Rasbiologi – Ärftlighetsskräck

I slutet av 1940-talet började en insikt växa fram hos zoologen Nils von Hofsten, ärftlighetsexpert i Medicinalstyrelsen. von Hofsten var rådgivande i den nämnd som avgjorde om ansökningar om steriliseringar och aborter skulle beviljas eller inte. Nu fick han besvärande påminnelser om att allt inte stod rätt till. Allt fler ansökningar om abort, sterilisering eller båda delarna, hamnade på hans bord. Av skrivelserna framgick att de som ansökte om dessa operationer var skräckslagna för att sätta barn till världen.

En av de vettskrämda var en gift kvinna med psoriasis som ansökte om sterilisering. Av von Hofstens medicinalstyrelseutlåtande från 1948 framgår att hon ständigt kontrollerade sina barn och att hon hade blivit sjuk av oron för att föda fler som eventuellt skulle ärva hennes hudutslag. Kvinnan var i så dåligt psykiskt skick att von Hofsten rekommenderade en sterilisering för att hon skulle komma över sin rädsla. Den faktiska risken att barnen skulle ärva hennes psoriasis var omkring tolv procent, vilket von Hofsten knappast bedömde som allvarligt. Det som fick motivera en sterilisering var alltså själva oron.

Att kvinnor, men även män, ängslades på detta sätt var synd, tyckte Nils von Hofsten, eftersom han kunde konstatera att de flesta av dem var helt normala, ofta till och med ”rejäla” och ”dugliga” individer. Det som skilde dem från mängden var att de var så fruktansvärt rädda. Efter en del funderande kom von Hofsten fram till ett namn på det nya problemet: ärftlighetsskräck. Till sina många ansvarsuppgifter som ämbetsman i Medicinalstyrelsen lade han nu ytterligare en: att bekämpa denna rädsla.

Hur kom det sig då att normala, friska individer plötsligt blivit skräck­slagna för sina egna arvsanlag? För att bättre förstå denna historia be­höver vi gå tillbaka till början av 1900-talet, och rasbiologin, som då lanserades i Sverige.

I början av detta sekel fick nämligen en grupp forskare, med bifall från vissa politiker och läkare, för sig att Sverige stod på randen till en biologisk katastrof. De noterade en ökande misär i spåren av ­industrialisering och urbanisering. I tättbefolkade slumområden spreds sjukdomar som aldrig förr. Andelen sinnessjuka i befolkningen växte, och det fanns inte vårdplatser åt alla. Alkoholmissbruket ökade, liksom prostitutionen och en allmän ”sedeslöshet”. Forskarna drog slutsatsen att dessa företeelser berodde på en biologisk försämring av den svenska befolkningen.

En orsak till förfallet antogs vara ”rasblandning” – det vill säga att folktyper med olika ursprung (till exempel valloner, finnar, balter, ”lappar”, ”zigenare” och ”tattare”) under åren blandats in i den ”nordiska rasen”. ”Sämre” anlag hade på så vis kombinerats med vad man föreställde sig som ”bättre”. Detta ledde, menade forskarna, till en ökad mottaglighet för sjukdomar, och en disposition för att utveckla dåliga egenskaper.

Dessutom noterade de att alltfler ”sinnesslöa”, som bedömdes ha låg intelligens, och som ofta var fattiga, födde många barn som de inte var kapabla att ta hand om. De man betecknade som dugliga individer, med hög intelligens, födde dock allt färre barn. Att de lågintelligenta fick för många barn och de högintelligenta för få var ytterligare en bidragande orsak till den biologiska försämringen, menade man. Det ledde nämligen till en ojämn befolkningssituation, där de lågintelligentas anlag spreds i befolkningen, på bekostnad av de högintelligentas. Till slut riskerade Sverige att bestå mest av ointelligenta individer, utan drivkrafter och goda karaktärsdrag, och då skulle nationen gå under, försvagad i sin motståndskraft mot andra folk, menade forskarna.

Vilka var då dessa män som introducerade rasbiologin i Sverige? De kunde vara ärftlighetsforskare och botaniker, medicinare och zoologer, men även statsvetare och språkforskare. Också journalister och politiker deltog i lanseringsarbetet. En gemensam nämnare var intresset för ärftlighetsforskning (som senare skulle utvecklas till genetik) och vad den kunde förklara när det gällde människan. Kända namn i Lund var växtförädlaren Herman Nilsson-Ehle och botanikern och journalisten Robert Larsson. I Stockholm och Uppsala var bland andra psykiatridocenten Olof Kinberg, läkaren och nykterhetspolitikern Alfred Petrén och zoologen Nils von Hofsten aktiva.

