Lantmätarna satte Sverige på kartan
Ett led i Gustav II Adolfs stormaktsambitioner var att kartlägga Sverige och landets tillgångar. En viktig roll i detta arbete spelade kartografen Anders Bure som i början av 1600-talet lade grunden till det moderna lantmäteriet.
Lantmätare avbildade på en karta från 1683 över Falu koppargruva av Hans Ranie. I bakgrunden en karta från 1600-talet gjord av lantmätarpionjären Anders Bure.
När Gustav II Adolf blev kung 1611 ärvde han ett Sverige med många problem till följd av oroligheter i landet och krig med grannar. Ändå hade han ambitioner att göra det till en stormakt i Europa. För att åstadkomma det behövde han få en mer samlad kunskap om sitt rike. Bland annat ville han veta vilka tillgångar Sverige hade för att bygga upp en effektiv statlig förvaltning och krigsorganisation. Detta lade grunden till att det svenska lantmäteriet bildades som en statlig organisation för nästan 400 år sedan.
Anders Bure fick uppdraget
Uppgiften att bygga upp verksamheten gick till kartografen och »generalmatematikus« Anders Bure (1571–1646). Valet av honom visar hur viktig kungen ansåg att uppgiften var. Redan år 1603 hade Bure fått Karl IX:s uppdrag att upprätta en generalkarta över hela riket. Det fanns utländska kartor över Skandinavien, men de var bristfälliga och i vissa delar helt felaktiga.
År 1611 var Bure färdig med "Lapponia", en karta över norra Sverige, och år 1626 ritade han även en generalkarta (det vill säga en översiktskarta för ett större landområde) över Norden. Kartor över riket och dess delar var av största betydelse inte bara för försvaret av landet utan också för att kunna utveckla viktiga samhällssektorer som kommunikationer, jord- och skogsbruk samt gruvnäring.
Den 4 april 1628 brukar anges som datum för bildandet av lantmäteriet, eftersom Gustav II Adolf denna dag gav instruktionen för Anders Bure att göra en systematisk kartläggning av landet.
Hela landet skulle dokumenteras
Bure ställdes inför en enorm arbetsuppgift. Han skulle efter avmätning framställa speciella "landtavlor och avritningar" som "icke allenast huru socknarna och bygdelagen tillhopa hänga" utan också visade "på var och en bys lägenheter uti åker och äng, skog och mark".
Det aktuella tillståndet i landet skulle dokumenteras och förslag till framtida förbättringar, inklusive kostnaderna för dessa insatser, skulle anges.
I Bures uppgifter ingick också att anteckna vilka skogar, moras och kärr som med nytta kunde uppodlas till åker. Alla stora sjöar och strömmars utlopp skulle mätas in, särskilt sådana som kunde användas för sjöfart. Vidare skulle alla hamnar mätas in och beskrivas, och det skulle göras detaljerade kartor över städer, gruvor och bergsbruk. Även här ingick det i uppdraget att komma med förslag till utveckling.
De första lantmätarna
En viktig första uppgift för Anders Bure blev att snabbt utbilda en grupp lärlingar. Som grund hade de i regel studerat matematik, geometri, astronomisk ortsbestämning och liknande ämnen vid Uppsala universitet.
En av många kartor som Anders Bure upprättade är Mälarkartan, troligen färdigställd år 1614.
År 1628 infördes sex lantmätare på den lönestat som var inrättad för hovrättspersoner, och därefter steg antalet sakta. Ett knappt kvartssekel senare, år 1650, tjänstgjorde 18 lantmätare i Sverige och åtta utanför landet. Utbildningen av nya lantmätare skedde helt internt – de blivande yrkesmännen undervisades av de redan verksamma lantmätarna.
Sedan Bure utbildat de första lantmätarna och fått igång verksamheten fick han nya uppdrag. Lantmäteriet ställdes nu under Kammarkollegiets ledning och lantmätarna fördelades länsvis. Deras uppgifter var huvudsakligen att kartlägga byar och hemman, liksom städer och hamnar i större skalor. De upprättade kartor över åker och äng, och redogjorde för avkastning och andra förhållanden av ekonomisk betydelse.
De geometriska jordeböckerna
Resultatet av dessa tidiga, storskaliga kartläggningar finns samlat sockenvis i stora böcker, de så kallade geometriska jordeböckerna. Dessa fanns i Lantmäteriets forskningsarkiv i Gävle fram till år 2008, varefter de överfördes till Riksarkivet.
