Den stulna världsbilden

Den geografiska världsbilden var tidigt hårdvaluta. När Christofer Columbus år 1492 seglade västerut för att söka en ny sjöled till Indien använde han sig av hemlig geografisk information som smugglats ut från Portugals välbevakade arkiv.

Christofer hade en hjälpsam bror, Bartholomeus Columbus. Han var en skicklig kartograf verksam hos Portugals kung Johan II. Där ingick han i en grupp som var sysselsatt med att rita en stor detaljerad världskarta (180 x 120 centimeter). Det var ingen lätt uppgift; man skulle ställa samman tusenårig kartinformation byggd på greken Ptolemaios kunskaper och komplettera den med färskare detaljer som de portugisiska sjöfararna hade samlat på sina resor. Kartan blev unik för sin tid. Den nya kartbilden var Portugals mest välbevakade statshemlighet – landets ambitioner inom sjöfart och handel var ju mycket höga.

Christofer Columbus handlade själv med kartor och höll sig väl framme i geografkretsar. Nu tyckte han att tiden var inne för det djärva projekt som han länge drömt om, nämligen att söka en västlig sjöled till Indien. Han närmade sig Portugals kungahus för att försöka få stöd för sin idé, men den portugisiske kungen, Johan II, var kallsinnig. En sådan expedition skulle kosta astronomiska summor och Portugal hade helt enkelt inte råd. Columbus vände sig då, år 1484, till Spanien. Men det var lika stor tvekan här. Det spanska kungaparet dröjde med sitt beslut.

Åren gick och Columbus bosatte sig i Sevilla. 1489 fick han ont om pengar. I det prekära läget kom den hjälpsamme brodern Bartholomeus resande från Lissabon och innan han lämnat den portugisiska huvudstaden hade han kopierat den stora, välbevakade kartan. Nu smugglade han den till Sevilla.

De båda bröderna sålde därefter kopian till Italien för en ansenlig summa. Därmed var den portugisiska statshemligheten avslöjad och Christofer Columbus hade fått tillgång till de ”senaste” geografiska kunskaperna inför färden. Att huvuddelen av den ”nya” geografiska informationen var drygt tusen år gammal var ingenting att haka upp sig på – världsbilden var ändå kraftigt uppdaterad.

Det tog dock ytterligare drygt fem år innan Columbus fick det efterlängtade stödet från Spaniens kungahus. Han seglade iväg 1492 och upptäckte Amerika, men trodde som bekant att han nått Indien. Enligt den tusenåriga geografiska informationen var nämligen jordens diameter 30 procent kortare än i verkligheten. Det fanns inte plats för någon ”ny” kontinent i väster.

Den geografiska världsbilden har genomgått många utvecklingsfaser som sprider sig över flera tusen år. Det hela började i Grekland flera hundra år före Kristus när lärda greker förstod att jorden inte var platt utan rund som en boll. Nästa fas utspelade sig i Alexandria efter Kristi födelse. Staden var dåtidens centrum för hellenistisk kultur med forskningsinstitutet Museion och biblioteket Alexandriana.

Där arbetade många av dåtidens främsta geografer och kartografer för att utveckla bilden av världen. I historiens ljus framstår greken Klaudios Ptolemaios som den klarast lysande stjärnan. Han var verksam i Alexandria omkring 150 år efter Kristus. Om personen Ptolemaios vet vi nästan ingenting men hans efterlämnade idéer, presenterade i verken Almagest och Geographica, lade grunden till den moderna kartografin.

Ptolemaios såg världen som ett klot och i hans kartor ligger norr uppåt. Ekvatorn delar han upp i 360 grader och därifrån utgår meridianerna som strålar samman vid polerna. På det sättet kunde han beskriva den då kända världen med sina tre bebodda kontinenter – Europa, Asien och Afrika.

Men Ptolemaios hade också fel på en rad punkter, vilket kom att spela eftervärldens sjöfarare irriterande spratt, och en av dem som drabbades var alltså Columbus. Den grekiske tänkaren uppgav att jordens omkrets vid ekvatorn var 28 800 kilometer. Det riktiga värdet är 40 055 kilometer.

Alexandrias storhetstid slutade några hundra år efter Kristus då dess förnämliga institut och bibliotek plundrades och brändes av kristna och muslimer. I förstörelsen ”försvann” Ptolemaios skrifter. Några få räddades emellertid och översattes av lärda arabiska geografer. I medeltidens Europa förblev de länge helt okända – intresset för hellenistisk kultur var noll. Förespråkarna för den kristna världsuppfattningen visade inget intresse för den fysiska världsbilden, världen kunde gott vara platt.