De två centrala målen för nätverket var att etablera ett rasbiologiskt forskningsinstitut i Sverige, och att få till stånd en steriliseringslag. Med ett forskningsinstitut hoppades man nå en ökad förståelse för hur ärftligheten fungerade, och med en steriliseringslag skulle man kunna få ”olämpliga” individer att sluta fortplanta sig. På dessa sätt hoppades forskarna kunna bryta den ojämna befolkningssituationen, och i förlängningen rädda det svenska folket från undergång.

Nätverket samlade sig i vad man i dag skulle kalla för renodlade lobby­kampanjer för att nå sina mål. Man uppvaktade systematiskt ”rika” och ”mäktiga” individer – till exempel riksdagspolitiker, kyrkliga företrädare och uppburna konstnärer – för att få stöd. Man använde sig skickligt av medierna för att sprida sitt budskap.

En ström av populärvetenskapliga böcker om rasbiologi publicerades, och nätverksmedlemmarna såg till att alltid recensera varandra positivt. De skrev debattartiklar i dagspress och höll otaliga föredrag. Både i Lund och Uppsala började man undervisa om den nya ärftlighetsläran på universiteten, och Nils von Hofsten skrev den första läroboken i ämnet för svenska studenter. Nätverket anordnade också en mycket välbesökt utställning som turnerade i fem svenska städer: ”Svenska folktyper”.

Denna utställning demonstrerade effektivt, genom fotografier och statistik, vådan av att blanda folkgrupper av alltför olika ”kvalitet”. Besökarna kunde göra ett eget släktträd för att få en djupare förståelse för det egna arvet och hur det påverkade kommande generationer. Som en röd tråd i lanseringen av rasbiologin och hela lobbyverksamheten löpte hotbilderna för befolkningen, och därmed samhällets, men även i högsta grad individens plikt, att granska sig själv och ta ansvar för att inga ärftligt allvarliga defekter fördes vidare till nästa generation.

Det effektiva lobbyarbetet gav utdelning. 1922 kunde det Rasbiologiska institutet öppnas, med storslagna forskningsmål på agendan. Läkaren Herman Lundborg blev dess chef och utnämndes också till professor. Det tog något längre tid att få till stånd en steriliseringslag, men 1935 sjösattes en första lag, som 1941 reviderades för att bli mer effektiv. Bestämmelserna bidrog till att ett stort antal ”sinnesslöa” kunde steriliseras, ofta med hjälp av vad vi i dag bedömer som tvångsmetoder. Nils von Hofsten förklarade i mitten av 1940-talet att steriliseringslagen nått goda resultat, och om man fortsatte på den inslagna vägen skulle befolkningen gynnas.

Ärftlighetsskräcken utgjorde därför smolk i glädjebägaren för experterna. Meningen med steriliseringslagarna var ju att de skulle förhindra ”undermåliga” individer från att fortplanta sig, inte att friska och normala människor skulle använda dem på grund av rädsla. I ett fall från 1952, där en kvinna väntade sitt tredje barn och sökte abort, försökte von Hofsten påverka henne att föda barnet, även om han medgav att en abort kunde motiveras av hennes oro. Kvinnan hade nämligen först fött ett normalt barn, men därefter ett med ”idioti”. Inför det tredje barnets födelse var hon mycket orolig för att även detta skulle vara skadat. von Hofsten, som konstaterat att ”idiotin” sannolikt inte var ärftlig, skrev:

”När man har varit så illa ute som hon har varit genom att efter ett friskt barn ha fått ett djupt abnormt barn, skulle det utan tvivel vara en uppmuntran och en psykisk hjälp att få ännu ett friskt barn.”

von Hofsten sökte på detta sätt trösta och lugna de drabbade när han skrev sina utlåtanden. En standardformulering var: ”när fru X få veta att hon icke behöva hysa någon oro för det väntade barnet bör hon kunna motse dess födelse med lugn.” En man som 1950 sökte sterilisering på grund av en stark oro för sin epilepsi som med största sannolikhet var ärftlig försökte von Hofsten lugna med beräkningen om att vart och ett av mannens framtida barn i snitt hade 20 gånger större chans att bli friskt än att ärva hans epilepsi. von Hofsten tillade:

”Jag skulle vilja tillägga att herr X icke har någon anledning att känna sig på något sätt mindervärdig på grund av ärftlig belastning.”

I de flesta fallen av ärftlighetsskräck avrådde alltså von Hofsten både aborter och steriliseringar, och försäkrade de sökande om att det hela säkert skulle gå bra. År 1963 konstaterade han att han avstyrt steriliseringar på grund av ärftlighetsskräck i åtminstone 64 fall. Hur många sterili­seringar och aborter som be­viljades på grund av samma ärftlighetsskräck är inte känt.

Publicerad i Populär Historia 4/2012