I april 2021 var Tomas Karlsson ute i skogarna i Hjälmared strax sydost om Alingsås. Hans uppdrag var att rita en karta åt sin orienteringsklubb Skogshjortarna. Av den anledningen letade han sig fram på en bergshöjd i otillgänglig terräng dit inte många söker sig.

– Jag tog mig in i ett tätt granbestånd och såg att det inte bara var en enda grön massa, utan att det fanns en öppning bland träden. Innan jag tog sats för att fortsätta tittade jag ned vid mina fötter och upptäckte att det låg något skrot där, berättar Tomas Karlsson.

Det var en udda syn. Vid bondgårdar brukar han stöta på metallskrot, men inte så här långt inne i skogen.

– När jag tittade närmare såg jag att det var några halsringar. De hade legat under stenen som jag stod på, och blivit framkrafsade av något djur. Men smyckena såg inte så gamla ut, säger Tomas Karlsson. Det var först när jag upptäckte en tunn kedja där det var uppenbart att länkarna var handgjorda, som jag förstod att föremålen inte var moderna.

Arkeologerna kunde knappt tro sina ögon

Tomas korkade upp sin kaffetermos medan han googlade fram vem han skulle kontakta. Ett mejl om fyndet skickades iväg till Länsstyrelsen, och sedan fortsatte han vidare genom skogarna.

– Men i och med att jag hade lämnat ut uppgifterna var det ju en offentlig handling, och vem som helst skulle kunna bege sig till fyndplatsen och ta föremålen. Jag blev nojig och tänkte ta hem smyckena. Men jag hann aldrig, eftersom jag fick kontakt med en arkeolog som jag stämde träff med samma dag.

När han och fler arkeologer från Förvaltningen för kulturutveckling – Västra Götalandsregionen anlände för att göra en efterundersökning, kunde de knappt tro sina ögon. Sammanlagt påträffades ett femtiotal hela eller större delar av fynd.

Smycken från en högstatuskvinna

Till stor del består det så kallade depåfyndet av smycken och dräktspännen som en gång har prytt en högstatuskvinna: halsringar av en typ som kallas wendelring, en armring, spiralpärlor, spiralnålar, kedjor, så kallade wulstringar, en holkyxa och en tutulus, det vill säga en bältesdekoration. Dessutom påträffades föremål av järn, bland annat ett fragment av en kniv.

Föremålen dateras till bronsålderns period VI som varade 700–500 f Kr. Det här var precis i övergången mellan bronsålder och järnålder, och därför är det inget konstigt att en del fynd är tillverkade av järn.

Offerfynd på berget

Märkligt nog har ett annat offerfynd hittats på samma berg, bara några hundra meter ifrån den nu aktuella platsen. Det upptäcktes 1915 av två bröder, när en väg i närheten behövde förstärkas med stenar. Fem meter upp på en lodrät bergvägg fanns en klipphylla med en passande stor sten. När denna flyttades upptäcktes halsringar, armringar och en stor tutulus. Denna skatt är ett par hundra år äldre än den som Tomas Karlsson hittade, och dateras till bronsålderns period IV, 1100–900 f Kr.

Att offerfynd av den här kalibern görs i denna typ av miljö hör inte till vanligheterna. Nästan alltid påträffas liknande bronsåldersdepåer i eller vid forna våtmarker, där det har funnits åar, sjöar, floder och till och med havsvikar. Men alltså inte högt uppe på berg, som i Hjälmared. Men var platsen verkligen så avlägset belägen när det begav sig? De nyupptäckta föremålen låg gömda under en sten i en brant bergssluttning som vetter mot öster. Åt det hållet finns det bara stora skogsområden, och ingen känd historisk bebyggelse.

Går man upp på bergets topp och blickar västerut kommer fyndplatsen i en annan dager. Där fanns under forntiden ett sjösystem som ledde bort mot Göta älv – till dagens Göteborg är det tre mil. Just samspelet mellan bebyggelse i inlandet och vid kusten är en fråga som intresserar Christian Horn som är docent i arkeologi vid Göteborgs universitet.

