Vägen till Upplands forntid

Ett motorvägsbygge genom Sveriges fornlämningstätaste landskap medför stora arkeologiska undersökningar – så omfattande att Riksantikvarieämbetet (RAÄ), Upplandsmuseet och Societas archaeologica upsaliensis (SAU) gemensamt utför utgrävningarna. Inventeringar och förundersökningar har gjorts tidigare och förra sommaren inledde 80 arkeologer slutundersökningarna. Nu går arbetet vidare i samma stora skala.

2 juni 2003 av Lennart Spetz


– När det handlar om uppdragsarkeologi inför stora vägbyggen berörs alltid stora områden, säger Britta Rosborg, enhetschef på RAÄ. I E4-projektets fall handlar det om en sträcka på nästan åtta mil och dessutom är det fråga om en helt ny dragning av vägen.

Omfattningen innebär att man inte bara kommer att presentera intressanta fynd och resultat från de olika undersökta platserna. Jämförelserna ger en extra dimension. Man kan se om människors sätt att leva och försörja sig skilde sig åt mellan olika områden. Hur levde man i Tierpsbygden där Tämnarån rinner jämfört med på Uppsalaslätten kring Fyrisån?

När undersökningsresultatet så småningom analyseras kommer man sannolikt att hitta skillnader. Men det finns också fenomen som förenar platserna. Uppland är geologiskt Sveriges yngsta landskap och landhöjningen har tydligt påverkat livsvillkoren för forntidens människor. När havet drog sig tillbaka i det flacka landskapet frilades mycket ny mark som blev möjlig att bruka – först som betesmark och senare för odling.

Det landskap som omgav järnålderns stora central- och kultplatser – av vilka Gamla Uppsala med sina kungshögar och påstådda hednatempel var den största, Vendel och Valsgärde med sina båtgravar var andra – skiljde sig väsentligt från bronsålderns. Under bronsåldern var stora delar av dagens landskap ännu grunda vatten. Och om man går ännu längre tillbaka i tiden, till stenåldern, så stod havet mellan 25 och 50 meter över dagens nivå och centrala Uppland var en skärgård som hyste fiskare och jägare flera mil från det dåtida fastlandet.

E4-projektets storlek ger arkeologerna möjlighet att göra specialanalyser av till exempel strandförskjutningen och av pollen, som hela tiden avsätts i sanka marker och berättar om hur utbredda olika växter varit vid olika tider.

I anslutning till förra årets största utgrävning, den i Kyrsta, gjordes en analys av pollen från en närliggande mosse. Den blev klar under våren och visar att skog röjdes här under yngre stenålder och att bete och odling säkert kan påvisas under äldre bronsålder. Under äldre järnålder kan man se en ökad odling i området.

Vid Kyrsta ska motorvägen korsa en mindre väg vilket gjorde den undersökta ytan stor, omkring 75 000 kvadratmeter. Bland de tusentals anläggningar som grävdes fram – lämningar efter allt från hägnadsstörar, härdar, ugnar och grophus till brunnar, kokgropar och husens takbärande stolpar – har man kunnat urskilja 36 hus. I väntan på kol-14-dateringar har man preliminärt åldersbestämt husen utifrån deras utseende och funnit att det bott människor här under alla förhistoriska perioder från yngre stenålder till vikingatid. Det vikingatida huset ligger alldeles intill platsen för den medeltida byn Kyrsta och gården som finns nu.

Till den äldsta bosättningen vid Kyrsta har man knutit ett speciellt fynd:

– Vi hittade en kruka som hade placerats på en rund packning av knytnävsstora stenar på botten av en brunn. Ovanpå krukan hade en stor sten lagts som lock, berättar Jonas Wikborg, projektledare för SAU:s utgrävning i Kyrsta.

– Det är sannolikt inte frågan om något rituellt nedlagt offer, snarare har det att göra med matberedning. Det kan vara något man ville hålla svalt, eller något som skulle syras eller jäsa.

På boplatsen fann man också anläggningar knutna till järnsmide, en keramikugn och en kraftig palissad som förmodligen inte byggts till försvar utan avgränsat en del av området.

En detalj som Jonas Wikborg gärna pekar på är att alla hus som daterats till yngre bronsålder eller senare är placerade parallellt med eller vinkelrätt mot väg 699 som passerar intill. Husens placering kan tyda på att vägen haft samma sträckning i minst tvåtusen år.

Vid Kyrsta gjordes också ett intressant fynd på en åkerholme. Ett flera decimeter tjockt lager av eldsprängd sten hade lagts runt och mellan markfasta block. Man hittade inga traditionella gravar här, men många brända människoben mellan stenarna.

