Hundra år av smärtlindring

I år är det hundra år sedan aspirinet lanserades och alltsedan dess har det varit den främsta smärtstillaren och feberdämparen av alla. För många har produktnamnet Aspirin blivit synonymt med huvudvärkstabletter i allmänhet. Med aspirinet tog den då unga farmakologiska vetenskapen sitt första stora kliv in i människornas badrumsskåp.

Men aspirin är mycket mer än smärtstillare och ju äldre drogen blir desto fler användningsområden hittar forskarna. I dag är intresset fokuserat på medlets förmåga att skydda mot blodproppar och hjärtinfarkt. Snart kanske aspirin också ordineras mot demens och cancer.

Historien började vintern 1873 i ett trångt laboratorium i Leipzig i Tyskland. Att något märkvärdigt var på gång förstod omvärlden av den odör som spreds i omgivningarna. Bland burkar med livsmedel stadda i stark förruttnelse arbetade en entusiastisk grupp kemister med att döda mikrober. Alla var de sporrade av, som det senare skulle visa sig, ett av de större och mer lyckade misstagen i kemins misstagsrika historia.

Mannen bakom den strålande fadäsen, Herrmann Kolbe, hade övertygat sina medarbetare om att de var privilegierade som fick arbeta 16 timmar om dagen i stanken av ruttet kött och sur mjölk.

Kolbe skulle döda mikroorganismer med salicylsyra. Ämnet hade han själv framställt 20 år tidigare ur salicin, som kommer från pilträdets bark och blad. Redan Hippokrates ordinerade avkok på pilträdets blad för att lindra smärtor och alltsedan dess har salicin nyttjats inom folkmedicinen.

Men Kolbe var inte ute efter en smärtstillare. Nej, högsta mode inom det sena 1800-talets läkekonst var medel mot bakterier och Kolbe som var en duktig kemist tyckte att han var väl rustad för att finna vad han sökte. Även Kolbes medarbetare var dugliga kemister, men ingen av dem hade den minsta erfarenhet av mikrobjakt.

Gruppen tillverkade salicylsyra i stora mängder, de lade köttklumpar på rad och ställde mjölkflaskor bredvid varandra på laboratoriehyllorna. Några av livsmedlen fick ruttna ifred, andra blandade de upp med salicylsyrepulver.

Kolbe hade en idé. Salicylsyra omvandlades till karbolsyra inne i kroppen. Kolbe hade utvecklat metoden att göra just salicylsyra av karbolsyra. I provröret hade han själv studerat hur karbolsyra först blev salicylsyra och sedan karbolsyra igen. Och vad är kroppen annat än ett stort provrör, resonerade kemisten Kolbe.

Alla visste att karbolsyran var bra på att döda mikroorganismer, men alla visste också att ämnet var för giftigt för invärtes bruk. Alltså, vi ger patienterna salicylsyra, det klarar de. Sedan blir salicylsyran till karbolsyra inne i kroppen och mikroberna dör. Det var Kolbes idé.

Och när man prövade på patienter hade salicylsyran förvånansvärt bra effekt. Redan innan de första resultaten offentliggjordes hade Kolbe startat en salicylsyrefabrik i Dresden.

Allt gick efter planerna. Ryktet om det bakteriedödande ämnet spred sig snabbt. Salicylsyra gavs mot infekterade sår, mot tuberkulos, reumatism, dysenteri, difteri, mot alla möjliga infektioner. Och patienterna tillfrisknade.

Livsmedelstillverkare var inte sena att rida på framgångsvågen. De kom ihåg Kolbes hänförda rapporter om köttklumparna som inte ruttnade och mjölken som inte surnade och de blandade frikostigt salicylsyra i sina charkuteri- och mejeriprodukter.

Salicylsyran hade biverkningar, men jämfört med de strålande behandlingsresultaten var de försumbara. Patienterna tog gärna lite magont, huvudvärk och öronsus om de blev botade från sin kolera eller sin lunginflammation.

Så småningom smög sig dock en nyans av tvivel in i de tidigare så optimistiska rapporterna. Visst hade salicylsyran effekt, men den var underlig. Några patienter, de kraftlösa och febriga, blev raskt bättre bara någon timme efter att de fått salicylsyra. Febern sjönk och de piggnade till. Sedan dog många av dem i alla fall bara några dagar senare i sin kolera eller sin lunginflammation.

Den som skulle lösa gåtan med salicylsyrans konstiga verkan var Karl Emil Buss, en ung schweizisk läkare som inte var riktigt nöjd med sina chefers förklaring att salicylsyran blev till karbolsyra inne i kroppen och att karbolsyran dödade bakterierna. Det stämde inte med hans egna iakttagelser. Doktor Buss studerade sina patienters feberkurvor och fann snart ett märkligt samband. När en patient fick salicylsyra sjönk febern, effekten varade några timmar, så gick temperaturen upp. En ny dos salicylsyra och feberkurvan pekade nedåt igen. Mönstret kunde upprepas i veckor, sedan gick patienten antingen hem frisk och kry eller dog feberfri i sin infektion.

