Ismannen Ötzi – alpinisten från stenåldern

Torsdagen den 19 september 1991 lyste solen från en klarblå himmel över Ötztalalperna, på gränsen mellan Öster­rike och Italien. Att vädret var vackert är inte oväsentligt i sammanhanget, för utan solskenet hade världens äldsta mumie aldrig påträffats.

18 mars 2008 av Kristina Svensson

Äkta paret Erika och Helmut Simon var erfarna alpinister och hade natten till torsdagen sovit över i en alpstuga. Eftersom vädret var så fint bestämde de sig för att bestiga ytterligare en topp innan de begav sig tillbaka till semesterbyn i Sydtyrolen.

På väg ned från den 3 516 meter höga Finailspitze vek de av från den märkta stigen för att hämta packningen som lämnats kvar i stugan. De kom då att passera en klippskreva som fyllts med smältvatten. På håll såg de att något brunaktigt låg i snösnörjan. Först trodde paret Simon att det var skräp som någon turist hade lämnat kvar, men när de kom nära utbrast Erika: ”Det är ju en människa!”

Ur smältvattnet stack en läderartad, kal överkropp upp till hälften. Bröstet vilade mot en sten, ansiktet låg mot vattenytan. Några armar gick inte att se, bara huvud, axlar och rygg.

Först anade ingen att mannen i isen levt på 3000-talet f Kr och att den späda kroppen skulle öppna dörren till stenåldern på vid gavel. Ismannens liv utspelade sig vid samma tid som nordborna byggde gånggrifter och sumererna skrev kilskrift i lera. Först några sekler senare skulle Cheopspyramiden i Egypten ta form.

När Ismannens kropp påträffades var det ingen som förstod att man snart även skulle hitta hans förhistoriska pälskläder, pilar och verktyg. Ja, forskarna skulle till och med kunna se vad Ismannen ätit för middag sista dagen han levde!

Varje år påträffas ett antal döda alpinister från vår tid i bergen. Därför var det inte konstigt att man inledningsvis trodde att även Ötzi var en sådan. Man antog att han var en musikprofessor från Verona som 1938 hade villat bort sig bland bergen.

Följaktligen tog fjällräddningen med sig en rättspatolog i stället för en arkeolog, när man med helikopter färdades till fyndplatsen fyra dagar senare. Det är många som med häpnad har sett filmen som spelades in vid tillfället. Den visar hur styrkan förtvivlat sliter loss kroppen ur isen med hjälp av en skidstav och en isyxa.

Den kopparyxa som påträffades intill liket antogs vara en omodern isyxa. Först dagen därpå tillkallades en arkeolog, som utifrån yxan genast förstod hur uråldrig mannen i isen var. En utgrävning av platsen påbörjades, men tiden var knapp. Efter bara två dygn kom vinterstormarna och snart låg ett 17 meter tjockt snötäcke över skrevan. Att Erika och Helmut Simon hade fått syn på Ismannen under de få dagar han tittat fram ur snön var en ren tillfällighet.

Först kommande sommar kunde utgrävningen fortsätta, men då med hjälp av hårtork i stället för spade. Då togs resterna av mannens kläder och en stor del av hans välbevarade packning tillvara.

Det visade sig att Ismannen burit en ryggsäck, men även en midjeväska där han förvarade flinta. Vid bältet hade han fäst sin dolk i en bastslida. Pilarna hade haft sin plats i kogret, bågen hade han lutat mot en närbelägen sten innan han föll. I en av de två näverbägarna förvarades glödande kol i ett paket av färska lönnlöv. Men han bar också med sig eldslagningsföremål om glöden skulle slockna. Packningen visar att han under längre tider kunde vara borta från hemmet.

Ismannen fick namnet ”Ötzi” efter den plats i alp­erna där han hittades. Ötzis välbevarade kropp och utrustning har en enkel förklaring. Han dog högt upp i glaciärområdet där den ständiga kylan snabbt gjorde honom och utrustningen djupfryst. På vintern täcktes Ismannen av snö, men eftersom han hade hamnat i en skyddande sänka drogs han inte med av de glaciärisar som passerade ovanför honom.

Ingen vet säkert hur Ötzi hamnade i sin isbädd, men forskarna tror sig ha kommit sanningen på spåren. Först antog arkeologerna att Ismannen hade lagt sig för att vila och då frusit ihjäl. Man utgick från att han var en bergsbonde som, i likhet med sina nu levande efterträdare, förde sina får och getter till bete på de högt liggande alp­ängarna. Men när man år 2001 granskade nya röntgenplåtar upptäcktes en pilspets av flinta i Ötzis vänstra skuldra. Han hade alltså jagats och fällts av en annan människa.

Ismannens sista minuter i livet måste ha varit mycket smärtsamma. Mjuk vävnad hade stoppat pilens färd i kroppen strax innan den nått lungan. Från såret i skuldran sprutade blodet och armen blev troligen förlamad. I Ismannens högra hand finns ett djupt sår, kanske ett spår efter en närkamp strax innan han föll.

Tydligen räckte inte denna syn för Ismannens vedersakare. Så sent som år 2007 förstod forskarna att en spricka i Ötzis skalle tillkommit när någon slagit en hård sten mot hans huvud. En annan teori är att han föll och slog i skallen under flykten, strax innan han blev liggande i den ställning som han behöll under alla tusen år i isen.