Kartorna i dessa böcker kallas ofta också skattläggningskartor eftersom en tanke från början verkar ha varit att utnyttja kartorna för nya skattläggningar. Detta fullföljdes dock inte. Kartorna bör därför mer betraktas som en föregångare till Ekonomiska kartan som numera heter Fastighetskartan.
Under 1600-talets första hälft hade det upprättats endast ett mindre antal geografiska kartor, det vill säga kartor i mindre skalor över landskap och län. En ny instruktion år 1643 innebar starten på en intensiv geografisk kartläggning. Specialkartor över härader och socknar upprättades i relativt stor skala (ofta cirka 1:50 000) och "generallandkort" i mindre skala över hela eller delar av landskapen.
Reduktion och indelningsverk
En bidragande orsak till detta var genomförandet av Karl XI:s reduktion och införandet av indelningsverket. Under reduktionen tvångsinlöste staten privatägd mark, främst från adeln. Indelningsverket innebar att en socken eller motsvarande fick ansvar för att bekosta en eller flera soldater till försvaret. För detta behövdes både kartor över gods och hemman, liksom geografiska kartor av olika slag.
Denna detalj ur Carl Gripenhielms Mälarkarta från 1689 visar Gripenhielm själv (till höger) och en lantmätare.
År 1688 utfärdades en ny lantmäteriinstruktion med ännu fler detaljerade bestämmelser. Ansvarig var dåvarande chefen för lantmäteriet, Carl Gripenhielm. Föreskrifterna ledde till ökad kvalitet i de kartografiska arbetena. Samtidigt skärptes kraven på lantmätarnas duglighet. Under Gripenhielms ledning genomfördes förbättringar i fråga om utbildning, mätteknik, kartografi, användningen av kartor och arkivering av materialet.
År 1688 tjänstgjorde 32 lantmätare i Sverige och 26 utanför landets nuvarande gränser.
De kartor som lantmätarna upprättade levererades efterhand in till generallantmäterikontoret. Dessa sammanställdes till en generalkarta över hela Svealand, Götaland, Norrland, Finland, Livland, Estland och Ingermanland. Även provinskartor togs fram för nästan alla svenska landskap.
En viktig drivkraft för karteringen var skogskommissionernas verksamhet. Dessa hade inrättats i samband med reduktionen och hade till uppgift att avskilja kronans parker och allmänningar från enskildas områden. På det viset blev åtskilliga gränser mellan olika län, härader och socknar bestämda och kartlagda av lantmätarna. Insatserna blev betydelsefulla också för den allmänna kartläggningen av landet.
Viktiga vägkartor
En uppgift som redan i mitten av 1600-talet hade uppdragits åt lantmätarna var att mäta upp och kartlägga vägarna, främst landsvägarna. Sådana mätningar utfördes i stor omfattning under slutet av 1600-talet och in på 1700-talet. Vägkartorna användes både av den civila och militära förvaltningen och sågs som oumbärliga. Kartorna kom också till stor nytta vid sammanställningsarbeten för den allmänna kartläggningen.
En detaljerad uppmätning av städerna påbörjades redan under 1600-talet. Mätningarna gällde nya stadsanläggningar och gamla städer som brunnit, men användes också som grund för omreglering av dem.
I början av 1700-talet mattades den geografiska kartläggningen av, främst till följd av de pågående krigen. Men verksamheten fortgick i alla fall, både regionalt och vid det centrala lantmäterikontoret i Stockholm. Bland annat togs flera landskapskartor fram och år 1706 upprättades en ny generalkarta över Sverige.
Byn Appuna i Östergötland under tre århundraden. Kartan till vänster visar Appuna under 1600-talet där bönderna har sina åkrar utspridda. På mittenkartan från 1700-talet har byn växt något. På den högra kartan från 1800-talet har byn växt ytterligare och böndernas tegar slagits samman till större sammanhängande åkrar genom storskiftet.
Lantmäterikontoret fick 1735 uppdraget att ge ut geografiska kartor. Privatpersoner och näringsidkare fick då en efterlängtad möjlighet att förse sig med jämförelsevis goda kartor tryckta genom koppargravyr. Flera provinskartor blev på detta sätt publicerade och år 1747 utgavs en rikskarta över "Svea och Göta rike med Finland och Norrland". Denna karta byggde på det rikhaltiga kartmaterial som efter år 1688 hade levererats in till lantmäterikontoret.
Under de första hundra åren arbetade lantmätarna huvudsakligen med geografisk kartläggning, arealavmätningar och med kartarbeten och värderingar för olika statliga behov. En bit in på 1700-talet kom de allt mer att ägna sig åt jorddelningsfrågor.
