Linnés lärjunge Pehr Löfling offrade allt för vetenskapen

Den 22 februari 1756 avled Linnélärjungen Pehr Löfling på en missionsstation i Venezuela. Han begravdes under ett apelsinträd – endast 27 år gammal. Som utsänd av Linné var han deltagare i en spansk gränsdragningsexpedition med särskild uppgift att undersöka den nya världens växt- och djurliv. Spåren från den tid då Löfling färdades genom Venezuela är sparsamma. Naturens växtkraft, den organiska nedbrytningen och civilisationens framfart utplånar och förställer.

4 december 2007 av David Dunér

Pehr Löfling kom från Tolvfors bruk i Gästrikland. Han föddes den 20 januari 1729. Som fattig student anlände han till Uppsala 1743 med planer på prästbanan, men började snart intressera sig för medicin och blev elev till Carl von Linné. Mot bostad och fri kost i Linnés hem hjälpte han sonen Carl med läxorna. Linné, plågad av reumatiska smärtor, dikterade sin Philosophia botanica för Löf­ling: ”Ty som jag i denna bok sökt innefatta kärnan af hela botaniken och Herr Lœfling aldrig efterlät at fråga mig efter det han ej förstod, blef han till slut så fast i grundsatserna, at jag kunde trotsa alla villoandar i Floras rike, at ingen skulle gör honom til kättare.” Löfling disputerade för Linné 1749, och invaldes i Vetenskapsakademien 1751.

Världens rikedomar av oupptäckta växter och djur lockade Löfling från vintermörkrets och kylans Uppsala. Det var äventyrslusta, men det fanns även pragmatiska motiv. Resan kunde ge försörjning för en tid och vara en karriärväg. Han ville ut. ”Löfling gråter var dag för att han ej kommer ut…”, skriver Linné i december 1750.

Den spanske kungen Ferdinand VI hade önskat, via den spanske ministern, att Linné skulle sända en av sina lärjungar till Spanien. Linnés val föll på Löfling. Själv hade Linné tidigare blivit erbjuden att företa en resa till Sydamerika på holländsk bekostnad. Men han hade ingen större lust att utsätta sig för farorna, och tackade nej, ”under sken att han icke tålde de varma climater som uppfödd i de kalla”. I stället föredrog han att åka hem och gifta sig. Samtidigt som Löfling kom en annan Linnélärjunge att vistas i Sydamerika, närmare bestämt i Surinam. Det var studiekamraten Daniel Rolander, som Löfling tyckte var en elak människa, men som hade lämnat några ”sköna rön om väggmasken och dess knäppningar”.

Linné gav Löfling noga instruktioner i 27 punkter om allt som skulle göras. Allt skulle antecknas, allt, allting! ”Och frågas orsaken till allt!”, kommenderar han som om det inte vore nog. De träffades aldrig mer. I sina anteckningar om den gudomliga vedergällningen, Nemesis Divina, ger Linné sin sista minnesbild av honom: ”Då Löfling skulle resa till Spanien, snavade han vid avskedet från mig; han kom ej åter.”

I maj följande år avseglade han så äntligen från Stockholm. Anlände till Lissabon, och fortsatte till Madrid hösten 1751 i följe med en fransk matematiker som nyligen kommit tillbaka från en 15-årig vistelse i Sydamerika. Denne Louis Goudin måste ha eggat hans reslust med märkliga historier från kontinenten bortom havet.

Under vistelsen i Madrid samlade han upp mot 1 400 plantor för sin planerade Flora Matritense, och skickade ett antal prover till Linné för klassifikation. Ett av dem fick av Linné namnet Loeflingia hispanica.

Han skriver hem till mor och far och berättar om livet i Madrid, att han har köpt nya kläder så att han nu är en ”fullkomlig Macho de Madrid”, vidare om dammodet för sin mor, och det katolska religionsutövandet för sin far. Fastetiden, skriver han i annat brev till en studiekamrat, är en speciell högtid ”då de piska röfven på sig och det ända till Bloden strömmar”.

Han går på tjurfäktning, studerar agaven som påminner honom om kärrtallar i sumpiga mossar, medan en råtta äter på hans samlingar om natten. I Madrid fördrev Löfling två år i en ständig, otålig väntan på att fortsätta ut över haven. Av utrikespolitiska skäl hölls expeditionen hemlig. Målet för expeditionen, ledd av José de Iturriaga, var att dra upp en gräns mellan de spanska och portugisiska besittningarna, att förhindra holländskt intrång i Guayana, samt att tillskansa sig mer kunskap om regionens geografiska förhållanden. Man hoppades få värdefull information av politisk och ekonomisk natur, rapporter om missioner, tillgångar och kommunikationer vid Orinoco, rapporter om kakao, kinabark och kanel, om astronomi och naturhistoria. Detta kunde Löfling bidra med.

