Linnés änka sålde arvet
Några år efter att vetenskapsgiganten Carl von Linné hade gått ur tiden 1778 såldes hans handlingar och omfattande samlingar, och hamnade i London. Hans änka Sara Lisa har klandrats för att detta "nationalarv" försvann från Sverige. Men hur rättvist är det? Och vem var hon egentligen?
Sara Elisabeth Moraea och Carl Linnæus (adlad von Linné). I bakgrunden några av Linnes växtillustrationer. Porträtt av Sara Elisabeth Moraea är från parets bröllopsmålning utförd av Johan Henrik Scheffel 1739. Målningarna hänger på parets gård Hammarby utanför Uppsala.
Samma år som Voltaire och Rousseau gick bort, dog också Sveriges främste vetenskapsman, Carl von Linné – den 10 januari 1778. Han hade fått flera slaganfall och långsamt blivit allt sämre. Redan föregående år hade en besökare, Adolf Murray, funnit att: "Gubben lefver än samma usla lif. Minnet är borta, all tankekraft är förlorad och icke kan han gå heller."
Murray passade även på att ge familjen en känga när han beskrev hur Linné »skötes av sin kärring och sina barn såwäl at han nästan hvar dag tumlar öfver ända på golfvet«.
Men vem var egentligen denna "kärring" – alltså Linnés hustru – och vilka val stod hon inför när hon blev änka? Sara Lisa von Linné, som var närmare tio år yngre än sin make, var vid hans bortgång 62 år gammal. Det var visserligen en ansenlig ålder vid denna tid, men hon skulle faktiskt komma att leva i ytterligare 28 år.
Lantegendomen Hammarby 15 kilometer sydost om Uppsala uppfördes för familjen Linné 1762. Den var i släktens ägo till 1879 och är numera omvandlad till ett museum.
Vad som i stort har format eftervärldens bild av Sara Lisa, som ibland har karakteriserats i mindre smickrande ordalag, var hur hon hanterade Carl von Linnés samlingar efter hans död. Man har rentav anklagat henne för att ha sålt ut hans samlingar till England, och ansett att det var hennes fel att en del av vårt "nationella arv" försvann från Sverige. Låt oss reda ut vad som skedde.
Den ende sonen i huset när den svenske vetenskapsgiganten gick bort var Carl von Linné d y. Han hade tagit över faderns professur i botanik och medicin vid Uppsala universitet, och hade väntat sig att erhålla pappans stora och omtalade herbarium (torkade och pressade växtsamling), vilken ansågs nödvändig för honom i hans nya roll som professor.
Carl von Linnés testamente
Förvåningen var därför stor när testamentet öppnades och det visade sig att herbariet skulle ärvas av Linnés döttrar, för att säljas till högst-bjudande. Arvskiftet slutade dock med en uppgörelse samma sommar, 1778, där brodern fick köpa ut växtsamlingen från sina systrar för 333 riksdaler.
Skyndsamt förde sedan Carl von Linné d y herbariet till Uppsala, eftersom detta under de sista åren på Linnés lantegendom Hammarby hade blivit illa skadat av både råttor och fukt.
Frågan om samlingens vidare öden kom dock att aktualiseras bara sex år senare, när Linné d y gick bort – utan arvingar. Hans tjänstebostad, nuvarande Linnémuseet i Uppsala, skulle efter dödsfallet utrymmas. Men att återföra pappans samlingar till Hammarby var inget alternativ, eftersom det inte fanns någon som kunde ta hand om dem där.
I detta läge, vi är nu framme vid 1784, beslutade sig Sara Lisa von Linné för att den värdefulla samlingen skulle säljas.
I detta läge, vi är nu framme vid 1784, beslutade sig Sara Lisa von Linné för att den värdefulla samlingen skulle säljas – vilket ju faktiskt var i linje med makens testamente. Hon gav i uppdrag åt familjens vän Johan Gustaf Acrel att sköta förhandlingarna.
Linnés samlingar fraktades till England
Denne var läkare och räknades som en av Linnés lärjungar. Acrel vände sig både till friherren Claes Alströmer (son till den berömde Jonas Alströmer) och till statssekreteraren Elis Schröderheim, en av Gustav III:s närmaste medarbetare, men ingen var intresserad av ett förvärv. Det är osäkert om Schröderheim kontaktade kungen, som för övrigt befann sig på en längre resa till Italien.
