Fredrik den store och fältskären. 

© Bode-Museum

Slagfältets kirurgi

För de soldater som sårades under stormaktstidens otaliga krig fanns inte mycket hopp. Fältskärens roll var först och främst att avlägsna skadade lemmar.

4 mars 2019 av Set Mattsson

Dalkarlarnas anfall mot den starkt förskansade ryska re­dutten under slaget vid Pol­tava 1709 slutade i en katastrof. Efter en kort stund täcktes marken nedanför av döda eller sårade karoliner. Några av de skadade kröp jämrande bort mot ett skogsbryn i ett försök att undkomma de ryska musköternas kulor och bajonetter.

Vissa hade tur och hjälptes bort av kamrater som bar dem till den skyddande skogen på improviserade bårar. Där väntade en 28-årig preussare. Hans namn var Jakob Schultz och han var dalregementets fältskär under slaget vid Poltava sommaren 1709. Till sin hjälp hade han tre fältskärsgesäller, som tillsammans med sin mäster såg hur deras förband led en kraftig förlust. 

Brännvin enda bedövningsmedel

Snart var de omgivna av lemlästade män som vrålade ut sin smärta efter att deras kroppar utsatts för den ryska ammunitionen. Jakob Schultz och hans gesäller hade inte mycket tröst att erbjuda. Med brännvin som enda medel att lugna sina patienter gick de lös på dem med kultänger, knivar, krumsaxar, trepaneringsborrar, sågar och brännjärn. Luften mättades med de fräna dofterna av färskt blod och bränt kött och vrål från soldaterna som utsattes för den barbariska behandlingen.

Sannolikt hade de flesta av dem skottskador och om de inte haft turen att träffas i en arm eller ett ben som kunde amputeras av fältskären var prognosen dålig. Om kulorna trängt in i kroppen och skadat inre organ hade de bara en plågsam död att vänta. Det finns uppgifter som visar att barmhärtighetsmord förekom bland de svårast skadade. 

Stelkramp och sårdifteri

Störst chans att överleva hade de som fått ytliga sticksår av bajonetter, pikar eller värjor. Men då krävdes det att såren hölls rena för att undvika komplikationer i form av stelkramp, gasbrand, sår­difteri eller kallbrand. De varma sommardagarna som följde på slaget innebar att bak­te­rierna frodades och under den följande månaden dog många karo­liner av sina skador. De som lyckades överleva blev ofta invalidiserade för resten av livet.

Slaget vid Poltavas slutskede skildrat av den samtida konstnären Pierre-Denis Martin.

De flesta som skadats under drabbningen fick dock ingen vård alls. De dog chockade och uttorkade under den brännande solen, även om man flera dagar ef­ter slaget kunde hitta sårade män som fortfarande levde bland de ruttnande liken.

Bardskärare och fältskärer

Vid den här tiden hade fältskärer hjälpt sårade och skadade i ett par hundra år – det gällde både militärer och civila. Under tidig medeltid hade kirurgiska ingrepp gjorts av munkar, men 1274, vid kyrkomötet i Le Mans, förbjöd påven munkordnarna att utföra operationer. Istället kom badare – badmästare vid badinrättningar, och bardskärare, sår­läkare, att bilda ett eget skrå. 

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Ordet bardskärare betyder i grunden samma sak som barberare, alltså en person som klipper skägg och hår (jämför med tyskans Bart, skägg, eller latinets barba, som betyder samma sak). Dessa bardskärare, eller barberare, kombinerade upp­gifter som att skära skägg och hår med att åder­låta, dra ut tänder och tömma varbölder på den civila befolkningen, men anlitades också för att bedriva sjukvård i krig.

I Sverige skulle det dröja mer än tvåhundra år, till 1496, innan bardskärare erkändes som ett yrkesskrå. I ett reglemente utfärdat av Johan III 1571 fick det så kallade bardskärarämbetet i uppgift att förse den svenska armén och flottan med fältskärer.

