På hemligt uppdrag i Kina

Johan Gunnar Andersson var 51 år gammal när han seglade med sin arkeologiska skatt på Gula floden. Han hade redan levt ett äventyrligt liv, bland "kineser och pingviner", som han senare uttryckte det i titeln på sin självbiografi, som utkom 1933. Från lantbrukarhemmet i Knista socken i Närke hade han via studier i geologi och paleontologi vid Uppsala universitet tagit steget ut i världen. Först med professor A G Nathorsts expedition till Spetsbergen 1898, och året därpå med en egen arktisk expedition. År 1901 var han en del av Otto Nordenskjölds svenska Antarktisexpedition, vilket höll på att kosta honom livet. När expeditionsfartyget sjönk miste besättningen livlinan som skulle ta dem hem igen. Det blev två övervintringar – bland just pingviner. (Om detta handlade en artikel i Populär Historia nummer 9/2023.) Efter den triumfartade hemkomsten med Antarktisexpeditionen gjorde Andersson karriär som geolog, och blev 1906, med professors namn, tillförordnad chef för myndigheten Sveriges geologiska undersökning, SGU.

På myndigheten inledde man runt 1908 ett stort forskningsprojekt som skulle föra samman internationell expertis för att kartlägga jordens järnmalmsresurser, och det var i samband med detta som man från svenskt håll fick upp ögonen för de enorma oexploaterade rikedomar som sannolikt fanns i Kina.
Sedan ett antal år tillbaka hade den unge svenske geologen Erik Nyström bott i Kina. Kring 1912 kom han med en idé: svenska geologer borde hjälpa Kina att kartlägga sina naturresurser. Nyström kontaktade Sveriges diplomatiska sändebud i Peking, G O Wallenberg, som gillade idén och började att dra i trådar. Och när Johan Gunnar Andersson hörde talas om planerna kände han lukten av ett nytt äventyr. Han ville bli en av Sveriges utsända geologer i Kina. I kontakterna med den kinesiska regeringen gjorde svenskarna sitt bästa för att utmåla Sverige som ett litet och oskyldigt land som enbart hade Kinas bästa för ögonen – långt från de skurkaktiga kolonialmakterna, som bara ville roffa åt sig av kinesiska naturresurser. Retoriken gick hem. Det här var strax efter att kejsardömet hade fallit, och efter förhandlingar blev Andersson inbjuden av den nya kinesiska republikens regering som rådgivare i gruvfrågor. Med sig fick han två assistenter, geologerna Erik Nyström och Felix Tegengren.

Per Högselius, professor i teknikhistoria vid KTH, har tillsammans med sin kinesiska forskarkollega Yunwei Song, vid Renmin University of China, gått till botten med hur det egentligen gick till när Sverige skulle hjälpa Kina att kartlägga landets järnmalmsfyndigheter. Högselius och Song gjorde studien inom ramen för ett forskningsprojekt kring svensk resurskolonialism under decennierna runt sekelskiftet 1900. För det svenska Kinaprojektet handlade, trots retoriken om det lilla och snälla Sverige, om förtäckta koloniala ambitioner, kom forskarna fram till.

• I de snäva kretsarna av eliter i Sverige vid den här tiden fanns det en utbredd uppfattning om att man hade ett gemensamt ansvar för att det skulle gå bra för landet Sverige. Det gällde oavsett om man var vetenskapsman, industrialist eller politiker, säger Per Högselius och fortsätter: – Så när Johan Gunnar Andersson fick chansen att bli rådgivare i Kina, var det självklart att det skulle utnyttjas för landets bästa.