Men så dök Ptolemaios epokgörande idéer plötsligt upp igen på 1200-talet. Det var när den bysantinske munken Maximos Planudes hittade en arabisk kopia av det samlade verket Geographica. Kopiorna innehöll dock inga kartor och frågan är om det alls funnits några i Ptolemaios original. Planudes började dock rekonstruera en serie kartor för att återge Ptolemaios världsbild. Detta var möjligt eftersom den gamle greken varit förutseende nog att lista det geografiska läget för åtta tusen platser runt den då bebodda världen.

Men det var inte förrän in på 1400-talet som Ptolemaios kunskaper nådde ut till vidare kretsar. Renässansens intresse för nymodigheter banade väg för en översättning till latin i Italien – det skedde omkring år 1410. Det var dock en långsam process att kopiera text och kartor för hand och de fåtaliga kopiorna blev snabbt eftertraktade dyrbarheter.

Gutenbergs trycktekniska innovation ändrade situationen i mitten av 1400-talet. Nu kunde kartorna spridas i större upplagor och Ptolemaios kartsystem fick det lärda Europa att häpna. De europeiska stormakterna fick nya hjälpmedel för sina expansiva politiska, militära och ekonomiska ambitioner. Geografer och kartritare stod plötsligt högt i kurs och geografisk kunskap och navigationsteknik blev viktiga strategiska faktorer som nationerna svartsjukt vakade över.

Under 1400- och 1500-talen framställdes en allt stridare ström av kartor enligt Ptolemaios koncept. Eftersom det var si och så med exaktheten och kunskaperna om jordens ”ytterområden” fyllde kartritaren på med sin egen fantasi.

Enligt renässansens ideal kryddades ptolemaioskartorna gärna med konstnärlig utsmyckning. De är ofta konstverk i sig själva. Det rika utbudet till trots kan man knappast tala om mångfald. Det var ett tungt och tidsödande arbete att framställa en karta. En förlaga skulle först ritas och överföras till trä- eller kopparsnitt, för att slutligen tryckas för hand i enkla pressar. Eftersom tillgängliga fakta var likartade kopierade kartritarna varandras kartor för att snabbt komma ut på marknaden.

Det storpolitiska spelet under 1400- och 1500-talen handlade mycket om att lägga under sig den lönsamma handeln med österlandets kryddor. Det gällde att krossa befintliga monopol och hitta nya handelsvägar till Indien och Moluckerna. Stöld av hemlig information plus ordinärt tjuv- och rackarspel ingick i dåtidens ”industrispionage”.

Portugal utvecklades till stormakt genom att lägga under sig kryddhandeln. Under ledning av prins Henrik Sjöfararen (1394–1460) upptäckte portugiserna sjövägen till Indien runt Afrika. Man anlade skeppsvarv och inrättade en navigationsskola i staden Sagres på Portugals sydvästligaste udde. Detta var dåtidens centrum för geografi och navigationsteknik och där anställdes Europas främsta experter på kartografi.

Portugals ledande ställning till sjöss utmanades ständigt. Både Italien och Spanien – men även Tyskland, Nederländerna och England – höll sig väl framme. En grupp tyska köpmän uppdrog år 1490 åt kartografen Martin Behaim, som varit i portugisisk tjänst men nu var verksam i Nürnberg, att tillverka en världskarta i form av en glob. Två år senare var denna historiens första jordglob klar, framställd med utsmugglad geografisk information som grund. De tyska köpmännen tog med den till den tyske kejsaren Maximilian och försökte få hans stöd för ett projekt som gick ut på att hitta nya vägar till kryddmarknaderna. Men kejsaren tände inte på idén, Behaims glob hamnade istället i Portugal där den – sedermera också i uppdaterade varianter – kom att spela en viktig roll i upptäckarhistorien.

När portugisen Fernão de Magalhães i spansk tjänst genomförde den första världsomseglingen 1519–22 var det ingen slump att han hittade det trånga sundet (Magellans sund) som förbinder Sydatlanten och Stilla havet. Han hade sett sundet på en behaimglob i Lissabon. Informationen antas ha kommit från vinddrivna portugisiska sjöfarare som tidigt kommit in i dessa farvatten och siktat Brasiliens kust.

Kartstölder bestraffades hårt på 1500-talet, men trots detta tog man stora risker för att få tag i kommersiellt och politiskt eftertraktade kartor. År 1592 sändes till exempel de båda holländska bröderna Houtman till Portugal av nio köpmän från Amsterdam för att spionera och se vad man visste om nya sjöleder till Ostindien. Bröderna kom åt hemliga portugisiska sjökort men greps och fängslades när de skulle smuggla bytet till Holland. De släpptes efter att uppdragsgivarna betalat en hög lösensumma.

