Kontinenter på drift

För hundra år sedan stod vetenskapen undrande inför mängder av frågor rörande jordens geologi. Man hade insett att vår planet är betydligt äldre än man tidigare trott. Men hur hade världsdelarna kommit till? Och hur förändrades kontinenterna?

25 januari 2006 av Ulla Sundin Beck

Den tyske meteorologen och astronomen Alfred Wegener (1880–1930) noterade, som många andra, att man kunde finna likadana plant- och djurfossil på ömse sidor om oceanerna. Växterna och djuren kunde knappast ha simmat över de stora vattnen. Varför fanns det pungdjur både i Sydamerika och Australien? Hur kunde det komma sig att det fanns tropiska fossil på Spetsbergen? En vanlig förklaring till att kvarlevor av samma slag och ålder hittades på olika kontinenter var landbryggor. Det fanns inga bevis för landbryggornas existens, men de var helt enkelt nödvändiga som förklaring.

Var och en som ser på en världskarta slås av hur kontinenterna passar ihop som ett jättepussel. Men det blev Wegener som formulerade hypotesen i två tidskriftsartiklar 1912. Han ansåg att jordens landmassor en gång hade varit en enda, han kallade den Pangea. Därefter hade den väldiga kontinenten splittrats och delarna rört sig till sina nya positioner. Hypotesen fick namnet kontinentaldriftsteorin.

Wegener använde sig tidigt av ballonger för att kartlägga luftströmmar och deltog med stort intresse i flera expeditioner till Grönland. Han kom också att intressera sig för samtida arbeten om växt- och djurfossil, och kunde sedan inte släppa idén om kontinentaldriften. År 1915 publicerades Wegeners bok Die Entstehung der Kontinente und Ozeane (”Kontinenternas och oceanernas uppkomst”), men den väckte inte något uppseende förrän efter första världskriget.

Om teorin diskuterades, så var det för att den verkade löjlig. Jordytan rörde sig, därom var man överens, men det var snarare upp och ner än sidledes. Brittiska Royal Geographical Society diskuterade kontinentaldriftstorin 1923 och förkastade den i syrliga ordalag.

Wegener gjorde misstaget att överdriva kontinenternas rörelser. Han angav till exempel att Grönland rörde sig med trettiosex meter per år. Men framförallt hade han ingen förklaring till varför landmassorna rörde sig. Det verkade vara så att de plöjde sig fram, men i så fall utan att lämna spår efter sig.

Tanken på kontinentaldriften vann dock långsamt anklang i vetenskapssamhället. Men problem fanns kvar – ännu i mitten av 1900-talet var det vetenskapliga belägget för Wegener mycket svagt och viktiga delar i tankebygget saknades.

Hur skulle man förklara vart de stora sedimentmassorna tog vägen? Med tanke på de enorma mängder avlagringar som fördes ut av vattendragen borde oceangolven vara jämna och släta och sedimentlagren mycket tjocka, men någon noggrann karta fanns inte.

Som i många andra fall skulle militära innovationer spela en viktig civil roll. Under andra världskriget arbetade den amerikanske mineralogen Harry Hess (1906–69) på ett trupptrans­portfartyg. En djupmätare fanns på fartyget. Den var avsedd att underlätta vid landstigning och liknande, men Hess lät den vara påslagen också när fartyget gick över djuphavet och under stridsuppdrag. Snart insåg han att oceanbottnen inte var någon jämn sedimentmatta utan full av brutala klyftor och klippor.

I mitten av 1900-talet utvecklades tekniken för att under­söka havsbottnen och en fantastisk, tidigare okänd värld öppnade sig. Man förstod att jordens mäktigaste bergskedja, Atlantiska centralryggen, låg under vatten. Här och var stack den upp som öar.

Under 1960-talet visade borrprov att oceanbottnen var ung vid Atlantryggen men blev äldre ju längre bort från denna man kom. Harry Hess formulerade en hypotes som innebar att ny mark bildas i oceanernas centralryggar. Gradvis förflyttas jordskorpan uppåt och sedan åt sidorna när ny magma trycker på underifrån, den så kallade oceanbottenspridningen. När sedan den nya jordskorpan närmar sig en kontinent, dyker den eller dras ner i jordens inre igen.

Detta förklarade inte bara de försvunna sedimentmassorna, som i princip återvänder till jordens innandöme, utan också varför havsbottnen var så ung i jämförelse med de torra kontinenterna. Stöd för Hess hypotes kom från flera håll. Magnetvariationer i havsbottnen visade att magnetiskt material, magnetitkorn, ordnar sig efter jordens magnetfält. När magma svalnar och bildar magmatiska bergarter, låses magnetiten in i läget som råder vid avkylningen. Därmed vet man också på vilken latitud den aktuella kontinentalplattan låg i förhållande till polen när den magmatiska bergarten bildades.

Tanken på en rörlig jordskorpa blev allt svårare att slå bort. Men först i mitten av 1960-talet, under en rad möten med olika geologiska sällskap i USA och England, kan man säga att oceanbottenspridningen och därmed kontinentaldriftsteorin fick fullt genomslag. Namnet var dock oegentligt: hela jordytan är i rörelse, inte bara kontinenterna. År 1968 myntades namnet plattektonik. I dag vet vi att jordens yta består ett tiotal stora plattor och ett tjugotal små, som alla rör sig med olika fart och riktning, krockar och dras ner under varandra och skakar till. Terra firma är ett gungfly – i ett geologiskt perspektiv.

Med Wegeners hypotes fanns förklaringen till likheterna mellan flora och fauna i världens olika hörn. Hörnen hade i själva verket varit grannar. Skotska högländerna och det mesta av Skandinavien var nyss Amerika. Island ligger på skarven mellan två tektoniska plattor, vilket förklarar den geologiska aktiviteten i form av vulkaner och jordbävningar. Atlantiska oceanen blir större och Afrika knuffar sig närmare Europa. Medelhavet grundas upp, men vi märker inte så mycket av det, eftersom det går mycket långsamt och våra liv i jämförelse med jordens är kort.

Plattektoniken blev den stora geologiska förklaringsmodell som länge hade saknats, men Wegener fick inte uppleva hypotesens framgång. År 1930 försvann han under ännu en Grönlandsexpedition, där han deltog i uppförandet av en station för att studera jetströmmarna.

Publicerad i Populär Historia 2/2005

Kanske är du intresserad av...

Läs också