Howard Carter fann Tutankhamuns grav

Ett trappsteg uthugget i berget. Äntligen! Kunde detta vara vad han sökt efter i så många år, farao Tutankhamuns grav? Kanske var det ändå som lokalbefolkningen menade, att hans nya sällskap bringade honom tur?

För några bekanta hemma i London hade han ett par veckor tidigare klagat över hur trött han var på det ensamma fältlivet i Egypten. Vännerna gladdes när han nämnde en partner. Det var på tiden att han hittade en kvinna att gifta sig med, menade man – han var ju snart femtio.

Men när Howard Carter installerade sig i sin fältbostad på den västra Nilstranden i Luxor visade sig kompanjonen vara en skönsjungande kanariefågel. Lokalbefolkningen hade aldrig hört maken till kvitter och tillmätte den gula burfågeln magisk och lyckobringande kraft.

Över tjugo år av idogt grävande i Egypten hade den engelske egyptologen Howard Carter (1873–1939) bakom sig. Intresset för högkulturens skatter hade han sedan barnsben. Redan som åttaåring hade han fascinerats av Amherst Collection, den främsta privatsamlingen med egyptiska konstföremål i England. Vid sjutton började han på allvar sin bana som egyptolog.

Lierade sig med Carnarvon

Hans tecknartalang – fadern var en erkänd konstnär – hade upptäckts av lord och lady Amherst. På deras initiativ fick Carter anställning som ritbiträde vid ett arkeologiskt projekt i Egypten. År 1907 lierade han sig med den stormrike George Herbert Carnarvon, som under många år framöver skulle finansiera duons grävningar. Den femte earlen av Carnarvon befann sig på varmare breddgrader av hälsoskäl.

I åratal finkammar duon Carter-Carnarvon, liksom många före dem, ökensanden i Konungarnas dal utan att nå det allt överskuggande målet: att hitta en oplundrad fornegyptisk kungagrav. Vissa fynd som tidigare hade gjorts tydde på att det i området borde finnas ett sista vilorum för Tutankhamun (cirka 1358–1339 f Kr), en tidigare okänd farao under den 18:e dynastin. Men ynglingakungen var och förblev försvunnen. Alla – utom Carter – var överens om att Konungarnas dal var helt genomletad.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Undersökningarna kostade givetvis en förmögenhet. När också grävsäsongen 1921/22 ändade utan minsta kungagravsfynd fick Carnarvon nog. Så rik han var kunde han inte bortse från rådande ekonomiska realiteter. Stigande inflation och sviktande kommers i första världskrigets efterdyningar medgav ett allt mindre utrymme för extravaganta tidsfördriv.

Arkeologiska utgrävningar modell större i fjärran land kunde vara hur kul som helst, men earlen hade 36 000 ärvda tunnland ägor hemma i Storbritannien att ansvara för.

Carter övertygade lorden

När det i juni 1922 var dags för Carter att anhålla om medel till ytterligare en grävsäsong var Carnarvons entusiasm för arkeologi i Egypten således mycket nära nollpunkten. Carter kom ändå på visit till Carnarvons slott Highclere (som figurerar i tv-serien Downton Abbey) i sydengelska Berkshire för att övertyga sin mecenat om att det fanns en icke undersökt yta i dalen där kungagraven borde finnas. Exakt hur övertalningsnumret gick till är oklart, men på något sätt fick Carter en sista chans.

Grävsäsongen 1922 inleddes den 1 november. Till sin hjälp hade Carter nästan hundra grovarbetare rekryterade på ort och ställe. Efter bara tre dagars arbete kom grävlagets benjamin, pojken som ansvarade för dricksvattnet, springande till sin herre med nyheten: ”Vi har hittat ett trappsteg!”

Mest på skoj hade grabben rotat med en pinne i sanden och stött på ett steg skuret i kalkstensgrunden, bara några meter ifrån öppningen till Ramses VI:s redan undersökta grav.