I stället fann man en köpare i England, och i maj 1784 kom man överens om en försäljning till naturforskaren James Edward Smith. Några månader senare fraktades Linnés samlingar över till England. Först nu vaknade man upp i Sverige, och insåg vilken förlust man hade gjort – men då var det försent.
Sara Lisa hade alltså bara följt Linnés testamente och dessutom först erbjudit svenska intressenter att förvärva samlingarna. Dessutom blev dessa på ett alldeles utmärkt sätt tillvaratagna i England och har bidragit till Linnés ryktbarhet i den engelskspråkiga världen. Idag tillhör Linnésamlingen Linnean Society of London, som har sina lokaler i det tjusiga palatset Burlington House vid Piccadilly.
Träffades under resa till Dalarna
Men låt oss nu backa bandet. Hur började allt? Linné, som före adlandet 1757 hette Carl Linnæus, föddes i småländska Råshult 1707 som son till en modest präst. Han och Sara Elisabeth Moraea (1716–1806) träffades under Linnés Dalaresa sommaren 1734. Sara Lisa, som hon kallades, hade vuxit upp på gården Sveden, en halvmil utanför Falun där hennes far Johannes Moraeus var stadsläkare.
Falu gruva avbildad 1699 i Erik Dahlberghs Suecia antiqua et hodierna.
Moraeus, Swedberg och falu koppargruva
Falun var under 1700-talet en av Sverige viktigaste städer på grund av gruvan, där brytningen av kopparmalm hade pågått ända sedan 1200-talet. Johannes Moraeus hade en del i gruvan och räknades som en av de mer besuttna i Dalarna vid denna tid. Han tillhörde en familj med många präster, och hans far och dennes syskon hade tagit sig namnet Moraeus efter Mora socken där Johannes farfar hade varit kyrkoherde.
Modern till Johannes Moraeus hette Barbro Swedberg. Hon och hennes syskon, varav den mest kände var biskopen Jesper Swedberg, antog namnet Swedberg efter gården Sveden. Familjen var alltså väletablerad i Falun och tillhörde gruppen ofrälse ståndspersoner, som utgjorde en grupp på drygt 200 personer (över 15 år) av stadens befolkning på totalt cirka 6 500 personer. Sara Lisa var äldst av totalt sju syskon, och nämnas kan att den idag välkände musikern och spelemannen Kalle Moraeus härstammar från en av hennes bröder.
Vi vet inte mycket om Sara Lisas barndom, men från att hon möter sin blivande man ökar antalet användbara källor högst väsentligt. Paret träffades alltså sommaren 1734, hon var 18 år, han 26. Linné återkom till Falun vid jultid samma år för att formellt fria till Sara Lisa, vilket han skriver i ett brev till vännen Albrecht von Haller:
Friade till Sara Lisa
"Jag såg henne, häpen kände jag hjärtat fyllas av sällsamma känslor. Jag var kär, hon, äntligen besegrad av mina uppvaktningar, böner och så vidare, älskade också mig, lovade och sade: Må det ske!"
Att Linnés uppvaktning var mycket intensiv framgår av hans almanacksanteckningar. Ena dagen, skriver han, kom han till Sara Lisa i "lappdräkt", den andra med lekar. Vid flera av besöken noterade han "absentibus parentibus", vilket står för "i föräldrars frånvaro". Efter att Sara Lisa hade tackat ja uppsökte Linné hennes far för att be om dotterns hand.
Beskedet från Johannes Moraeus dröjde en vecka. När det väl kom var det ja, men villkorat. Innan Linné kunde få sin brud hade han att trygga sin ställning och avlägga medicine doktorsexamen.
»Carl von Linné i lappdräkt«, målad av Martin Hoffman 1737. I handen håller han Linnea-blommor (Linnaea borealis), som fick sitt namn efter honom.
Med andra ord skulle Sara Lisa och Carl få vänta i tre år på varandra. En medicine doktorsgrad kunde man vid denna tid endast erhålla utomlands, och vi får förmoda att det var Linnés blivande svärfar som finansierade hans studier i holländska Leyden.