Hans uppgift var att införskaffa större kännedom om Sydamerikas naturtillgångar. Han skulle samla frön och växter för botaniska trädgården i Madrid, samt kuriositeter för det kungliga naturaliekabinettet, som skinn av fyrfota djur, fåglar, fiskar, groddjur och maskar i sprit, insekter på nålar, fjärilar mellan böcker, kranier, snäckor, koraller, musslor, örter, fågelbon med ägg, träprover och stenar. Till sin hjälp fick han en personlig uppassare, två unga medicinare och två tecknare. Särskilt märkligt är hans deltagande i expeditionen, då han kom från ett land som hade undersökt möjligheterna av att anlägga en koloni i Orinocodeltat, Barima, just i det område som Iturriagas expedition ämnade hålla holländarna borta ifrån. Enligt rykten skulle El Dorado, den gyllene staden, ligga någonstans i detta område.

Upplysningar om den hemliga färdvägen hade av censuren strukits över i Löflings brev. Resan planerades dock att gå från Cumaná i nuvarande nordöstra Venezuela, sedan fortsätta uppför Orinoco, vidare genom kontinentens inland till Bogotá, Quito, Lima och vidare ända ner till Buenos Aires. Rykten cirkulerade om en vattenväg mellan Orinoco och Amazonfloden. Detta biflöde, som även den tyske forskningsresanden Alexander von Humboldt sökte efter, förbinder Orinoco, via floden Casiquiare och Río Negro, med Amazonfloden. Via denna, tänkte sig Löfling, skulle han kunna, över stora sjöar, nå Río de la Plata i söder, ”och vi, som då lefva, återigen ställa resan till Portugal eller Spanien. Gud styre allas vägar och vare vårt beskydd.”

På dagen två år efter att han hade anlänt till Madrid, lämnar han staden för gott den 20 oktober 1753 och beger sig ner till Cádiz, den spanska flottans hamn på atlantkusten, för att där ansluta sig till expeditionen. I Linnés avskedsbrev till Löfling står det hur han och hela naturen gläds inför dennes resa till det härliga Amerika: ”Min k. Loefling tänk på mig då I kommer i Edert Rike. Sänd mig från Edert Paradis en liten quist af någon rar ört, at jag må få taga del i Eder fägnad, I hafven varit nog mig bland alla mest tacksam, tröttas intet att framledes älska mig…”

Vid daggryningen, den 15 februari 1754, ”lyfte vi ankar och seglade i Guds namn”. Under resan beskriver Löfling fiskar och bläckfiskar, ser tonfiskar i hundratal simma ikapp med skeppet om kvällen, och eldpilar (mareld) som arbetar sig fram i vattnet. Han samtalar med sina medpassagerare, medan de passerar Kanarieöarna, Tobago, Granada och Isla Margarita.

Den 11 april 1754, efter 55 dagars seglats, anlände skeppet till Cumaná, huvudstaden i Nya Andalusien. Staden vid Karibiska sjön är i dag svårt drabbad av jordbävningar. Men ännu står fortet Castillo de San Antonio de la Eminencia ovanför staden, som Löfling en gång kan ha sett den. På halvön Araya en bit från staden ligger ruinerna efter fortet Castillo de Santiago, den äldsta och största befästningen från kolonialtiden. Den 18 april 1754 skriver Löfling till Linné om havsvattnets lysande som han fick tillfälle att studera vid skansen Araya. Klockan åtta om aftonen stötte skeppet på grund. Det var mörkt. ”Hela dagen hade varit lugn; men då begynte blåsa något, och i det vatnet af vädret uprördes, syntes öfver alt Hafvet fullt med stora klarskinande ljus, så at vatnet aldeles öfver alt liknade en med stora stjernor glindrande Himmel.” Orsaken till havets lysande är havsdjur, tror Löfling.

Från Cumaná skriver han i oktober till sina gamla föräldrar och förklarar hur indianerna bereder maniok, ”den de raspa såsom Pepparrot i Sverige, lägga henne i en lång tarmlik strut”. I dag lever inga indianer kvar vid de platser Löfling besökte.

