Beriberi

Det var den 12 juli för precis ett sekel sedan. I början av april 1903 hade den tremastade stålbarken P Wikström J:or lämnat Chittagong i nuvarande Bangladesh med en rislast destinerad till Port of Spain i Trinidad. Efter att ha rundat Godahoppsudden i hård storm tre veckor tidigare siktade man nu Saint Helena.

Lutad mot skeppets reling stod den tjugotvåårige jungmannen Albrecht Lindström och skrev ett brev hem till sin pappa i Norrköping. Han hoppades kunna posta brevet på den isolerade atlantön. Fartygets kock och Albrecht hade nyss tagit mod till sig att gå akteröver och föreslå kapten Philenius ett uppehåll på Saint Helena – inte för att Albrecht skulle kunna lämna brevet, utan av en betydligt allvarligare anledning som antyds i hans brev:

”Timmerman har varit sjuk nu i 14 dagar; ganska svårt för övrigt. Han har knappt icke fått behålla någon mat i sig under hela tiden, så han har magrat av betydligt på kuppen. Två à tre av oss har fått benen oppsvullna, så att vi har litet svårt att gå. Kapten säger att det beror på ombyte av klimat. För övrigt är jag Gud ske lov fullt frisk.”

Brevet blev dock aldrig postat. Kapten Philenius företrädare hade varit alltför spendersam med redarens pengar och blivit avskedad per telegram ett år tidigare. Philenius själv vågade nu inte riskera ett dyrbart läkarbesök på Saint Helena.

En vecka senare dog timmermannen. Inom ytterligare tre veckor dog kaptenen, kocken, Albrecht och fartygets förste styrman. Övriga åtta besättningsmän insjuknade även de. När de sist avlidna skulle sänkas i havet orkade kamraterna knappt lyfta dem över relingen. De överlevande räddades av en fransk ångare, som tog den mer eller mindre redlöst drivande P Wikström J:or på släp in till bestämmelseorten Port of Spain. Brevet kom hem till Sverige på botten av Albrechts sjömanskista ett halvår senare.

Sjukdomen som hemsökt P Wikström J:or och förvandlat besättningens värld till ett obegripligt inferno var beriberi (singalesiskt ord som betyder ”stor svaghet”). Den är känd i kinesiska källor ända från 600-talet, och finns belagd sedan 1500-talet i nuvarande Indonesien. Under 1800-talet var sjukdomen så vanlig i Japan att man talade om den som en nationalsjukdom (under namnet kakke). Men lika tragisk som berättelsen om Albrecht och hans kamraters öde är, lika upplyftande är historien om hur läkarvetenskapen lyckades reda ut vad som orsakar beriberi och framställa botemedel mot sjukdomen. Denna historia berättas av Kenneth J Carpenter i boken Beriberi, white rice and vitamin B, utgiven år 2000.

Sjukdomen börjar med att fötterna domnar. Ett tidigt tecken kan vara att den drabbade glömmer att ta på sig skorna eftersom han inte känner att han är barfota. Bristen på känsel sprider sig med förlamning vidare uppåt kroppen och snart blir benen obrukbara.

Man har ibland skilt på ”torr” och ”våt” beriberi där den senare karakteriseras av att benen och sedermera även bålen svullnar upp. Den sjuke blir kraftlös, och så småningom inträder andnöd, kräkningar och hjärtklappning. Då är slutet nära.

Något som tidigt förbryllade läkarna var att kvinnoroch barn nästan helt förskonades, förutom under amningsperioden. Man förvånades även över att det bland männen var de starkaste och till synes mest robusta som först föll offer för sjukdomen. Dessutom var vissa grupper mer utsatta än andra. Det gällde till exempel soldater och fångar. Hos japanerna var sjukdomen i övrigt främst begränsad till medelklassen; de rikaste och de fattigaste klarade sig undan. Normalt drabbades inte heller västerlänningar, men under det sena 1800-talet började sjukdomen härja speciellt bland de norska segelfartygens besättningar.

I de äldsta kinesiska nedteckningarna tänkte man sig att sjukdomen på något sätt orsakades av själva marken den sjuke gått på, eftersom den började i fötterna. Man föreställde sig den som en giftig gas, som likt fukt stiger ur varm jord. Detta påminner starkt om den så kallade miasmateorin som var den vanligaste förklaringen till sjukdomen ännu vid mitten av 1800-talet. Enligt denna kom smittämnet just ur varm och fuktig mark, något som stämde med dess säsongsvisa uppträdande.

Under 1800-talet gjordes stora framsteg inom naturvetenskaperna. Bland annat upptäckte medicinarna förekomsten av sjukdomsalstrande mikroorganismer och kemisterna lyckades isolera äggviteämnen, proteiner. Med nya upptäckter öppnas nya dörrar, även om betydelsen av detta lätt kan överskattas.