Fältskär i varje fotregemente

Fältskärernas arbete handlade länge om att skära av lemmar och sedan hälla kokande olja på såret för att hejda blödningen. Även om deras metoder var primitiva och deras anseende lågt, hade de sin givna plats på de europeiska slagfälten. 

Redan 1613, i början av den svenska stormaktstiden, bestämdes det att det vid varje svenskt fotregemente skulle finnas en regementsbarberare och fyra gesäller som benämndes kompanibarberare. Dessa barberare kom ofta från Tysk­land och hade en bristfällig utbildning, även om många hade erfarenhet av sårbehandling. 

Situationen ändrades något 1686 då Karl XI bestämde att fältskärerna skulle avlägga prov inför fältskärsämbetet i Stockholm. Att ämbetet i samma veva hade bytt namn till det mer vetenskapligt klingande Societas chirurgica, Kirurgiska societeten, påverkade inte kårens kompetens nämnvärt. 

40 procent av patienterna dog

Uppgifter visar att cirka fyrtio procent av de skadade soldater som behandlades av fältskärer dog, ofta under våldsamma plågor. Den vanligaste dödsorsaken var sannolikt infekterade sår. 

Visserligen tvättades såren och dränktes i terpentin, het olja, mjölk eller någon salva, men de svåra hygieniska förhållanden som soldaterna levde under gjorde det svårt att hålla skadorna rena.

Någon annan behandling än invalidiserande amputationer för att hålla infektionerna borta fanns inte, förutom att de sårade kunde få drycker som skulle ha en vätskedrivande effekt.

Bara tolv läkare i Sverige

En orsak till att vården i fält höll en primitiv nivå var att den medicinska vetenskapen i sin helhet var starkt eftersatt i Sverige. Visserligen hade Uppsala fått sin första medicinska professur 1595, men av de knappt 1 300 studenter som totalt deltog i undervisningen på universitet 1656 var det bara en som studerade medicin. Några år senare, 1663, fanns det endast tolv läkare i landet varav åtta var svenska.

Bristen på läkare och deras bristfälliga utbildning skulle bland annat drabba Karl XI. När han, efter att i flera år haft problem med svåra magsmärtor, 1697 blev akut sjuk i vad som skulle visa sig vara cancer, behandlades han i huvudsak med olika typer av lavemang som skulle vara både laxerande och smärtstillande. Vid ett tillfälle kurerades kungen med bröd som dränkts in i portvin som tillsammans med pulveriserade nejlikor lades på hans mage.

Behandlingen var givetvis utan effekt. Kungen avled i april samma år. Hans sista tid hade varit fylld av smärtor, men det enda hans livläkare kunnat erbjuda som lindring var varma bad med aro­matiska örter.

Karl XI:s benbrott missköttes

Det var dock inte första gången kungen fått erfara den primitiva vården. På hösten 1681 föll han av sin häst och bröt benet. Det dröjde åtta timmar innan en fältskär tog hand om det svåra benbrottet, och denne utförde sin uppgift så klumpigt att han senare fråntogs rätten att utöva yrket. 

Kungen fick tillbringa hela vintern i en sjuksäng i Kungsör eftersom läkningen drog ut på tiden och benpiporna inte ville växa samman. Många i Karl XI:s omgivning fruktade att han skulle dö, men kungen tillfrisknade, även om han under resten av sitt liv hade svårt för att gå och ibland tvingades använda käpp.

Den misslyckade behandlingen av Karl XI:s benbrott gjorde att kungen fick svårt att gå resten av sitt liv.

© Nationalmuseum

Karl XII:s ben blev kortare

Drygt tjugo år senare råkade hans son, Karl XII, ut för en liknande olycka när den svenska armén befann sig i ett tältläger utanför den polska staden Krakow. Kungens häst snavade och Karl XII fick den över sig, och bröt sitt vänstra lårben. Det förbands av några fältskärer, men inte bättre än att det läkte fel. Det innebar att det vänstra benet blev tre centimeter kortare än det högra, vilket gjorde kungen halt.