Plötsligt slog det doktor Buss. Salicylsyra hade man ju först upptäckt i medel från pilträdet och just sådana medel gav ju de kloka gubbarna och gummorna sina feberpatienter. Kunde det verkligen ligga något i det där gamla skrocket? frågade sig doktor Buss och genomförde ett stort antal studier på sina feberpatienter.

”Mina erfarenheter har visat att salicylsyra ofelbart sänker temperaturen. Vad som orsakar febern har ingen betydelse”, sammanfattade han i en rapport som dignade av kliniska försök och iakttagelser.

Det visade sig snabbt att han hade rätt. Salicylsyra var ingen universalkur mot bakterieinfektioner men väl mot feber.

På ett sätt var det ju ett bakslag för Kolbes planer. Kroppen fungerade inte som ett provrör och som bakteriedödare var salicylsyran ett fiasko. Men att vara ansvarig för att världen fått ett effektivt febernedsättande medel var inte heller något att skämmas för och kommersiellt betydde den terapeutiska omkastningen ingenting för hans salicylsyrefabrik i Dresden. Den hade fortfarande svårt att hinna få fram allt pulver som efterfrågades.

Historien om salicylsyran tar inte slut här. Den fortsätter än i dag men då, 1876, rapporterade en tysk militärläkare, Franz Stricker, om andra och hittills okända egenskaper hos preparatet.

Han hade behandlat några febriga reumatiker med salicylsyra. Febern försvann som väntat men också svullnaden i deras krokiga leder. Stricker gav andra, feberfria reumatiker salicylsyra och även då försvann de svåra reumatiska symtomen.

”Utan tvivel är salicylsyra ett specifikt medel mot reumatism”, kunde Stricker konstatera och resten av läkarkåren snart verifiera. Nu var man medlets antiinflammatoriska effekt på spåren och snart också den smärtstillande.

Fler rapporter kom. Salicylsyra lindrade inte bara den reumatiska smärtan, utan smärta över huvud taget. Det var inte lika kraftfullt som morfin, men avgjort mer lätthanterligt. Huvudvärk, muskelvärk, tandvärk, mindre traumatiska skador och de flesta vardagliga, lindriga smärttillstånd bet salicylsyran på.

Nästa succé där salicylsyra spelade huvudrollen kan tillskrivas tre män. Bakom acetylsalicylsyran (ASA), aspirinets verksamma substans, låg den unge kemisten Felix Hoffman, anställd på Bayer, hans chef Heinrich Dreser och Hoffmans sjuka gnälliga pappa.

Dreser gav Felix Hoffman i uppgift att tillverka ett medel som var lika effektivt som salicylsyra men som hade mindre biverkningar.

Pappa Hoffman led av reumatism och var storkonsument av salicylsyra, och med hans jämmer över sin onda mage ringande i öronen tog Felix Hoffman välmotiverad itu med uppgiften. Efter drygt ett års kemiskt manipulerande kunde han slutligen presentera en modifierad salicylsyra för sin chef, som såg till att testa ämnet. Man började med akvariefiskar, som inte verkade ta skada av ämnet, och man slutade med patienter, som inte heller rapporterade besvärliga bieffekter. Medlet hade samma goda effekt som salicylsyran. Det sänkte feber lika effektivt, det lindrade smärta och det fick svullnader att försvinna. Enda skillnaden var att det var mycket mindre irriterande för magen. Till och med Felix Hoffmans pappa, en av försökspersonerna, slutade klaga när han fick ASA.

För att åter knyta acetylsalicylsyrans historia till pilträdets latinska namn, spirea, döpte Bayer sitt nya läkemedel till aspirin. Det är i år hundra år sedan och aspirinets framgångssaga fortsätter. ASA-preparaten borde tidsmässigt vara en historisk kuriositet men är det långt ifrån. Tvärtom, konsumtionen bara ökar; enbart i USA förbrukas 30 miljarder aspirintabletter varje år och varunamnet är guld värt.

Det förstod USA som efter första världskriget tog namnet Aspirin som krigsbyte. Inte förrän 1994 fick Bayer tillbaka ensamrätten att sälja Bayer Aspirin i USA.

Inte bara konsumtionen ökar, också indikationslistan blir längre. Det man i dag tar fasta på är en av acetylsalicylsyrans biverkningar: den ökade blödningsbenägenheten som beror på att blodplättarna får svårare att klumpa ihop sig och åstadkomma en blodkoagulering. Effekten har visat sig värdefull för att förhindra spontana blodproppar som ger hjärt- och hjärninfarkter och är i dag en rutinmedicinering till riskpatienter.

ASA skulle enligt samma resonemang även kunna skydda mot en vanlig form av demens som beror på ett stort antal små blodproppar i hjärnan.

Statistiskt tyder många tecken också på att storkonsumenter av aspirin löper upp till 40 procents minskad risk att få tjocktarmscancer. Varför ASA-preparat skulle förebygga cancer vet man inte, men intensiva studier pågår för att söka ta reda på orsaken.

Läkemedel föds, de uppskattas och kanske förändrar de behandlingen för en tid, men snart kommer efterföljarna. Lite effektivare, lite mindre giftiga eller billigare att framställa. Det gäller nästan alla läkemedel men inte ASA.

Tord Ajanki är vetenskapsjournalist och författare.