Enligt Carpenter kom diskussionen om vad som orsakar beriberi att stå mellan huvudalternativen infektion av mikroorganismer respektive brist på något näringsämne. I det senare fallet trodde man gärna att det handlade om just proteinhalten i födan. Som så ofta i forskningssammanhang fäste sig individer och grupperingar alldeles särskilt vid någon av förklaringsmodellerna. Detta kom att få konsekvenser på både gott och ont för gåtans lösning.

Motsättningarna var speciellt skarpa inom den japanska krigsmaktens läkarkår. Bakgrunden till detta var bland annat att flottan byggts upp under brittisk ledning, medan armén organiserats efter tyska förebilder och med tyska instruktörer.

I Tyskland stod mikrobiologin stark under sin ”fader” Robert Koch. I England hade man traditionerna från James Cooks världsomseglingar och den framgångsrika kampen mot bristsjukdomen skörbjugg att falla tillbaka på (se Populär Historia nr 2/96).

Trots att läkaren Kanehiro Takaki lyckades få ned antalet fall av beriberi inom japanska flottan dramatiskt på 1880-talet genom att införa ändrad kost ombord på skeppen, ville inte arméns läkare ta till sig kunskaperna fullt ut. De trodde fortfarande på en mikrobiologisk orsak till sjukdomen. Men Takaki hade verkligen kommit lösningen på spåren, även om han felaktigt ansåg att det handlade om proteinbrist.

Takaki var inte den förste att hävda dietens roll för sjukdomens uppkomst. Den holländske marinläkaren Van Leent menade till exempel att han lyckats häva ett svårt angrepp av beriberi bland soldater under en operation i Acehprovinsen på norra Sumatra år 1873 genom att förorda en mer fett- och proteinrik diet. Ett svårbemött argument mot denna syn var dock att de fattigaste, som tidigare nämnts, tycktes vara förskonade från sjukdomen. De borde rimligtvis haft svårast att få ihop till en fullvärdig kost. Därtill kunde motståndarna visa på de stora framgångar som mikrobiologin hade i andra sammanhang.

En forskare som i hög grad skulle bidra till gåtans lösning kom också från det mikrobiologiska lägret. Det var Christiaan Eijkman, även han holländsk läkare,

som i slutet av 1880-talet utnämndes till chef för Laboratoriet för bakteriologi och patologi i Batavia (nuvarande Jakarta) med myndigheternas speciella uppdrag att utreda beriberiproblemet.

Efter att ha injicerat en misstänkt bakterie i ett antal kaniner och apor med svårtolkat resultat, gick han över till höns som försöksdjur. Bytet av djur skedde sannolikt av ekonomiska orsaker; Eijkman insåg att han måste utföra ett stort antal experiment. Detta skulle emellertid visa sig vara ett lyckokast, dock inte för hönsen.

Under andra halvårets experiment 1889 började en del höns att tappa vikt och få svårt att gå för att snart inte alls kunna stå upp och så småningom avlida. Vid en mikroskopisk analys av nerverna i benen fann Eijkman samma slags skador som man tidigare sett hos beriberipatienter. Det enda problemet var att sjukdomen förekom i lika hög grad i gruppen av infekterade djur som i kontrollgruppen. Och plötsligt upphörde djuren att insjukna. Även sjuka höns som ännu levde tillfrisknade. Slumpen tycktes driva gäck med Eijkman.

Till en god forskares egenskaper hör emellertid en utvecklad intuition och förmåga att fånga tillfället i flykten. Eijkman ägde just dessa egenskaper och utnyttjade dem på ett synnerligen systematiskt sätt. Han kunde snart konstatera att hönsen utfodrats med överblivet ris från det näraliggande militärsjukhuset under samma period som sjukdomsfallen uppträdde. Ett byte av kock vid sjukhuset hade emellertid fört med sig att flödet av hönsfoder därifrån upphört i slutet av november – civila höns skulle inte bestås militär förplägnad. Och hönsen tillfrisknade.

Nu följde en lång serie experiment där Eijkman testade den ena hypotesen efter den andra för vad som var så speciellt med sjukhusriset. Carpenter redovisar dessa i detalj i sin bok. Här skall endast nämnas upptäckten av att en diet på polerat ris (det vill säga rena riskärnor utan omgivande hinnor) befordrade sjukdomen, medan den enkelt kunde botas genom att man tillsatte avfallet från poleringsprocessen.

Eijkmans kollega Adolphe Vorderman visade att resultaten också var tillämpbara på beriberi hos människor. Därmed fick en stor del av det märkliga sjukdomsmönstret sin förklaring av olika kosthållning under året och hos olika samhällsgrupper. Ytterligare experiment visade också att sjukdomen inte var beroende av riskonsumtion. Den kunde lika gärna framkallas av en diet på tapiokastärkelse.

