Darwin och evolutionsläran

”Skulle vi härstamma från aporna? Kära du, låt oss be till Gud att det inte är sant. Och om det ändå skulle vara sant, låt oss hoppas att det inte blir allmänt känt.”

Den viktorianska ladyns reaktion på Darwins utvecklingslära var tidstypisk. Darwins bok Om arternas uppkomst genom naturligt urval var både vetenskapligt, religiöst och politiskt sprängstoff i 1850-talets konservativa, självgoda England.

Den debatt British Association arrangerade i Oxford 1860, året efter Darwins bok, kan tjäna som exempel på hur evolutionsläran mottogs. Det hätska replikskiftet mellan biskopen Samuel Wilberforce och biologen T H Huxley har gått till historien.

– Är han månne släkt med aporna på mödernet eller fädernet? frågar biskopen spydigt.

– Hellre en usel apa som förfader än en biskop som använder sin intelligens till att förlöjliga vetenskapliga fakta, kontrar Huxley, en av Darwins ”bulldoggar”.

Darwin – apornas son

I folkmun fick Darwin snabbt tillmälet ”apornas son” och evolutionsläran blev ett tacksamt ämne för tidens elaka skämtteckningar.

Mest anstöt väckte Darwins lära inte oväntat i de kyrkliga kretsarna. Förutom att människan knuffades ned från den gudomliga piedestalen blev hela skapelsen blott en grym tummelplats för egennyttan, utvecklingen inget annat än en kontinuerlig massaker där de starka överlevde och de svaga gick under helt oberoende av gudomliga ingripanden.

Kyrkans uppfattning om utvecklingen som alla, utom några få forskare, omfattade var att jorden skapades fix och färdigt för ungefär 6 000 år sedan. Någon utveckling förekom inte.

Darwin själv uppskattade jordens ålder till 300 miljoner år och han kom alltså något närmare dagens uppfattning att jorden är ungefär 4,6 miljarder år gammal.

Omprövningens tid

Darwins lära landade i en världsbild som var i gungning. De gamla sanningarna var ifrågasatta och i vissa fall också vederlagda. Kyrkans bulla över Kopernikus bok om jordens rätta plats i universum hade hävts bara några decennier tidigare. Franska och amerikanska revolutionen bådade en ny tid. De tvåtusen år gamla dogmerna om människokroppen och orsaken till sjukdomar blev allt bräckligare.

Darwins lära landade i omprövningens tid och trots det ramaskri den väckte också vid rätt tidpunkt. Inom de vetenskapliga kretsarna var den religiösa skapelseberättelsen sedan länge passé. Mängder av fossila fynd som saknade motstycke bland de levande arterna berättade för forskarna att en utveckling ägde rum.

Teologernas motargument var att syndafloden utrotade många arter. När så geologerna fann fossil äldre än 6 000 år flyttades tidpunkten för skapelsen steg för steg bakåt i tiden och fler och äldre syndafloder hittades på. Någon har räknat ut att de mest ihärdiga och bokstavstrogna försvararna av skapelseteorin till slut hade att laborera med 27 syndafloder. Argumentationen föll på sin egen orimlighet.

Survival of the fittest

En utveckling ägde rum, men hur och varför? Darwins utvecklingslära var inte den första, det fanns flera föregångare, mindre sofistikerade och mindre genomarbetade.

Likväl tvekade Darwin länge med att offentliggöra sin teori. Han insåg vilket ogillande den skulle väcka. Det var rädslan att tiden skulle springa ifrån honom, att han inte skulle komma först, som gjorde att han till slut kom till skott.

”Man kan säga att det finns en kraft som liksom hundra kilar försöker tvinga alla former in i klyftorna i naturens ekonomi, eller rättare sagt, skapar hål genom att stöta ut de svagare formerna”, skrev Darwin i en anteckning redan 1837.

Inte heller denna kamp för tillvaron där ”de starkaste överlever” var en ny tanke. Citatet brukar felaktigt tillskrivas Darwin, men begreppet the survival of the fittest myntades redan 1852 av filosofen Herbert Spencer och är så slarvigt översatt till svenska att ”de mest lämpade” blivit ”de starkaste”.

Efter drygt 20 års arbete innehöll Darwins stadigt växande manuskript en kvarts miljon ord och han skriver i början av 1858 till en kusin: ”Jag arbetar mycket hårt med min bok, kanske alltför hårt. Den kommer att bli mycket stor, och jag har blivit mycket intresserad av det sätt på vilket allt faller på plats. Jag är överväldigad av den rikedom av fakta jag har, och jag tänker göra min bok så perfekt jag någonsin kan. Jag kommer inte att låta trycka den förrän tidigast om ett par år.”

