Himmelsskivan hittades i Nebel i Tyskland.

© dBachmann

Bronsåldern och himmelsskivan i Nebra

Fyndet av den spektakulära himmelsskivan i Nebra i Tyskland har gett ny kunskap om bronsåldern. Den visar hur oerhört viktig solen var för forntidens människor. Solen stod i centrum för fruktbarhetskult och religion – en religion som var betydligt mer avancerad än forskarna tidigare trott.

11 augusti 2007 av Kristina Svensson

När den tyske arkeologen Harald Meller slagit sig ned vid matbordet på Hotel Hilton i schweiziska Basel, blev han bokstavligen serverad universum på en ärgad bronstallrik. På den runda skivan framför honom lyste solen och månen från en himmel beströdd med stjärnor. De gyllene himlakropparna hade fästs på sin bronssky för 3 600 år sedan och sedan grävts ned på en höjd i en skog vid staden Nebra, sex mil väster om Leipzig.

Några skattletare utrustade med metalldetektorer och hackor hade hittat himmelsskivan 1999 och sedan bjudit ut den på svarta marknaden för drygt tre miljoner kronor. Meller, som arbetade på Historiska museet i Halle, fick höra talas om fyndet 2001 och smidde snabbt en plan. Han stämde träff med handlarna på en hotellrestaurang, men bjöd i hemlighet också in polisen. Väl på plats började de två kumpanerna att slingra sig. Någon skiva ville de inte visa, i stället plockades ett bronssvärd upp ur en väska. Meller bedömde vapnet som äkta, men uttryckte åter en nervös önskan att få se på himmelsskivan. Något större hopp att det skulle gå vägen hade han inte; väskan där svärdet legat verkade inte rymma fler saker.

Då öppnade den gråhårige mannen mitt emot honom sin rock, knäppte upp skjortan och räckte fram ett föremål inslaget i en handduk. Meller fick uppleva sitt livs största arkeologiska ögonblick – medan de bägge brottslingarna genomled nesan att omedelbart föras iväg av polisen. Man kan förmoda att arkeologen inte noterade uppståndelsen runt omkring sig.

I sin hand höll han världens äldsta avbildning av universum, ett testamente från bronsåldern som vittnade om den tidens stora tro på solen.

Det var solen som födde dagen, närde växterna och skapade en god tillvaro för människor och djur. Solen var livgivande och varm och påminde om den nygjutna bronsens lyster. Solen ansågs särskilt gynna det dåtida samhällets elit, som förstärkte sin makt genom kontinentala kontakter, begärligt brons och påstådda pakter med solguden.

Himmelsskivan dateras till 1600-talet f Kr. Den är två kilo tung, 32 centimeter i diameter och bara några millimeter tjock. Eftersom dekorationerna är av guld, framträder de tydligt på den numera gröna bronsytan. Innan ärgen lagt sitt kontrasterande täcke över metallen syntes de inte alls lika väl.

Med stor upphetsning började forskarna tolka skivans språk. Stjärnorna till exempel, vad betydde de? Kunde de vara exakta avbildningar av en del av natthimlen? Inte alls, visade det sig. De var bara slumpmässigt placerade – med ett viktigt undantag. Mellan solen och månen hade sju stjärnor hopat sig i en klunga – Plejaderna. Det är egentligen en stjärnhop bestående av hundratals stjärnor, men vanligtvis kan man inte se mer än sex eller sju av dem med blotta ögat.

Otroligt nog ledde eftersökningar fram till en likadan avbildning av Plejaderna, i en handskrift från Medelhavsområdet. Fast den stjärnbilden tecknades inte ned lika tidigt som guldstjärnorna fästes på Nebraskivan. I Egypten dök realistiskt avbildade stjärnbilder upp först på 1400-talet f Kr.

Det är möjligt att Plejaderna uppfattades som ett tecken från gudarna till bönderna om när jorden var som mest fruktsam. Stjärnhopen dyker nämligen upp i mars och försvinner sedan under oktober månad.