Nu sätter Carter full fart på sina män. Trappsteg efter trappsteg friläggs. Det står allt mer klart att de har funnit ingången till en grav. Men vis av tidigare besvikelser gnags Carter av tvivel och oro. Väntade här ännu en plundrad grav, eller kanske bara en halvfärdig aldrig använd kammare?

Den kungliga nekropolens sigill

Snart är ytterligare tolv trappsteg framrensade. Nu stöter man emot en vertikal vägg försedd med den kungliga nekropolens sigill. Tyvärr berättar det inget om vems graven är. Hade Carter bara grävt någon decimeter djupare hade han fått svaret.

Uppbådande all sin viljestyrka avstår Carter från att rasera väggen och fortsätta jakten. Han instruerar istället grävlaget att fylla igen ingången med schaktmassor. Han kan omöjligen fortsätta att gräva utan Carnarvons närvaro. Den 6 november sänds i kod följande smått klassiska telegram från Luxor till England:

HAR ÄNTLIGEN GJORT UNDERBAR UPPTÄCKT I DALEN – STOP – EN MAGNIFIK GRAV MED INTAKTA SIGILL – STOP – HAR TÄCKT ÖVER DEN SAMMA TILL ER ANKOMST – STOP – GRATULATIONER – SLUT

Tutankhamuns sigill

Efter tre veckor anländer lord Carnarvon med sin dotter, lady Evelyn Herbert, till händelsernas centrum. Snabbt rensas gravingången fram igen. Totalt blir det sexton trappsteg snett nedåt in i berget. Och nu hittas ett nytt sigill, som bär Tutankhamuns namn.

I väggen upptäcks också ett igenmurat hål. Gravplundrare har hunnit före trots allt. Men även i lagningen finns det ett sigill från dynastisk tid, intrånget upptäcktes alltså troligen omgående, definitivt inte efter Ramses VI:s tid eftersom gravingången täcktes över vid bygget av dennes grav.

Titthål in i graven den 26 november 1922

Arbetet fortskrider under andlös spänning. Väggen rivs och mer fyllnadsmaterial forslas bort. Efter att ha tagit sig tio meter in i en klippgång stöter man på en ny vägg. Det är söndag kväll den 26 november 1922.

När Carter knackar upp ett litet titthål strömmar varm luft ut ur graven. Han tittar in genom öppningen men ser bara becksvart mörker. En lång järnstång som sticks in i hålet träffar bara på hålrum. I skenet av ett levande ljus kikar han in. Det tar en stund för ögonen att vänja sig vid det sparsamma ljuset. Lågan fladdrar i luftdraget. En lång stund blir han bara stående med ansiktet fastnaglat vid väggöppningen.

”Ser du något?” undrar Carnarvon till slut.

”Ja, underbara ting” svarar Carter.

Glimmar av guld överallt

Snabbt görs hålet större så att båda kan se. De får fram en elektrisk lampa. Därinne glimmar det av guld överallt. Högar med fantastiska föremål av alla de slag ligger huller om buller. Vaser, skrin, redskap och möbler i en enda röra.

Två svarta Ka-statyer i människostorlek försedda med gyllene skört och sandaler vaktar en stängd port, och underliga djurfigurer kastar skrämmande skuggor mot väggarna. Carter liknar synen vid ett rekvisitarum i ett operahus från en svunnen civilisation. Men han ser varken kista eller mumie. Detta är bara en förkammare till det allra heligaste, inser han. Bakom den bevakade porten måste Tutankhamun vänta.

Nyfikenheten blir för svår för upptäckarna. Det officiella öppnandet av gravens förrum sker den 29 november, men då har Carter, Carnarvon och lady Evelyn i hemlighet redan berett sig tillträde dit, liksom till gravens övriga rum.