– Vi tror att platsen användes omkring år 500 före Kristus, vid övergången mellan brons- och järnåldern, och att det skulle kunna vara någon form av dåtida minneslund, säger Jonas Wikborg.

Från Kyrsta ser man nästa undersökta boplats, Vaxmyra, där man funnit en mindre omfattande bebyggelse – något som tolkas som en gård från tiden kring Kristi födelse. Det mest intressanta i Vaxmyra är ett hus där man hittat inte bara spåren efter de kraftiga takbärande stolparna, utan även de små stolpar som utgjort väggar i huset och hägnader runt dess gårdsplan.

– Undersökningen har gett oss många detaljer tack vare goda kontrastförhållanden i jorden, säger arkeologen Svante Norr som lett utgrävningen i Vaxmyra. Hägnader runt husen har nog varit väldigt vanliga på många håll, men man hittar sällan spår av dem.

Intressant är dessutom att de täta raderna stolpar i väggar och hägnader är uppförda utifrån måttenheten fot, som var i bruk ända fram till 1800-talet. Och i husets yttre takbärande vägg verkar man ha utgått från den lika livskraftiga måttenheten aln.

Att göra arkeologiska utgrävningar i uppodlade områden kräver ett särskilt tillvägagångssätt. Det första man gör är att med grävmaskin ”bana av” det översta jordlagret (ungefär 30 centimeter tjockt) där alla eventuella rester efter tidigare aktiviteter trasats sönder och spritts ut genom århundraden av plöjning.

Väl nere på oskadad nivå framträder då resterna från olika tider som mörka partier i jorden. De är spår efter historiens människor och deras verksamheter.

Hans Göthberg, antikvarie på Upplandsmuseet, har stor erfarenhet av hur man måste arbeta för att upptäcka hus och strukturer efter att ploglagret skrapats bort med grävmaskin.

– Underlaget spelar stor roll för vad och hur mycket man kan urskilja. Det är alltid lera i jordarna norr om Uppsala, men det spelar stor roll vilken färg leran har och vilken tid på dagen det är. En dag kan man se sådant man inte såg dagen innan, beroende på jordens fuktighet och vilka ljusförhållanden som råder.

I det som först tycks vara en matta av oregelbundna skiftningar kan man så småningom skönja geometriska mönster som i sin tur avslöjar huskonstruktioner, hägnader eller aktivitetsytor. Dessa måste sedan dateras för att man ska kunna avgöra vad som funnits där vid olika tidpunkter.

Men väderleken kan påverka.

– När det gäller lera är inga extrema väder bra, säger Hans Göthberg. När det är torrt blir marken väldigt hård och när regnet öser ner blir det lätt vattensjukt och lerigt.

– Idealet är stilla nattliga regn.

I Vaxmyra väntar man, liksom på de flesta andra utgrävningsplatser, på vad kol-14-analysen ska säga om husens ålder. Men i Vallby nära Tierp har man redan fått svar genom en annan typ av datering. I ett stolphål man grävde ut fann man nämligen bevarat trä och man kunde låta göra en dendrokronologisk datering – genom mätning av årsringarna i träet har man alltså kunnat konstatera när trädet växte och fälldes.

I Vallbys fall var träet lite skadat och dateringen gav åren 1430–70, vilket gör boplatsen till förra grävsäsongens yngsta. Men den i sammanhanget blygsamma åldern gör inte platsen mindre intressant, eftersom 1400-talets landsbygdsbebyggelse är mycket lite känd.

De som byggde husen i Vallby under sen medeltid verkar till en del ha övergivit modellen för det förhistoriska långhuset, som uppfördes efter samma principer runt om i Nordeuropa alltifrån stenålder till vikingatid (med vissa skillnader mellan olika regioner och perioder). Långhusen, som är den typ av hus man oftast hittar vid svenska utgrävningar, karaktäriseras av att man haft lokaler för skilda verksamheter – som bostad och stall – i olika delar av samma hus. Kraftiga takbärande stolpar i en eller två rader står mitt i huset.

I det medeltida Vallby består gården istället av flera mindre byggnader med separata funktioner, även om husen verkar ha kvar flera ålderdomliga drag. Ben har bevarats i den kalkhaltiga leran och kommer att kunna berätta om djurhållningen och kosten.

– Tierpsbygden har inte studerats speciellt mycket, trots att den har ett mycket strategiskt läge, säger arkeologen Anton Seiler på RAÄ. Den ligger vid en knutpunkt i landskapet där Uppsalaåsen, som var en viktig kommunikationsled norrut från Uppsala, når Tämnarån, som sedan fortsätter norrut mot havet.

Åsen och åarna var långt fram i tiden de viktigaste vägarna för transporter av såväl människor som varor och idéer.