Att även solen finns med på skivan är inte märkligt. Solen spelade en viktig roll inom mytologin världen över. Den dyrkades i Indien, Grekland och Mellanamerika, och inte minst i det forna

Europa. I Egypten hette solguden Ra och färdades i sitt skepp dag och natt. Under dygnet bytte han skepnad ett sjuttiotal gånger. Solguden föddes varje dag i öster och gick som gammal ned i väst. Vid midnatt befann sig Ra i underjorden för att om morgonen återfödas vid horisonten. Att efter döden bli sjöman på Ras skepp och därmed bli del av någon av gudomens skilda gestalter, var en önskan många egyptier uttryckte på sina gravstenar.

Om också dåtidens européer ville gå ombord på ett solskepp, borde ett sådant finnas på himmelsskivan från Nebra. Och visst finns det där, om man vill tolka en båge intill solen på det viset. Det påminner om de många solskepp som finns inristade i hällar och på rakknivar från samma period.

Men skivan pryds inte bara av en båge, utan flera. Längs skivans kant sitter två stycken, den ena fortfarande klädd i guld. De täcker var och en 82 grader av skivan. Det måste förstås betyda något. En forskare begav sig till höjden där himmelsskivan hittades och märkte att vinkeln mellan avståndet där solen går ned vid sommarsolståndet respektive höstsolståndet var – just det – 82 grader! Hade man mätt samma punkter längre norrut hade gradtalet blivit högre, söderut något lägre. Himmelsskivan hade alltså tillverkats med tanke på platsen.

En sol, ett solskepp och solståndet under sommar och höst. Plejaderna och en månskära. Var detta kärnan i bronsåldersmänniskornas religion?

Flyttar vi oss från Tyskland till Skandinavien är solsymboliken snarlik. Här kunde solen både färdas i skepp och dras efter en häst. Ett exempel är den kända Trundholmsvagnen som påträffades vid plöjning av en mosse på Själland år 1902. Solskivan och hästen, bägge av brons, är placerade på en stång som bärs upp av sex fyrekrade hjul. Den ena sidan av skivan är klädd med guldfolie och rullar man ekipaget medsols framträder just denna sida.

Den danske arkeologen Flemming Kaul disputerade i höstas på en avhandling om bronsålderns tro. Där slår han fast att skandinavernas religion var lika avancerad som någon annan av världens stora religioner. Solen stod så att säga i zenit i tidens tro, och symboler för solen är det vanligaste motivet under bronsåldern. Men solen klarade sig inte själv under sin färd på den nordiska himlen, utan åtföljdes av mytologiska djur, bland annat en häst. Just detta motiv finns ofta på periodens rakknivar. Dessa har Kaul tittat extra noga på.

I en databas samlade han fyrahundra rakknivar och såg att figurerna på dessa visade olika moment på solens dagliga resa. En del känns igen från egyptiska föreställningar.

På natten reser den släckta solen genom underjorden. När det är dags för soluppgång får solen hjälp av en fisk att komma upp på morgonskeppet. Denna fisk slukas så småningom av en rovfågel. När solen står som högst på himlen dras den av en häst, men på eftermiddagen är den åter på plats i skeppet. Vid solnedgången slingrar sig så en orm fram och ledsagar den till underjorden.

I likhet med egyptierna trängtade även nordborna efter en färd tillsammans med solen på skeppet. Faktum är att de dödas själar kan ha förmodats vara nödvändiga för solens eviga gång. På nordiska avbildningar av solskeppet kan man ibland se sjömän representerade av manskapsstreck. Solen behövde helt enkelt roddare på sin färd och på så sätt kopplades de döda förfäderna till solens eviga resa. Därmed blev tillbedjan av solen och föreställningar om livet efter döden två sidor av samma mynt.

