Rapporter från rikets provinser

För folket i socknarna runt Hedemora blev vintern år 1821 en skräckens vinter, en vargavinter. Det började den 12 januari. Sjuårige Jan Carlsson i Garpenberg hittades ihjälriven och svårt sargad av varg.

Knappt tre veckor senare blev elvaåriga Stina i By socken dödad av varg. Den 10 februari drabbades Husby socken, där vargen tog gossen Jan Sandstedt, 13 år, och flickan Anna Jansdotter, 10 år. Den 18 mars fick sexårige Anders Olsson i By socken sätta livet till och den 23 i samma månad skördades det sista offret, lilla Stina Mattsdotter, 3 år gammal, hemmahörande i Garpenberg.

Nio månader senare skrev provinsialläkare Gabriel Tobias Ström sin årsrapport till Sundhetskollegium i Stockholm. Däri bokförde han de dödade barnen under respektive månad med namn, ålder, socken och dödsorsak. Han tillfogade inga reaktioner inför det hemska som skett. Däremot gav han en kort sammanfattning av de rykten som varit i omlopp i bygden. Det inträffade var ovanligt, det framgår av hans referat.

Fattigdom och okunnighet

När Gabriel Ström år 1808 tillträdde som provinsialläkare i Hedemora var han 38 år gammal. På nyårsaftonen 1835 skrev han sin sista rapport till Sundhetskollegium. Då var han i sitt sextiosjätte levnadsår och hade tjänat människorna kring Hedemora och Västerdalälven i 28 år. En enda gång fick han anledning att rapportera om mördarvargar. Det var inte vargar som var de stora massmördarna i hans distrikt. Liksom i rikets alla övriga delar hette de Fattigdom, Sjukdom och Okunnighet.

Hedemora provinsialläkardistrikt var till ytan stort, vilket Gabriel Ström ofta fann anledning att påpeka. Det omfattade städerna Hedemora och Säter samt 19 socknar därtill. De mest avlägsna var Transtrand och Lima socknar vid Västerdalälven. Inte så långt efter Ströms frånträde delades distriktet upp i flera.

Gabriel Ström och hans många kolleger runtom i landet har lämnat ett märkligt historiskt arv. Det består i årsrapporter till den centrala tillsynsmyndigheten. Fram till 1813 hette denna Collegium medicum, därefter Sundhetskollegium. Från 1878 gick rapporterna till Medicinalstyrelsen. Ryggraden i det omfattande systemet var provinsialläkarnas årsberättelser. Dessa finns bevarade från 1769 till 1963. Därtill kommer en rad andra rapportserier.

Under Sundhetskollegiums tid skrev man rapporter om hospital och lasarett, bad och brunnar, barnmorskor och förlossningar; om gratis sjukvård och fri medicin till fattiga, militär sjukvård och utredningar i fall av ond bråd död eller skada (s k medikolegala rapporter); om apoteksinspektioner, hälsovårdsnämnder och vaccinationer.

Under de sista hundra åren tillväxte antalet rapporttyper i takt med sjukvårdens utveckling. Men redan exemplen ovan ger en aning om värdet av den informationsmassa som provinsialläkarna och andra inom läkarskrået skrev ihop under nästan tvåhundra år.

En närmare granskning av rapporterna från 1800-talets första hälft visar att det fanns en mall för provinsialläkarnas årsberättelser. Naturligtvis förändrades den med tiden och den följdes inte alltid av alla. Några läkare var goda författare och lade gärna ut texten, andra skrev ogärna och torftigt. Ibland bjuder rapporterna på små litterära mästerverk, såsom när provinsialläkare Engman i Åbo år 1779 berättar om en präst som återhämtat sig från temporär minnesförlust och inleder med orden: ”En hederlig Präst på landet förlorade hastigt minnet och sväfvade på målet.”

I rapporten för Strömstad år 1814 beklagar författaren att han inte hunnit göra den vetenskapliga undersökning av syfilispatienterna som han planerat, bland annat därför att han hindrats av ”Krigshärarnas buller” och ”fruktan för Norrsk invasion”. Det krig han åsyftar är det hittills sista som Sverige tagit aktiv del i! Vid sådana passager blir läsaren lätt förlorad i historiska betraktelser.

Säkert finns det läsare som får glädjerysningar inför de rapporter som författades av stadsläkaren i Hudiksvall, Samuel Wallner. De är fyllda av meteorologiska iakttagelser, inklusive värden för månadsvariationen. De medicinska noteringarna inskränkte han till ett absolut minimum.