I dag ser lockelsen annorlunda ut. De allra flesta geografiska egenheterna på klotet är väl kända, och kartografer och geografer ägnar sig mera åt att se till kulturgeografiskt innehåll och miljöfaktorer. Nyheter inom kartografin kan beskrivas i mer finstilta termer.

Annagreta Dyring är vetenskapsjournalist och hedersdoktor vid Stockholms universitets naturvetenskapliga fakultet.

Eric Dyring är docent i fysik och vetenskapsjournalist.

Att läsa: The Island of Lost Maps – A True Story of Cartographic Crime Miles Harvey 2000.

Gamla kartor hett stöldgods

En stöldvåg drabbade flera europeiska nationalbibliotek i början av året. Från den berömda Nordenskiöldska kartsamlingen vid Helsingfors universitetsbibliotek stals sex unika kartor från 1400- och 1500-talen. Det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn blev av med tio gamla kartor och Koninklijke Bibliotheek i Haag drabbades också. Kungliga biblioteket i Stockholm länsades tidigt i år på tjugotalet värdefulla kartor.

Att det är rutinerade tjuvar som varit i farten råder det ingen tvekan om. Ur de aktuella bibliotekens stora kartsamlingar har tjuvarna valt ut just sådana verk som har störst efterfrågan på marknaden. Den värdefullaste kartan som stals från Helsingfors universitetsbibliotek betingar till exempel ett värde på minst en halv miljon kronor.

Stölderna har följt ett likartat mönster. Efter att ha legitimerat sig (med som det senare visat sig falska ID-handlingar) har tjuvarna fått tillträde till bibliotekens speciella läsesalar för gamla dokument och böcker och beställt fram kartverk för studium. I läsesalens tysta stillhet har dyrgriparna med några snabba snitt skurits ut ur kartböckerna, rullats ihop och smugglats förbi bevakningen.

Årets händelser är i det närmaste en kopia av en stöldvåg som drabbade flera prestigefyllda bibliotek i Nordamerika 1995. Det berömda biblioteket George Peabody Library i Baltimore – ett Mecka för alla som älskar gamla böcker och dokument – drabbades den 7 december detta år. Då släpptes Gilbert Bland Jr från Florida in i läsesalen efter sedvanlig legitimering. Bakom en trave böcker bläddrade han metodiskt igenom en 232 år gammal kartbok. Så glimmade ett rakblad till, en karta skars loss och gömdes i ett rött anteckningsblock.

Allt skedde med blixtens hastighet. Hade inte doktoranden Jennifer Bryan tillfälligt tagit en paus i sina studier och låtit blicken vila på den oansenlige mannen hade händelsen aldrig upptäckts. Nu blev det istället fullt pådrag: mannen flydde ut på gatan, fångades in, ertappades med fyra stulna kartor och tvingades betala 700 dollar innan han släpptes. Det var bibliotekets säkerhetsvakter som skötte det hela. Polisen kopplades inte in.

Den misslyckade stölden visade sig dock vara bara toppen av isberget. Gilbert Bland glömde nämligen kvar sitt anteckningsblock. Det var fyllt med uppgifter om en veritabel stöldturné runt Nordamerika. Han hade under olika identiteter hemsökt sjutton amerikanska och två kanadensiska bibliotek och stulit hundratals gamla kartor värda miljoner.

Gilbert Bland fick ett milt straff – sjutton månaders fängelse och cirka en miljon kronor i böter till de drabbade biblioteken. Det juridiska spelet genomfördes på amerikanskt vis: tjuven avslöjade gömstället för stöldgodset och fick på så vis ett lindrigare straff. I en lagerlokal i Florida återfanns 150 kartor. Cirka hundra kartor spårades till Blands ”kunder”.

Att spåra kartornas ursprungliga hemvist visade sig dock vara ett jättearbete. Många bibliotek visste inte ens om att kartor stulits ur samlingarna, andra förnekade frankt att något saknades. Marknaden för gamla kartor är dessutom en djungel. Privatsamlare är villiga att betala stora belopp för unika kartor. Många lider av kartmani som karakteriseras av ett ständigt stegrat habegär efter allt sällsyntare kartor. Än i dag är en femtedel av Blands kartor ”hemlösa”.

Efter årets stöldturné i Europa letar polisen efter några misstänkta engelsmän. De stulna kartorna antas ha hamnat hos Europas privatsamlare. I början av mars hände dock något märkligt. Några av de stulna finska kartorna sändes anonymt till finska ambassaden i London.

Fortsättning följer, får man förmoda.

Annagreta och Eric Dyring