Hans resa var inte bara ett möte med en exotisk natur, utan också ett möte med främmande kulturer och folkslag. Han anställer indianer som vägvisare, och bevittnar indiangiftermål. Indianerna var ”lagliga landets barn”. De vita däremot: ”Om lathundar gifves i något land, så har detta framföralla företrädet. Jorden vore den skönaste om den blefve brukad, men tyvärr, arbete här är största uptänkta skymf för en hvit, antingen Spanior el. född i landet.”

Från Cumaná beger sig Löfling i augusti 1754 västerut till Nueva Barcelona och franciskanmissionen i Píritu. Kyrkan i Píritu, Iglesia de Nuestra Señora de la Concepción, är en av de bäst bevarade kyrkorna från kolonialtiden i Venezuela. Dess guldornerade altaruppsatser från 1745 bör Löfling ha kastat en blick på. Men han kunde inte uträtta så mycket här då varannandagsfrossan, det vill säga malarian, hade plågat honom hela vägen. Orsaken till detta, antog han, var att han hade råkat väta sig i ett träsk.

Malarian var ingen okänd sjukdom för honom. I Sverige var den vid den här tiden vanligt förekommande, och dess mest kända botemedel var kinabarken som just gick att finna i Sydamerikas skogar. Till sina föräldrar skriver han och berättar om sin frossa och om den ledsamma dieten. ”Jag har ej annat ätit än höns och ägg nu 3 månaders tid: för öfvrigt har jag intet att klaga öfver att mig felas något mer än att jag är så långtvägadt från K. fäderneslandet. Det Herren gifve att jag ännu finge oskadd se.”

Tillsammans med indianer utforskar han växtvärlden i omgivningarna. I räkenskaperna har han antecknat: ”Till en indian som sökte Tacamahuaca-trädet åt mig”, 1 real. ”Till 5 indianer som följde med till skogen med Tucuyo-kanelträdet för att fälla träd”, 10 reales. ”Till en annan som samlade Drakblod /Sangre del Drago/ från trädet med detta”, 1 real. Löfling kom på nytt till Nueva Barcelona i januari 1755. Den 5 april fick han så order från Iturriaga att bege sig till Guayana. Han tog landvägen, vadade över floder, färdades i pirog nerför Río Pao till Moitaco vid Orinoco.

Tidigt på morgonen den 29 april anlände Löfling till Santo Tomé de Guayana. Över Orinoco blickar här befästningarna Castillos de Guayana. I Guayana kom han främst att uppehålla sig i området mellan floderna Caroní och Orinoco. Från maj och framåt besöker han och hans medhjälpare missionerna Suay, Caroní, Murucuri, Aguacague, Alta gracia och Cupapuy, studerar fiskarna i Orinoco och växterna i trädgårdarna och skogarna. Några av anteckningarna har så detaljerade lokalangivelser för olika växtplatser att man kan tro de är skrivna med omsorg om en efterföljande resenär. Om ”Dulcamara” skriver han: ”I Altagracia finns den bakom prästens hus om man följer muren, som går från inhägnaden nedåt, tills man träffar på träden, som växa nära muren tillsammans med några små Onoto- eller Cátusoträd. Bland dessa finns ett större med taggar, som växer mot muren, bland vars grenar jag sett denna Bejuto de Solano eller Dulcamara inslingrad…”. Men jag hittade den inte.

Han lider av värk i nedre delen av ryggen, får ”Durchlopp”, det vill säga diarré. Motgångarna kommer slag i slag. Förlorade ”6 par vita underbyxor. Har inte kvar ett enda…” Han får svårt att föra pennan av sjukdomen, och plågas av de mest infernaliska insekter. På ett pappersark antecknar han namnen på de tio insekter som besvärade mest – ”Las plagas de America”, Amerikas plågoris. Särskilt sandloppan gör honom vansinnig. ”Vi äro lyckliga uti Europa som ej känna mer än en loppa”, skriver han. ”Men här, förutom den Europeiska gör här samma tienst, har man äfven en annan, som mera plågar än alla loppor, neml. hon är ej endast superficiel, utan kryper in i skinnet, och lägger ägg och giör larv där såsom Lapparnes curbma uti Rhenen.”

Resan började närma sig sitt slut. Vid missionen Murucuri slog malarian till på nytt och hans tillstånd försämrades hastigt. Han transporterades till missionsstationen San Antonio de Caroní, där han togs om hand av kapucinmunkar. Men de kunde inget göra, mer än att rädda hans själ. Sju timmar innan han dog övergick han till den katolska tron. ”Don Pedro” fick så ligga ”intill kyrkan vid foten av ett apelsinträd iförd sina egna kläder i stället för svepning och utan att man glömde den peruk han använt på sina resor.” När han gick bort hade redan en femtedel av expeditionens medlemmar dukat under.

