Expedition till Arons berg

Cirka fem kilometer sydväst om Petra ligger berget Jabal an-Nabi Haroun. Enligt judisk, kristen och muslimsk tradition är denna höjd Moses äldre bror Arons begravningsplats. Högst uppe på toppen kan man ända från Petra skönja en bländande vit muslimsk helgedom, en weli, som innehåller en sarkofag vilken sägs rymma profetens kvarlevor.

Själva graven är gömd i en naturlig grotta under helgedomen och noga tillsluten bakom en vägg av murbruk. Återupptäckaren av Petra, Johann Burckhardt, misslyckades att nå graven. Istället blev Irby och Mangles de första européer som besökte platsen, vilket skedde år 1819.

Byggnaden hade sannolikt blivit återuppförd i en inte alltför avlägsen tid, men i welins väggar kunde man notera rester från en äldre byggnad. Irby och Mangles beskrev hur de vördnadsfullt och barfota tog sig ned under valven för att skåda profetens grav. Även i dag finns det restriktioner för hur besökare bör uppträda, det gäller även de arkeologer som nu arbetar på platsen.

Ungefär 70 meter nedanför welin, på en platå 1 250 meter över havet, finns en stor ruinhög som döljer ett omfattande arkitektoniskt komplex. Under ledning av Jaakko Frösén från universitetet i Helsingfors arbetar nu en grupp arkeologer på berget. Resultaten från sensommarens grävning håller på att sammanställas och i dag vet vi en hel del om denna ruinhög.

Vid sidan av en handfull bysantinska och arabiska källor omnämns Jabal Haroun som ett religiöst etablissemang redan under nabateisk tid, genom den judiske historikern Flavius Josephus (första århundradet e Kr). Upptäckten av ett stort antal förkolnade papyrusdokument i en bysantinsk kyrka i Petra 1993 gav Jaakko Frösén en god indikation om vad bergsplatån kunde dölja. I ett dokument, daterat till år 528, omnämns ”vår herres hus helgon och överstepräst Aaron” någonstans utanför staden Petra.

Papyrustexten i kombinationen med de religiösa traditionerna och ruinhögarna uppe på berget blev den utlösande faktorn till de arkeologiska undersökningarna av det man trodde var S:t Aaron-klostret och dess omgivningar. Det skulle visa sig att de nästan tre meter djupa jordlagren mycket riktigt dolde en ansenlig klosterliknande lämning. Här fanns en kyrka med ett tillhörande kapell vid sidan om ett antal tillbyggnader. Kyrkan är en treskeppig basilika, 27 meter lång och med påkostad marmordekor på väggar och golv. Ett flertal arkitektoniska detaljer daterar klostret till 400-tal, möjligen sent 300-tal. Minst ett par jordbävningar har härjat byggnaderna och kyrkan visar minst tre större ombyggnader innan den fallit i glömska.

Den första inskriptionen som återfanns i rasmassorna härrör från kapellet intill kyrkan. I tydlig grekisk lågrelief, mejslat i marmor, kunde vi läsa ”ARON”, med största sannolikhet just profetens namn. Inskriptionen återfanns intill ett relikvarium – en murad och ihålig kubisk konstruktion på platsen för altaret. Relikgömman var sedan länge tom och dess innehåll står kanske att finna i dagens weli.

När den kristne vägfararen Thetmarus kom till Jabal Haroun år 1217 fann han en kyrka där två grekiska kristna munkar levde. Detta är den sista referensen till munkar på berget. Den exakta tidpunkten för när de kristna övergav platsen vet vi inte, men det bör inte ha skett senare än vid mitten av 1300-talet då den muslimska helgedomen byggdes på toppen av berget.

Upptäckten av detta kulturarv nedanför Jabal Harouns hjässa kan ge oss nya uppgifter om de bysantinska klostrens funktion och administration. Det är mycket ovanligt för denna region att kombinera ett kloster med en basilika och komplexet liknar mer ett betydande pilgrimscenter än ett spartanskt kloster.

Resterna av en mindre och sannolikt tidig bysantinsk helgedom under själva welin samt de vidsträckta nabateiska och bysantinska terrassodlingarna på berget ger en bild av en växande vallfartsort vid sidan om en självförsörjande klosteranläggning. Inventeringen av terassodlingar, dammanläggningar och andra installationer i bergets periferi visar att detta sannolikt var ett av Petras viktigaste livsmedelsförråd under samma period.

De talrika odlingarna, fynd av tidig keramik samt de religiösa aspekterna på Jabal Haroun redan under nabateisk tid öppnar nya perspektiv. Så sent som för femtio år sedan förbjöd jordanska myndigheter en ceremoni på berget eftersom den ansågs avvikande från islam. Varje höst samlades traditionsenligt traktens beduiner till festligheter på Jabal Harouns platå för att blidka an-Nabi Haroun inför en givande och fertil regnperiod. Man offrade tamboskap och måltiden åts ur en jättelik kopparkittel som kunde beskådas nedanför berget decennier efter att ceremonierna hade upphört. Var det liknande föreställningar som fick nabatéerna att vörda berget och i så fall, vilken gestalt dolde sig bakom namnet Aron? De förenade krafterna av Petras översinnliga landskap och dess tilltagande betydelse genom historien har utan tvekan spelat en viktig roll i människors religionsutövning.

Publicerad i Populär Historia 7/1999