Bark mot malaria blev maktmedel

Det började med ett litet paket bark som grevinnan av Chinchon, den spanske vicekonungens hustru i Peru, lät skicka till hemlandet Spanien. Några år tidigare hade hon själv legat för döden i residenset i Lima och att det var den obotliga malarian hon led av var lätt att konstatera för kungaparets husläkare Don Juan de Vega. Farsoten var alltför välkänd hemma i Europa för att han skulle ta miste på de våldsamma febertopparna och frossbrytningarna. Det var bara att hoppas på att grevinnan skulle vara stark nog.

Då kom ett bud med ett paket från borgmästaren i Loxa. I följebrevet beskrev han en gammal indiankur mot frossan som han själv blivit botad med och i paketet låg några bitar grå bark som grevinnan skulle ta. För att göra den mer njutbar rekommenderade borgmästaren att den bittra barken skulle smulas ned i sött vin. Grevinnans frossa och feber gav med sig. Attackerna blev mildare och glesare. Efter några veckor upphörde de helt. Hon var botad men så svag att hon råddes att åka hem.

Grevinnan lät samla in bark som hon skulle ta med sig till Spanien. Själv dog hon under den besvärliga resan hem, men hennes bark kom fram. Plötsligt hade Spanien hittat ännu en guldgruva i sina kolonier. Dessutom mycket lättare att skörda än guldet och silvret, bara att skala av från quinaquinaträdets stammar, paketera och skicka.

”Jesuitpulver”

Barken kallades för kinabark, peruansk bark eller ”grevinnans pulver” och fick en ofantlig spridning i Europa. En period hämmades de lysande affärerna av religiösa kontroverser. Jesuiterna, som hade näsa för affärer, tog över merparten av handeln och döpte barken till jesuitpulver. De rättrogna protestanterna ställdes inför ett svårt val – malaria eller jesuitpulver?

Robert Talbor löste det religiösa bryderiet när han under andra halvan av 1600-talet introducerade sitt pulver. Talbor var en kvacksalvare som lyckats nästla sig in vid det engelska hovet. Sedan han botat självaste kung Karl II från malaria blev Talbor utnämnd till livmedikus och fick genom kungligt dekret monopol på handeln med malariamedel i England.

Ryktet om hans pulver spred sig snabbt i hela Europa. Det ansågs både bättre och skonsammare än den gamla kinabarken – så mycket bättre att fördomsfria rika katoliker i de spanska kolonierna i Amerika i smyg lät importera den protestantiske Talbors pulver.

När Ludvig XIV:s son låg och skakade i frossan i Versailles och solkungen själv lät kalla på Talbor, som snabbt kurerade kronprinsen, var framgången fullständig.

Först efter Robert Talbors död avslöjades bluffen. Receptet på hans pulver löd: tio gram rosenblad, 60 gram citronsaft och en kraftig dos kinabark. Alla förstod att rosenbladen och citronsaften var kamouflage. Alla förstod att Talbor hade lurat hela världen med sitt pulver.

Men med Talbors svindlerier var den religiösa isen bruten. Eftersom nu både katoliker och protestanter ätit kinabark, låt vara med olika etikett, och det hade gått bra kunde man lika gärna fortsätta.

Från mitten av 1700-talet och framåt salufördes alla möjliga barker och barkliknande pulver under beteckningen kinabark och de som köpte förfalskningarna upptäckte för sent att det bara fanns en bark som ägde den underbara förmågan att bota malaria.

Skogarna skövlades

Vetenskapsmän lade ned stora ansträngningar på att försöka ta reda på vad i barken som botade men utan att lyckas. Barkens pris steg i samma takt som efterfrågan och skörden i Anderna var inte lika självklart enkel längre. Quinaquinaskogarna skövlades och det blev allt svårare att tillgodose det till synes omättliga behovet i Europa.

Det blev två unga franska kemister, Joseph Caventou och Joseph Pelletier, som lyckades lösa kinabarkens gåta. År 1817 renframställde de den verksamma substansen. De döpte sitt ämne till kinin. Det var en vetenskaplig framgång, men löste inte problemet med den dyra kinabarken. Det var varken billigare eller särskilt mycket effektivare att behandla patienter med kinin istället för med kinabark.