Hans kvarlåtenskap gick på auktion och skingrades. Men de vetenskapliga anteckningarna förvaras nu i botaniska trädgårdens bibliotek i Madrid. Ett dokument finns dock kvar i Venezuela, hans bouppteckning. ”Salig Löfling bör icke vräkas bort som en död hund”, skriver Linné till Wargentin i Vetenskapsakademien, ”han har förtjänat något minne och en ärestod”. Den hugger Linné själv. 1758 ger han ut Löflings Iter Hispanicum, som han skrapat ihop av det han kunde komma över för att ”rädda hans namn ifrån den glupska tiden”.

Löfling framstår som martyr för vetenskapen, som Linné skriver i Iter Hispanicum: ”Med et ord, då den tärande tiden brände Loeflings Lik, utkrafsade jag desse skärfvor, och gömde dem i denna pappers ask, med utanskrift: Loefling upoffrade sig för Flora och dess Älskare; De sakna Honom.”

Minnet lever kvar

Hans grav är okänd. Men ruinerna efter missionsstationen står ännu kvar vid Río Caroní, nära staden Ciudad Guayana i det inre av Venezuela. Kyrkoruinen efter missionen, som efter Löflings tid kom att heta Misión de la Purísima Concepción del Caroní, har legat förfallen sedan de bolivarianska revolutionsåren på 1810-talet. Den står nu delvis restaurerad som ett nationellt minnesmärke från kolonialtiden. Där bodde ett par hundra Pariagotosindianer, även kallade Guayanos. Nedanför flyter Caronís svarta vatten, som nu går högre upp på grund av stora fördämningar. Det rinner ut i Orinocos vita vatten och bildar där en randig, tvåfärgad flod. Hettan är tryckande. Insekter brusar öronbedövande från skogen.

Mitt över Caronífloden ser man den under de senaste årtiondena framväxande staden Puerto Ordaz. Där är Löfling, eller som han heter på spanska, Pedro Loefling, inte okänd. När jag 250 år senare uppsöker de platser Löfling en gång besökte, tar taxin, en rostig Chevrolet från 1970-talet, mig genom staden på den breda Avenida Loefling, förbi bostadskomplexet Plaza Loefling, och vidare till den zoologiska trädgården Parque Loefling med uttråkade jaguarer i bur och nachosätande ligor av kapucinapor. En minnessten står uppställd i parken, rest vid 250-årsjubiléet av Löflings födelse, den 31 januari 1979.

Löfling har blivit omnämnd som Linnés mest älskade lärjunge. Sedan ett tiotal år har Löfling sina egna lärjungar i Puerto Ordaz. Det finns nämligen en grundskola uppkallad efter honom, Colegio Loefling, med ett par hundra elever från första klass till gymnasium. Skolan syftar särskilt till att förbereda barnen för studier i naturvetenskap och miljövård. Löflings porträtt möter en när man kommer till skolan. Varje barn vet vem »Låffling» var – Linnés bäste elev och utforskaren av vår flora – ett föredöme för alla skolelever. När jag besökte skolan visade några femteklassare stolt upp sina specialarbeten. Var och en hade som uppdrag att odla en medicinalväxt och framställa en naturmedicin.

De sista dagarna

De taktila sinnesförnimmelserna är vid ett besök i San Antonio de samma som sved i Löflings hud – den obarmhärtiga solen, hettan, den fuktiga, kvava luften, de blodtörstiga småkrypen. Alexander von Humboldt kände av det när han vistades i samma trakter år 1800. I den förlamande febern kom han att tänka på Löfling som gav onda aningar om utgången. Han hade dött som ett »offer för sitt nit för naturvetenskapens framsteg».

På plats kan man ana den ångest Löfling kämpade sig igenom de sista timmarna – febersmärtorna i den klaustrofobiska hettan, törsten, värken i lederna, yrseln, den vansinniga klådan av sandloppor, den avtöcknade hjärnan som inte förmådde skriva en rad. Sängkläderna var våta av svett. Doft av rökelse. Sorlet av kapucinmunkarnas böner. In i rummet trängde dånet av insekter, och ljuden från det stilla livet i indianbyn ner mot floden. Han var långt, långt borta, fjärran från hemlandet, mor och far, sina gamla vänner och sin stränge lärare.

David Dunér är idéhistoriker vid Lunds universitet

Publicerad i Populär Historia 8/2007

Kanske är du intresserad av...

Läs också