Alla bronsåldersmänniskor kunde dock inte blicka upp mot himlen och känna av förfädernas existens. En sådan exklusivitet hade dåtidens aristokrati lagt beslag på, det vill säga de män och kvinnor som ligger begravda i bronsålderns stora gravhögar. Det ledande nordiska skiktet av hövdingar, religiösa ledare och krigare kunde uttrycka sin makt genom just gravhögar, vapen, smycken och kultföremål tillverkade av brons.

Med all säkerhet skeppades dyrbarheterna hit via de stora floderna Elbe, Donau, Weichsel och Oder. Vad nordborna lämnade i utbyte vet ingen med säkerhet – kanske skinn, pälsverk, bärnsten och slavar. Ett skeppsvrak som för tjugofem år sedan påträffades utanför Turkiets sydvästra kust kan ge en fingervisning om vilka varor det rörde sig om i just detta område. På 45 meters djup utanför Ulu Burun påträffades produkter från Afrika, Mellanöstern, Grekland och Sardinien.

I det 16 meter långa skeppet, som dateras till 1300-talet f Kr, låg rester av kryddor, spannmål, olivolja, timmer, lapis lazuli, glas, textilier och elfenben. Därtill ett ton tenn och tio ton koppar. För att framställa brons behövs inte bara dessa bägge metaller (i just proportionen 1:10) utan också ett samarbete mellan folk på skilda geografiska platser. Tenn fanns att tillgå i Cornwall, Erzgebirge (mellan Tyskland och Tjeckien), i Spanien, västra Balkan och Egypten. Koppar hämtades förmodligen i Wales, Irland, Cypern och Centraleuropa.

Ville man åt den politiska och ekonomiska makten gällde det att kontrollera vattenvägarna, där brons och andra varor fraktades. Att detta verkligen skedde märks inte minst på rester av befästningsverk längs de stora floderna i Europa. Säkert var det avgörande för Nordens elit att ha goda relationer med de mäktiga familjerna på kontinenten.

På Nationalmuseet i Köpenhamn ligger kusligt välbevarade lik i ekkistor, som hittats i de stora gravhögarna. De är kvarlevor av personer som säkerligen haft förmåga att knyta kontakter på kontinenten under sin livstid. De är klädda i sin tids mode. Kvinnorna bär navelkorta tröjor, långa yllekjolar eller kortkorta snörkjolar – männen ligger begravda i koltar. Till och med deras frisyrer är bevarade, långt hår som konstfullt satts upp och skyddats med hårnät eller kortklippt page. Stora tjocka lockar pryder en mans huvud. Somliga lik har svepts i oxhudar innan de lagts i de urholkade ekstammarna som till slut täcktes av en storhög.

Är spektakulära begravningar av detta slag laddade med religiösa symboler? Det tror professor Kristian Kristiansen vid Göteborgs universitet. Han menar att gravhögen i sig är en symbol för den uppgående solen. Enligt honom inleddes begravningen med en rituell plöjning runt platsen för högen. Därefter byggde man en rund krets av stenar, som symboliserade solens hjul. Eken, som kistan byggdes av, var enligt Kristiansen en symbol för världsträdet – trädet i universums mitt som ansågs förbinda olika världar med varandra. En oxe slaktades och flåddes.

Under förhistorien ansågs gudar kunna ta skepnad av djur och oxen/tjuren tycks ha varit viktig i detta sammanhang, bland annat i östra Medelhavsområdet. Kanske representerade oxen himmelsguden? När sedan den avlidne lades i ekkistan insvept i oxhuden var den döde trygg i världsträdets och himmelsgudens sköte. Kroppen kunde lugnt föras i väg av solhjulet till en annan tillvaro.

Överklassen, som under äldre bronsålder begravdes på detta vis, skapade nya religiösa uttryck för att särskilja sig från den övriga befolkningen. Till sin hjälp tog de uppenbarligen solsymboler som högar, skepp och hästar. Sin jordiska makt och gudomliga status fick de från påstådda förbindelser med solguden, kanske via offer av bronsföremål som deponerades i våtmarker.

