Greby gravfält har gäckat forskarna
Greby gravfält är inte bara Bohusläns största, det är också förtrollande vackert – och mystiskt. Finns det någon sanning bakom påståendet att skotska krigare ligger begravda här?
Vissa av gravarna på Greby gravfält är från 400- och 500-talen.
Linnés lärjunge Pehr Kalm besökte platsen 1742 och fick då höra av ”de gamla i byn” att forntida skottar rest hit för att fiska, när sillen ”gick till”. Detta ogillades av tidens småkungar, och efter ett blodigt slag begravdes inkräktarna på Greby gravfält. Drygt hundra år senare vet fornforskaren A E Holmberg att berätta om hur skottar en gång anfallit och plundrat Tanum. Ett fruktansvärt och avgörande slag ska ha stått vid Greby, där skottarna besegrades och jordades.
Finns det någon verklighet bakom dessa sägner? Hur kommer det sig att det finns så många som 150 gravhögar, just här? I juni 1873 begav sig Oscar Montelius, en av svensk arkeologis förgrundsgestalter, till Greby för att göra en utgrävning. Också han hade hört talas om skottarna. Montelius undersökte elva av högarna och upptäckte att innehållet var långt ifrån krigiskt. Gravarna, som var från 400- och 500-talet e Kr, bestod av ett lager stora stenbumlingar, täckta av jord och sand. På botten hittades ett lager av kol, som förmodas vara rester efter likbål.
Nästan alla gravar innehöll samma slags fynd: en urna med brända ben, glaspärlor, kam av ben och ett dekorerat keramikkärl försett med öra. I en av högarna påträffades en lerkruka med en vit glasbit insatt i botten. Sådana ”fönsterurnor” har påträffats på ett par andra ställen i Sverige, men också i Norge, Tyskland och England. Inga spjut, svärd eller sköldar som vittnar om strid hittades alltså i gravarna. Montelius menade att ”detta icke får betraktas som bevis för att alla de här begrafna varit qvinnor”. I stället tolkar han Greby gravfält som ett sista viloställe för en fredlig befolkning.
De enda spår av skottar som Montelius fann är de små dekorerade keramikkärlen med öra. Sådana har man nämligen även påträffat i Skottland. Eftersom skottarna sades ha blivit slagna till sista man, frågar sig Montelius vem som skulle ha rest alla fina gravvårdar över fienderna. ”Ej hafva de segrande nordborna gjort det. Derom kunna vi vara öfvertygade”, konstaterar han. Troligtvis har gravfältet i Greby en gång hört ihop med det intilliggande Gissleröds gravfält. Tillsammans finns då bortemot tvåhundra gravar samlade på samma ställe, de yngsta är från vikingatid. En normalstor gravplats skulle kanske hysa ett trettiotal gravar.
Det stora antalet högar har förundrat arkeologerna Lasse och Kristina Bengtsson, båda doktorander vid Göteborgs universitet. Deras forskning har lett till ett överraskande resultat.
– Vi tror att det har legat en handelsplats här som blivit övergiven tidigt, kanske redan på 600-talet, säger Lasse Bengtsson.
Det är inte bara antalet gravar och den utländska keramiken som övertygat de båda. Vägledning har de också haft i namn på platser i omgivningen.
Under järnåldern, före landhöjningen på ungefär fem meter, såg trakten runt Greby annorlunda ut. Då kunde man segla ända fram till gravfältet, som troligtvis låg omgivet av handelsplatsen med sin bebyggelse. Sjövägen till Greby gick via Edsviken. Ed betyder ”drag” och avser ett grunt ställe där man fått lov att dra båtarna en bit. Det drag som användes syns än i dag; där är jorden jämn och sandig. Dragstället gjorde det möjligt att undvika en mycket farlig passage vid Tjurpannan, som är full av försåtliga grynnor.
Tydligen har man varit orolig för anfall vid dragstället, eftersom en fornborg är uppförd på berget intill. När handelsmännen väl passerat draget var det bara att segla in i Sannäsfjorden, som ledde till Greby. Där ligger ön Ladholmen – ett annat namn för ”lastholmen”. Låga klippor som kallas Lahäll eller Ladholm, finns det gott om utmed Bohuskusten. Det var här som skeppen lastades och lossades, så att varorna kunde transporteras vidare på mindre båtar.
– Dessutom har man hittat forntida guldspiraler, alltså betalguld, på två gårdar i Greby i samband med dikesgrävning. Detta sammantaget med den stora mängden gravar i Greby, den utländska keramiken, fornborgen och namnen Edsviken och Ladholmen visar entydigt på att det legat en handelsplats här, säger Lasse Bengtsson. Visst kan det finnas ett korn av sanning i berättelsen om ortsbefolkningens strid med skottar, men dessa har i alla händelser inte blivit begravda på Greby gravfält.
Ett tips nu under sommaren är att göra en tur i Tanums kommun, som Greby tillhör. Självklara mål är alla världsberömda hällristningar och museet i Vitlycke. Varför inte, utöver Greby gravfält och hällristningarna, stanna till vid Tanums kyrka och bese en av landets äldsta runstenar? På Otterön utanför Grebbestad finns ytterligare en runsten, Röstenen, som också den är ristad med den äldre runraden. Röstenen är från den förmodade handelsplatsens tid och berättar om en man vid namn Swabaharjar som blivit ”försåtligt dräpt”. Förleden i namnet betyder sveber, ett folkslag som bodde i dagens centrala Tyskland. Kanske ytterligare ett tecken på Grebybornas långväga kontakter. Ett lämpligt slut på fornminnesturen är att handla räkor i Grebbestad, som avnjuts i solnedgången på det magiska gravfältet.
Vill du ha mer läsning om Sveriges spännande historia direkt hem i brevlådan?
Varje nytt nummer av Populär Historia är fyllt med intressanta, roliga och fördjupande artiklar om livet i Sverige – från vikingatiden till folkhemmet.
Använd ditt specialerbjudande nu!
Publicerad i Populär Historia 8/2008