Kort före avresan bjöds Andersson in till ett hemligt möte i Stockholm med ett antal personer ur Wallenbergsfären. Kunde Andersson och de andra svenska geologerna se till att de järn- och kolfyndigheter som man hittade i Kina skulle komma under svensk kontroll? Om så skulle ske lovade industritopparna runt bordet en belöning på 200 000 kronor – en vid tiden hisnande summa – att dela på för geologerna. Men det var naturligtvis viktigt att den kinesiska regeringen inte fick veta något om den dolda svenska agendan. Sverige skulle fortsätta att spela på sin oskuldsfullhet gentemot det kinesiska styret.
Våren 1914 anlände svenskarna till Kina och de gav sig snart ut för att göra geologiska kartläggningar. Det gick lysande. Redan fram på hösten samma år hade de hittat tre områden som var rika på järnmalm. Johan Gunnar Andersson skissade nu, tillsammans med diplomaten G O Wallenberg, på allt djärvare planer. De förberedde sig för att erbjuda Kina att öppna gruvor med hjälp av lån från svenska banker. Hela det kinesiska järnets försörjningskedja skulle hamna i svenska händer, drömde de.
Och varför inte också bygga en vapenfabrik för att få större avsättning för produktionen? Kina var ju i behov av ett bättre försvar. Och olja! Borde inte Sverige hjälpa till att utvinna även olja? Det fanns inga gränser för svenskarnas visioner.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

I augusti 1915, efter att Andersson hade varit hemma i Sverige och haft flera möten med Marcus Wallenberg, vd för Stockholms Enskilda Bank, överlämnade svenskarna ett förslag till en minister i den kinesiska republikens regering på hur fyndigheterna skulle kunna exploateras med svensk hjälp. Men något svar från den kinesiska regeringen har Per Högselius och Yunwei Song inte hittat i arkiven. Och de svenska industrialisterna tappade intresset. Allt rann ut i sanden.
– Dels pågick det ett världskrig, dels var det en väldigt dramatisk politisk utveckling i Kina, säger Per Högselius och fortsätter:
– Den grundläggande stabilitet som utländska investerare ville ha försvann. Och Wallenbergsfären ville avvakta en varaktig fred, annars såg man för stora risker med att investera.
Men Johan Gunnar Anderssons resa mot att bli "Kina-Gunnar" hade trots de begravda svenska ambitionerna bara börjat. Han bestämde sig för att stanna kvar i Kina. Han hade nämligen fått upp ögonen för något helt annat – Kinas förhistoria.

Som fortsatt anställd för den kinesiska statens geologiska undersökning skulle Anderssons yrkesliv nu komma att kretsa kring arkeologi och att bygga upp ett geologiskt museum i Peking, samt ett forskningsutbyte med Sverige. Detta svensk-kinesiska samarbete fick snabbt luft under vingarna. Den svenska Antarktiska kommittén, som hade bildats 1913 för att driva svensk polarforskning, beslutade sig 1919 för att helt styra över sin verksamhet mot Kina. Svenska statliga medel riktades nu om från polarforskning till Kinaforskning. Även affärsmannen Ivar Kreuger gick in med pengar, för att Sverige skulle kunna ta täten inom forskningsfältet.
Men Johan Gunnar Andersson hamnade i en kapplöpning. Fler intressenter hade fått upp ögonen för Kinas förhistoriska skatter, inte minst amerikaner. Bland dem fanns äventyraren Roy Chapman Andrews – som anses vara förlagan till filmkaraktären Indiana Jones. Han for runt i vild jakt på dinosaurieägg, stenålderskeramik och människans förfäder.Andersson och Sverige hamnade tidigt på efterkälken, trots en del tidiga spektakulära fossilfynd. I augusti 1919 avseglade rederiet Svenska Ostasiatiska kompaniets fartyg S/S Peking från Karatsu i Japan. Ett par veckor tidigare hade ett nittiotal stora packlårar med i princip allt som dittills hade hittats av Kinas naturhistoria lastats ombord. Mycket av materialet var helt nytt för omvärlden. Men skeppet sjönk i en tyfon på Sydkinesiska sjön. Alla i besättningen (37 man) drunknade, och hela den värdefulla lasten gick förlorad. Johan Gunnar Andersson stod på ruta ett igen.