Ett annat exempel på en grav där tankarna förs till solen är Sagaholmshögen i Småland. Hällarna från denna hög har inte alltid lämpat sig för beskådande. När de ställdes ut i Jönköping i mitten av 1970-talet gjorde de stor skandal. Anledningen? De var prydda med bilder av tidelagsscener.

–Det finns ett tiotal tidelagsscener kända från bronsåldern, två av dem påträffades i Sagaholmshögen. Det är möjligt att de avbildar mytologiska scener som relaterade till en föreställning om hur jorden och människorna skapades. I det här fallet är både mytologiska anfäder och hästar inblandade, säger docent Joakim Goldhahn, som skrivit sin avhandling om denna storhög.

Sagaholmshögen förstördes under slutet av 1920-talet, i samband med grustäkt. När arkeologerna undersökte graven 1971 fanns tyvärr inga spår av vare sig skelett eller föremål. Trots detta gick forskarna inte lottlösa från utgrävningen. Under resterna av högen doldes nämligen en sinnrikt konstruerad kantkedja med hällbilder, en av bronsålderns mest intrikata solsymboler, om än något tilltufsad. Ursprungligen hade hundra sandstenshällar placerats i en cirkel, omgiven av två kretsar av mer vanliga stenar.

I dag återstår bara 45 hällar och på 18 av dem finns bilder som knyter an till bronsålderns mytologi och religion. Vanligaste motiven är hästar, skepp och människor. Hällarna var fint huggna av röd sandsten och perfekt avpassade till varandra. En gång hade de hämtats med skepp från en strand på Visingsö, som ligger tre mil från Sagaholm.

– Det som är speciellt med ristningarna i Sagaholmshögen är att de är placerade i ett sammanhang. Hällarna återfanns i en grav och därmed hör de samman med döden och livet efter detta. De flesta andra hällristningar saknar ju sådan kontext. Solens gång på himlen visade hur världen återskapades varje dag; på liknande sätt tänkte man sig nog att själen skulle återfödas, säger Joakim Goldhahn.

Men åter till Nebra, platsen där himmelsskivan hittades. Nebraskivan låg nämligen inte nedgrävd ensam under sin långa tid i glömska. Bredvid påträffade plundrarna två svärd, två yxor, en mejsel och några tunna bronsringar (se fotot på omslaget). Tvåtalet dyker ofta upp under bronsåldern, det kan gälla halskragar, lurar, statyetter och yxor som hittas parvis. Detta associerar en del forskare till en tro på tvillinggudar. För att hitta belägg för sina hypoteser används skriftliga källor, bland annat Rigveda.

Rigveda är en samling fornindiska hymner och en av de äldsta skriftliga källorna på indoeuropeiskt språk. Hymnerna skrevs ned på 600-talet f Kr, men anses ha tillkommit ungefär tusen år tidigare. Här kan man läsa om ett par gudomliga tvillingar som är söner till himmelsguden. Deras syster är solgudinna.

Tvillingarna åker runt jorden och himlen i en guldvagn, dragen av en vit häst. Till havs har de ett skepp med hundra åror. Deras uppdrag är att vara ljusets gudar, de representerar morgon- och kvällsstjärnan, helar sjuka och hjälper sjömän och krigare. Enligt Rigveda var ett av tvillinggudarnas attribut två träpålar. Vill man, så kan man hitta spår av dessa gudar även i nordiskt material, inte bara där bronsföremål hittats parvis. På hällristningar syns ibland yxor i par, fastsatta på långa skaft, som skulle kunna motsvara tvillinggudarnas träpålar. Men många arkeologer upplever det både långsökt och förlegat att dra paralleller med texter som tillkommit så långt från Skandinavien.

Det finns flera bronsåldersgåtor som forskarna är i full gång med att ge förklaringar till. Nebraskivan är ett nytillskott; ofta omtolkas föremål och hällbilder funna för länge sedan. Som vanligt när människans historia ska skrivas, hamnar fokus på dem som hade makt och råd att manifestera sig.