Axel och Gustaf Reuterholms dagböcker
Sara Lisas liv i Falun, i väntan på Linnés återkomst, finns dokumenterat i två dagböcker. Dessa fördes av Axel och Gustaf Reuterholm, som var söner till landshövdingen Nils Reuterholm. Bröderna var jämnåriga med Sara Lisa och tillhörde en sammansvetsad grupp ungdomar som roade sig efter bästa förmåga, med danser "masqerades" och "divertissement".
Under denna tid grundlades Sara Lisas omtalade intresse för kortspel och dans. Det kunde ofta bli sent. Så var till exempel fallet den 16 januari 1737, när det var fest hos bergsfogde Benzel: "Dantz och glädje stod upp i tak och continuerade allting till klockan 4 då var och en for till sitt."
Året därpå, den 10 januari, var det åter samkväm hos Benzels: "Välfägnad vankades öfverflödigt på allt sätt och sedan måltiden var lyckligen utgårdad infunna sig 4 eller 5 musicanter, däraf uppkom en gudlig dans som varade till 2 på natten."
Linné fick bråttom tillbaka till Falun
Under våren 1738 fick Linné höra rykten att Sara Lisa uppvaktades av hans vän Johan Browallius, och eftersom den fastställda tiden på tre år redan hade gått ut var inte Sara Lisa längre bunden av de löften de gav varandra när han lämnade Falun.
Därför fick Linné nu bråttom att ta sig dit igen och när han anlände fram på sommaren 1738 kunde till slut en formell trolovning äga rum. Några rykten om Browallius påstådda intresse för Sara Lisa går förresten inte att belägga.
Under denna tid grundlades Sara Lisas omtalade intresse för kortspel och dans. Det kunde ofta bli sent.
Nu var de trolovade men skulle få vänta i ytterligare ett år på att få gifta sig – Linné behövde göra sig en ställning i Stockholm, och visa att han kunde försörja Sara Lisa. Han kom till huvudstaden som en relativt okänd person, med få vänner och kontakter. Men på ett år byggde han upp en praktik och fick rykte om sig som en skicklig läkare.
Utnämnd till amiralitetsläkare
Karriären gick uppåt, och månaden före bröllopet blev Linné utnämnd till amiralitetsläkare och höll sina första offentliga föreläsningar på Riddarhuset. Han blev nu även en av de sex stiftarna av Kungliga Vetenskapsakademien.
Sommaren 1739 hade Linnés arbete inbringat sådana inkomster att det var fritt fram för giftermål. Vigseln ägde rum på Svedens gård den 26 juni, i vad som idag kallas för Linnés bröllopsstuga.
Paret bosatte sig i Gamla stan i Stockholm, inte långt ifrån Slussen. Sara Lisa får nu för första gången ansvara för ett hushåll. Som hjälp hade hon pigan Barbro, och troligen även några hushållsböcker. En sådan bok, som har tillhört Sara Lisa, finns idag hos en av hennes ättlingar. I den anges bland annat hur man förvarar frukt över vintern och hur man färgar garn.
Kungliga Vetenskapsakademien växer
De umgicks mycket med vänner från Falun, och inte långt ifrån deras hem bodde målaren Johan Henrik Scheffel (1690–1781), som målade de berömda bröllopsporträtten av Carl och Sara Lisa. Linné tog under denna tid en mycket aktiv del i bildandet av Vetenskapsakademien.
Ledamöterna träffades varje vecka och akademien växte snabbt genom många inval. Hustruns familj gynnades genom att han personligen såg till att Johannes Moraeus blev invald redan sommaren 1739, och något år senare även svärfaderns med tiden mycket berömde kusin Emanuel Swedenborg (1688–1772).
Sara Lisas födelsehem, gården Sveden utanför Falun. Bilden tillskrivs hovmålaren Asplinds verkstad i Falun, 1819.
Flyttade till Uppsala
Under de två år som makarna Linné bodde i Stockholm tillbringade Sara Lisa en del tid i sitt föräldrahem. Det var också i Falun som hon – i januari 1741 – födde deras första barn, Carl. Förlossningen var svår och Linné, som befann sig i Uppsala, skrev till sin fru att han tackade Gud för att hon hade överlevt och för att de hade fått "en wälskapad och utan lyte född son".