Fokuset var till en början naturhistoria. Andersson reste själv flitigt samtidigt som han utbildade den första generationen kinesiska geologer och sände ut några av dem i fält för att samla material. I början av 1920-talet trodde varken kinesiska intellektuella eller västerländska sinologer att Kina hade haft någon stenålderskultur som föregick de tidiga högtstående bronsålderskulturerna som finns beskrivna i skriftliga källor. Det trodde inte heller Andersson att det hade gjort. Men han skickade ändå med en av sina insamlande medhjälpare – Liu Changshan – en stenåldersyxa att visa upp i byarna, i hopp om att någon skulle ha sett något liknande. Liu Changshan kom hösten 1920 tillbaka från Henanprovinsen – med inte mindre än 600 stenåldersverktyg från byn Yangshao. Bland vissa kinesiska intellektuella var fyndet till en början inte helt lättsmält. Kineserna hade i alla tider definierat sig själva och sitt land som världens mittpunkt, en högtstående kultur omgiven av lägre stående samhällen. Kunde den kinesiska högkulturen verkligen vara sprungen ur något så primitivt som dessa fynd tydde på?
Även Johan Gunnar Andersson tvivlade först på upptäckten, men ett år senare inledde han ändå arkeologiska utgrävningar i Yangshao, de första systematiska utgrävningar som hade gjorts i landet. Han hittade bland annat keramik i vackert målade mönster, och insåg att han hade att göra med de första fynden någonsin av stenålderskultur i Kina.

Länge trodde de flesta inom forskarvärlden att jordens kulturer hade utvecklats helt separat från varandra, och att innovationer gjorts parallellt på olika platser, utan inflytande från andra kulturer. Men i slutet av 1800-talet skedde ett paradigmskifte, och forskare började misstänka att idéer hade spridit sig mellan kulturer, via kunskapsöverföring eller migration. Nu började jakten på alla civilisationers moder. Och den fick gärna ligga nära Europa. Att försöka bevisa att civilisationens vagga låg så nära västerlandet som möjligt blev ett sätt att legitimera tidens koloniala maktförhållanden.
Det var i den kontexten som Johan Gunnar Andersson började att analysera fynden från Yangshao. Och han skickade hem några krukskärvor till sin vän kronprins Gustaf (VI) Adolf i Sverige, som var mycket arkeologiintresserad.

Gustaf Adolf visade skärvorna för sin vän Robert Lockhart Hobson, keramikexpert på British Museum i London. Denne drog slutsatsen att keramiken var av samma typ som man tidigare hade hittat i ukrainska Tripolje och Anau i nuvarande Turkmenistan. Vid denna tid var kol-14-metoden ännu inte utvecklad, och det enda man kunde göra för att datera fynd, var att studera nivån på teknologi och jämföra med andra fynd.
Det var nu som Johan Gunnar Andersson lade fast sin teori, om att den kinesiska stenålderskulturen i Yangshao måste ha sitt ursprung i östra Europa. Idén om att kinesisk kultur härstammade från väst var inte ny. Redan i början på 1700-talet hade den franske jesuitprästen Joachim Bouvet funderat över varför Gamla Testamentets historia om syndafloden tycktes finnas återberättad även i äldre kinesisk litteratur. Och på 1880-talet hade den franske orientalisten Albert Terrien de Lacouperie lanserat en idé om att kinesisk civilisation hade babyloniskt ursprung. Dessa idéer hade aldrig slagit rot, men nu fanns det något som många tolkade som handfasta bevis – krukor som liknade varandra så mycket att det inte kunde handla om en slump.
Johan Gunnar Andersson blev helt uppfylld av sina nya fynd och sin teori om Kinas påstått västliga rötter. Han samlade en expeditionsgrupp bestående av honom själv, kinesiska geologer och samlare, samt en kock och hästskötare. Och så gav han sig ut på jakt efter fler spår som kunde knyta Yangshaokulturen till områden längre västerut. Utrustade med meterlånga pass-dokument (med skrift på kinesiska, tibetanska och mongoliska) där det tydligt framgick att gruppen bestod av det kinesiska imperiets tjänstemän, gav sig expeditionen av mot nordvästra Kina.