Alfred Wallace på samma spår

Några månader senare fick Darwin ett brev som tvärt ändade arbetsron. Brevskrivaren var den engelske naturhistorikern Alfred Wallace. Han hade skrivit en uppsats och bad Darwin läsa den och hjälpa till att få den publicerad om argumenten verkade rimliga.

Wallaces uppsats handlade om arternas utveckling genom naturligt urval. Darwin häpnade.

”Jag har aldrig varit med om en mer slående tillfällighet; om Wallace hade haft mitt utkast till manuskript skulle han inte ha kunnat göra ett bättre sammandrag!” skrev Darwin förskräckt till en av de få som var invigd i hans arbete, den brittiske geologen Charles Lyell.

En utvecklingslära med det naturliga urvalet som grundläggande princip låg i luften och nu insåg Darwin att det var bråttom.

Han fick rådet att låta läsa upp delar av hans manuskript och Wallaces uppsats och så skedde också på ett möte med det Linneanska sällskapet i juli 1858, året innan Darwins bok kom ut. Varken Darwins eller Wallaces teser väckte någon större uppmärksamhet.

Om arternas uppkomst kom ut 1859

Darwin forcerade nu arbetet med sitt manuskript, strök obarmhärtigt ned i ordmassorna och året därpå, i november 1859, publicerades Om arternas uppkomst, då som ett nätt sammandrag på drygt 150 000 ord.

Darwin blev historisk, Wallace glömdes bort men klagade ändå inte på sin lott, åtminstone inte officiellt. Han blev en ivrig tillskyndare av Darwins utvecklingslära och kallade honom storsint för ”naturhistoriens Newton”.

Även om Darwins teser väckte bestörtning i konservativa och religiösa led och även om hans teori inte kunde förklara åtskilliga enskildheter i utvecklingen accepterades den snabbt bland de flesta forskare. Äntligen hade de en teori som de kunde arbeta efter, en teori som förklarade utvecklingens drivkraft i sina grunddrag och det var gott nog.

Strid mot Lamarcks teorier

En kort vetenskaplig strid blossade dock upp mellan darwinismen och den så kallade lamarckismen. En av grundteserna i Jean Baptiste Lamarcks teori, som han för övrigt förespråkade tillsammans med Darwins farfar, Erasmus Darwin, runt sekelskiftet 1800, var att inlärda beteenden och förvärvade egenskaper kunde ärvas av nästa släktled och att det var principen bakom arternas utveckling. Lamarck, och självklart farfar Erasmus, var Charles Darwins inspiratörer. Men han delade inte deras uppfattning att förvärvade egenskaper kunde ärvas.

Enligt Lamarcks efterföljare, lamarckisterna, har giraffen lång hals därför att den hela tiden sträcker på sig för att äta av grönskan i trädtopparna. Genom att använda halsen på det sättet blir den längre och giraffens ungar ärver sina föräldrars förvärvade långa hals.

Darwin kunde med ett otal exempel visa att så inte var fallet. Giraffen har inte lång hals därför att den använder den mycket utan därför att det någon gång bland giraffernas föregångare fanns individer som tjänade på att slumpen gett dem en något längre hals än artfränderna i hjorden.

Kanske födan på marken torkade bort och förmågan att kunna beta från trädtopparna innebar en så väsentlig fördel att de långhalsade individerna kunde överleva och skaffa avkomma i högre utsträckning än de korthalsade. Det naturliga urvalet gjorde att långhalsarna tog över – the survival of the fittest.

Evolutionär kapprustning

Resonemanget är inte konstigare än att det är de snabbaste hararna som springer ifrån räven, överlever och skaffar sig fler ungar än de som äts upp av räven. De snabbas harpaltar ärver föräldrarnas naturliga förmåga att springa snabbt och resultatet blir på sikt att hela arten harar blir snabbare.

Tråkigt nog för hararna utvecklas också rävarna på samma sätt, de bästa jägarna fångar fler harar, lyckas föda upp fler ungar och så fortsätter den evolutionära kapprustningen.

Olika egenskaper är olika mycket värda i olika miljöer. Där räven jagar är vaksamhet och snabbhet värdefullt. Där tillgången på föda är liten kan uthållighet och förmåga att förflytta sig långa sträckor vara det avgörande, och i en omgivning där svampangrepp härjar blir motståndskraft mot svamp en fråga om liv eller död. Beroende på de krav olika miljöer ställer utvecklas så arterna till allt mer specialiserade former.

Finkar på Galápagosöarna

Darwins favoritdjur för att åskådliggöra utvecklingen var varken giraffer eller harar utan de finkar han studerade på Galápagosöarna under sin femåriga jordenruntresa med örlogsbriggen HMS Beagle, den resa då han samlade ”den rikedom av fakta” han senare i livet hade att ösa ur.