Väderleken hörde länge till de fasta punkterna i rapporterna. De flesta myndighetspersoner utnyttjades som väderrapportörer. I läkarnas fall var det logiskt, eftersom man ansåg att väderleken var en viktig sjukdomsorsak. Ströms företrädare i Hedemora hette Carl Magnus Blom. Han tjänstgjorde i hela 40 år och redogjorde alltid mycket noga för vädret. Sålunda kan vi läsa att året 1779 inleddes med ett par klara och kalla dagar som gav ”hårdt och slingrigt åkföre”.

Blom, som avlagt examen inför självaste Carl Linné, hörde till dem som även noterade ”händelser i naturen”. 1779 såg han den första blåsippan den 26 mars och hörde göken den 4 maj.

Ett rop på hjälp

Noteringarna om väder, flora och fauna ledde ibland till kommentarer om årsväxten. Hösten 1812 blev vårsäden i Västerdalarna förstörd av frost och ihållande regn. Ström fruktade för befolkningens hälsa under det stundande året och avslutade sin rapport med ett rop på hjälp.

Att döma av rapporten för 1813 blev året trots allt inte så eländigt som provinsialläkaren fruktat. Det viktigaste ämnet för årsberättelserna var annars ”farsoterna”, d v s epidemiska sjukdomar. Därtill kunde läkarna ta upp särskilda fall av medicinskt intresse. Epidemierna beskrevs generellt och uppvisar ungefär samma mönster år från år. Man angav alltid i vilka socknar sjukdomen härjat, men några få läkare meddelade dessutom gårdsnamnen.

De särskilda fallen är ingående skildrade och för läsaren nära individerna, även om namnen inte anges. Gabriel Ström skrev sällan om enskilda fall, men 1811 rapporterade han om ett barn som fötts utan ”minsta Spår till Kjön”. Berättelser om missfoster är annars sällsynta. Läkarna förefaller ha varit mer upptagna av flertalets lidanden.

Oseder på apoteken

I berättelserna skulle också rapporteras om distriktets övriga hälsovårdsinstitutioner såsom hospital, apotek, brunnar och barnmorskor. I sin berättelse för 1818 uppehåller sig Gabriel Ström helt och hållet vid de ”oseder” han iakttagit på apoteken. För recept på ”våldsamma” läkemedel (d v s medel som innehöll gifter, framför allt opium) ville han införa regeln att de bara skulle få expedieras en gång. Alltför ofta, menade han, lånade man sådana recept av varandra. Som läkare var han rädd att den vägen bli orsak till någons död.

Han ville också att apoteken skulle få ett särskilt rum, där kunderna fick inta sina magkurer av ”Bäska Tincturer försatta med en duktig portion Brännwin”. Dessa kurer var mycket populära bland allmänheten och utgjorde en viktig inkomstkälla för ”Småstads Apothekare” men kunde ”försätta Apotheket i en Kroglik belägenhet”. Ett annat oskick fann han vara tobaksrökning inne i apoteken. Det tycks främst ha varit personalen som ägnade sig åt sådan ”snuskighet”.

Nervfeber och rödsot

De flesta av de sjukdomsnamn vi använder idag är tillkomna under 1800-talets sista årtionden eller senare. När Gabriel Ström kämpade för sina patienters liv och väl hade han helt andra namn på deras lidanden. Namnbruket varierade dessutom över landet och angav oftare en typ av symptom än en speciell sjukdom. I Ströms rapporter grasserar nervfeber (tyfoidfeber orsakad av bakterien salmonella typhus), rötfeber (fläcktyfus), rödsot (dysenteri), frossan (malaria), ophtalmier (ögoninflammationer), flussfeber (influensa) och pleuresie (lung- eller lungsäcksinflammation).

Listan upptar också för oss välkända namn som smittkoppor, mässling, kikhosta, vattkoppor, påssjuka och scharlakansfeber. Lunginflammation uppträder även under sitt nuvarande namn pneumonia. Ältan var ett för tiden känt begrepp som vi idag inte riktigt vet vad det stod för, medan vi kan identifiera choréa s:t viti som danssjuka och difteri kallas fortfarande krupp.

Nervfeber är den sjukdom som förekommer oftast i Gabriel Ströms rapporter. Detsamma gäller för många andra distrikt, även om sjukdomen ibland ges andra namn. Det var samma åkomma som under namnet fältsjukan skördade fler soldaters liv än de egentliga krigshandlingarna. Patienterna fick feber och svåra magsymptom. Många dog, inte minst bland barnen. Att malarian för inte så länge sedan var en svår plåga också här i Norden, är nog inte allmänt bekant. Febertillstånd med olika ursprung gavs många olika namn – ofta tycks de ha motsvarat vårt bruk av beteckningen influensa.

