Varför gömdes en bronsskatt i skogen?

Smycken från en högstatuskvinna

Till stor del består det så kallade depåfyndet av smycken och dräktspännen som en gång har prytt en högstatuskvinna: halsringar av en typ som kallas wendelring, en armring, spiralpärlor, spiralnålar, kedjor, så kallade wulstringar, en holkyxa och en tutulus, det vill säga en bältesdekoration. Dessutom påträffades föremål av järn, bland annat ett fragment av en kniv.

Föremålen dateras till bronsålderns period VI som varade 700–500 f Kr. Det här var precis i övergången mellan bronsålder och järnålder, och därför är det inget konstigt att en del fynd är tillverkade av järn.

Offerfynd på berget

Märkligt nog har ett annat offerfynd hittats på samma berg, bara några hundra meter ifrån den nu aktuella platsen. Det upptäcktes 1915 av två bröder, när en väg i närheten behövde förstärkas med stenar. Fem meter upp på en lodrät bergvägg fanns en klipphylla med en passande stor sten. När denna flyttades upptäcktes halsringar, armringar och en stor tutulus. Denna skatt är ett par hundra år äldre än den som Tomas Karlsson hittade, och dateras till bronsålderns period IV, 1100–900 f Kr.

Att offerfynd av den här kalibern görs i denna typ av miljö hör inte till vanligheterna. Nästan alltid påträffas liknande bronsåldersdepåer i eller vid forna våtmarker, där det har funnits åar, sjöar, floder och till och med havsvikar. Men alltså inte högt uppe på berg, som i Hjälmared. Men var platsen verkligen så avlägset belägen när det begav sig? De nyupptäckta föremålen låg gömda under en sten i en brant bergssluttning som vetter mot öster. Åt det hållet finns det bara stora skogsområden, och ingen känd historisk bebyggelse.

Frågor kring fynden

För Christian Horn kunde fyndet inte ha kommit lägligare, eftersom han leder forskningsprojektet "Modelling Bronze Age society". I det ingår att skapa sig en helhetsbild av bronsålderssamhället i Skandinavien genom att använda sig av allt material som finns tillgängligt i databaser – som metallfynd, gravhögar, rösen, hällristningar och boplatser.

Smyckena i Alingsåsfyndet är tillverkade i Skandinavien av mycket skickliga hantverkare. Men märkligt nog förekommer det på två av halsringarna en dekoration med taffligt gjorda ristningar. Dessa korresponderar inte alls med de övriga välgjorda smyckena.

Även behandlingen av en så kallad wendelring väcker frågor. Dessa halsringar kännetecknas av att de är vridna åt olika håll.

– Både wendelringen och en armring är av på mitten, men det har troligtvis inte skett av en olyckshändelse. Man har medvetet delat på den, ringen är nämligen inte bruten på den tunnare delen, säger Christian Horn.

Vid ändarna är hål borrade, som visar att delarna kan fogas samman. Det kan finnas alla möjliga tolkningar till det. En är att halsringen har burits som ett vänskapssmycke, ungefär som de moderna smycken som föreställer ett hjärta och som går att dela i två delar, så att två personer kan bära halva hjärtat var. Kanske var det en rik kvinna som i allianssyfte giftes bort med en man, och fick ena halvan av halsringen med sig? När hon sedan blev änka återvände hon kanske till sin hembygd, så att halsringen kunde sammanfogas igen.

Hövdingadömen i Skandinavien

Den kvinna som en gång ägde bronssmyckena hörde till en välmående elit. Men var hon och hennes familj bodde är ännu inte klarlagt. Norr om fyndplatsen ligger en forntida åkermark, där det teoretiskt sett kan ha legat en boplats. Men det finns gott om andra tänkbara boställen på den bördiga marken runt omkring vattensystemet.

Redan under bronsåldern (1700 f Kr–500 f Kr) fanns det tydliga hövdingadömen i Skandinavien, vilket bland annat avspeglas i stora hus, offerfynd, samt praktfulla högar och rösen med dyrbara vapen liksom smycken av brons och guld.

– Hövdingadömena var välorganiserade samhällen som inte skiljde sig mycket från dem vi känner till från vikingatiden. De var mellan 400 och 800 kvadratkilometer stora, och gränserna utgjordes av topografin, till exempel skogsområden, höjder och vattendrag.

Det menar arkeolog Magnus Artursson, som forskar om bronsåldern vid Göteborgs universitet, och fortsätter:

– Det här var komplexa samhällen där varje hövdingadöme hade rituella specialister, krigare och skickliga båtbyggare.

Bronsålderns elit

Den elit som Alingsåskvinnan tillhörde skaffade sig ett överskott från jordbruket, som till stor del sköttes av ofri arbetskraft. De högsta i samhället investerade i skepp och tillskansade sig ännu mer makt och rikedomar genom sitt stora kontaktnät, vilket sträckte sig ned till kontinenten. Det gällde att ha bundsförvanter utmed färdvägarna, så att man kunde ta sig igenom olika »revir« utan att behöva riskera fientliga överfall.

Via upparbetade handelsrutter bytte nordborna till sig koppar och tenn i utbyte mot bärnsten och slavar. Med på båtarna fanns det krigare som skyddade transporterna, men som också passade på att plundra och skaffa nya slavar.