Storskiftet samlade jorden
Denna utveckling inleddes egentligen redan med instruktionen till Anders Bure 1628. Enligt den skulle lantmätarna ju inte bara mäta, kartlägga och göra beskrivningar till sina kartor utan också ge förslag till förbättringar. När det gäller jordbruket fann lantmätarna tidigt att det största hindret för utveckling var den starka splittringen av ägorna.
Vid mitten av 1700-talet föreslog lantmäteriets dåvarande generaldirektör Jakob Faggot (1699–1777) en genomgripande omreglering av landets jord. Detta ledde till att förordningen om storskifte utfärdades.
Storskiftet innebar en omfördelning av jorden så att de många små och smala tegarna ersattes med ett fåtal samlade ägor för varje ägare. Storskiftesdelningarna fick snart en mycket stor omfattning. Bra kartor och värdering av de ingående tegarna var nödvändiga för att genomföra skiftet, och de geometriska mätningarna fick nu en omfattning som aldrig tidigare.
Enskiftet gick längre
I början av 1800-talet infördes en ny och mer långtgående skiftesmetod – enskiftet. Den innebar att varje delägares ägor skulle sammandras till ett enda område (i storskiftet kunde varje jordbruksfastighet tilldelas ett antal skiften). Detta krävde att de gårdar som inte kunde ha kvar sina hus i bykärnan fick lov att riva och flytta dem till det område där jordbruksmarken kom att ligga efter skiftet.
Enskiftet var lämpligt i Skåne och andra slättbygder medan det i andra delar av landet var svårare att genomföra. Redan 1827 infördes därför en modifierad delningsform, som var lämplig för hela riket. Den kallades för laga skifte. Laga skifte fanns kvar som skiftesinstitut ända till 1972, då det ersattes med fastighetsbildningslagens institut för fastighetsreglering.
Generalstaben och topografiska kåren i fält på 1860-talet. Plansch efter original av Fritz von Dardel.
Under 1800-talet var skiftesverksamheten den dominerande uppgiften för lantmäteriet. Antalet lantmätare steg oavbrutet, från 309 stycken år 1827 till ett maximum år 1861 då 500 lantmätare var sysselsatta, huvudsakligen med laga skiften.
De laga skiftena, som var en förutsättning för att utveckla jordbruket – den tidens huvudnäring – ledde på de flesta håll till en fullständig omdaning av landsbygden. De gamla byarna "sprängdes" och vi fick det odlingslandskap som fortfarande är karaktäristiskt för Sverige, med glest utspridda gårdar.
Den odlade arealen i riket tredubblades under 1800-talet. Skiftesverksamheten och andra typer av lantmäteriförrättningar blev så dominerande i lantmätarnas verksamhet att den rent geografiska kartläggningen fick vila. Under 1790-talet upphörde lantmäteriets utgivning av geografiska kartor helt.
En privatperson, friherre Samuel Gustaf Hermelin (1744–1820), fick år 1796 tillstånd att med bland annat lantmäteriets kartor som grund sammanställa och ge ut kartor över de olika landskapen.
Militärens fältmätningskår
Att lantmäteriet inte skötte sina uppgifter med geografisk kartläggning orsakade missnöje, inte minst inom militären. År 1805 inrättades därför inom försvaret en fältmätningskår för att utföra topografisk kartläggning, och 1831 utökades denna verksamhet genom att den topografiska kåren inrättades.
År 1833 upphörde lantmäteriet helt med topografisk kartläggning. Då bestämdes att lantmäteriet skulle överlämna det Hermelinska kartverket och förarbetena till detta till den topografiska kåren. Rikets allmänna kartverk (RAK) inrättades 1894 och tog då över den geografiska kartläggningen. RAK var från början en militär myndighet men blev 1937 civil, om än med fortsatt stark koppling till försvaret.
En viktig uppgift blev nu den ekonomiska kartläggningen av Sverige. Den allmänna kartläggningen återfördes till lantmäteriet 1974 då RAK och lantmäteriets centrala organ, Kungliga lantmäteristyrelsen, fördes samman till ett nytt verk, Statens lantmäteriverk. Cirkeln slöts alltså igen.
En av Lantmäteriets kärnverksamheter i dag är fastighetsinskrivning. Inskrivningen har dock en kortare historia än övriga delar i verksamheten. Fastighetsböcker i egentlig mening började föras först under senare delen av 1800-talet, och inskrivningsverksamheten hamnade hos Lantmäteriet först 2008, då uppgiften överfördes från domstolarna.
Publicerad i Populär Historia 5/2020
