Människan utrotade forntida jättedjur

För 65 miljoner år sedan träffades jorden av en asteroid, vilket ledde till att dinosaurierna dog ut. Efter detta har massutdöenden inträffat i många om gångar, men inga av dem har så specifikt drabbat stora landlevande djur, som de under de senaste 50 000 åren.

Det är svårt att göra sig en föreställning om den senaste istidens sällsamma megafauna. Numera är det egentligen bara i Afrika som något liknande existerar. Där strövar elefanter, giraffer, flodhästar och noshörningar fortfarande omkring.

I Nordamerika fanns flera arter av mammut. De största kunde väga tretton ton och bli tre och en halv meter höga vid manken – de var alltså större än dagens elefanter. Det fanns också ett djur som liknade en dromedar, men som hade betydligt längre ben.

Det allra vanligaste av de stora djuren var en långbent, grisliknande varelse som brukar kallas det flatskalliga navelsvinet. Det fanns också en lång rad arter av jättesengångare. Den största var sex meter lång, vägde tre ton och var täckt av grov, lurvig päls och hade småstenslika förhårdnader i skinnet. På framtassarna hade den upp till trettio centimeter långa klor och de en meter långa baktassarna var också kloförsedda. Varelsen stod på bakbenen när den betade i träd, men mest levde den på gräs och buskar.

De stora växtätarna var föda åt en uppsättning gigantiska rovdjur, bland dem en jättevarg och en björn som vägde sjuhundra kilo. Här fanns också den största art av lejon som någonsin existerat. Ett sådant lejon kunde väga ett halvt ton, dubbelt så mycket som en stor afrikansk lejonhanne i dag. Till de nu utdöda kattdjuren hör också den sabeltandade tigern.

Det existerade dessutom en lång rad gigantiska köttätande fåglar. Den största kunde ha tolv meter mellan vingspetsarna. Av alla dessa stora amerikanska fåglar finns i dag bara kondoren kvar. I Nordamerika fanns också sex arter av jättesköldpadda, besläktade med dem som har överlevt på Galapagos.

Australiens megafauna var också den imponerande. Den allra största varelsen var ett fyrbent pungdjur, kallat diprotodon. Det vägde mellan ett och två ton, ungefär som en nu levande flodhäst. Diprotodon var växtätare.

Bland rovdjuren fanns en jätteödla som vägde ett ton och var sju meter lång. Den åt alla andra djur, troligen även människor. Andra exempel är en strutsliknande fågel på hundra kilo, köttätande kängurur och en hornförsedd sköldpadda som var nästan lika stor som en mindre personbil.

Även den euroasiatiska kontinenten har förlorat stora djur, bland dem alla mammutarter, men även grottbjörnen och jättehjorten (bilden ovan) som kunde ha tre och en halv meter mellan de yttersta hornspetsarna.

Forskare har ända sedan 1800-talet grubblat över vad som är orsaken till megafaunans försvinnande. Alfred Russell Wallace, den brittiske naturvetaren som oberoende av Darwin också lade fram teorin om arternas uppkomst, skrev 1876: ”Vi lever i en zoologiskt utarmad värld, från vilken alla de väldigaste, vildaste och märkligaste livsformerna nyligen har försvunnit.”

Många förklaringar till massutdöendena av megafaunan har framförts. De har ansetts bero på allt ifrån degenererade arvsanlag till Guds vilja, kosmisk strålning och sjukdom.

Men under senare år har huvudsakligen två åsiktsriktningar dominerat debatten. Enligt den ena dog de stora djuren ut på grund av klimatförändringar. Enligt den andra var det istället människans jakt som orsakade massutdöendena.

De flesta forskare har främst intresserat sig för Europa, Asien och Amerika där huvuddelen av utdöendena skedde för mellan 11 000 och 12 500 år sedan. Vid denna tid höll den senaste istiden på att ta slut, men det förekom häftiga växlingar i klimatet. Dagens klimatförändringar är egentligen krusningar på ytan jämfört med vad som har förekommit under förhistorisk tid. De häftiga växlingarna skulle kunna vara orsaken till att så många djur försvann just för mellan 11 000 och 12 500 år sedan. Men en svaghet i klimatteorin är att det är andra perioder som är de kritiska i andra världsdelar. Om djur försvann på grund av en global instabilitet i klimatet borde det ha drabbat alla delar av världen samtidigt. Men det gjorde det inte och dessutom drabbades olika världsdelar olika hårt.