Det som sedan skedde skulle ha brutit mot det mesta av dagens etiska regelverk. Expeditionen reste från by till by och på några ställen utbröt det konflikter. Lokalbefolkningen såg utgrävningarna som gravplundring och förstörelse av heliga platser. Men Andersson viftade med sitt pass och lät sig inte stoppas i sin fyndjakt.
Sinologen Perry Johansson funderar i sin bok från 2008 Sinofilerna, Kinakunskap, samlande och politik från Sven Hedin till Jan Myrdal kring Johan Gunnar Anderssons hårdhänta metoder i fält. Kanske hade de att göra med det faktum att han var utsänd av den kinesiska centralmakten till områden som delvis var bebodda av minoriteter, såsom muslimer och tibetaner. Det är lätt att glömma att Kina också var ett imperium som hade lagt områden under sig, trots att landet var svagt internationellt.
I mångt och mycket hade Andersson vid den här tiden hunnit bli en beundrare av Kina, och han var väl medveten om vad den västerländska imperialismen hade medfört. Han såg sig som en förkämpe för det svaga Kina, skriver Perry Johansson. Samtidigt kunde Andersson själv också predika storkinesisk nationalism gentemot de av Kina ockuperade minoritetsområdena, menar Perry Johansson.

De allra flesta föremål som samlades in under den nära två år långa expeditionen grävde Andersson och hans medarbetare dock inte fram själva. De köptes. I Lanzhou höll han ett föredrag för barn på en missionsskola om kinesisk förhistoria. Samtidigt passade han på att be barnen att förmedla tips om grävplatser. Ryktet om svenskens intresse för gammal keramik spred sig i bygden, och det dröjde inte länge innan lokalbefolkningen kom med erbjudanden om att köpa flertusenåriga urnor. Vissa av föremålen var tydligt helt nyligen uppgrävda. Andersson köpte utan betänkligheter på sig det mesta.
Var krukorna grävdes upp ville dock ingen avslöja. Först efter att svensken lät en tjänare bjuda gravplundrarna på rejäla mängder sprit kom uppgifter om fyndorten fram. Väl där fann Andersson ett utplundrat gravfält, där allt vetenskapligt utredande om föremålens kontext för alltid hade omöjliggjorts av rovgrävandet.

Hösten 1924 hade det blivit dags att bege sig tillbaka till Peking. Med de bägge flottarna som nämns i textens inledning fraktades alla de tusentals föremålen längs Gula floden. Enligt en överenskommelse med kinesiska myndigheter skickades sedan allt till Stockholm för undersökningar, varav hälften sedan sändes åter till Kina.
Även för Johan Gunnar Andersson bar det så småningom av till Stockholm. Hans forskningsresultat om den första upptäckta stenålderskulturen i Kina, och teorin om dess kopplingar västerut, väckte stor uppståndelse internationellt, och Kina fick se en invasion av tillresande arkeologer. Fynden blev också något av en kickstart för den inhemska kinesiska arkeologin, som kom att blomstra senare under 1900-talet.
År 1926 beslutade den svenska riksdagen att inrätta ett museum i Stockholm för "Kina-Gunnars" samlingar. Själv tillträdde han som den förste föreståndaren för vad som numera heter Östasiatiska museet och ligger på Skeppsholmen.