Färre döda i smittkoppor

Infektioner i luftvägarna och matsmältningsorganen tycks ha varit de verkliga massmördarna. Smittkoppor, som fortfarande var en rätt vanlig sjukdom, dödade allt färre, tack vare vaccinationsverksamheten. Men kikhosta, mässling och difteri tog sin tull av barnkullarna.

Därtill kom sjukdomar som idag är ytterst sällsynta, exempelvis dragsjukan som orsakades av mjöldrygeförgiftning. Mjöldrygan är en svamp som parasiterar på säd. Den medför att kornen sväller upp, därav namnet. Sjukdomen medförde bland annat förtvining av fingrar och tår, när den inte slutade med döden.

Mätt med dagens mått var dödlighetstalen fruktansvärda. När Gabriel Ström i juli 1810 kallades att bistå invånarna i Nås, Järna och Floda socknar, där rödsoten härjade, fann han omkring 100 insjuknade personer. Före månadens slut hade 39 av dem avlidit. Fattigdom och okunnighet förklarar till en del de höga dödstalen.

Fattigdomen visade sig i många skepnader. Undernäring hörde till vardagen, liksom felnäring. För de allra fattigaste var svälten alltid närvarande. 1815 rapporterar Simon Landeberg i Strömstad att han kallats att undersöka liket av ”en Norrsk Tiggaregubbe, funnen död i Skogen vid Hogdals gästgivaregård”. Gubben ”syntes hafva dött af hunger; ty magen och tarmarne woro aldeles toma”.

Fattigdomen visade sig också i dåliga kläder och usla bostäder. I rapporten för Strömstad 1818 noteras februari som en månad med obetydlig sjuklighet, undantaget ”Wallhjon och annat fattigt Folk som woro illa klädda om fötterna och af den fuktiga jorden i skog och mark ådrogo sig häftig Catarhalhosta samt Sidostyng”. Året innan hade många i distriktet fått frostskador under en sträng köldperiod.

Usla bostäder

Bostäderna var för de fattigaste inte mycket mer än kojor. Men också de mer välbyggda stugorna var små och överbefolkade. När kopporna 1824 bröt ut på de bohuslänska öarna for Landeberg på inspektion.

I alla stugor, hvarest koppsjuka funnes, var mycket qvalmigt och varmt, 2 a 3 sjuke lågo tillsammans i en säng, och aldrig ombyttes hvarken lintyg eller lakan så länge sjukdomen varade. Underligt nog, att kopporna, med en sådan behandling, kunde vara så godartade. Jag predikade ifrigt för Allmogen om renlighet och frisk luft, samt de sjukes åtskiljande i särskilda sängar; men jag rönte lifliga motsägelser och jag vet af ärfarenheten huru ogörligt det är, att besegra det sämre folkets vantro.

Som en röd tråd genom provinsialläkarnas rapporter går kampen mot ”Snusket”. Det hade sin grund i fattigdom och fick riklig näring av okunnighet. Landeberg berättar att mödrarna i hans distrikt använde blöjorna tills de var så impregnerade med urin och avföring att de inte längre gick att böja. I stället för att bada barnen spottade mödrarna på de smutsiga kroppsdelarna och torkade av med en nedsölad trasa eller sin egen kjortelfåll.

Allmänhetens inställning till medikamenter var ofta avog. Gabriel Ström var sparsam med ord och känslor, men i 1809 års berättelse kan han inte låta bli att beklaga sig över ”allmogens” oförstånd. När rödsoten härjade i Husby socken var det få som utnyttjade den medicin som fanns. Istället användes egna huskurer, t ex krita, krut eller brännvin.

Maskplågan var en ständig följeslagare till snusket. Många tarmåkommor orsakades eller förvärrades av inälvsmask. Ibland ledde maskinvasionen till döden. 1822 kallades Landeberg till ett nyfött barn, som var oroligt, ideligen nyste och hela tiden dreglade. Han fann att barnets näsa och tandkött var invaderat av mask. Också ”Modren sjelf hade ett stort förråd deraf i genitalia, hvaraf hon ofta haft svårighet att kasta urin”. En torparhustru med samma problem ordinerades insprutning med en tobaksdekokt, som lär ha hjälpt henne.