Blev han rånmördad? Troligen inte, för i så fall borde gärningsmannen eller gärningsmännen ha plockat med sig hans dyrbara kopparyxa. Hade Ismannen begått ett brott och skulle straffas? Var det en personlig vendetta? Ingen vet.

De första åtta åren efter upptäckten förvarades Ötzi på universitetet i österrikiska Innsbruck. Kort efter det sensationella fyndet började dock italienarna ifrågasätta om han verk­ligen hade påträffats på den österrikiska sidan av gränsen. De skulle få rätt. Ötzi ramlade faktiskt omkull i Italien, 92 meter och 56 centimeter från gränsen mot Österrike.

I januari 1998 återbördades han till italiensk mark, och visas sedan dess på Sydtyrolens arkeo­logiska museum i Bolzano. Där ligger han nu till beskådan i sitt kalla mausoleum – ett kylrum där han ständigt är täckt av tunn is. Genom en liten lucka kan besökarna kika in på hans nakna kropp. Isen släpper honom aldrig ur sitt grepp.

Gedigen kunskap om kläder och redskap

Ötzis kläder var välsittande och välgjorda. Den randiga pälsrocken var sydd av minst två personer; den ena har gjort prydliga stygn med djursenor, den andra har lämnat efter sig slarviga lagningar med grästråd. Rocken bär spår av både smuts och svett; troligen skrapade Ismannen insidan med flinta då och då för att få den ren.

Ötzis huvud värmdes av en mössa av björnskinn som knöts fast med snören under hakan. Pälsen på mössan var vänd inåt. För att slippa att få in snö och kyla i skorna hade Ötzi en utskjutande tunga av hjortskinn längst ned på benkläderna. Under skosulan gick korslagda läderremmar för att skydda mot halka.

Närmast kroppen bar han ett ländkläde av getskinn som fungerade som ett slags kalsong. Tidigare trodde man att tre stora flätade bitar av alpgräs var delar av Ismannens mantel, men stycket är för trångt upptill för att passa som detta. Det flätade gräset kan istället höra till ett slags tält som skyddade mot regn, eller en matta.

Ismannen hade stor kännedom om material och visste mycket väl vilket träslag som var mest lämpat för vilket redskap. Många av hans föremål var slitna, dolken var till exempel av. Pilbågen var inte färdigtillverkad, både greppet och hacken där bågsträngens ändöglor skulle fästas saknas. Bara två av de fjorton pilarna var skjutklara.

Tänderna avslöjar var ismannen bodde

Genom forskarnas undersökningar av Ötzis kropp har stenåldersmannens liv kunnat rekonstrueras. Att han levde för drygt femtusen år sedan har slagits fast med en kol-14-datering.

Analyser av benväven visar att Ötzi hamnade i sin isgrav när han var i fyrtiofemårsåldern, en hög ålder vid denna tid. Kroppens leder var då utslitna och blodkärlen förkalkade. Ett läkt revben och en bruten näsa visar att han en gång fått sig en rejäl törn. Reslig var han knappast, åtminstone inte med dagens mått mätt. Ismannen var ungefär 160 centimeter lång, hade 38 i skostorlek och vägde 50 kilo.

Ögonen var blå och det mörkbruna håret räckte till axlarna. Visserligen var huvudet kalt när han hittades, men hårtestar påträffades intill kroppen. Några kliande löss hade han inte, däremot fann man två människo-loppor på pälskläderna.

När Ismannen log blottade han en bred glipa mellan framtänderna. Han hade inte karies, däremot var tänderna kraftigt nedslitna. Det kan bero på att han tuggat läder i syfte att göra det mjukt. En annan orsak är att mjölet vid den här tiden maldes på malstenar och därmed innehöll stenpartiklar som sakta slipade ned tänderna.

Ötzis tänder avslöjar också var han bodde. Tandemalj absorberar nämligen ämnen som finns i jordmån och vatten. Därför har man jämfört Ismannens tandemalj med prover som hämtats på olika ställen i Ötztalalpernas jordar och vatten.

Utifrån resultaten vet man att Ismannen föddes i en dalgång strax nordost om fyndplatsen, antingen i Eisackdalen eller i Pustertal. Sina sista år levde han på en boplats i Vinschgau söder om platsen där han dog.

Forskarna har också kunnat visa att Ötzis sista tid på jorden inte var särskilt fridfull. På hans naglar finns tvärgående mörka ränder som indikerar att hans immunförsvar var utsatt för stark stress 8, 13 och 16 veckor före mordet.

Hans sista måltid bestod av kött och spannmål, det tyder tarminnehållet på. Kolpartiklar i magen visar att maten tillagats över öppen eld. Spår av pollen från humlebok i tarmarna visar att Ismannen mördades i juni. Då blommar nämligen växten. Forskarna hittade också piskmaskägg i hans mage, en parasit som förmodligen bidrog till svåra diarréer.

De 60 tatueringarna på kroppen har fascinerat många. Till skillnad från dagens tatueringar är de inte gjorda med små nålstick, utan med grunda snitt som sedan fyllts med sot. Det märkliga är att de placerats just vid de slitna leder där man vet att Ismannen hade ont: vid korsryggen, högra knäet, vaderna och vristerna. Kanske är de avsiktligt gjorda på så kallade akupressurpunkter, det vill säga områden där man kan trycka för att få smärtlindring. I så fall är den typen av behandling minst tusen år äldre än man tidigare trott.

Kristina Svensson

Publicerad i Populär Historia 1/2008

Kanske är du intresserad av...

Läs också