Väl hemma igen smältes kopparen och tennet samman till brons, och i bronsgjutarverkstäderna skapades vapen, dräktspännen och smycken. I Västergötland har flera fina fynd från bronsåldern gjorts tidigare, bland annat 18 bronssköldar i Fröslunda på Kållandsö. Landskapet slår också rekord beträffande antal svärd från bronsåldern. Men många, många fornfynd väntar på att bli upptäckta.

Den stora frågan om fyndet

Arkeologiska utgrävningar sker oftast när man ska bygga hus och vägar, och den typen av exploateringsutgrävningar har främst skett på Västkusten, inte i Västergötlands inland.

Den stora frågan är naturligtvis varför Alingsåsfyndet har gömts under ett stenblock. Kan det vara så att skatten har skyddats när fara hotade, och att ägaren aldrig kom för att hämta sina dyrgripar? Eller handlar det om ett offer till en forntida gudom som vi inte vet namnet på?

Båda alternativen är möjliga, men professor Johan Ling vid Göteborgs universitet har en egen teori. Han menar att fyndet kan kopplas till aktiviteter som påminner lite om det nutida fenomenet att »vaska« champagne på krogen – alltså att hälla ut den dyrbara drycken bara för att visa att man har råd. På samma sätt kan, menar Johan Ling, bronsålderseliten ha deponerat dyrbara föremål för att höja sin egen sociala status.

En annan motsvarighet i modernare tider är en sedvänja på Nordamerikas västkust, där ursprungsbefolkningen ägnade sig åt så kallad potlach. Det var en fest där värden, ofta en hövding, skänkte bort värdefulla presenter till sina gäster, enbart för att manifestera sin rikedom och position.

– I samband med dessa fester förstördes ibland föremål, och man kunde också ha ihjäl slavar inför varandra – allt för att visa sin sociala status, berättar Johan Ling.

Elitens förtryck

Ett överflöd ger individen en specifik social position. Det är i en sådan logik som fyndet från Alingsås passar in. De bägge deponeringarna på berget kan förknippas med det absoluta toppskiktet i samhället. Men att slösa med sin rikedom räckte inte för att visa sin makt. I styrkemätningen var det också viktigt för eliten att kunna kontrollera ideologi, religion, ritualer och framförallt överskottsproduktion. Det här är ett fenomen som har funnits hos mänskligheten i alla tider. Under vissa perioder har det sanktionerats av samhället, under andra inte. Detta är något som arkeologen Brian D Hayden har utvecklat i sin bok The power of ritual in prehistory (2018).

– Syftet var att förtrycka, suga ut och exploatera andra grupper i ett brutalt system, menar Johan Ling.

Hemliga sällskap, som inte var släktbaserade, har alltid varit ett viktigt sätt för eliten att demonstrera att man skiljer sig från mängden. Genom att påstå att man hade direktkontakt med gudarna framstod man som än mer upphöjd. Tillsammans utförde man riter en bit från bebyggelsen, precis som kan ha varit fallet på berget i Alingsås.

Försiktig hantering av fynden

När arkeologerna hade dokumenterat bronsåldersfynden utanför Alingsås lades de i plastpåsar med fuktig jord. Detta för att återskapa den miljö som föremålen hade befunnit sig i under de senaste cirka 2500 åren. Syftet var att undvika sprickor som riskerade att uppstå om bronsföremålen torkade för fort. Sedan togs fyndpåsarna till Studio Västsvensk Konservering i Göteborg.

– Vi började med en ordentlig undersökning, och därefter en försiktig rengöring med vatten och pensel, berättar konservatorn Madelene Skogbert.

Därefter lades föremålen i en fuktkammare för att provocera fram en kemisk reaktion.

– När bronserna låg i marken kan de ha dragit till sig salter som inte ska vara där. Om fynden hade fått en färgförändring i fuktkammaren skulle det tyda på en aktiv korrosion, och då hade vi fått lov att behandla dem därefter. Men så var inte fallet, berättar Madelene Skogbert.

För att få bort fukten som hade tillkommit i samband med rengöringen och i fuktkammaren, tvättades fynden med etanol, som tar bort fett och salter som kan ha tillförts i samband med hanteringen. Föremålen placerades sedan i en ugn för att torka bort den sista fukten.

– Som avslutning penslade vi föremålen med upplöst akrylatplast, för att skydda dem ytterligare, berättar Madelene Skogbert.

Belöning för fornfynd

Fynden kommer att ställas ut i klimatanpassade montrar där temperaturen och luftfuktigheten hålls konstant. Föremålen får sin permanenta hemvist på Lödöse museum, men först kommer de – under 2022 – tillfälligt att visas på Alingsås museum. Kartritaren Tomas Karlsson går inte lottlös ur historien. Den som hittar ett fornfynd som är helt eller delvis gjort av guld, silver eller brons, är skyldig att lösa in det hos staten. Och upphittaren kan då erhålla en belöning som tack.

– Jag fick 53 500 kronor, och pengarna gick till ett nytt kök, säger han.

Men det är inte bara museet i Lödöse och en observant orienterare som har dragit en vinstlott. Det har även alla forskare som intresserar sig för depåfyndet och dess sammanhang. De har nu fått ytterligare en pusselbit till bilden av bronsålderns komplexa samhälle.

Kristina Ekero Eriksson är arkeolog, journalist och författare.

Publicerad i Populär Historia 3/2022