Ismannen

Det var en dag i september 1991 som en människokropp påträffades invid en glaciär i Sydtyrolen. Trots den brutala framtagningen ett par dagar senare, liksom

14 mars 2001 av Anna Larsdotter

Det var en dag i september 1991 som en människokropp påträffades invid en glaciär i Sydtyrolen. Trots den brutala framtagningen ett par dagar senare, liksom hanteringen som lämnar mycket övrigt att önska, har fyndet inte berövats någon större mängd information. Få europeiska fynd under detta sekel har tilldragit sig så stort mediaintresse.

Från början trodde man naturligt nog att den infrusna kroppen bara var några få år gammal. Men då en yxa med kopparblad visade sig ingå i fyndet, framfördes istället åsikten att det rörde sig om ett flertusenårigt lik. Att vissa forskare kom att inta en ytterst kritisk hållning till fyndets ålder är fullt förståeligt. Flera i sig viktiga förhållanden måste ha förelegat för att kroppen skulle bevaras.

Fynd i bergsklyfta

Fyndplatsen utgörs av en bergsklyfta där kroppen kom att skyddas från de isrörelser som uppstod i den glaciär vilken kom att täcka fyndplatsen. Mannen måste ha dött i slutet av sommaren, då torra vindar har torkat ut och närmast mumifierat kroppen. Därefter har snö täckt den innan asätare fått vittring på liket. Snön omvandlades till is som sedan täckte den döde ända fram till hösten 1991.

Att kroppen påträffades cirka tre dagar efter framsmältningen och lika länge innan den första snön föll är ytterligare en av de omständigheter som närmast kan betraktas som ödets nyck. Dateringar med hjälp av kol 14-metoden har dock övertygande visat att kroppen är ungefär 5300 år gammal och därmed samtida med den del av bondestenåldern då man här uppe i Norden var i full gång med att bygga megalitgravar i form av gånggrifter.

Glaciärfyndet är känt under flera namn: Ötzi efter Ötzi-dalen som leder norrut och Similaun-mannen efter en bergshydda i närheten. I detta sammanhang väljs den mer neutrala benämningen Ismannen.

Att Ismannens geopolitiska tillhörighet ifrågasatts har också ökat intresset för honom. I det första skedet var uppfattningen att kroppen var belägen i Österrike och därför transporterades Ismannen till Innsbruck där de flesta analyserna utförts. Vid en efterföljande uppmätning visade sig fyndplatsen dock vara belägen något hundratal meter in på italienskt territorium.

Om inte förr så i den nära framtid då fyndets skall ges en permanent utställningslokal måste frågan om landstillhörighet lösas. Ismannen kommer att bli ett högt rankat och inkomstbringande utställningsobjekt.

Det speciella med fyndet är att det ger en inblick i vardagliga förhållanden som vi vanligtvis inte kan få någon uppfattning om. Glaciärfyndet omfattar inte bara en välbevarad kropp utan ger också rik information om dräktskicket samt de personliga tillhörigheter man bar med sig på vandringar i bergen.

Fyrtioårig man

Några mer ingående medicinska undersökningar har ännu inte genomförts, men utifrån röntgenbilder och en undersökning av kroppen framgår att glaciärfyndet är en 160 centimeter lång man som var ungefär fyrtio år då han avled. I några beskrivningar påstås könsorganen vara försvunna och detta har föranlett mer eller mindre spektakulära tolkningar. Men detta är inte fallet – de hade endast torkat samman med huden.

Tänderna var kraftigt slitna, vilket kan bero på att födan till stora delar bestod av torkat kött. Fem läkta revbensbrott visar att mannen långt före sin död skadat bröstkorgen. Om han tillbringade mycket av sin levnad uppe i bergen är ett fall den troligaste olycksorsaken.

Röntgenbilder visar därtill brott på ytterligare fyra revben utan läkning. Denna skada kan vara den indirekta orsaken till att han avled, även om hypotesen att skadan uppkommit efter hans död – kanske vid tillvaratagandet – inte kan uteslutas.

Ismannen har varit försedd med tatueringar. Korta rader med streck förekommer vid korsryggen samt på ena vaden och vid fotknölarna. På sidan av höger knä finns en liten korsformig tatuering och en liknande på väster vad. Tatueringarna sitter invid nervbanor och den troligaste förklaringen är att de utförts för att fördriva ledvärk, varvid tatuerandet fungerat som en form av akupunktur.

För första gången får vi en bild av en stenåldersmans dräkt. Denna består av sju delar. Ett läderbälte har hållit uppe ett ländkläde och benskydd i form av ”byxben” i läder som gått från anklarna ända upp till skrevet. De motsvarar till fullo de s k leggings som var vanliga bland Nordamerikas indianer. Mannen har därtill burit en knälång, troligen kortärmad kolt sammansatt av olikfärgade hjortskinn. På huvudet hade han en pälsmössa med pälsen på insidan.