Ytterligare problem tillstötte. I takt med att de spanska kolonierna i Nya världen frigjorde sig hade de inte längre lust att förse Europa med den livsviktiga drogen. I vart fall inte gratis. Gamla världen löste problemet med hjälp av en välbekant metod – plundring.

Skulle stjäla plantor

En fransk expedition med geografen Charles de La Condamine i spetsen anlände till Quito i Ecuador 1735. Deltagarnas officiella uppgift var att mäta ekvatorn, det verkliga uppdraget var att stjäla quinaquinaplantor.

Expeditionen sökte sig till skogarna runt Loxa, trakterna där grevinnan av Chinchons bark hade växt. de La Condamine stal ett hundratal plantor och planterade dem i lådor med jord. Nu gällde det att få stöldgodset levande med sig till Europa och det var ingen lätt resa han hade framför sig.

Först skulle han över de i stort sett väglösa och syrefattiga Anderna och sedan på Amazonfloden ned till den sydamerikanska östkusten och ett väntande skepp för resan över Atlanten. Historien berättar att plantorna efter åtta månader och nästan 600 mil på floden spolades överbord och försvann. Då var expeditionen bara några mil från kusten.

Andra stöldturnéer lyckades bättre. Men plantorna dog och fröna ville inte gro, varken i Europa eller när de planterades i kolonier med klimat som liknade quinaquinaträdens naturliga hemvist.

Holländarna trodde att de hade lyckats när botanisten Justus Hasskarl efter två års strapatser återvände från Peru med frön som fann sig väl tillrätta i Java. Det skulle dröja flera år innan Hasskarls misstag stod välväxt i stora odlingar. Hasskarl hade samlat, kanske lurats till att samla, fel sorts frön. På Java växte nu stora fina quinaquinaträd men av fel sort. Träden hade inget kinin i sin bark.

Holländarna antog erbjudande

Under 1860-talet bodde engelsmannen Charles Ledger i Peru. På chans smugglade han ut ett knappt halvt kilo quinaquinafrön. Ledger vände sig till fosterlandet och erbjöd sig att sälja fröpåsen. Men engelsmännen som visste att det var omöjligt att odla quinaquinaträd tackade nej.

Ledger vände sig då till Holland som antog hans erbjudande och det var den fröpåsen som lade grunden för det holländska kininmonopol i Europa som skulle vara i 70 år. Holländarna planterade återigen sina frön i Java och den här gången var det rätt sorts träd. Snart skördades amerikansk kinabark i Java och såldes i Europa. Den goda förtjänsten hamnade nu i holländska fickor.

Ansträngningarna att ta fram ett syntetiskt kinin eller något annat botemedel mot malaria fortsatte oförtrutet. Under 1920- och 1930-talen lyckades tyska kemister framställa flera olika syntetiska läkemedel som dock aldrig fick någon större spridning då det motarbetades av mäktiga ekonomiska intressen.

I fiendens händer

Andra världskriget och japanernas ockupation av Java fick fart på utvecklingen. Nu var det kris, de ovärderliga quinaquinaodlingarna på Java var i fiendens händer och under brinnande krig var behovet av malariamedel större än någonsin. Man beräknade att enbart den brittiska militären behövde tusen ton kinin per år. Engelsmän och amerikaner kopierade de tyska syntetiska preparaten och sålde dem under namn som Daraprim och Paludrin.

Sedan andra världskriget samsas ofta olika preparat mot malaria i samma kur, då det har visat sig att malariasmittan (en plasmoid som lever i malariamyggans mage) ganska snabbt utvecklar resistens mot läkemedel. Genom att kombinera olika preparat i samma behandling motverkas eller i vart fall fördröjs resistensutvecklingen.

Obehandlad malaria leder vanligen till döden. Farsoten dödar inte snabbt men säkert. Offret dukar under av blodbrist och psykisk och fysisk utmattning.

Än i dag lever en majoritet av världens befolkning i områden där malarian skulle härja utan uppehåll om inte stora insatser gjordes för att bekämpa myggen.

Malaria är den enda av de ”klassiska” smittsjukdomarna som fortfarande för varje år skördar fler och fler offer. Av de omkring hundra miljoner som årligen insjuknar i malaria dör mellan en och två miljoner. 200 till 300 miljoner människor är kroniskt malariasjuka.

Tord Ajanki är journalist och författare med medicinhistorisk inriktning. Han skrev om smittkoppsvaccinet i Populär Historia nummer 1/96.