I världshaven, i Afrika och sydöstra Asien dog inga eller endast ett fåtal stora djurarter ut. Europa påverkades relativt lite, medan Amerika, Australien, Madagaskar och många av oceanernas öar, till exempel Nya Zeeland, drabbades oerhört hårt. Nordamerika förlorade mer än hälften av sina större däggdjursarter. Allra värst var det i Australien där alla landdjur större än människan försvann, liksom åtskilliga mindre däggdjur, reptiler och fåglar utan flygförmåga. Totalt dog omkring 60 australiska arter ut.

Det slående med massutdöendenas globala fördelning är att de framför allt inträffat i landområden som mycket länge inte haft någon befolkning alls. Där har varken funnits äldre människoarter som Homo erectus eller neandertalare och inte heller moderna människor. Men vid olika tidpunkter under de senaste 50 000 åren har den moderna människan med sina effektiva redskap flyttat in. Intensiva forskningsinsatser och nya mer precisa dateringsmetoder har kunnat visa att massutdöendena av megafaunan har inträffat strax efter att respektive landmassa invaderats av människor.

Enligt de senaste dateringarna nådde människor Australien för första gången för cirka 56 000 år sedan. För omkring 46 000 år sedan var megafaunan borta. Det här var en period med endast milda klimatförändringar.

– Vi tror att mekanismerna bakom detta är bränd vegetation och till viss del jakt, men kanske också en liten klimatförändring vid samma tid, säger Richard Roberts, geolog i Woolongong i Australien.

Roberts ingår i det forskarlag som tagit fram de nya dateringarna. Det mycket plötsliga försvinnandet av megafaunan talar för att människan är orsaken, menar han.

– Under de senaste två miljoner åren har det varit istid vart hundratusende år. Australiens megafauna har funnits hela perioden och överlevt 18–19 istider. Vi kan utesluta istiderna som huvudfaktor bakom försvinnandet, säger Richard Roberts.

Att massutdöendet skulle har vållats av sjukdom är inte heller troligt, eftersom det i så fall borde ha drabbat mindre djur i samma utsträckning. Om människan är orsaken till försvinnandet blir det lättare att förklara varför just större djur drabbades. Från andra håll i världen vet man att människan bränt vegetation när hon vandrat in, detta för att lättare kunna jaga och ta sig fram i landskapet. Många av de stora australiska djuren livnärde sig på att beta löv. När människorna brände buskar och träd uppstod ett gräslandskap och de stora djuren fick svårare att klara sig. Det är också troligt att människorna i första hand jagade de största djuren, eftersom detta gav bäst utdelning. Människan har inte varit en fiende under den tid dessa arter utvecklades och därför har de antagligen inte haft något effektivt försvarsbeteende som hindrat dem att bli jägarnas byte. Att stora växtätare försvann fick naturligtvis svåra konsekvenser för rovdjur och asätare.

Också när det gäller den nordamerikanska megafaunans försvinnande har nya intressanta forskningsresultat framkommit på senare tid. Amerika upptäcktes av människan för 13 400 år sedan. Vissa forskare hävdar att människor vandrade in ännu tidigare, men detta är omstritt. För 13 400 år sedan existerade i varje fall den så kallade Clovis-kulturen i Nordamerika. Människorna hade asiatiskt ursprung och de jagade storvilt.

Författaren Tim Flannery jämför i sin bok The Eternal Frontier Clovis-folket med de pionjärer från Europa som koloniserade Nordamerika under perioden 1600–1900. Ingen av kulturerna existerade mer än i cirka 300 år, men spred under den tiden ut sig över ett enormt område. Båda bar med sig en enhetlig redskapsuppsättning med några få avgörande innovationer som gällde funktion, medan den artistiska sidan var mindre utvecklad. Clovis-folket brukade en ny typ av spjutspets och de europeiska kolonisatörerna förde med sig eldvapen.