Troligen bodde Sara Lisa hos sina föräldrar även under sommaren detta år, medan maken under två och en halv månad genomförde sina landskapsresor till Öland och Gotland. Därefter flyttade familjen till Uppsala där Linné hade fått den professur i medicin och botanik som han så länge hade eftersträvat. Tjänstebostaden låg på Svartbäcksgatan i anslutning till Botaniska trädgården. Huset var dock i så dåligt skick att det fick genomgå en totalrenovering, innan familjen flyttade in.
Sara Lisa födde sju barn
Familjen utökades snabbt. Från att hon var 25 år gammal och fram till dess att hon hade fyllt 41 födde Sara Lisa sju barn. Förlossningarna fortsatte dock att vara svåra. När den yngsta dottern Sophia kom till världen togs hon emot som dödfödd. Linné beskrev i ett brev till sin läkarvän Abraham Bäck (1713–95) i Stockholm, hur de inte gav upp utan "pustade" så att flickan efter en kvart började visa tecken på liv. Sophia, som alltså räddades genom vad vi idag kallar mun-mot-mun-metoden, kom att leva i 73 år.
Två av de sju barnen gick bort i späd ålder, varav förlusten av den sonen Johannes, som hade hunnit bli tre år gammal när han dog i "Uppsalafebern", tog hårt på båda föräldrarna. Linnés lärjunge Daniel Solander (1733–82) skrev om dem att de "hafva rätt mycket oroat sig häröfver, ty de buro nästan för mycken kjärlek til honom. Han var ej sjuk i stort öfver en vecka."
Carl von Linné undervisar studenter i Uppsala. I maj 1741 utnämndes han till professor vid universitet. Skolplansch från 1946.
Sara Lisa var själv inte sjuk särskilt ofta, men när så skedde blev hemmet upp- och nedvänt. När hon julen 1754 insjuknade i nämnda Uppsalafeber (som lär ha varit en form av malaria) skrev Linné uppgivet till Abraham Bäck: "Jag har haft en bedröfwelig juhl, ty juhlafton siuknade min hustru i denna gångbara maligne febren och är rätt hårt ansatt. Det kostar på att wara gift, med en siuk hustru och ha många små barn."
Familjelivet
Under en månad slets Linné mellan hopp och förtvivlan, och utom sig av hustruns jämmer och barnens gråt undrade han i ett brev till Bäck vad det skulle bli av honom om hon dog. Sara Lisa ansvarade ju för såväl barnens uppfostran som hela hushållet. När krisen var över sade sig Linné känna sig "som utsläppt från ett fängelse" och att han började "kunna andas fritt igen".
Det finns inte så mycket i de bevarade källorna som berättar om hur Sara Lisas relation till de små barnen såg ut. I Tycho Tullbergs skrift Familjetraditioner om Linné (1919) framgår det dock att modern var relativt sträng mot barnen. Detta medan pappa Carl var mildare.
Dottern fick inte vistas vid hovet
En gång råkade, enligt Tullberg, den yngsta dottern Sophia tappa en trave med porslin när hon skulle gå upp för en trappa. Linné tröstade henne och gick omgående ut och köpte nytt porslin. Makens milda handlande var troligen något som förvånade Sara Lisa.
Linné förordade att hans döttrar skulle uppfostras till "dugliga husmödrar och ej i flärd och fåfänga". Och det var han som avslog drottning Lovisa Ulrikas förslag om att en av döttrarna skulle få vistas vid hovet.
En köksinteriör från professorsbostaden i Uppsala, där paret Linné bodde i 35 år. Idag hyser det Linnémuseet.
Sara Lisas relation till sonen
När det gäller Sara Lisas relation till sonen Carl tycks den ha blivit allt sämre med åren, flera källor nämner det men utan att gå in på några orsaker. Exempelvis skriver Linnés danske lärjunge Johan Christian Fabricius (1745–1808) följande: "Det var särskilt påfallande att hon hatade sin son. Han kan inte ha haft någon större fiende i världen än sin mor."
Den tidigare nämnde läkaren Adolf Murray (1751–1803) är inne på liknande tankar när han skriver följande om sonen: "Är gåssen stursk så har han fan till kärring att göra med, som förföljer och hatar honom excessivt."