Titthålet i väggen vidgas så att följet precis kan slinka igenom till förrummet. I den bortre vänstra väggen finns en öppning till ett litet sidorum – annexet. Till höger, mellan de två väktarna, den förbommade porten. Överallt är det proppfullt med tretusenåriga antikviteter. De får gå försiktigt fram.

Smugglade undan föremål från graven

För att ta sig in i gravkammaren måste de gräva ytterligare en liten tunnel genom väggen som, liksom det första ingångshålet, senare täcks igen. Man vill av uppenbara skäl inte att de egyptiska myndigheterna ska få vetskap om den nattliga räden – särskilt med tanke på att sällskapet kom att plocka med sig en del av föremålen för egen räkning.

Sådana tilltag var tyvärr inte ovanliga förr. Många av de finaste egyptiska samlingarna på museer och i privathem världen över består av föremål med högst tveksam proveniens.

När de kommer in i det allra heligaste, gravkammaren, tornar en guldvägg upp sig bakom skira, guldblomstersmyckade tygstycken. Väggen visar sig vara ett jättelikt förgyllt skrin, det yttersta av fyra tätt sammanfogade höljen inneslutande en sarkofag. På dörren till guldskrinet finner man ett tvinnat rep med den kungliga nekropolens sigill – intakt. Graven är alltså orörd!

Carter fortsätter runt skrinet och finner nu tio träåror, vilka skulle ro faraon på hans sista resa. Målningar på väggarna i rummet berättar om begravningsritualerna, bland annat den traditionella vägningen av hjärtat för att inför gudarna bekräfta den dödes värdiga jordeliv.

Schakalguden Anubis

Efter att nästan ha rundat den gyllene gravinneslutningen finner Carter en öppen dörr mot ytterligare en kammare – skattkammaren. Hur nära Carter är att få en hjärtattack av att ställas öga mot öga med den vilt stirrande schakalguden Anubis får vi aldrig veta, men senare beskriver han gestalten som ”chockerande vacker”.

Odjuret vaktar ytterligare ett gigantiskt förgyllt skrin, som döljer en kanopkista där den dödes inälvor förvaras. Fyra fristående gudinneskulpturer – av guld – med utbredda armar skyddar kistan på varsin sida.

Efter väl förrättat värv är det en mycket dämpad och tagen skara som lämnar graven och i ökennatten beger sig till sina sovkvarter.

Gravfyndet blir snart förstasidesstoff i tidningarna världen över. Redaktionerna skickar sina vassaste reportrar för att berätta om de fantastiska tilldragelserna i Konungarnas dal, men bara engelska The Times fick närvara vid öppningen av väggen till förrummet den 29 november. Denna favorisering gör att förhållandet till pressen blir minst sagt ansträngt framöver.

Osämja mellan Carter och Carnarvon

I takt med att stöldrykten börjar florera blir också stämningen mellan utgrävarna och de egyptiska myndigheterna allt mer spänd. Det hela eskalerar snart till en långdragen akademisk och politisk konflikt på internationell nivå. Slutligen börjar osämja spira även mellan Carter och Carnarvon.

Orsakerna till detta är höljda i dunkel, men förutom frågor rörande äganderätten till gravgodset och hanteringen av pressen, har en amorös förbindelse mellan Carter och lady Evelyn nämnts.

Till råga på eländet blir Carnarvon allvarligt sjuk. Genast startar vidskepliga spekulationer om ”faraons förbannelse”. Men den faktiska orsaken var ett infekterat myggbett. Lorden drabbas av svullnader och hög feber.

Blodförgiftning tillstöter och den 5 april 1923 avlider lorden på Continental Hotel i Kairo. Det sägs att Carnarvons hund ska ha gjort detsamma inom loppet av någon minut, på slottet hemma i England.

Tutankhamons sarkofag öppnas 1924

Arbetet i graven ligger efter Carnarvons död nere till årsskiftet. Den 12 februari 1924 samlas en förväntansfull skara höga egyptiska tjänstemän och andra utvalda dignitärer (inklusive The Times utsände) i graven. Sarkofagen ska nu öppnas.

