som fastnaglad i det ögonblick jag trädde ut i det fria. Där finns det övernaturliga för dig! Norrsken i sällsynt kraft och skönhet, gnistrande över himlen i alla regnbågens färger. Sällan eller aldrig har jag sett det i starkare färger. Först var gult förhärskande; men så spelade det över i grönt, och mot slutet började ett glänsande rubinrött tränga igenom vid strålspetsarna på undersidan av bågarna för att snart spela över bågen … Fastän jag endast var lätt klädd, kunde jag omöjligt slita mig lös, förrän det hela var över.

Ett mer korrekt namn på norrsken är polarsken – det finns nämligen sydsken också. Spanjoren Antonio de Ulloa upptäckte sydskenet när han rundade Kap Horn år 1745. Faktiskt uppträder det samtidigt, som en spegelbild av skenet på norra halvklotet.

Nansens kollega Robert F Scott skriver i sin dagbok om hur ”östhimlen var fylld av svajande polarsken, i den vackraste och mest levande utbredning jag någonsin sett”. Motvilligt återvänder han liksom Nansen till verkligheten: ”För den lilla, tigande grupp, som skådade detta feeri, kändes det profant att återvända till den intellektuella och fysiska omgivningen av vårt hus.” Våren 1912, inte långt efter att han skrivit dessa rader, dog Scott och hans kamrater på Antarktis vidder.

På södra halvklotet finns få som delat Scotts upplevelser. I Melbourne är norrsken lika ovanligt som i Mellaneuropa. Helt annorlunda är situationen i norr. Där har en rad olika folkgrupper i århundraden observerat norrskenet och skapat en rikedom av folktro kring det.

På norska Vestlandet trodde man förr att äldre, ogifta kvinnor kom till norrskenet efter sin död. ”Ho er så gamal ho kjem snart i verljoset”, sa man.

Man trodde också att norrsken förebådade väder, ordet ”väderljus” användes ofta istället för norrsken. Den svenske ”lappmarksdoktorn” Einar Wallquist skrev 1935 att ett sprakande norrsken, som han iakttog under en sjukfärd till Arjeplog, skulle leda till väderomslag. Så skedde också, snart kom ”en hisklig storm”. Sambandet mellan norrsken och väder är ännu inte avfärdat av forskarna.

Norrsken kan av och till ses i Skottland, där uttrycket the merry dancers är en beteckning på fenomenet. Enligt legenden är dessa ”glada dansare” övernaturliga väsen som kämpar i skyn för att vinna en skön kvinnas gunst.

För inuitbefolkningen på Grönland och i norra Kanada var norrskenet de dödas boning. När ljuset fladdrade på himlen trodde man att de döda ville ha kontakt med sina efterlevande släktingar och vänner. Dödsmotivet finns också hos samerna.

Indianstammar i Nordamerika hyste uppfattningen att norrskenet var en samling medicinmän och krigare i ett land längst uppe i norr, vilka höll stora festmåltider och kokade sina fiender i jättelika grytor.

I Danmark och Sverige menade man ända in på 1700-talet att norrsken var eldsprutande berg i norr som Skaparen framkallat för att sprida ljus och värme över mörka och kalla trakter. Eller att ljuset kom från facklor som samerna använde när de letade efter sina renar. I Norge och Sverige föreställde sig kustbefolkningen att norrskenet var reflexer från stora sillstim i havet, medan ostjakiska fiskare trodde att det kom av att fiskarnas gud höll liv i en eld för att bistå dem som var ute och fiskade efter mörkrets inbrott.

Ofta förknippades norrskenet med fara. Hos inuiterna i Alaska gällde det att få barnen innanför dörren när norrskenet började spela. Liknande farhågor fanns i norra Skandinavien, där barn trodde sig kunna reta norrskenet genom att vifta med vita skynken, varpå den skräckslagna modern genast sprang ut och hämtade de små. Norrskenet kunde vara ett dåligt omen, särskilt om det lyste rött. Då sågs det som förebud om eldsvådor, örlog och farsoter. Ibland kombinerades dessa farhågor med kristna tankar om att Gud hade blivit förargad. Ett kraftigt norrsken i Bergen under årets första natt 1702 sågs som ett dåligt tecken från Herren – och mycket riktigt lades nästan hela staden i aska i maj detta år.

Om norrskenet syns långt söderut antar det gärna en röd färg. När ett sådant sken observerades i Rom år 37, trodde kejsar Tiberius att byn Ostia stod i brand, och han skickade en styrka till undsättning. Norrskensutbrott var extra skräckinjagande när de nådde trakter där folk inte var vana vid synen.

Men norrskenet har inte varit lika frekvent i alla tider. Det har funnits långa perioder då norrsken inte alls lyst över norra Skandinavien. Modern forskning kring Eddasagorna har avvisat tidigare teorier om att där skulle finnas anspelningar på norrskenet. Först rådde en flera sekler lång frånvaro av norrsken, sedan hade norrskenszonen flyttat till västra Arktis. I Kongespeilet från 1230 talas det om norrsken som en fjärran företeelse någonstans över norra Grönland.