Resan med Beagle var ett tillfälle den unge Darwin inte kunde missa. Han var 22 år gammal och hade påbörjat en prästutbildning när han erbjöds att följa med som oavlönad naturhistoriker, allmän hjälpreda och bildat sällskap åt fartygets kapten, den excentriske aristokraten Fitz Roy.

Darwin tillhörde den bildade engelska eliten. Hans farfar, Erasmus Darwin, var berömd tongivande läkare, naturforskare, filosof, poet och medlem av det mycket prestigefyllda Royal Society.

Hans far, Robert Darwin, var en välbeställd läkare och forskare som dessutom hade äktat en av döttrarna till den stormrika grundaren av den keramiska industrin Wedgwood. Föräldrarnas rikedom gjorde sonen Charles Darwin ekonomiskt oberoende vilket hade stor betydelse för tillkomsten av hans evolutionsteori.

Gifte sig med Emma Wedgwood

Darwin behövde aldrig av ekonomiska skäl slutföra en examen eller knyta upp sig till någon vetenskaplig institution med bestämda dogmer och lojaliteter. Istället kunde han i lugn och ro och oberoende arbeta med sitt livsverk.

Darwin själv gifte sig med sin kusin Emma Wedgwood, vilket bara befäste den goda ekonomiska ställningen.

Hans äldre bror som efter farfar döpts till Erasmus var även han framstående naturforskare och Charles Darwins egen son, George Howard Darwin, blev en betydelsefull astronom och geofysiker.

Ända sedan farfar Erasmus dagar – han verkade under andra halvan av 1700-talet – hade familjen Darwin en representant i Royal Society, den tidens mäktiga brittiska högsäte för vetenskap och bildning.

Liksom för merparten av Darwinfamiljens söner låg läkarbanan utstakad för Charles Darwin och 1825, 16 år gammal, började han läsa medicin vid universitetet i Edinburgh. Både Charles och hans bror Erasmus var dock för blödiga för tidens läkekonst. Framför allt hade Charles svårt att uthärda de snuskiga och brutala operationer som man tvingades utföra med stor brådska och utan att kunna bedöva patienten.

Ett alternativ till läkarbanan som låg nära till hands för rikemanssöner var prästbanan och 1827 började Darwin vid Christ’s College i Cambridge för att först avlägga en allmän examen innan han fullföljde utbildningen till anglikansk präst.

I Cambridge gavs också undervisning i botanik och geologi och med Darwins sedan barnsben stora intresse för naturvetenskap är det inte underligt att han fann dessa ämnen mer intressanta än teologin.

Världsomsegling med Beagle

Darwin levde på stor fot under studietiden, han hade lätt för studierna och hade även tid med andra intressen. Han tillhörde ett ökänt studentsällskap som i huvudsak ägnade sig åt jakt och uppsluppna dryckeslag.

Men studietiden hade ett slut, prästlivet kom allt närmare och antagligen såg Darwin erbjudandet om en världsomsegling med HMS Beagle som ett välkommet andrum inför det till synes oåterkalleliga.

I december 1831 lämnade Beagle land och två månader senare landsteg man i Bahia i Sydamerika. Darwin började genast samla material. Ur sandbankerna grävde han upp ben från utdöda jättedjur, bland andra en sengångare och ett stort lamadjur. Darwin noterade att de hade nu levande motsvarigheter i mindre format.

Han fyllde anteckningsbok efter anteckningsbok med noteringar och hans samlingar ombord på Beagle blev bara större och större. Han fann fossila havssnäckor 4 000 meter över havsytan i Anderna, vilket för honom pekade på att jordskorpan höjde sig.

Men det var på Galápagosöarna som de flesta pusselbitarna till Darwins evolutionslära fanns. Det var där han insåg att teorin om arternas beständighet, om den stillastående fixa naturen, var felaktig.

Studerade finkarnas näbbar

Darwin förbluffades av de lokala avvikelserna på öarna hos samma arter av djur och växter. Kolibrifåglarna, jättesködpaddorna, finkarna – alla öar hade sin speciella typ.

Just finkarna blev hans paradexempel på evolution och specialisering. Darwin hittade 13 olika finkarter som alla tillhörde samma grundtyp. Deras färgteckning och storlek skilde sig mycket lite mellan de olika öarna, men näbbens storlek och form varierade avsevärt.

Darwin kunde också förklara varför. Den föda som stod fåglarna till buds skilde sig mycket åt mellan öarna som ligger utspridda i Stilla havet tusen kilometer väster om sydamerikanska fastlandet. Avståndet mellan de olika öarna är så stort att det knappast kunde förekomma kontakter mellan fåglarna från olika öar och avgjort inte med fastlandet, insåg Darwin.