Just Karl XII visade ett stort intresse för militärsjukvården. Under fälttåget i Polen och Ryssland, som ledde fram till slaget vid Poltava, fanns både stabsmedikus, regementsfältskärer och deras gesäller med på arméns lönelista. Dessutom fanns det fältapotekare som hade hand om både hov- och fältapoteket där det ingick exempelvis salvor, oljor och kryddor, laxer- och kräkmedel.

Utspridda läger minskade sjukdomar

När karolinerna slog upp sina läger spred de sig över ett milsvitt område för att minska risken för att smittsamma sjukdomar skulle sprida sig. Soldaterna fick också order om att hålla sig rena, koka sitt dricksvatten och spetsa det med brännvin. De var dessutom noga med att bygga latringropar.

Främst var det olika infektionssjuk­domar som spred skräck bland soldaterna. Men genom att man spred hären över ett stort område minskade sjukligheten och dödstalen sjönk.

Vintern 1708–09 befann sig den svenska armén i Ukraina på jakt efter sin ryske motståndare som ständigt smet undan. När trupperna var på väg mot staden Gadjatj sjönk temperaturen dramatiskt. Den kraftiga kölden fick svåra konsekvenser för de marscherande soldaterna. När de i december nådde fram till Gadjatj hade ryssarna redan bränt ned de flesta av husen till grunden. 

Mer än hälften av de hungriga och frusna soldaterna fick söka skydd i tält. Många dog av köld och den 23 december bestämde sig Karl XII för att lämna staden med sin armé för att fortsätta jakten på den ryska tsarens trupper.

En 1800-talsskildring av en amputation på slagfältet.

© Wellcome Images

Amputerade förfrusna kroppsdelar

Efter sig lämnade de många skadade och förfrusna som i de provisoriska fältlasaretten fick uppleva en helvetisk jul- och nyårshelg. Fältskärerna arbetade dag och natt med att amputera förfrusna kroppsdelar från de köldskadade karolinerna.

En av dem var den 16-årige gardesfänriken Gustaf Abraham Piper. På julafton anlände han till fältskären svårt medtagen i dysenteri, eller fältsjukan, som åkomman också kallades. När en dräng drog av honom hans bomullsstrumpor följde det mjuka skinnet med. Han hade ingen känsla i sina förfrusna hälar och tår. 

Fältskären lade om hans fötter och knep med en tång bort den unge fänrikens tår. Men när han senare – eftersom hälarna fortfarande var svarta av död vävnad – ville amputera båda benen nedanför knät, vägrade en sannolikt skräckslagen Piper acceptera behandlingen. 

Enligt Pipers dagboksanteckningar ”torde man bruka våld på mig och binda mig för att förrätta operationen”. Piper hade tur när regementsfältskären vid Hälsinge regemente tog sig an hans fall. Med en hovtång knep fält­skären av det svarta köttet från hälarna och lyckades rädda fänriken från amputation. Han kunde så småningom återvända till sitt regemente och efter sju års fångenskap återkom han till Sverige, där han dog 1761.

Kirurgernas intåg

Efter stormaktstiden förändrades situationen för fältskärer på flera sätt.

Den verkligt stora förbättringen inträffade under Adolf Fredriks regeringstid (1751–71), då en professur i anatomi och kirurgi inrättades i Stockholm. Samtidigt började kirurgin statusmässigt närma sig den medicinska professionen, och behandlingsmetoderna blev mer sofistikerade.

Från 1797 fick fältläkare möjlighet att genomgå en examen i kirurgi och fick då titeln Kirurgie magister. Dessa, enligt den tidens måttstock välutbildade, kirurger började nu successivt ersätta fältskärerna, som dock fanns kvar under hela 1800-talet. Den 31 mars 1898 avlades det sista provet för fältskärer i Sverige.

Publicerad i Populär Historia 4/2007

Kanske är du intresserad av...

Läs också