Tutankhamun hade gravsatts i en bastant stensarkofag mejslad ur ett enda enormt stycke gulvit kvartsit. Med block och talja lyfts det ett och ett kvarts ton tunga granitlocket av. Sarkofagens inre visar sig vara helt och hållet höljt i av ålder svärtade linnedukar. Dessa rullas snabbt ihop och i strålkastarskenet väntar en magnifik syn.

Där ligger han då till slut, Tutankhamun, med armarna i kors över bröstet och med de kungliga insignierna, kräklan och spöknippet, i händerna. Efter en över tretusentvåhundra år lång, ostörd sömn.

Så föreföll det åtminstone ett ögonblick. Vad de i själva verket såg var en kista i förgyllt cypressträ, utformad som en praktfull avbild av pojkkungen. Det skulle visa sig att detta var den första av tre kistor inpassade i varandra som ryska dockor.

Men det dröjer innan Carter och hans medhjälpare kan konfrontera själva föremålet för all grannlåt och prakt i gravkamrarna – mumien efter Tutankhamun. En inflammerad kontrovers mellan Carter och de egyptiska myndigheterna förhalar de fortsatta undersökningarna i över ett år.

Tutankhamuns kista av rent guld

I oktober 1925 öppnas den yttre kistan. I den ligger ytterligare ett förgyllt träfodral utformat som faraons avbild och försett med dyrbara inläggningar. Efter att även denna har forcerats finner man en röd linnesvepning som döljer den tredje och innersta kistan.

När Carter och expeditionsfotografen Harry Burton försiktigt rullar undan tyget inser de att denna kista är gjord av rent guld. Den är 1,8 meter lång, har en godstjocklek på 2,5–3,5 millimeter och väger 110 kilo. Hela härligheten är smyckad med inläggningar av halvädelstenar.

När det blir dags att lätta på locket till guldkistan är det självklart ett mycket starkt ögonblick för Carter. Senare beskriver han episoden så här: ”Sådana stunder förmår ord inte att uttrycka känslorna inom en. Tretusen år och mer hade gått sedan någon människa senast blickade ner i den gyllene kistan. /. . . / Här låg till slut kvarlevorna av den unga faraon som hittills inte varit mer för oss än skuggan av ett namn.”

Elva kilo tung guldmask

Tutankhamuns mumifierade ansikte täcks av en magnifik elva kilo tung mask av solitt guld, och försedd med utsökta inläggningar av lapis lazuli och glaspasta. Det idag kanske mest berömda antika anletet inramas av en halskrage, faraonernas ceremoniella lösskägg samt ett huvudkläde med ett gam- och kobraprytt diadem.

När man sedan lager för lager lindar upp mumien för medicinsk examination hittas över 150 smycken och amuletter, nogsamt arrangerade enligt den egyptiska Dödsbokens föreskrifter.

Men mitt i den guldglittrande arkeologiska succén väntar en vetenskaplig antiklimax. Till skillnad från många andra egyptiska mumier visar det sig att Tutankhamuns kvarlevor är i mycket dåligt skick. Tydligen hade den döde kungen före balsameringen fått en så omsorgsfull och ymnig sista smörjelse, att en kraftig kemisk reaktion hade ägt rum inne i kistan.

En osteologisk undersökning visar att han dog vid ungefär 18 års ålder, men inte säkert varför, olika teorier finns.

Tutankhamons skattkammare

När gravkammaren var färdigundersökt väntade ”skattkammaren”. Här fanns förutom Anubisschakalen, och mängder av andra föremål båtar, kistor, korgar och så vidare, även det stora skrinet med kanopkistan. I den fanns Tutankhamuns lever, lungor, magsäck och tarmar.