Eijkmans slutsats pendlade mellan att själva stärkelsen i ris och tapioka var giftig eller att det trots allt handlade om en infektionssjukdom, men att rishinnorna på ett eller annat sätt gav hönsen krafter att stå emot giftet/sjukdomen. Han var förvisso även inne på tanken att det handlade om brist på något näringsämne, till exempel protein, men mot slutet av 1890-talet tycks han ha övergivit denna idé, bland annat sedan han hade visat att proteinhalten i hinnorna visserligen var betydligt högre än i riskärnan, men att detta inte gjorde någon större skillnad eftersom hinnorna utgjorde en mycket liten del av riskornet.

En vetenskaplig tumregel är att välja den enklaste av i övrigt likvärdiga hypoteser. Eijkmans efterträdare i Batavia 1896, Gerrit Grijns, var också mer positiv till näringsämneshypotesen. Han konstaterade att det aktiva ämnet även fanns i bönor av arten Vigna radiata. Dessa hade lokalt också använts av indonesierna som botemedel mot beriberi och visade sig ha en slående effekt i sjukhusförsök. Grijns kunde emellertid inte själv isolera det aktiva ämnet, så han drog slutsatsen att det måste ha en komplicerad struktur och vara känsligt för till exempel långvarig kokning och annan hårdhänt behandling.

Det skulle i själva verket ta ytterligare ett kvartssekel innan man kunde beskriva en säker metod att framställa vitamin B1 eller tiamin, som ämnet också kallas. Själva namnet vitamin myntades under denna process som en beteckning på ämnen, vilka likt tiamin måste tillföras kroppen i små mängder för att bristsjukdomar ska undvikas. Tiamin behövs för energiomsättningen vid muskelarbete; en orsak till att de starkaste och mest aktiva drabbades först. Naturligt förekommer ämnet i hinnor och groddanlag hos sädeskorn och ris, i potatis, kött med mera. I dag tillsätts det rutinmässigt i mjöl.

Vid tiden för P Wikström J:ors ödesdigra resa fanns således kunskap om att beriberi kan undvikas eller botas med rätt kost både i Japan och i Indonesien.

Den hade dock inte nått de nordiska sjöfartsmyndigheterna. Situationen framgår av en artikel i Norrköpings Tidningar den 17 augusti 1903 med anledning av de ödesdigra händelserna på fartyget i Sydatlanten. De norska myndigheterna, som oroats över en ökande frekvens av sjukdomen på handelsfartygen, hade tillsatt en kommitté några år tidigare. Denna hade lämnat sin rapport till kungen just sommaren 1903. Man anförde där de tre vanligaste hypoteserna – infektion, näringsbrist och förgiftning – och höll den senare för mest sannolik.

Kenneth J Carpenter ger i sin bok även en förklaring till den ökade frekvensen av beriberi på de norska fartygen. Han skriver att de norska myndigheterna i ambitionen att förbättra sjömännens kosthållning hade infört ett nytt reglemente 1895. Rågskorporna av jäst deg, ärtorna och det salta köttet byttes mot färskt bröd bakat ombord på vitt mjöl med bakpulver, torkad potatis, konserverat kött och dito fisk, samt ärtor endast en eller två gånger per vecka; en diet som trots de goda intentionerna innebar att halten tiamin i födan minskade.

P Wikström J:ors kock var norrman. Enligt sjöförklaringen hade kosten ombord bestått av ”salt beef, salt fläsk, ärtor, bönor, ris, kaffe, the, och bröd bakat ombord av indiskt mjöl samt 2ne gånger i veckan preservat med kokt biff”.

Så småningom skulle problemen med beriberi bland sjömän komma att klinga av, kanske lika mycket som en följd av rent transporttekniska omläggningar som av medicinska framsteg. Allt eftersom handelsflottan gick över från segel till ånga blev restiderna kortare, och avbrotten i land gav sjömännen omväxling i dieten. Men dessa kunskaper kom förstås för sent för den unge Albrecht Lindström. Så här slutar brevet han skrev men aldrig postade till sin far:

”Hur har du haft det under den här tiden? Jag hoppas till Gud att du är frisk och kry samt allt är gott och väl beställt där hemma, och måtte det även så vara fallet när jag nu kommer hem. (...) Nu har jag just inget mer att skriva till dig. Vore roligt om du finge det här brevet. Hälsa alla bekanta från din egen Albrecht.”

Att läsa: Kenneth J Carpenter Beriberi, white rice and vitamin B – a disease, a cause, and a cure (2000). Albrecht Lindström & Erik R Lindström Hälsa alla bekanta – Jungman Albrecht Lindströms resebrev 1899–1903 (1996).