Glädjande nog har arkeologerna under de senaste tio åren mer och mer börjat ägna sig åt hur vanligt folk levde. Nyupptäckta boplatser och gravar skänker nya inblickar. Men medan de rika, och mäktigas kultföremål finns kvar, har de fattigas ting av förgängligt material inte överlevt till vår tid. Hur de mindre bemedlade föreställde sig livet hinsides och huruvida de tog del i solkulten är därför det största mysteriet. Och den gåtan lär dessvärre förbli olöst.

Följ med när historien skrivs om!

Med hjälp av allt mer sofistikerade arkeologiska metoder och datoranalyser avslöjas ständigt mer om hur människan levde för länge sedan. Med en prenumeration på Populär Historia kan du följa med i de nya rönen och hur historien skrivs om.

SPECIALERBJUDANDE – Pröva 6 nummer av Populär Historia!

Publicerad i Populär Historia 5/2007

Fakta: Granhammarsmannen

Det finns många fantastiska fynd som berättar om bronsåldern, men de flesta har blivit medvetet placerade i gravar eller deponerade i våtmarker i rituellt syfte. De har med andra ord arrangerats av någon. Ett lysande undantag är Granhammarsmannen, Sveriges svar på Ismannen Ötzi. Vid mitten av 800-talet f Kr blev denne femtioåring brutalt överfallen och mördad i närheten av nuvarande Granhammars gård i Upplands-Bro, ett par mil nordväst om Stockholm.

En yxa sargade mannens huvud ett dussintal gånger, ett slag klöv ansiktet itu. Undersidan av vänstra armen, som kanske tjänade som skydd, fick även den motta hugg. Den livlösa kroppen kastades sedan i en fjärd och mannen sjönk de femton meterna mot botten. Också hans personliga utrustning följde med i djupet. Mannens elddon bestod av ett stycke svavelkis och flinta som ger långa gnistor. Intill kroppen låg också ett sandstensbryne och tre sylar av ben och horn, bland annat lämpade för näver- och läderhantverk. Dessutom en bronssyl med träskaft och en väl använd bronsmejsel med grovt tillhugget skaft. Spår visar att Granhammarsmannen suttit och filat och bättrat på sina verktyg när de blivit slöa.

Intill den döde hamnade också ett avlångt böjt föremål av sälg, 37 centimeter långt. Det kan vara resterna av ett fiskeredskap.

Hans 175 centimeter långa kropp var märkt av hårt arbete och umbäranden. Bland annat hade ett revben gått av och sedan läkt. Tänderna har använts som redskap och var därför mycket slitna. En så kallad isotopanalys har visat att den döde tycks ha varit mer förtjust i fisk som vuxen än som barn. I övrigt verkar han ha ätit en allsidig kost.

När skelettet hittades vid dikesgrävning i juni 1953 trodde arkeologerna att fyndet skulle få samma dignitet som Bockstensmannen. Märkligt nog föll det i stället i glömska. I dag vilar Granhammarsmannen i ett magasin på Historiska museet i Stockholm, men ett forskningsprojekt pågår, lett av arkeologen Jonathan Lindström.

Publicerad i Populär Historia 5/2007

Fakta: Egtvedsflickan

I Egtved på Jylland påträffades 1921 en ekkistegrav under en gravhög. I kistan hittade arkeologerna en cirka 160 centimeter lång kvinna. Tändernas slitning visar att hon var 16–18 år gammal när hon dog omkring 1370 f Kr. Bland gravgåvorna märks ett antal bronsföremål: en bältesplatta, två armringar och en öronring. Flickans välbevarade dräkt är av ylle och består av en kort tröja med halvlånga ärmar och en snörkjol, som viras två gånger om livet. I kistan hittades även ett tygbylte med brända ben från ett 5–6 år gammalt barn – kanske ett människooffer.

Publicerad i Populär Historia 5/2007

Kanske är du intresserad av...

Läs också