Vad kunde då läkarna göra annat än dela ut goda råd? Av behandlingsmetoderna förstår man att läkarna oftast visste lika lite om sjukdomsorsakerna som patienterna. Enligt den medicinska ideologi som rådde före upptäckten av bakterien ansågs sjukdomar vara störningar i kroppens vätskebalans. Särskilt slemmet borde man noga observera. Störningarna kunde ha många orsaker, såsom kyla, olämplig föda, våldsamma känsloyttringar m m. Att många sjukdomar smittade från person till person var man högst medveten om. Att rapportera om smittvägarna var en av läkarnas uppgifter. I Dalarna spriddes bland annat smittkoppor med soldater, tiggare, forbönder och gårdfarihandlare. Bilden var ungefär densamma i övriga distrikt.

Sunt förnuft

Läkarnas hjälpmedel bestod i sunt förnuft, mer eller mindre verksamma ingrepp och medikamenter samt ren magi. Syftet var att återföra patienten till ”sunda vätskor”. I februari 1823 utbröt i Strömstadsdistriktet något som kanske var halsfluss.

Öfver 20 personer voro besvärade häraf; 2ne dogo af qväfning: de öfrige blefvo alla frälsta genom starka åderlåtningar, Iglar, fotbad, retande Klysterier, spanska flugor med Opium, emollierande omslag och ångor, injectioner o.s.v.

Simon Landebergs ”regim” kräver nog vissa förklaringar. Åderlåtningar och iglar skulle rena blodet. Bruket av iglar var inte bara av ondo. Idag har man åter börjat använda dem när man behöver säkra blodgenomströmningen, exempelvis vid transplantationer. Klysterier var ett annat ord för lavemang, d v s olika dekokter som sprutades in i stolgången, oftast för att åstadkomma tömning.

Spanska flugor var egentligen skalbaggar, av arter som innehöll drogen kantaridin. De krossades, blandades med andra ämnen och anbringades på huden, ofta i form av ett plåster. Detta retade huden och orsakade stora blåsor som sedan skars upp, så att vätskan kunde rinna ut. Vanligen sattes de i nacken. Ämnet kantaridin påverkade även urinvägarna och orsakade blodträngning i könsorganen. Emollierande omslag var olika former av uppmjukande gröt- och salvomslag. Med ”injectioner” slutligen åsyftades inte intravenösa sådana. I stället handlade det om insprutningar i kroppsöppningarna, främst tarmen.

Kvicksilver och bly

Av de medikamenter som stod läkarna till buds under 1800-talets första hälft fastnar man gärna vid de ”heroiska” eller ”våldsamma” medlen som kvicksilver, svavel, bly och arsenik. I många fall var de också verksamma men hade biverkningar som kunde bli lika förfärliga som den ursprungliga sjukdomen. Man förstår Gabriel Ströms ängslan inför bruket att låna varandras recept på dylika gifter.

Från växtriket hämtades flera verksamma medel, däribland det välsignade kininet. Äkta kinabark var dock dyrt, så på fattiga patienter prövade man först billigare substitut eller utspädningar. Hjälpte inte dessa, kunde dock även den fattigaste få äkta kinin på fattigvårdens bekostnad. Ett annat verkningsfullt medel var valeriana, som framställdes av vänderot. Drogen är nervlugnande och blodtrycksstegrande.

En del av de medel som hämtades från växter var lika farliga som mineralen. Opium var populärt både bland patienter och läkare och kunde i små doser göra nytta. Belladonna, nikotin och malört var inte heller att leka med. Läkarna förefaller nog ha varit försiktiga, men eftersom de hade så dålig kunskap om sjukdomsorsaker prövade de sina medel på allt och alla. Var ett medel verksamt i ett sammanhang ville man gärna tro att det kunde bota allt.

Dyrbar magi

De verkliga undermedlen var till stor del magiska, såsom theriak, en komposition som ännu 1927 fanns att köpa på apoteken. Då innehöll medlet lakrits, myrra, saffran, zittverrot, kardemumma, valerianarot, gentianarot och angelikerot – dyrbara men knappast magiska ingredienser. Mellan 1783 och 1908 upptogs det i farmakopén med 56 olika ingredienser, däribland ormkött. Då var det mycket dyrbart och användes som det sista, ofelbara botemedlet.

Många av de läkemedel som utvanns ur växter och djur var i något avseende verksamma eller åtminstone allmänt behagliga. De verkliga botemedlen var däremot få. Läkarnas sunda förnuft och goda råd ifråga om hygien var nog ofta den bästa hjälpen. Men även ren magi kunde uppenbarligen vara verksam, åtminstone som psykologiskt ”stärkande medel”.