Eftersom det på en ö fanns en speciell sorts matnyttig insekt som levde på trädens stammar och grenar gynnades de finkar som hade en näbb som något bättre lämpade sig för att få tag på just de insekterna. På en annan ö var det frön på marken som var den bästa födoresursen och där var det alltså en fördel att ha en annan sorts näbb.

På det sättet sorteras vissa anlag bort och andra förs vidare i en naturlig urvalsprocess. Efter tillräckligt antal generationer har det naturliga urvalet lett till att olika typer av finkar uppstått, så olika att de inte ens kan para sig med varandra längre. ”Det var uppenbart att sådana faktorer kunde förklaras genom antagandet att arterna gradvis kan ändra sig. Dessa tankar började förfölja mig”, antecknade Darwin.

Övertygad evolutionist

Darwin hade tur, varken Lamarck eller hans farfar eller någon annan naturforskare före honom hade haft den unika möjligheten att på så många olika platser kunna studera flora, fauna och geologi.

När Beagle slutligen anlöpte Falmouth i oktober 1836 och Darwin klev i land var han en mycket erfaren fältforskare trots att han bara var 27 år gammal. Nu var han också övertygad evolutionist. 23 års arbete med det stora teoribygget väntade. Darwin var efter sin tids mått mätt mycket väl rustad att försvara sin teori som övertygande visade att det förekommer en utveckling i naturen, att utvecklingen sker gradvis över mycket lång tid, att den grundläggande principen var det naturliga urvalet och att de miljoner arter som finns är ett resultat av specialisering.

Egentligen är evolutionsläran i sig självklar. Den säger kort och gott att de mest livsdugliga överlever. Sprängstoffet i läran är – förutom det emotionellt laddade släktskapet mellan människa och apa – att den visar på en modell för hur arternas utveckling går till och att modellen inte knyter an till någon gudomlig överordnad plan.

I den upphetsade diskussion och det stora rabalder som följde efter Om arternas uppkomst förhöll sig Darwin själv förvånansvärt passiv, men han hade från början trogna vapendragare, ”bulldoggar”, och han fick snabbt allt fler.

Bataljen ägde i huvudsak rum utanför de vetenskapliga leden och Darwin menade att han hade viktigare saker att göra än att slåss med prästerskapet.

”Det tycks mig som om direkta argument mot kristendomen eller Guds existens knappast har någon effekt på allmänheten; och att tankens frihet tjänas bäst av det gradvisa uppbyggandet av mänsklig kunskap som följer av vetenskapens framsteg. Jag har därför alltid undvikit att skriva om religion och helt ägnat mig åt vetenskapen”, förklarade han.

Vårt djuriska ursprung

Efter Om arternas uppkomst publicerar Darwin en jämn ström av andra böcker med ytterligare bevis för utvecklingsläran och dess konsekvenser. I de två mest kontroversiella, The Descent of Man (1871, i svensk översättning 1872) och The Expression of the Emotions in Man and Animals (1872) avhandlar Darwin i detalj människans djuriska ursprung, ett tema han avsiktligt undvikit i den första boken men ändå det den ilskna utomvetenskapliga debatten hela tiden handlat om.

Men då, 1871 och 1872, var motståndet mot evolutionsläran så bräckligt och dogmatiskt, och huvuddragen i evolutionsläran så accepterade, att striden redan var avgjord. Motståndet vilade på en tro som inte lät sig påverkas av rationella argument eller fakta.

Många religiösa samfund hade också accepterat evolutionsläran. Guds arbetsmetod var det naturliga urvalet, hette det.

Det gamla tricket med ”dubbla sanningar” togs i bruk. En sanning för eliten, en annan för folket. Ett grepp överheten ofta nyttjat när revolutionära idéer ska dryftas i salongerna – och det grepp som redan den engelska ladyn föreslog som nödlösning.

Hennes förhoppning infriades dock inte. Darwins lära blev inte bara allmänt känd, den blev också allmänt erkänd och i dag är uppslutningen bakom grunddragen i hans evolutionslära i stort sett mangrann.

Darwin dog av en hjärtattack den 19 april 1882. Hans begravning, ett tecken på hur salongsfähig han hade blivit på bara ett par decennier, blev en pompös officiell angelägenhet i Westminster Abbey med representanter för vetenskapliga sammanslutningar och ambassadörer från många länder närvarande. En biskop och en domkyrkopräst höll gravtal innan Darwin sänktes ned i sin kista vid sidan av Isaac Newton.

Publicerad i Populär Historia 6/1997