Vilka följder den europeiska invandringen fick känner vi till. Den första invandringsvågens konsekvenser är mindre kända. Men bara några hundra år efter Clovis-folkets kolonisation hade den nordamerikanska megafaunan börjat dö ut. Arkeologiska lämningar visar att mammutar och andra stora djur drevs in i sumpmarker där de gick ner sig och sedan lätt kunde slaktas i stort antal.

Det har ifrågasatts om människor med stenåldersredskap skulle kunna orsaka utrotandet av en lång rad stora djur. Men datorsimuleringar utförda av evolutionsbiologen John Alroy vid University of California visar att den höjning av de stora djurens dödstal som Clovis-jägarna troligtvis orsakade räckte för att de skulle dö ut på några hundra år. I modellen antas befolkningstillväxten vara ungefär som för moderna jägar-samlarfolk.

– Att människor vandrar in i ett område orsakar alltid en period av ekologisk omstörtning. Det hände i Australien och i Nordamerika, på Madagaskar för bara några tusen år sedan och på Nya Zeeland för bara åttahundra år sedan, likadant överallt, säger geologen Richard Roberts.

Det är förmodligen ingen tillfällighet att Afrika och vissa områden i Asien inte drabbades av katastrofala massutrotanden. Här hade människor och stora djur utvecklats parallellt under årmiljoner och anpassat sig till varandra. Frågan om den europeiska och nordasiatiska megafaunans utdöende är omtvistad, men det finns forskare som menar att det också här var människan som låg bakom i samband med att hon koloniserade de kallaste klimatzonerna.

Ett av de områden som allra senast drabbats av massutrotning av megafaunan är Nya Zeeland. Landet fick sin ursprungsbefolkning, maorierna, på 1200-talet. (Tidigare trodde man att de kom redan på 800-talet, men den dateringen har visat sig vara fel.) Maorierna hörde till de polynesiska kolonisatörer som tog en stor del av Stilla havets övärld i besittning under vår tideräknings första århundraden. Följden blev överallt massutrotning av fåglar.

Kort efter att maorierna hade invandrat till Nya Zeeland var hälften av landets landlevande arter av ryggradsdjur utrotade. De största av dem var ett dussin arter moafåglar, jättestora fåglar utan flygförmåga. De uppnådde hög ålder, men hade mycket låga födelsetal. Det fanns uppskattningsvis 160 000 moafåglar på Nya Zeeland när människorna kom. Ett räkneexperiment visar att det skulle räcka med att nykomlingarna från början bara var hundra personer och att de dödade en hon-moa per vecka till tjugo personer, för att fåglarna skulle vara utrotade på 160 år. Men troligen dödades fler och även äggen åts. Dessutom förstördes vegetationen. År 1642, ungefär fyrahundra år efter att de första maorierna anlänt, kom de första européerna till Nya Zeeland.

I det allmänna medvetandet är det oftast europeiska kolonisatörer och industriella exploatörer som utrotar djur. Vi har fått lära oss att ursprungsbefolkningar lever i samklang med naturen. De nya forskningsresultaten om Homo sapiens kolonisering av kontinenter och megafaunans försvinnande visar att det knappast är meningsfullt att dela in mänskligheten i skurkar och oskyldiga och knappast i ursprungliga och inflyttade heller. Den enda befolkning som bor där den uppstod är den afrikanska, alla vi andra är invandrare.

Och varken så kallade ursprungsbefolkningar eller europeiska kolonisatörer har haft den ekologiska kunskap vi har

i dag. De har inte ansett att de tagit för sig av naturens frukter på ett orättmätigt sätt. I vår tid kan vi konstatera att människan med sina effektiva redskap och sin obetvingliga entreprenörsanda är ett djur som är farligt för andra djur. Och vi börjar lära oss att vi måste utnyttja vår överlägsenhet på ett förnuftigare sätt än tidigare. Men detta var knappast möjligt att förstå vare sig för indianer eller vita före 1900-talet.