Att allmänheten glatt praktiserade Simon Landebergs magiska kur är inte så förvånande. Deras egna huskurer var oftast betydligt mer drastiska. Och fastän metoderna för dagens läsare förefaller egendomliga, så ger Simon Landebergs, Gabriel Ströms och alla de andra läkarnas rapporter ändå intrycket av att deras insatser faktiskt räddade många patienter från livslångt lidande eller för tidig död. Naturligtvis talar de i egen sak och väljer gärna ut exempel på lyckade kurer. Men önskan att meddela andra de erfarenheter och kunskaper de själva insamlat förefaller ha varit det viktigaste urvalskriteriet.

En elvaårig flicka hade sår i huvudet som inte ville läkas. Av en klok gumma fick hon en salva att stryka på. Redan efter ett dygn började flickans huvudsvål, ansikte och underliv att svälla upp. Hon kräktes och tänderna lossnade. Flickans fader sökte råd hos Gabriel Ström och visade honom salvan. Salvan visade sig bestå av jäst och vit arsenik. Ström ordinerade intag av svavelbunden pottaska, baddning av huvudet med mjölk, mjölkdiet och slutligen kinin. Efter tre veckor var flickan återställd. Det verkar troligt att hon utan läkarens bistånd hade gått en kvalfylld död till mötes.

Fallet med flickan och arseniksalvan är också positivt på så sätt att fadern brydde sig och sökte läkarhjälp i tid. Det var enligt läkarnas vittnesmål långtifrån alltid fallet. 1849 berättar extra provinsialläkaren i Vrigstad utanför Jönköping om en familj där tre barn efter varandra dog utan att föräldrarna gitte begära hjälp. Först när husfadern själv blev sjuk tillkallades läkaren.

Läkaren i Vrigstad hette C A Baeckström. Hans möte med smålänningarna blev uppenbarligen en chock. I två mycket upprörda rapporter för åren 1847 och 1849 beskriver han de enligt honom otroligt snåla och okunniga bönderna i Västra härad, vilka var totalt likgiltiga för allt samhällsnyttigt men söp hejdlöst och helt förlitade sig på åderlåtning och magiska läsningar.

Det för läkaren mest upprörande var att bönderna vägrade avstå ett endaste öre till en barnmorska. Baeckström ville att församlingarna skulle förpliktas hålla barnmorska likaväl som folkskola. Något annat torde inte verka ”på stenhårda bondehjertan”, för ”männerna hafva ingen känsla för lidandet, sålänge de sjelfve äro derifrån förskonade”. En inte ovanlig konsekvens av oskickligt biträde vid förlossningar var barnsängsfeber, som ofta slutade i en plågsam död.

I rapporten för år 1818 berättar Landeberg i Strömstad om ett fall av barnsängsfeber. Febern inträdde ett par dagar efter förlossningen den 4 februari. De följande nio dygnen tycks Landeberg ha följt patientens tillstånd nästan timme för timme. Den 10 och 11 februari måste han dock ut till andra patienter och får bud om att kvinnan dött.

Han skyndar sig tillbaka och hittar henne ännu vid liv men ”i djup vanmakt”. Han lyckas väcka henne ur koman genom att frottera panna, tinningar och fötter med ljummet vin. Nu stannar Landeberg hos sin patient. På morgonen den 17 februari, berättar han, vaknade patienten efter en natts ”lätt och stilla sömn ... med fullkomlig lindring i alla symptomer till min och hennes sörjande Mans och vänners stora glädje”.

Stolthet och glädje

Simon Landebergs utförliga fallbeskrivningar förmedlar över tid och rum en stolthet och glädje över lyckade behandlingar som varje läkare idag bör kunna känna igen. Trots stora brister i resurser och kunskaper förefaller provinsialläkarna ha gjort mycket gott, både för sina patienter och för den framtida läkarvetenskapen.

År efter år byggde de på sina erfarenheter och lärdomar och genom rapporter och uppsatser lämnade de sitt kunskapsarv vidare. Av detta framgår att deras kanske viktigaste arbete var att slåss mot likgiltighet och vantro. C A Baeckströms berättelse om bonden som inte tyckte om sin medicin får tjäna som slutvinjett på denna lilla hyllning till alla de provinsialläkare som under tvåhundra år tjänade den svenska ”allmogen”.

En bonde från Hultsjö Socken kom till mig förlidet år och var besvärad af en lefverinflammation. Jag ordinerade härför piller att intaga några gånger om dagen, samt en salva att ingnida på lefvertrakten. Jag gjorde nu, enligt min vana, bonden begriplig på medikamenternas nyttjande jemte en tydlig beskrifvning på signaturen. Sedan bonden börjat intaga af pillerna fann han deras smak så vidrig att han i deras ställe åt upp salvan och ingned pillerna på lefverregionen.

Publicerad i Populär Historia 6/1994