Nytt ljus över Sodom och Gomorra

En sträcka av cirka två mil utmed Döda havets sydöstra strand karaktäriseras av flera stora gravplatser från tidig bronsålder, som sammantaget innehåller flera hundra tusen gravar. Begravningarna har en kontinuitet fram till cirka 1900 f Kr, då de plötsligt upphör. Befolkningens storlek minskar mycket kraftigt vid denna tidpunkt, vilket sammanfaller med att detta tidigare mycket rika område förstörs genom en naturkatastrof – en kraftig jordbävning. Denna ödeläggelse av ett av de mest fertila områdena i regionen utgör med stor sannolikhet den historiska bakgrunden till bibelns berättelse om förstörelsen av Sodom och Gomorra.

Det stora antalet gravar i området har uppmärksammats av arkeologer tidigare under 1900-talet, men hittills har boplatserna i området gäckat forskningen. En amerikansk expedition under W F Albrights ledning arbetade under 1920-talet med målsättningen att finna spår efter de bibliska städerna, dock utan resultat. Enligt en teori skulle bosättningarna från den aktuella tiden vara helt förstörda.

Detta motsägs dock av de lämningar vi har kunnat dokumentera. Enbart gravarna vid Bâb edh-Dhraâ uppskattades av Albright till cirka 250 000 men sedan 1920-talet har få arkeologer arbetat med frågan om bakgrunden till berättelsen om Sodoms och Gomorras förstörelse.

Dödahavsregionens komplicerade geologi ger omfattande belägg för en stor katastrof i området och för hur denna kan ha gått till. Området är en del av den stora sprickdal där kontinentalsocklarna möts. Dalen sträcker sig från Golanhöjderna i norr till Tanganyikasjön i söder. Vid en stor jordbävning uppstår stora jordskred vilka kan orsaka flodvågor, tsunamis, i havet som dränker lägre liggande markområden. Detta har skett även i modern tid, fast i mindre omfattning.

Bördig slätt

Döda havets nivå har förändrats upprepade gånger under förhistorisk tid. Dess norra del är upp till 400 meter djup medan den del som ligger söder om Lisan-halvön endast har ett djup av några få meter. Före den stora katastrofen kring 1900 f Kr utgjorde delar av havets södra del en bördig lågslätt – det som i Bibeln kallas för Siddimsdalen.

I dag är Döda havets yta i hastigt sjunkande, med upp till 85 centimeter per år. Detta innebär att stora områden som legat under vatten sedan bronsålder nu åter är möjliga att undersöka.

Även om en stor jordbävning fullständigt förstört förutsättningarna för en jordbrukskultur i området, bör relativt omfattande lämningar från bebyggelsen kunna dokumenteras. Senare års forskningsresultat från bland annat Jordandalen har givit en bra bild av hur denna typ av bosättningar från tidig Syro-palestinsk bronsålder (cirka 3200 –1900 f Kr) ser ut och mycket tyder på att man kan finna mer omfattande lämningar från bosättningarna, fastän täckta av sedimentlager.

Under 1995 har vi kunnat dokumentera ytterligare en nekropol – det vill säga en mycket stor gravplats – samt rester efter en intilliggande kultlokal. Dessa är belägna vid Ghor Hadithe cirka sex kilometer norr om Bâb edh-Dhraâ. Gravarna är av olika typ: rösen, kammargravar samt ovala och runda stensättningar. Såväl brandgravar som icke brända skelett förekommer.

Intill nekropolen finns ett område som innesluts av murar, anlagda i rät vinkel mot varandra. Denna yta bör vara platsen för olika ritualer som företagits i anslutning till gravarna. Med tanke på den bibliska traditionen om de förstörda städerna som ondskefulla och syndiga, kan denna kultplats vara av större betydelse än bosättningarna i sig.

Överförd tradition

Den tidiga bronsålderns religion i området har med stor sannolikhet innehållit många drag av fruktbarhetskult. I senare hågkomst kan denna kult ha ställts i kontrast mot monoteismen i judisk tid. Förstörelsen av dessa rika stadsstater kan därför i den tid då Gamla testamentet nedtecknades, mer än tusen år senare, ha överförts på en tradition om Guds straff över de syndiga städerna.

Utgrävningarna, som sker i samarbete med de jordanska myndigheterna, har två delmål. Dels ska vi gräva ut ett bysantinskt kloster från tiden 500–750 e Kr, dels undersöka de omfattande lämningarna från tidig bronsålder (cirka 3200–1900 f Kr). Arbetet med bronsålderslämningarna har än så länge bara inletts. Inför grävsäsongen 1996 planerar vi ytterligare provschakt vid Ghor Hadithe men också yttäckande undersökningar med georadar och andra instrument. Det senare bland annat för att kunna täcka in stora ytor som fram till nyligen varit täckta av saltvatten, i sökandet efter fler lämningar som kan knytas till bosättningarna.

Det bysantinska kloster som går under namnet Deir Kattar, omnämns första gången av en fransk expedition på 1930-talet. Klostret har dock aldrig varit föremål för några undersökningar. Undersökningsplatsen, som är beläget någon halvmil ut på Lisan-halvön, har utgjort centrum i ett större komplex, innefattande ett huvudkloster och ett antal omgivande eremitbostäder. De utgrävningar som företogs under 1995 berörde i huvudsak huvuddelen av klostret. Utgrävningen var relativt omfattande och sysselsatte ett tjugotal personer under cirka en månad.

Klostret är på flera sätt unikt. Inte minst eftersom det bevarats ovanligt väl som en följd av den torra och salthaltiga miljön. Förutom ett omfattande keramikmaterial ingår mycket organiskt material bland fynden: tyger, trä, benmaterial och olika lämningar från kosthållet. Bland de undersökta delarna av klostret märks ett kapell med ett välbevarat mosaikgolv, vilket kunde friläggas i sin helhet.

Man kan på goda grunder anta att Deir Kattars position grundar sig på den tidigkristna traditionen om platsen för Sodom och Gomorra. Klostret kan vara en analogi till en bysantinsk basilika nära Safi, två och en halv mil söder om Deir Kattar. Den brittiske arkeologen Konstantinos Politis kunde genom fyndet av inskriptioner fastställa att denna basilika anlagts vid en grotta som under bysantinsk tid förknippades med Lots flykt från Sodom.

Anders Kaliff är författare och arkeolog vid Riksantikvarieämbetet. Richard Holmgren är arkeolog. I höst kommer de att fortsätta utgrävningarna i Deir Kattar.