Ytterst bar han en mantel av flätat gräs. Denna typ av ytterplagg är välkänt i Alpområdet fram till detta århundrade där det främst burits av herdar. Gräs har han också använt istället för strumpor i de välgjorda läderskorna.

Persedlar vilka låg spridda kring kroppen visar på att han varit väl rustad för vistelse högt uppe i bergen. På ryggen har han burit en ryggsäck formad som en träram med en fastsatt lädersäck. Det tycks dock som om säcken varit helt tom.

Halvfärdig båge

Ett koger med sexton pilar och en båge av idegran ingick i utrustningen. Bågen var dock bara halvfärdig liksom flera av pilarna. Av dessa var några befjädrade och ett par försedda med flintspetsar. I kogret låg också trådar av senor och lindbast, avsedda som bågsträngar, några benspetsar invirade i lädertråd samt en svängd hornspets som troligen använts som nål.

Ett föremål som kort efter fyndet gjorde forskarna medvetna om kroppens höga ålder var yxan. Den var försedd med ett blad av koppar, vilket var fastsatt på ett vinklat skaft av idegran med läderremmar. Formen på yxbladet indikerade att det var minst fyratusen år gammalt.

Två små cylindriska björkbarkbehållare har han burit med sig. Den ena innehöll gröna lönnblad och visade spår av eld på insidan. Den har använts som behållare för en pyrande glöd lämplig att bära med sig för att snabbt få igång en härd för värme och matlagning.

I en läderpung fastsatt i bältet fanns några flintredskap, fnöske och svavelkis, att användas till eldslagning ifall den medburna glöden slocknade. Flintredskapen i form av skrapa, kniv och borr hade en rad olika användningsområden vid trä-, ben- och skinnhantverk. I bältet har mannen också burit en skaftförsedd dolk av flinta instucken i en slida av bast. Ett föremål som såg ut som en extra tjock blyertspenna visade sig vara ett träskaft med en inkilad hornspets – ett utmärkt redskap för avancerat flintsnide.

Ett nätfragment och en marmorpärla uppträdd på ett snöre har också ingått i utrustningen. Ett par bitar av björksvamp på ett snöre kan ha använts som antibiotika, det tyder folkmedicinen på.

Osäker dödsorsak

Vilken samhällsställning kan mannen ha haft? Varför vistades han i bergen? Vilken var dödsorsaken? Detta är några av de viktiga frågor man gärna vill ha svar på. Något säkert svar finns inte i något fall, men väl mer eller mindre troliga alternativ. I pressen och också i den omfattande litteratur som redan utgivits har mer eller mindre fantasieggande förklaringar, gärna kombinerade med våldsinslag, framförts som förklaring till hans död.

Men låt oss utgå från några mindre spektakulära förhållanden. Fyndplatsen är lättast att nå söderifrån. På mindre än en dagsmarschs avstånd når man ned till Vinschgaudalen. Bosättarna i denna dal har till helt nyligen använt de högt belägna dalarna både norr och söder om fyndplatsen för fårbete, vilket kan ge den bästa ledtråden till varför mannen uppehöll sig i området.

Det troligaste är att han var herde. Han var klädd som en sådan och försedd med få men omsorgsfullt utvalda persedlar för att överleva i dessa karga trakter. Att bågen och de flesta pilarna inte var färdigställda tyder på att han förväntade sig en hel del sysslolös tid under vaktandet av fåren då han kunde ägna sig åt att slutföra arbetet med denna utrustning. I det samhälle som han tillhörde var ett metallredskap som ett yxblad knappast ett tecken på någon högre status.

Brutet revben

Ett förslag är att han skulle ha flytt efter en attack mot hembyn då han tillfogats ett hårt slag mot bröstet och därmed brutit revbenen. Det är dock mindre troligt. Hur skulle han ha kunnat klättra ända upp till Similau med en sådan skada? Och varför skulle han i så fall vara förberedd med väl komponerad klädsel och utrustning för att överleva under svåra förhållanden? Då är det mer sannolikt att han under sitt herdevärv uppe i bergen råkat skada sig och i ett förvirrat tillstånd sökt skydd i bergsklyftan och därefter frusit ihjäl.

Undersökningen av Similau-mannen är långt ifrån avslutad. Genom resultaten från de närmare 150 vetenskapsmän som deltagit i analysarbetet och fler bidrag i en nära framtid kommer vår kunskap om stenåldern och dess människor på ett påtagligt sätt att vidgas.

Lars Larsson är professor i arkeologi.

Publicerad i Populär Historia 5/1994

Kanske är du intresserad av...

Läs också