Vid sidan av folktron förekom tidigt försök till rationella förklaringar av polarljuset. De forngrekiska tänkarna var först. Aristoteles (384–322 f Kr), som såg intensiva norrskensutbrott, förklarade norrskenet med att torra ångor steg upp ur jorden och sattes i brand, varvid ljusfenomen uppkom. I Kongespeilet sägs däremot norrskenet vara en reflex av solljuset efter mörkrets inbrott. Den tanken hölls länge för sanning.

Under 1500-talet var norrskenet aktivt i vår del av världen och gav upphov till talrika funderingar, bland annat hos norska präster som till exempel Absalon Pederssøn Beyer. Han gjorde den första kända teckningen av ett norrsken 1564. Under det följande seklet nådde norrskenet inte sällan långt ner i Europa. Galileo Galilei såg år 1621 norrsken i Venedig och gav företeelsen namnet Aurora borealis. Från cirka 1645 till 1715 inföll emellertid en ovanligt kall period åtföljd av låg norrskensaktivitet.

Sedan kom en ny norrskensperiod och samtidigt de frågvisa upplysningsmännen. Det ryska 1700-talsgeniet Lomonosov skaldade:

Men varifrån, natur, är dina lagar?

Från midnattsländer stiger morgongryning!

Ställer solen ej sin tron?

Strålar icke ishav eld?

Se kalla lågor täckte oss!

Se om natten kom det dag till jorden!

Många hjärnor försökte nu hitta vetenskapliga förklaringar till norrskensgåtan. Skräcken minskade, det blev många norrsken – också långt söderut – utan några katastrofala följdverkningar. Man började komma gåtans lösning på spåren när bland andra den engelske astronomen Edmund Halley (han med kometen) knöt samman norrskenet med jordens magnetism. Detta intresserade också uppsalaprofessorn Johann Carl Wilcke, som ansåg att norrskenszonens centrum var magnetkraftens axel.

1700-talsforskarnas dåligt underbyggda teorier skulle under nästföljande sekel fullföljas genom systematiskt forskningsarbete. Dansken Sophus Tromholt skapade ett nordiskt nät av markstationer för norrskensobservation, där mer än 2 000 personer involverades. I mitten av 1800-talet kunde man påvisa att förekomsten av norrsken varierade i takt med den periodiska variationen i solfläcksaktiviteten. Detta var också vägen till en förklaring av varför vissa – ibland sekellånga – perioder av minskat norrsken inträffade. De hade med låg solaktivitet att göra, medan stark solaktivitet ledde till norrsken och understundom starka ”utbrott”, som syntes långt söderut.

Man ritade kartor över norrskenets utbredning på norra halvklotet och hur norrskenet följer den magnetiska polen och dess förflyttningar. Detta var en förklaring till att norrskenet under vissa perioder synts mer i somliga områden än i andra, ett tag ända ner i Kina.

Ett exempel: under perioden cirka 1100–1250 var solen mycket aktiv. Därför borde norrsken ha förekommit ofta kring 1200, då Kongespeilet skrevs. Men eftersom norrskenszonen just då flyttat sig bort från den skandinaviska halvön kunde författaren inte bidra med egna iakttagelser.

Ett svårlöst problem var frågan om hur högt norrsken befinner sig. Här kom fotografikonsten till hjälp. År 1892 lyckades två tyska forskare ta det första fotot av norrsken under en tidsrymd av sju sekunder. Med moderna hjälpmedel som kameror och telefon kunde den flitige norrmannen Carl Størmer mäta norrskenets höjd tillsammans med en kollega några mil bort och med stjärnorna som fixpunkter. Man kom fram till att de flesta norrskensfenomen skapas mellan 90 och 120 kilometer över markytan.

Om inte Størmers geniale landsman Kristian Birkeland dött tidigt skulle han sannolikt fått nobelpriset för sina grundläggande teorier om bakgrunden till norrskenet. Genom en modell vid sekelskiftet 1900 visade han att fenomenet beror på elektroner som sänds från solen, passerar genom världsrymden och böjs i sina banor av jordens magnetfält för att styras mot nattsidan av jorden, där de alstrar norrsken. Hans norrskensteori är i dag i princip accepterad. Modellen finns att se i Tromsö samt på de norska 200-kronorssedlarna.

Under 1900-talet ökade möjligheterna till norrskensforskning genom att man kunde lyfta från markplanet. Modern elektronik och datorer är andra värdefulla hjälpmedel. Under det internationella geofysiska året 1957–58 ägnade man mycket tid åt norrskensforskning. Noggranna kartläggningar började göras med hjälp av raketer och satelliter. Satelliterna registrerar norrskenet uppifrån med regelbundna mätningar, även i polartrakter där det inte är praktiskt möjligt med mark- eller raketobservationer. Raketerna kan flyga rakt igenom norrskenets finstruktur.

Pionjärtiden i norrskensforskningen är förbi, de stora linjerna i norrskenets fysik klarlagda, liksom dess samband med aktiviteten på solen och dess förhållande till den nära världsrymden. Skräckens och undringarnas tid är slut. Men ännu finns all anledning att glädjas åt polarljusets skönhet.

Folke Schimanski

Att läsa: Nordlyset: fra mytologi til romforskning Asgeir Brekke och Alv Egeland; Majestic Lights: The Aurora in Science, History and the Arts Robert H Eather; Norrsken Harald Falck-Ytter; Norrsken. Budbärare från rymden Ingrid Sandahl.