Gästfriheten tycks ha varit stor hemma hos Linnés. Många studenter och kollegor blev utspisade av Sara Lisa, och många stannade över natten. Det kom även släktingar på kortare eller längre besök – från Falun och Småland.
Gästades av Gustav III
Hösten 1758 köpte Linné gården Hammarby med tanken att Sara Lisa och barnen skulle kunna bo där efter hans död. Köpet innebar en möjlighet för familjen att under sommarmånaderna kunna komma ifrån den osunda luften inne i Uppsala, där sjukdomar ofta grasserade.
För Sara Lisa innebar det att hon också fick ansvaret för ett lanthushåll och ännu fler gäster – på somrarna var det ofta Linnés lärjungar som bodde på Hammarby och på gårdar i grannskapet. Bland besökarna fanns även kronprins Gustav (III).
År 1775 besökte kungen Linnés i Uppsala. Tycho Tullberg nämner i Familjetraditioner om Linné hur Gustav III ska ha frågat fru Linné om hon hade någon önskan han kunde uppfylla. Då lär hon ha uttryckt önskemål om att kungen skulle låta sitt följe, som hade blivit kvar ute i regnet, få komma in och torka kläderna i värmen framför brasan, och serveras mat och öl. Händelsen visar både på Sara Lisas oräddhet och på hennes praktiska sinnelag.
I och med makens död blev hans änka myndig och fullt rättskapabel att driva Hammarby.
Efter Carl von Linnés bortgång, den 10 januari 1778, lämnade Sara Lisa tjänstebostaden i Uppsala (nuvarande Linnémuseet) för gott. Detta för att bo på heltid på Hammarby. I och med makens död blev hans änka myndig och fullt rättskapabel att driva Hammarby, vilket hon skulle komma att göra i närmare trettio år – att jämföra med makens cirka tjugo.
Hur effektivt gården sköttes under Sara Lisas regim får man en uppfattning om vid en jämförelse av bouppteckningarna efter de bägge makarna, 1778 respektive 1806. Under Carl von Linnés tid fanns det två frälsebönder på Hammarby som i sin tur hade egna drängar och pigor.
Drev gården Hammarby i trettio år
Sara Lisa drev mestadels gården på egen hand, med hjälp av rättare, tre–fyra drängar, fem–åtta pigor, en torpare och en dagkarl. Antalet kreatur på gården ökade kraftigt mellan 1778 och 1806. Exempelvis ökade antalet får och lamm från 18 till 38, antalet svin från 7 till 17, och antalet kor från 14 till 18. Kort sagt bedrevs gårdens drift framgångsrikt av fru Linné.
Den ende sonen som uppnådde vuxen ålder, Carl, dog ogift redan 1783. Av de fyra döttrarna gifte sig tre, medan den fjärde, Lovisa, förblev hemmadotter och stannade på Hammarby med sin mor.
Porträtt av Sara Lisa från 1760-talet, målat av Sven Nicolaus Höök.
Under sina sista år blev Sara Lisa alltmer sängliggande, i ett rum strax intill köket. En gång när en dotterdotter höll på att stöka i köket råkade flickan tappa en stekpanna i golvet så att den sprack. Fylld av bävan gick barnbarnet då in till sin mormor för att berätta om det skedda. Sara Lisa tycks ha tagit det lugnt och endast svarat: "Jaså, hennes mor ska få den där pannan på sin lott i mitt testamente." Det skulle visa sig att hon höll ord.
Anekdoten kommer från Tycho Tullberg, som också skriver att Sara Lisa på senare år visserligen var "något sträng i sitt sätt, men i grund och botten god och vänlig".
Begravdes i Uppsala domkyrka
I en av sina självbiografier skrev Carl von Linné (där han refererar till sig själv i tredje person) såhär om sin maka: "Gud har givit honom den hustru han mest önskade sig, som hushållade, medan han arbetade."
Sara Lisa avled på Hammarby den 20 april 1806, i en ålder av 90 år. Hon ligger begravd i Uppsala domkyrka, tillsammans med sin make och sonen Carl.
Publicerad i Populär Historia 11/2021