I en oansenlig trälåda påträffades dessutom två träkistor i miniatyr. Inuti låg två mumifierade dödfödda flickebarn, sannolikt döttrar till faraon och hans hustru Ankhesenamun. Andra fynd som ger en rörande bild av de efterlevandes omsorg om den döde är kungens lilla barnstol och en liten kista rymmande en hårlock från drottning Teje, kanske Tuthankhamuns farmor.

Det sista rummet att tömmas var annexet. Det var fullständigt belamrat med över tvåtusen föremål – allt som faraon kunde behöva i nästa liv: vaser, möbler, oljekärl, vapen ...

En alltmer tröttkörd Carter fortsatte att vara sysselsatt i graven ända fram till 1932. Det tidsödande arbetet med att dokumentera, konservera och forsla bort de olika kamrarnas tusentals föremål stördes inte sällan av närgångna journalister, trilskande myndighetspersoner och – givetvis – stora skaror nyfikna turister.

Carter blir allt bittrare

Han ägnade även mycket tid åt att skriva och föreläsa om sina upptäckter. Men det är en ofta bitter egyptolog som summerar sina erfarenheter. Efter tio års oförtrutet slit i och med graven åtnjuter Carter aldrig den fulla officiella akademiska uppskattning som han tycker att hans arbete borde vara värt – ett hedersdoktorat vid Yaleuniversitetet i USA undantaget.

Det faktum att han inte tillhörde överklassen utan hade ett enklare ursprung, har framförts som ett av skälen till bristen på formellt erkännande.

I mars 1939 insjuknar Howard Carter plötsligt i en ovanlig lymfkörtelsjukdom och dör i sitt Londonhem, 65 år gammal. Bland kvarlåtenskapen hittas en lika imponerande som generande samling föremål, som utan tvivel visar att han frikostigt hade kompenserat sig själv för vedermödorna i de välfyllda gravkamrarna.

Även om man bortser från det stulna gravgodset framstår inte Howard Carter som någon arkeologisk storhet i historiens backspegel – åtminstone inte på det teoretiska planet. Hans förtjänster var främst av det praktiska slaget, exempelvis tecknarens knivskarpa sinne för detaljer. Genom att insistera på att alla fynd systematiskt skulle fotograferas, registreras och konserveras satte han dessutom en ny och för sin tid högre standard för arkeologiskt fältarbete. Och man måste givetvis beundra hans envishet i sökandet efter och undersökningarna av Tutankhamuns grav.

Jacob Wiberg är ansvarig redaktör för Populär Historia

Publicerad i Populär Historia nr 1/2001

Fakta: Välfylld grav

I Tutankhamuns grav hittades över femtusen föremål – det ena mer fantastiskt än det andra. Bortsett från lite damm och patina var det mesta i skick som nytt. Carter och Carnarvon kunde nästan inte tro att de vandrade runt bland flera tusen år gamla ting. Även de gravinventarier som hade tillverkats i förgängliga material som trä och textil var mycket välbevarade, tack vare det torra ökenklimatet.

Den unge faraonen fick i döden med sig allt och lite till av vad han kunde tänkas behöva på den andra sidan. Bland högarna av prylar fanns bland annat detta:

Blommor, bumeranger, figuriner, förvaringskärl med ett trettiotal vinsorter, en guldmask, harnesk, jaktredskap, juveler, pärlor, amuletter, kistor, kläder, knäpallar, korgar, kosmetika, käppar, stavar, kärl, lampor, facklor, likbår, lådor, mat, modeller av kornbod och båt, mumier efter dödfödda barn, musikinstrument, pilbågar, en portabel paviljong, regalier, relikskrin med innehåll, rituella föremål, sarkofag, schäslonger, skrivredskap, solfjädrar, statyer, stolar, pallar, svärd, dolkar, sängar, vagnar med tillbehör samt diverse verktyg.

Publicerad i Populär Historia 1/2001