I nationalistiska kretsar i Kina hade det aldrig varit populärt att prata om att kinesisk kultur kunde ha västliga rötter. Med åren började Johan Gunnar Andersson också själv tvivla på sin teori. När han i början av 1940-talet publicerade sin sista rapport i "Bulletin of the Museum of Far Eastern Antiquities" var han nedtonad i sina resonemang om västligt inflytande.
Teorierna hade hamnat farligt nära hur Nazitysklands arkeologer resonerade kring invaderande herrefolk. Andersson konstaterade att man helt enkelt inte visste tillräckligt mycket för att kunna säga var de kulturella impulserna hade uppkommit, och hur och i vilken riktning de hade spridit sig.
"Det är inte bara ogrundat utan rentav skamligt när vi européer, utifrån fördomar och partisk överlägsenhetstro, och på ett sätt som saknar proportioner och perspektiv, talar om "herrefolk" som skulle ha kommit med en högre stående kultur till Kina", avslutade Johan Gunnar Andersson rapporten. När han skrev de orden hade han hunnit gå i pension.

Ett nytt kapitel i livet hade börjat när han hade köpt en gård utanför Örebro, och bosatt sig där med hushållerskan Eira Johansson, som kom att bli hans tredje fru.
I Närke startade han en fruktodling i stor skala, skrev ytterligare tre böcker, bland annat om sina äventyr i Antarktis. Under de sista åren i livet tillbringade han somrarna på ett torp på gården utanför Örebro.
Johan Gunnar Anderssons barnbarn Hans-Göran Holmström har minnen från de där somrarna. "Kina-Gunnar" var en sträng morfar med hett temperament, minns han. Det var en person som han hade stor respekt för.
– Han höll sig på armlängds avstånd på sitt sommartorp. Ibland kunde han komma ner och ikläda sig rollen som anhörig. Jag minns till exempel hans högläsning av De tre musketörerna när vi barn lyssnade under tystnad, säger Hans-Göran Holmström.
I svensk historieskrivning har Johan Gunnar Andersson oftast behandlats som en hjälte, trots att hans tveksamma sätt att tillskansa sig arkeologiskt material framkommer i hans egna böcker. Hans försök att hjälpa svenska industrialister att ta kontroll över Kinas råvaror har aldrig skildrats, förrän Per Högselius och Yunwei Song publicerade sitt arbete 2020. Detta trots att dokumentationen har funnits tillgänglig på Riksarkivet, för vem som helst att läsa.
– Jag är förvånad över att det finns källmaterial där det här framkommer och som flera har använt tidigare, men där man helt enkelt inte har intresserat sig för den här aspekten av "Kina-Gunnars" arbete, säger Per Högselius, och tillägger:
– Det har väl inte passat in i bilden, man har velat sätta honom på en piedestal.

Än idag kan besökare njuta av keramik från Yangshaokulturen och flera andra kinesiska stenålderskulturer i montrar på Östasiatiska museet i Stockholm – material köpt eller framgrävt i Kina på 1920-talet.
Det är lätt att fastna med blicken på de gåtfulla mönstren, som vi idag vet är från tiden 5000–3000 f Kr, i Yangshaokulturens fall. Kan denna forntida kinesiska keramik ha någon koppling till keramik från fyndplatser så långt bort som i östra Europa? Även om flera arkeologer och konsthistoriker har pekat på att likheterna kan vara en tillfällighet och att det inte är orimligt att liknande mönster uppkommer på flera platser parallellt, finns det också de som håller dörren öppen.
År 2018 lade arkeologen Ting An fram en doktorsavhandling vid University of Cambridge där hon bland annat gjorde nya analyser av likheterna mellan keramik från ukrainska Tripolje, turkmenska Anau samt kinesiska Yangshao – alltså just de kulturer där "Kina-Gunnar" tyckte sig se likheter. Och visst finns likheterna där, skriver Ting An i sin studie. Inte bara i mönster, utan även i teknik. Att detta är resultatet av någon form av kontakt – direkt eller indirekt – över den eurasiska landmassan så tidigt som på 4000-talet f Kr går helt enkelt inte att utesluta, menar hon.
Det återstår att se om vi någonsin får veta hur sådana eventuella kontakter kan ha sett ut.

Torbjörn Wester är frilansjournalist.

Publicerad i Populär Historia nr 12/2024