– När det gäller bronsåldern har fokus legat på kusten, hav och sjöar – alltså en marin miljö. Fyndet i Alingsås visar på ett aktivt inland. Nu kan vi studera hur kust och inland har interagerat med varandra, säger han.

Frågor kring fynden

För Christian Horn kunde fyndet inte ha kommit lägligare, eftersom han leder forskningsprojektet "Modelling Bronze Age society". I det ingår att skapa sig en helhetsbild av bronsålderssamhället i Skandinavien genom att använda sig av allt material som finns tillgängligt i databaser – som metallfynd, gravhögar, rösen, hällristningar och boplatser.

Smyckena i Alingsåsfyndet är tillverkade i Skandinavien av mycket skickliga hantverkare. Men märkligt nog förekommer det på två av halsringarna en dekoration med taffligt gjorda ristningar. Dessa korresponderar inte alls med de övriga välgjorda smyckena.

Även behandlingen av en så kallad wendelring väcker frågor. Dessa halsringar kännetecknas av att de är vridna åt olika håll.

– Både wendelringen och en armring är av på mitten, men det har troligtvis inte skett av en olyckshändelse. Man har medvetet delat på den, ringen är nämligen inte bruten på den tunnare delen, säger Christian Horn.

Vid ändarna är hål borrade, som visar att delarna kan fogas samman. Det kan finnas alla möjliga tolkningar till det. En är att halsringen har burits som ett vänskapssmycke, ungefär som de moderna smycken som föreställer ett hjärta och som går att dela i två delar, så att två personer kan bära halva hjärtat var. Kanske var det en rik kvinna som i allianssyfte giftes bort med en man, och fick ena halvan av halsringen med sig? När hon sedan blev änka återvände hon kanske till sin hembygd, så att halsringen kunde sammanfogas igen.

Hövdingadömen i Skandinavien

Den kvinna som en gång ägde bronssmyckena hörde till en välmående elit. Men var hon och hennes familj bodde är ännu inte klarlagt. Norr om fyndplatsen ligger en forntida åkermark, där det teoretiskt sett kan ha legat en boplats. Men det finns gott om andra tänkbara boställen på den bördiga marken runt omkring vattensystemet.

Redan under bronsåldern (1700 f Kr–500 f Kr) fanns det tydliga hövdingadömen i Skandinavien, vilket bland annat avspeglas i stora hus, offerfynd, samt praktfulla högar och rösen med dyrbara vapen liksom smycken av brons och guld.

– Hövdingadömena var välorganiserade samhällen som inte skiljde sig mycket från dem vi känner till från vikingatiden. De var mellan 400 och 800 kvadratkilometer stora, och gränserna utgjordes av topografin, till exempel skogsområden, höjder och vattendrag.

Det menar arkeolog Magnus Artursson, som forskar om bronsåldern vid Göteborgs universitet, och fortsätter:

– Det här var komplexa samhällen där varje hövdingadöme hade rituella specialister, krigare och skickliga båtbyggare.

Bronsålderns elit

Den elit som Alingsåskvinnan tillhörde skaffade sig ett överskott från jordbruket, som till stor del sköttes av ofri arbetskraft. De högsta i samhället investerade i skepp och tillskansade sig ännu mer makt och rikedomar genom sitt stora kontaktnät, vilket sträckte sig ned till kontinenten. Det gällde att ha bundsförvanter utmed färdvägarna, så att man kunde ta sig igenom olika »revir« utan att behöva riskera fientliga överfall.

Via upparbetade handelsrutter bytte nordborna till sig koppar och tenn i utbyte mot bärnsten och slavar. Med på båtarna fanns det krigare som skyddade transporterna, men som också passade på att plundra och skaffa nya slavar.

Väl hemma igen smältes kopparen och tennet samman till brons, och i bronsgjutarverkstäderna skapades vapen, dräktspännen och smycken. I Västergötland har flera fina fynd från bronsåldern gjorts tidigare, bland annat 18 bronssköldar i Fröslunda på Kållandsö. Landskapet slår också rekord beträffande antal svärd från bronsåldern. Men många, många fornfynd väntar på att bli upptäckta.