Tierp skiljs från Fyrisåns rika järnåldersbygd av ett flera mil långt skogsområde. Detta är riktiga ”tassemarker” för den som letar spår efter människor från brons- eller järnåldern.

En inventering som gjordes så sent som i höstas visar att femton tidigare okända stenåldersboplatser berörs av den nya vägen. Flertalet av dem hittades just i den högre liggande terrängen norr om Älby. Nu blir det bråda månader för att hinna klart innan vägverket ska fram med sina maskiner.

– Efter det här projektet kommer vi att kunna ge en helt annan bild av centrala Uppland, samanfattar Hans Göthberg. Jag tror till exempel att den expansion som man trott sig ha sett under yngre järnålder kommer att visa sig ha ägt rum redan under äldre järnålder.

Men ännu återstår två fältsäsonger inom ramen för E4-projektet. Sedan tar den mer grundliga analysen av materialet vid. Först om fyra år planerar man att rapporteringen ska vara klar.

16 olika grävplatser

I sommar innebär E4-projektet utgrävningar på sammanlagt 16 platser och det förväntas bli mer arbetskrävande än förra säsongen. I Vallby fortsätter man ett andra år, men nu lite längre söderut. Man förväntar sig fynd liknande dem från förra säsongen. I sommaränge skog låg på bronsåldern troligen en rituell samlingsplats. Här finns gravar, skärvstenshögar och förmodligen rester efter ett hus. Dessutom finns en husgrund och en brunn som kan vara ett senmedeltida torp.

Vid Onslunda/Ryssgärdet kommer det att handla om en boplats från brons-åldern. Vid förundersökningen hittades en miniatyryxa av skiffer, som är ett mycket ovanligt fynd. Området som ska grävas ut verkar vara den centrala delen av boplatsen, vilket gör den extra intressant. Antagligen kommer även gravar att hittas.

Brännpussen var under yngre sten-åldern en ö vid kusten. Här undersöks en boplats som representerar det allra sista skedet av människans mångtusenåriga levnadssätt baserat på jakt och fiske.

Också i Kättsta fortsätter undersökningarna ännu en säsong. Här väntar ett gravfält, boplatsrester från bronsålder–järnålder samt husgrunder från vad som kan vara ett ryttartorp från 1700-talet.

Vid Björkgården/Trekanten, ligger två boplatser från äldre järnålder intill varandra. På den ena har man främst hittat bebyggelse medan den andra användes för olika vardags- och hantverksaktiviteter.

Hämringe är ett stort undersökningsområde där det förmodligen finns flera boplatser. Dessutom finns ytor med spår efter olika aktiviteter som odling och hantverk. I Bredåker förväntar man sig sex olika boplatsytor med mycket omfattande spår av forntida liv. Undersökningen vid Lövstaholm och Ytterbacken berör boplatser från vår tideräknings första århundraden. Högmossen, Stormossen, Postboda och Bålmyra är lämningar från äldre och yngre stenålder. snåret, glädjen och buddbo är boplatser från yngre stenålder.

Alla utgrävningar kan besökas under sommaren och guidade visningar sker varje vecka. Utställningar om projektet finns på Upplandsmuseet och Gamla Uppsala historiskt centrum. Mer information: www.arkeologie4.nu

Fina fynd förra året

Under fjolåret gjordes en rad fynd kring den planerade motorvägen. Vid Berget fann man sju hus, nio brunnar, tjugo härdar och mal-stenar från 200 f Kr–200 e Kr. Dessa tros vara spår efter någon typ av specialiserad verksamhet som krävt värme och god tillgång på vatten. Berget kan komma att belysa framväxten av komplexet Gamla Uppsala.

Vid Brillinge hittade arkeologerna rester av Uppsalaområdets längsta hus – minst 43 meter – och en brandgrav från förromersk järnålder. I Fullerö grävdes 26 så kallade blockgravar ut. Några begravda individer fann man inte men gravarna dateras till 500

f Kr. I Sommaränge fann man en gård från romersk järnålder–vendeltid med boningshus, stall, verkstad och förrådshus. Framställning av tjära har skett här och det finns spår efter odling, åkrar och gravfält.

I Kättsta undersöktes bland annat en huvudsakligen vikingatida boplats med minst 17 hus. I kulturlagret hittade man också stora mängder djurben, som ska analyseras. I Svanby undersöktes utkanten av en bronsåldersgård med stolphål, härdar, kokgropar och ugnar, och ett par mindre hus. Strimmig keramik av östlig typ hittades vilket har väckt frågor om kon-takterna över Ålands hav.

Publicerad i Populär Historia 4/2003

Kanske är du intresserad av...

Läs också